Månens marmorvita skiva var skymd bakom mörka, tunga moln. Det regnade igen. Den här årstiden var mer blandad än någon innan. Temperaturerna växlade drastiskt med timmarna, sol och regn infann sig ibland samtidigt. Men omgivningen växte i en takt Eldarinnan aldrig väntat sig. Månblommorna hade börjat gro fram och snart skulle gräs- och mossbäddarna vara gömda under den vita blomstren.
     Insekter och fåglar som flytt undan vinterns isande hand hade börjat återvända. Eldflugor hade börjat dansa kring trädstammarna och svärmar av olika slags flygande väsen byggde sig större bland lövverken. Sången från trädens höjder som varit stilla under några månader hade börjat igen. Att uppleva liv och död så uppenbart var en främmande känsla.
     Den vita Eldaren satt placerade på ett underlag av färsk, mjuk mossa. De nötbruna ögonen var dolda bakom hennes vita ögonlock, och det sedvanliga lugna uttrycket i hennes bleka anlete infann sig. Öronen stod upprättade och ryckte uppmärksammande till skogens ljud. Doften som vätan från ovan bar med sig var underbar. Den kändes renande och frisk. Ett mjukt hummande lämnade henne när hon andades ut långsamt.

”Ú i vethed... nâ i onnad. Si boe ú-dhannathach...” En vacker melodi reste sig ur hennes strupe. En sång från hennes hemland, en sång om tillit och kärlek. ”Ae ú-esteliach nad —” Alassëa suckade djupt; ”Estelio han — estelio veleth...”

Harmonin i hennes sinne avbröts av någon annans avlägsna närvaro.  De slutna ögonen öppnades och såg ut i dunklet mellan trädstammarna. Det fanns inget som hennes nötbruna blick kunde se eller den trubbiga nosen kunde känna. Men det var utan tvekan en varg som stigit in i hennes medvetnas radie. Utan att röra sig satt varginnan tålmodigt kvar i väntan på mer information – i vilken riktning rörde sig den vandrande?

Någonting väntar i Ötamon. 

Månens ord vägde ovanligt tunga i natten, om än lika diffusa och invirade i mystikens slöjor som alltid. Hennes yttrande hade fått den sedan länge frånvarande nyfikenhet att spira. Inte mycket, men tillräckligt för att väcka hans undran och vilja till att undersöka den första biten av hennes långa gåta.
    Ötamons trädstammar tornade präktigt upp sig likt stöttepelare mot den tunga skyn. Trots vädret var det ett mäktigt välkomnande. Ett välkomnande han inte gjort sig värdig av, men som alltid fanns där oavsett. Varken dömande eller hotfull, oberoende av vem som än äntrade den. Ötamon var en plats han ofta lämnade bergen för, och orsakerna var av den förnekande typen. Han sade sig inte veta varför, när han egentligen gjorde. 
    Fällen hängde tungt över kroppen av väta och de silverlika tecknen i anletet glödde svagt av den dolda månens närvaro. Det var ett ihärdigt men stilla regn han vandrade i – inte tillräckligt för att bli öronbedövande men långt ifrån dugg. Utan att veta vad han letade efter pendlade den rödspräckliga blicken sökande mellan stammar och buskage. Månen var förtegen. Vad än det var hon ville att han skulle finna tänkte hon inte hjälpa honom mer än nödvändigt. 
    Mossan kändes fuktig men behaglig under eldarens tassar när han stannade mitt i steget. Bland regnets smattrande mot mark och lövverk tyckte han sig höra en svag sång. En vacker sådan. Sakta slöt han ögonen. Stängde ut allt annat. Sinnet måste ha spelat honom ett spratt, för han kände igen de avlägsna orden. ”Ae ú-esteliach nad ...” stämde han in med viskande stämma. Han borde inte, men kunde inte hindra sina trevande ord att lämna honom. Varje ord skar honom djupt över de ännu färska såren. Det var en bitterljuv känsla som fick medvetandet att drifta. Hur mycket han än försökte var det omöjligt att lämna det som inte existerade. De var döda. Allihop. Även han. Erathor fanns inte mer. "Estelio han.” andades han ut och öppnade ögonen. Blicken tog fäste i den gröna marken i dunklet. En ensam vattendroppe rullade längst den blöta nosryggen för att slutligen falla utför den svarta nosen. Estelio veleth.

Vagt vidrörde hennes tankar det främmande sinnet igen. En känsla av att ha funnit något förlorat sköljde över henne – så som havets vågor emot klipporna. I mjuka rörelser reste sig den bleka varginnan upp och påbörjade sin färd emot den andre. Tiden kändes försvinna med hennes långa, svävande steg. Snart trädde den mörka skuggan fram från dunklet. Tvärt stannade rörelserna och Eldarinnan stod stilla. Framför henne stod han vars namn hon hört viskas i trädens toppar. Lugnet i hennes släta anlete överskred alla känslor som blossade upp; saknaden av hennes – deras – hemland, familjer, vänner. Ett svagt ryckande i de mörka mungiporna försökte efterlikna ett leende.
     ”Jag har väntat er”, melodin i rösten var så mycket klarare när den talade sitt hemspråk. Vissa skulle kanske till och med missta en Eldars samtal för en försiktig sång. ”Ert namn har viskats genom dessa skogar enda sedan jag anlände”, fortsatte hon. Den bruna blicken såg sig menande omkring, innan den föll på hanen framför henne igen.
     ”Erathor af Séragon”, andades hon, nästan som att hon inte riktigt kunde tro sina ögon. En djup nickning i respekt följde hans namn. Alassëa hade aldrig haft någon personlig kontakt med honom, och visste inte om hon var bekant för Eldaren han själv. Men Erathor som en av Isilóths rådsmedlemmar, var känd för de allra flesta.
     ”Mitt namn är Alassëa Marion”, presenterade hon sig för artighetens och säkerhetens skull.

Sången dröjde sig kvar i sinnet och han höll ett krampaktigt tag om de ord han precis yttrat. Detta tills en närvaro som inte funnits tidigare gav sig till känna. Den mörke Eldaren höjde snabbt huvudet och de spetsiga öronen ställde sig styva uppe på hjässan. Hans blick föll på en blek, reslig varelse som uppenbarade sig bland Ötamons trädstammar. Hennes drag var fina – oklanderliga – och hennes ljusa fäll bar en varm ton av vit tillsammans med en nötbrun blick. Hon talade till honom med sjungande stämma, bra mer tonskön än många andra varelsers. Sade sig veta vem han var. Orden som lämnade hennes läppar lät bekanta men avlägsna och diffusa på en och samma gång. Han förstod dem samtidigt som han inte gjorde det. Det tidigare perplexa uttrycket i hans anlete förvreds i en bister min och ögonen smalnade av så snart hon tystnat.
    "Försvinn.” muttrade Erathor tyst på det språk han lovat att aldrig mer ta i sin mun och vände ryggen till sin synvilla. Vanligtvis besökte De hans drömmar, men det var länge sedan han sett de döda framträda likt falska skepnader under hans vakna timmar. Varför nu? Vad var det med denna natt som gjorde det lägligt för hans medvetande att löpa amok? ”Ni är död.” fräste han sammanbitet utan att vända om med blicken och utan att veta om varelsen tagit till orda på nytt.

Det stilla ansiktsdraget skälvde till hans låga stämma. En känsla av oförståelse trädde fram. Vad var det för fel? Alassëa kunde känna det fullt påtagligt. En bitsk, intensiv impuls att läsa hans tankar sköts åt sidan.
     ”Ni är död.” En skärva av is spetsade hennes hjärta och kyla spred sig med blodet, till hela hennes kropp kändes förstelnad. En outhärdlig sorg skar i henne, samma som hon förutsåg han led av. En smärta över det förlorade hemlandet.
     ”Jag är inte skapad av stoft från era drömmar”, rösten var tydlig och klar. Vemodet som tuggade i henne låg gömd långt ner i strupen. ”Jag är här, Erathor af Séragon. Och ni med”, en svag darrning bland de klingande orden hördes. Den bruna blicken var stadigt fäst på hans mörka ryggtavla.

Rösten fortsatte tala till honom. Silkeslen och vältalig. Verklig. Förståndet sinade ju verkligare rösten växte sig i hans förvridna sinne. ”Tig.” morrade han med kraftigt darrande röst, denna gång med en tydlig sammanbiten ilska. På gränsen till att brista. Den bittra vågen av hundra döda själar slog emot honom och hans samvete. Det var en tyngd han inte orkade bära, men som han förtjänade mer än någon annan. Han närvaro bland deras bortgång var det mest bisarra av allt. Det var inte så här det skulle bli. Han skulle dö på slagfältet, med Dem. Likt den krigare han en gång varit. ”Du är död, likt de andra. Du är död.” 
    Han vände sig om med en blick som tycktes bottenlös och panikartad. Förståndet var borta. Hon var fortfarande närvarande, men stod orörlig i regnet. ”Ni. Vad. Vad gör du här?” kastade han ur sig utan att förstå vad han själv sagt, eller vilket svar han sökte. Vem var hon? Detta var inget mer än ett påhitt. ”Du finns inte.”
    Trots chocken som lamslagit hans kropp rörde han sig närmare sin synvilla. Stegen var bestämda, nästan aggressiva. Andetagen lämnade honom snabbt och ljudligt genom nosen när han ökade stegen, ständigt upprepande sina tidigare ord. Du finns inte. 
    Med kraft pressade han hänsynslöst pannan mot den andras. Istället för att upplösas i tomma intet slog liv och värme emot honom när den vita pälsen vidrörde hans mörka. Det var inte möjligt. Ändå stod han här med detta liv framför sig. ”Vad gör ni här?” andades han ut i en desperat viskning efter att äntligen ha givits tillåtelse att andas. ”Vad gör ni här?”

Ilska. Hård, hettande vrede fräste ur honom. Det var ett hjärtskärande spel av känslor som virvlade kring honom. Det var svårt tyda det uråldriga sinnet.
     ”Du är död, likt de andra. Du är död” Sorgen av de förlorade fyllde henne. Luften i lungorna förvandlades till skärvor som piercade hennes bröstkorg. Den ilande smärtan spred sig genom kroppen med en isande kyla. Men stillheten i Eldarens anlete gav aldrig efter. De varmt bruna ögonen var fastnålade på den mörkpälsade framför henne. Med fasta, beslutsamma steg närmade han sig henne. Du finns inte. Musklerna spände sig under den bleka fällen. Men tålmodigt stod varghonan kvar. Fast besluten att visa att hennes existens var minst lika äkta som hans.
     Deras pannor kolliderade i en smäll. Vibrationerna ekade genom skallbenet, men hon drog sig inte undan. En viskning, knappt hörbar över det smattrande regnet lämnade honom. Han kallade henne efter ”ni” igen – han hade insett att hon var här. Levande.
     ”Jag flydde för mörkret, Erathor af Séragon” Rösten förlorade aldrig sin klang, trots lågmäldheten i den. ”Jag försökte hitta vägen tillbaka till ljuset, och fann detta land” Om detta var slutdestinationen på sökandet var en fråga hon inte var redo att besvara. Skulle det ens finnas en slut på den resa hon gett sig av på? Denna resa hon tvingats ta? Inte ens den skickligaste bärare av synska krafter skulle kunna förutse det.

"Nej, nej, nej, nej. Nej!" jäktade den mörke upprepande över den andras ord. Hennes ord var falska. Än visste hon det inte, men det var dem. Med slutna ögon drog han ännu ett skälvande andetag i regnet. "Det är fel. Det är fel." viskade han med knappt hörbar stämma och skakade på huvudet, utan att fullt släppa den fysiska kontakt han delade med artfränden. Han ville inte förlora henne. Ville inte att hon tynade bort likt skepnaderna i hans drömmar.
   "Jag följde rösten. Följde månen. Ljuset." Rösten var sedan länge sprucken och han hade problem att tala när det kändes som om något snärjde hans hals. "Se på mig." andades han uppgivet. Såg hon inte hur han såg ut? Stoltheten var borta, lika så förståndet. Han var tom med endast ett utanpåliggande skal av skam som skydd. "Marken under våra tassar är inte vår att bevandra. Vi hör inte hemma här." Efter allt, varför hade han lyssnat på en vilsen själs uppmaning? Det fanns ingen mening i att lyda en död mans order. Erathor hade blivit svag. Svag och förblindad. Det var inte här han behövdes. Det finns ingenting för er här längre ljöd orden i hans huvud. Lögn. Allt var en lögn. Hur kunde Han säga så när ett liv stod framför honom? "Jag vet inte vad som är längre ..." orden dog i munnen på honom och han pressade frustrerat ihop käkarna. Det splittrade tankarna skiftade från mötet med Ecthelior till glaciären, där han förkastat allt vad hans tidigare liv inneburit. "... inte när ni står här." fortsatte han med trevande stämma. "Levande. Verklig." mumlade han knappt hörbart i det stilla regnet. Han förstod det inte.
   Minuter av tystnad förflöt artfränderna emellan till ljudet av regndroppars smattrande mot lövverk. Det kändes inte som en evighet, faktum var att det kändes som ingen tid alls när Erathor slutligen drog sig tillbaka och mötte den andras blick, denna gång utan att vika undan. Uttrycket i det mörka anletet var behärskat och ögonen tyckte ha återfått sin hårda yta, om än döden fortfarande kunde speglas i dem. "Jag gavs order om att glömma ... om att läka ..." började han med en stadig stämma som snabbt växte sig giftig bakom sammanpressade käkar. "... att leva." Leva. Även död begärde ledaren det omöjliga. Ett frustrerat läte undslapp honom innan han fortsatte. "Hur kan jag när ni står här?"

Den bleka Eldaren stod som fjättrad i marken. Inget rörde sig under hennes hud trots att vågor av känslor slog emot henne som hav mot klippor. Trots att hon kämpade för att hålla sig isolerad från hans stormiga känslor var det nästan omöjligt. De hade förlorat hem, de hade förlorat liv – det var svårt att inte se på honom och brista.
     Utan att så mycket som avbryta med en utandning lyssnade hon till hans spruckna stämma och det dämpade smattrandet omkring dem. En kyla som kunde efterlikna vinterns sprang genom henne och lämnade hjärtat i is.
     ”Ni skulle återvända till intet.” Rösten var låg för att dölja den smärta som vällde inom henne. Om det var hans känslor eller hennes egna som fick henne på kanten av en djup modfälldhet visste hon inte. Den saknad och längtan hon kvävt kändes nu fasligt nära att bryta ut.
     ”Jag kan hjälpa er”, stämman var mjuk, varsam. Alassëa kunde inte stå ut med åsynen av hans brustna själ med vetskapen om att hon kanske hade kraften att hjälpa honom. Det stred emot vad hon lärt sig, mot hennes egna moraler, men att lämna vad som kanske var en av de sista av deras släkte till ödet, var det mycket bättre? Utan hennes hjälp befarade hon att han skulle förgås. En död av sorg. Kanske skulle det visa sig att hon gjorde mer skada än helande, men hon skulle aldrig kunna vända honom ryggen utan att ha erbjudit honom, utan att ha försökt. Med det stilla uttrycket såg hon på artfränden. Låt mig hjälpa er...

Hur mycket hon sett kunde han omöjligt veta. Inte utan att fråga. Men han trodde hennes ord, trots att han bara hjärtslag innan tvivlat. De kom som en bekräftelse. En bekräftelse på att detta liv var verkligt, och att allt han upplevt inte varit en del av hans sinnens påhitt. De fick även de redan djupa såren att breddas och blodet att flyta på nytt.
    Återvända till intet. Hade hon sett det han missat? Erathor vågade inte fråga. Känslorna som bröt den hittills kontrollerade stämman var bevis nog. Han fick lita på henne.
    Alla de otaliga ärr som gömde sig under den svarta fällen värkte som en påminnelse att åren hunnit ifatt honom. Han var inte odödlig, endast en sargad kropp med ett genomgripande mörker i sin själ. Hon kunde hjälpa honom, sade hon. Blicken smalnade frågande av. Erathor hade svårt att förstå hur. Var det en enkel utväg hon erbjöd honom? En barmhärtighetsdöd?
    Utrymmet mellan dem kändes plötsligt allt för trångt. Han ville backa, ta ett steg tillbaka och avböja det hon erbjöd honom. Ändock stod han kvar, med ett likgiltigt minspel och en blick som aldrig lämnade hennes. "Hur?", blev hans ord. Vad erbjuder ni mig?

En tystnad sänkte sig emellan dem. Gjorde hon rätt? Fanns det något ultimatum som var gott eller ont? Blicken höll ett stadigt grepp om hans. Om orden lämnade hennes mun skulle hon aldrig kunna ta tillbaka det. Trots det lämnade de henne i en viskning: ”Jag kan ändra det ni sett, det ni levt, det ni minns.”
     Trots att hon ännu tvivlade på det val hon gjort, så lyckades hon hålla sig stadig, lugn. Om hon ens besatt förmågan att gå igenom ett sådant kraftfullt och stort spann av liv var osäkert. Om han ens tänkte överväga förslaget förtjänade han att veta de risker som kunde följa, men i väntan på ett svar stirrade hon på honom med det sedvanliga fridfulla uttrycket.

Ett kort ansträngt skratt lämnade honom och han lät blicken som hastigast svepa över omgivningen. Så klart. Han borde ha förstått. Det var inte dödens famn hon erbjöd honom, utan något mycket mer komplext. Någonting värre.
    "Ja", svarade han strax efter att den ljusa talat. Han tänkte inte ens överväga alternativen. Erathor var trött - less på att begrunda och reflektera över det som varit och det som skulle. Han gav henne tillåtelse att hjälpa honom. Varför gjorde hon det?
    "Vad söker ni i gengäld?", tillät han sig fråga. Den mörke hade inte mycket att erbjuda.

Eldaren svarade henne så fort hon tystnad. Med en forskande blick skärskådade hon honom. Var han verkligen säker? I hans tillstånd var han inte egentligen berättigad att bestämma, men vad hade han för alternativ kvar? Att återvända till ett land som låg klädd i aska? 
     Alassëa skakade lätt på huvudet. "Jag vet inte hur många av oss som fortfarande finns i livet. Att låta ännu en förgås med vetskapen om att jag kunnat gjort annorlunda kan jag inte leva med", förklarade hon med ett stramt uttryck i anletet. 
     "Jag kan inte lova att det jag erbjuder är fritt från risker. Ni har mycket i ert minne." Hon litade på att han skulle förstå, och att det inte skulle skrämma honom. Försiktigt lät hon hennes sinne expandera och varsamt snudda vid hans, prövande och frågande.

Erathor nickade endast kort till eldarens ord. Han visste inte heller vilka som förgåtts och inte. Han ville inte veta. Rikets fall var inte hans börda att bära, även om känslan var oundviklig. Den ljushylta sökte ingenting i utbyte. Om det var av välvilja eller medlidande kunde Erathor inte avgöra, men han gissade på det sistnämnda. Han såg hemskt ut. Enda sättet för honom att gottgöra henne hade varit att ge henne deras hem och blod åter. Ett ouppnåeligt mål som snart skulle bli än mer än så - en ofödd dröm.
   Den mörke kunde inte låta bli att undra över vilken roll individen framför honom spelat innan förödelsen; vilket liv hon levt. Han mindes henne inte. Åtminstone inte nu längre. Hennes ord och välmening fick honom dock att önska att han gjorde. Hon var endast en bekant främling för honom nu. En bekant främling med ett ansikte lika känt som okänt.
    Med en enkel huvudböjning beviljades hon tillträde till hans sinne. Att detta inte var utan risk tänkte Erathor inte bestrida. Det förstod han. Dessvärre brydde han sig inte. Inte förrän tankarna föll på den varg han här träffat. Den bleka vargen med de azurblå ögonen. Skulle hon gå förlorad med allt annat? Ytterligare en förlust bland allt det som redan slagits i spillror. Tiden - som innan inte varit mer än ett konstruerat koncept skapat för att skänka ro till de levande -  var nu plötsligt dyrbar. Det fanns ingen tid till att vara selektiv.
   Erathor tystade sina tankar med ett litet hopp om att hon med ögon så bruna tagit sig friheten att granska dem. Att hon uppmärksammat den önskan han inte lyckats ljuda.
   Beröringen som följde med hennes ord fick honom att rygga tillbaka. Det var länge sedan någon vidrört hans medvetande. Det var en känsla han aldrig skulle bli bekväm med, men som han nu fick finna sig i.
    Regnets stillsamma smattrande försvann allt eftersom hon förde sina mentala trådar djupare. Blickens fokus skiftade från individen framför till omgivningen. Oskärpa var allt han såg. Ändå blandades obehaget av en värmande känsla. För en kort ögonblick kände han sig hemmavid.
   Vad än hon gjorde fick det Erathors rusande tankar att grumlas igen. Vad var hennes namn nu igen? Hon hade berättat, men han mindes inte. "Ert namn ...", mumlade han medan han svävade mellan medvetenhet  och medvetslöshet. Benen kändes lätta under honom och ibland var det som om tassarna knappt vidrörde mark.

Hon kunde känna hans tankar. En flyktig bild av en färglös hona med blå ögon flackade förbi när hon lät trådarna visa vägen genom hans sinne. Alassëa kände igen henne, hon med valpen. "Blue" viskade hon i hans sinne. Bara för att fortsätta färden genom alla minnen. De alla satte avtryck i henne, fick henne att känna förlust där han känt förlust, fick henne att känna glädje där han känt glädje. Det alla brände hål i henne när de sakta en för en blossade upp i aska innanför hennes ögonlock. 
     Livstider passerade inom loppet av minuter. Dungen tycktes tidlös när hon låg djupt rotad bland hans upplevelser och minnen. Det var en utmattande process, både för psyke och fysik. Allt han upplevt trängde sig in i hennes egna sinne när de lämnade hans. Om än han aldrig skulle kunna återkalla alla år han hade bakom sig, skulle hon. Aldrig hade hon stått någon så nära som hon just nu gjorde med Erathor. Det var en gest av tillit, att låta henne som en främling om än artfrände, träda in i hans sinne. 
     "Ert namn ..." Stämman var avlägsen, som om han inte var närvarande. Alassëa kunde knappt höra honom över bruset från hennes och hans sinnen kombinerade. Det var som hon låg djupt under vatten. "Alassëa Marion", ekade hennes stämma åter i hans huvud. Kanske skulle han minnas henne, men inte som mer än ett hemsökande spöke. 
     Minnena började tunnas ut, försvann ut i intet av hans huvud. Djupet blev långsamt lättare, det blev enklare att se. Det fanns saker hon lämnade orörda, som vem han var, vad han kom ifrån - om än det som låtit han försummats i mörkret läts förgås. Alassëa kände hur hennes krafter började tömmas när hon kom närmare ytan igen. "Jag kan inte låta dig gå", viskade hon för som sig själv, knappt en väsning i hans tankar. 
     Trots att det tog emot i kraftvägar sträckte hon sig långt ner i hans huvud igen. Trådarna kämpade sig långt ner i avgrunden som nu tycktes vara betydligt grundare än tidigare. Alla hundratals år var blott fragment av en svunnen tid. Där, långt någonstans, lät hon hennes egna sinne stråla igenom. Med en bit av sitt sinne, skulle hon alltid kunna känna honom, alltid kunna se honom. 
     Någonstans på utsidan av hans inre kunde hon känna hennes ben skaka. Det tvingade henne till ytan, rädd att hon kanske skulle drunkna och förlora sig själv i honom. Med en flämtning drog hon tillbaka sina mentala trådar och återfann sig i hennes egna tankar. Huvudet dunkade så högt att det brusade i öronen. En plötslig utmattning slog henne, och hon insåg hur nära hon varit på att låta sig försvinna i honom. Långsamt öppnade hon ögonen för att skåda den mörkhylta. Blicken var suddig och diffus, men hon kunde se honom klarare än någonsin. Den han varit fanns begravd i henne. Aldrig hade hon känt sig så intim med någon som hon just nu gjorde med honom. De skulle ha en del av varandras sinne tills döden skiljde dem åt.

Ögonen rörde sig under de slutna ögonlocken. Det kändes som en dröm. Alla minnesbilder, dofter och känslor - han kände dem. På en och samma gång. Inom loppet av minuter återupplevde han allt.
    En sval, välbekant vind dansade genom Erathors fäll och han var hemma. Hemma i Isilóth - hemma i af Skuggskog. Vänners stämmor fyllde hans huvud och glädje spirade i hans bröst. Han var glad. Lycklig. Lika snabbt som glädjen infunnit sig rycktes den ifrån honom, endast för att ge plats till en ny. Bekanta ansikten tynade bort i intet och omgivningen raserade för att ta ny form.
    Ett namn passerade genom det ökade tomrummet och det öronbedövande bruset av känslor. Alassëa Marion. Vem? Han gavs ingen tid till att reflektera innan minnena drog honom vidare. De närmade sig ytan nu. Nutid.
    Stämman ljöd på nytt i hans huvud, men denna gång flöt orden ihop. Diffusa och avlägsna. Det var inget minne, för stämman var för Erathor obekant. Han förstod inte vad som sades, men en våldsam smärta följde. Oändligt mörker färgade han inre blick. Han var rädd. Vad var detta? Plötsligt slog ljuset mot honom och han drogs till ytan.
    Benen vibrerade våldsamt under Erathor när han hastigt slog upp ögonen. Bruna, värmande ögon mötte han egna. Vem än det var som stod framför honom, så såg hon honom. Aldrig hade någon blick bränt honom som hennes gjorde. Vem var hon? Varför kände han en sådan tillhörighet till henne? Han ville fråga henne, men kroppen protesterade. 
    En bultande huvudvärk samt en kropp som kändes tom och orkeslös fick honom att dråsa till marken. Regnet existerade igen - kändes skönt mot det aggressiva trycket innanför skallbenet. Han slöt ögonen och kände hur medvetenheten lämnade honom. Skulle hon stanna med honom? Snälla, stanna.

[Avslutat]