Solen stod högt uppe på den molnfria himmelen men tack vare de vida trädkronorna som lämnade mycket av skogen i skugga, förblev den uråldriga skogen förhållandevis sval, vilket den mörke gillade. Han hade rört sig i området i någon vecka nu och allt mer och mer fattat tycke för de enorma träkolonnerna som tornade upp sig mot skyn. Det var en vacker skog i all sin enkelhet och han gillade att det höll sig förhållandevis svalt.
   Den högresta hanen reste sig upp på sina långa ben från sin tidigare viloplats. Omsorgsfullt sträckte han på sig; först ryggen och frambenen och till sist bakbenen. Blicken letade mellan trädstammarna som föreföll sig vara nästintill identiska. Tyst funderade han för sig själv i vilken riktning han skulle gå. Efter en stunds fundering började tassarna röra på sig i sydgående riktning. Med tysta, lätta steg förde han sig fram mellan träden samtidigt som den yviga svansen vaggade bakom honom. Då och då blickade han kisande upp mot lövverken, fortfarande något tagen av trädens enorma storlek.

[Visste inte vilken tid på dygnet det var så jag bestämde att det fick vara mitt på dagen c:]

Den mörke måste ha vandrat djupt i sina egna tankar för rätt som det var överraskades han av rörelser i ögonvrån. Stegen tystnade och blicken fästes på snåren ett tjugotal meter bort. Med ett djupt andetag drog han in omgivningens alla dofter. Försökte avgöra vad, eller vem, det var som rörde sig där. Din dåre. Han suckade frustrerat åt sitt tankspridda sinne som fått honom att inte vara tillräckligt uppmärksam. Att hanen ännu inte var fullt återhämtad efter allt som inträffat gick inte att argumentera emot. 
   Aldrig hann han reflektera över den underliga doft han känt innan han skymtade en lika underlig varelse bland den täta växtligheten. De hornliknande utväxterna på huvudet avslöjade att detta omöjligt kunde vara en varg. Åtminstone inte av den sort han vanligtvis var van vid. Med stor, men ack så behärskad nyfikenhet granskade den mörke den vida kronan främlingen bar på sitt huvud. Den verkade minst sagt otymplig, i varje fall om man vandrade genom vildvuxna buskage, likt denne just gjort. 
   När den hornbeklädde plötsligt tilltalade honom lät han de blåröda ögonen vandra ner till den andres. "Jag är ingenting mer än en utböling i detta land." Den mörka rösten höll samma allvarliga ton den alltid hade, men förblev neutral och vältalig. Blicken vilade stadigt på främlingen. "Marken under mina tassar är lika främmande för mig som jag är för den." Oavsiktligt hade det blivit en fras han använt många gånger vid nya möten. Men det var sant. Trots att hanen befunnit sig i detta land ett tag nu så var det långt ifrån tillräckligt. Allting var fortfarande lika obekant och spännande.

[Det är lugnt, även om jag personligen föredrar sans-serifer framför mekaner till längre text (på webben), just för läsbarhetens skull. Men alla har sitt tycke och smak c:]

Med ögon smala som springor och med hårt sammanpressade käkar lät han sig studera den andre med kylig blick. Det fanns en väl synlig misstro i hans uttryck som grundades på de ännu väldigt få intryck han fått av främlingen. Ibland hade den mörke lätt för att döma. Men å andra sidan kunde han lika lätt ta tillbaka utfärdade fördomar. Den andre hade åtminstone varit hövlig nog att dölja sitt tidigare missnöje i sina nya ord. Det fick den mörkes uttryck genast att lätta, även om allvaret i hans anlete aldrig lämnade honom helt. "Erathor af Séragon." presenterade sig den mörke kort med mörk stämma. Vad skulle denna främling ha för nytta utav det? Eller var det bara en fråga ställd för artighetens skull?
   Han hann inte mer än svara innan den andre åter talade. Ett djupt andetag lämnade honom. "Aranor." Var det tydliga och raka svar den andre ville ha så var det också vad han skulle få. Erathor valde att inte vara mer specifik än så, eftersom han ändå tvivlade på att främlingen visste vart Aranor eller för den delen Isilóth, hans hemland, var. Vad han själv visste så fanns det inga som den grå i Aranor. 
   När inga fler frågor kom valde han att för artighetens skull, även han ställa en fråga. "Och ni?" kontrade han. Trots att frågan kunde tyckas verka likgiltig, som om han inte brydde sig om vad den grå svarade, så gömde sig en väl dold nyfikenhet bakom orden.

Xerxes sa hanens namn lågt, smakade på namnet.  Den grå hanen hade oftast lätt för att komma ihåg och uttala nya ord, detta namn var inget undantag, ändå fast namnet kändes något mer komplicerad än de namn han hade stött på hittills. Xerxes var mycket osäker på om han skulle komma ihåg namnet, han var mycket mindre säker på om han ens tänkte försöka att komma ihåg namnet. Frågan var mer till för att Xerxes skulle kunna få igång en konversation men hanen, inte för att han hade något intresse i honom. 


"Aranor" Namnet var lika främmande som hanens namn. Xerxes letade efter ordet i hans minnes palats av platser, men kunde inte hitta något som liknade. 'Aranor?' frågade Xerxes, letade efter en beskrivning av denna plats. 


"Och ni?" Xerxes slickade sig lite om läpparna, den ormliknande tungan smekte pälsen runt munnen. 'Vilken av frågorna vill du ha reda på? Mitt namn eller vart jag kommer ifrån?' frågade Xerxes, han hade ingen oförskämd ton i rösten, snarare en väldigt allvarlig och fokuserad ton. 'Mitt namn är Xerxes. Jag är född här i Numoori, bland Norra bergen.' sa Xerxes. 'Vad gör du här, Erathor af Séragon, I numoori?' frågade Xerxes. 

"En värld bortom denna. Bortom Numoori." förklarade den mörke Eldaren kort. Numoori. Detta var alltså Numoori. Han hade hört namnet nämnas ett flertal gånger under hans vandring här, men aldrig riktigt varit säker på om det var namnet tillhörde en specifik plats eller ett område. Det var ingen tvekan om att detta var ett land av oändlig variation, både vad gällde platsernas olika utföranden och klimat samt varelserna här. Mycket olikt hans eget hem. Landet av mångfald hade han fram tills nu kallat det på sitt modersmål. Men nu var det inte landet av mångfald, utan Numoori, han skulle hälsa godmorgon om mornarna.
   Erathor höjde ögonbrynen i ett tröttsamt uttryck åt främlingens fråga. Som när den gamle vargen suckar åt den intensiva valpens alla frågor. Skulle den grå verkligen tvinga honom vara mer specifik? Nej, tydligen inte. Som tur var. "Xerxes." upprepade Erathor lågmält och nickade som en bekräftelse på att han uppfattat den andres namn när denne återigen tagit till orda. "Vad gör du här?" hade han frågat. Ja, vad gjorde han egentligen här? Fortfarande. Han borde vara på väg hemåt. "Det är en lång historia som jag inte tänker betunga er med." Ett svagt leende prydde de svarta läpparna.
   En kort harkling lämnade honom. "Säg mig, Xerxes, ni råkar möjligtvis inte veta av någon väg ut ur detta land?" Han kunde inte vänta längre. Det var dags för honom att försöka bege sig hem. "Om jag inte missminner mig så invandrade jag över vattnet." Ögonen slöts och han försökte minnas. Han var vanligtvis inte den som glömde, men med tanke på hans medfarna tillstånd vid invandringen, så svek hans minne nu honom. "Med en passage som klöv vattenytan." De blåröda ögonen mötte den andres blick. Kanske kunde den andre tala om för honom i vilken riktning detta var.

Erathor kunde inte hindra sin förvåning när den andre plötsligt visade sig frågvis. Det första intryck den hornbeklädde gett honom hade fått honom att anta att denne föga intresserade sig i andra. ”Landskapet är av stor variation.” började den mörke och såg framför sig alla de platser han besökt genom sina många vandringar. Han hade sett mycket, men långt ifrån allt. ”Kuperat, med flertalet berg och dalar som klyver genom likväl stora skogar som vidsträckta slätter.” Tankarna vandrade till hans hem, dalen i öst, men han valde att inte bli mer specifik än så. ”Men även om variationen är stor så är det ingenting i jämförelse med detta land.” sade han något frånvarande medan de blåröda vandrade mellan trädstammarna.
   Någonting avbröt plötsligt hans tankar och ögonen letade sig tillbaka till främlingen. Det såg ut som om den grås väldige krona lyckats bryta lös en större kvist från ett utav de väldiga träden. Lätet som i ett utdraget ekande hördes över skogen fick fåglar att skräna i panik och avlägsna sig från platsen med ljudliga vingslag. Erathor följde dem med blicken när de kvickt och smidigt flydde det som skrämt dem. Den mindre incidenten förde med sig en stilla tystnad, olik den innan, så snart djuren lugnat sig. Främlingen verkade inte fästa något större avseende vid kaoset som urartat. Man kunde endast anta att han var van, när hornen förmodligen fastnade i det mesta.
   Det var av ren tillfällighet Erathor frågat den andre om eventuella vägar ut ur landet. De var inte mer än främlingar för varandra men han hoppades ändå att hanen var villig att hjälpa honom. Så gott som orörlig förblev den svarta kroppen medan den ljusa talade, endast öronen spelade på huvudet åt den andres stämma. Han, Xerxes, talade om många vägar ur landet. För ett kort ögonblick skymtade förvirring i det mörka ansiktet. Hur kom det sig att bergen i norr kändes mer bekanta än denna benkust? Det hade varit snö under hans tassar, inte vatten. Han mindes väl hur skaren nött hans trampdynor blodiga. Hans tidigare uttalande om hur han invandrat till Numoori kändes inte längre som han egna ord, utan som någon annans. Han hade inte vandrat över vattnet. Någon annan hade. Vem? Svagt kunde han minnas en okänd varginnas historier. Han skakade frustrerat på huvudet för att bli kvitt sina skenande tankar. Norr, över bergen, det var alltså dit han skulle.
   Mycket av vad den hornbeklädde berättat förblev ovisst för Erathor när hanens ord inte varit mer än ett svagt hummande i hans frånvarande sinne. Med sinnesnärvaron åter, hann han precis uppfatta frågorna som ställdes honom. ”Jag behöver komma hem.” svarade han kort men valde att vidareutveckla sitt svar. ”Hem till mina flockfränder.” Han saknade dem. Saknade allt. Men mest av allt kunde han inte bli kvitt den oro som spred sig likt ett gift inuti honom. Vad skulle han möta när han kom hem? Svaret oroade honom. Han hade varit borta länge.

[Usch så dåligt detta blev. Vad sägs om att börja avsluta? C:]

Varför behövde den mörka vargen komma hem till sin flock? Han hade väll ett val? Hanen var vuxen, han kunde väll ta hand om sig själv, tyckte Xerxes. "Varför väljer han flocken framför sig själv?" Den vita hanen fnös åt tanken. Solidaritet var i och för sig inte hans starkaste sida, så att säga. Dessvärre var han inte tillräckligt nyfiken i hanen för att ens tänka på att fråga honom om det och hans flock. 
"Nå,Erathor af Séragon, Jag önskar dig lycka till. Du lär nog behöva det i ditt sökande efter en väg hem. Du bör nog försöka vänja dig vid Numoori. Något säger mig att du kommer få spendera en lång tid här"  Med det sagt vände han sig om och försvann in i buskaget. Grenarna knäcktes när den horn beklädda hanen skakade undan grenar och löv ifrån hans väg. Till slut var hela den vita kroppen gömd bakom grenar och löv.


(Sure! )

Ögonen blev smala som springor åt den andre hanens ord och pannan rynkades i små, svaga veck. Var det en siare han korsat väg med? Orden främlingen yttrat lät säkra, som om han visste vad han talade om. Hade denne Xerxes rotat i hans medvetande, utan att han märkt det? Men den främsta orsaken till den mörkes frustration var den förnimmelse orden lämnade efter sig. En gnagande oro. En rädsla. En magkänsla som sade honom att den ljuse kanske hade rätt. Varför kände han så? Kanske var även detta något den andre påverkat.
   Den plötsliga irritation som slagit Erathor fick honom att förbli tyst efter att den andre talat. Öronen vek sig bakåt i en ogillande gest samtidigt som den hornbeklädde började vandra bort från platsen. Erathor såg efter honom länge. Så snart den andres steg var så avlägsna att de knappt var hörbara längre, vände sig den högresta varelsen om. En kort suck lämnade honom. "Farväl Xerxes."

AVSLUTAT!