Hon klättrar ner från träden och hoppar ner den sista biten, hon landar i det mjuka gräset som är blandat med mossa. Hon tittar sig omkring och ser att solen är nästan uppe på den klar blåa himlen.
Hon börjar gå åt vänster för att komma fram till ett litet vattendrag som bara ligger några meter bort. Solens värme söker sig till hennes svarta päls och gör att hennes blåa färg lyser upp i solljuset, ett par vindpustar kommer då och då och svalkar hennes varma kropp.
Hon får syn på vattendraget, hon får gå igenom ett par buskar och grenar som spretar ut från visa träd men det gör hon tyst och smidigt. Hon sänker ner sitt huvud och låter nosen bli doppad i det kall blåa vattnet innan hon tar några klunkar.
Vinden för med sig en ny doft till hennes nos som gör att hon höjer sitt huvud, hon ser åt det hållet doften kommer från, det är en annan varg. Hon har inte sätt en varg på länge, hennes nyfikenhet tar över och gör så att hon börjar gå mot det hållet doften kommr ifrån.

Förlåt att det tog tid, var på toa >;)

Han lyfte huvudet från vattnet när lukten kom emot honom. En annan varg. En hona på lukten, men eftersom hennes lukt blandas med vattnet var han inte helt säker. Han sträckte på sig i den ståtliga och manliga våren han var. Han gick närmare lukten och kunde mycket riktigt se en hona. Hans isande blåa ögon studerade henne och han lade huvudet på sned. Texas fortsatte att bara betrakta henne i tystnad.

Hon gick tyst omkring och doften blev starkare och starkare, hon tittade sig omkring och såg plötsligt två isblåa ögon. Hon viftade på svansen och sänkte fram kroppen så att vargen såg att hon ville leka, ibland så tänker hon inte sig för hon vistte inte om vargen var ett hot mot henne men hade glömt att tänka.

Deg blev kort bara för att jag var stressad (förra gången alltså) men nu blir det längre. ;)


Han drog ett djupt andetag. Lukten av friskt vatten och kåda blandades med den skarpa doften av honan. Han blundade och tog några steg så han stod i skuggan istället för i solen som sken ner genom lövverket. När han öppnade ögonen såg han tiken vifta på svansen, extremt likt en valp som ville leka. Han öppnade ögonen och betraktade tiken med en road och stillsam blick.
Det låg i hans natur att vara mystisk, men också artig.
"Kan jag hjälpa dig med något?" frågade han med djup och len röst.

Hon såg att hanen hade upptäckt att hon såg honom, han tittade på henne och hon visste att hon betedde sig som en valp men hon kunde inte hjälpa det.
"Kan jag hjälpa dig med något?" sa hanen med en mjuk och len röst.
Hon tittade på honom och reste sig upp och la huvudet på snett förstår han inte att hon vill leka.
-Nej jag behöver ingen hjälp jag vill bara leka, jag har inte sätt en varg på länge, vänta lite jag har inte sakt vad jag heter.
Hon tittade på honom och märkte att han lyssnade faktiskt på henne.
-Jag heter Lirio, det betyder lilja på spanska så du kan kalla mig lilja eller Lirio om du vill sa hon med en lugnare röst och medan hon hade pratat hade hon satt sig ner.

Han skrattade mjukt och lade sig ner på mage.
"Lirio... En lilja." Han blinkade mot henne.
"Och vad skulle en lijla vilja leka?" frågade han. Hans mörka röst lät nästan förrädiskt len, han kunde inte hjälpa det. Det var så han pratade. Inte för att han var på bushumör, utan för att han faktiskt var nyfiken. Nyfiken. Han hade inte varit nyfiken på ett bra tag. Han fångade upp hennes blick och såg henne i ögonen, i ett försök att läsa hennes tankar.

"Och vad skulle en lilja vilja leka då?" sa hanen med en len röst. Hon tittade sig om och tänkte noggrant.
-Vad vill du leka och vad heter du förresten? hennes röst blev len på den andra frågan och hon tittade rakt in i hans ögon.
Hon märkte att han tittade i hennes ögon och hon hade varit med om det för när hennes ena bror försökte läsa hennes tankar.
-Du vet väll att det inte är snällt att läsa andras tankar
Hon tittade rakt i hans ögon och gjorde ett mjukt leende på läpparna.

Han ryckte på axlarna.
"Mitt namn är Texas." Han undvek medvetet den andra frågan. När hon tillrättavisade honom för att han försökt läsa hennes tankar log han snett.
"Men om jag inte är snäll då?" sa han och höjde på "ögonbrynen". Det var inte svårt att läsa hennes tankar när hon mötte hans blick så fast.
Han insåg att han inte var den första personen som försökt läsa hennes tankar. Hennes bror hade också försökt, och det var så hon hade lärt sig att känna igen tecknen.
Sedan log han charmerande.
"Var kommer du ifrån, lilla blomma?"

hanens namn var Texas, ett annorlunda namn tänkte hon men viste också att Texsa läste hennes tankar så hörde det också.
"Men om jag inte är snäll då?" sa han och höjde ena ögonbrynet, hon tittade på hela honom
-Du är inte ond men inte helt snäll ihäller sa hon med en mystiskt röst.
"Var kommer du ifrån, lilla blomma?" var hanens nästa fråga och hennes leende blev större.
-Jag är uppfödd vid Höstskogens utkant så du är i mitt hem, jag känner skogen som jag känner mig själv sa hon lite skrytande.

Han nickade fundersamt. Sedan tittade han upp genom lövverket.
"Hur kan du säga att jag inte är helt ond, med en sådan självklarhet, lilla blomma?" Han tänkte inte tala om att hon gissat rätt, för det skulle vara intressant att se hur hon reagerade vid hans fråga.

"Hur kan du säga att jag inte är helt ond, med en sådan självklarhet, lilla blomma?" sa han till henne medan han tittade upp mot lövverket.
Hon tänkte noggrant på hans fråga och tillslut kom hon fram till ett svar.
-Jag vet inte, men om man lyssnar på sitt hjärta och inte på sin hjärna hela tiden så kan man bli förvånad att hjärtat har rätt fler gånger än man tror,hon tittade på upp mot trädkronorna och lätt en fallen blomma landa på hennes nos.

Han böjde på huvudet och drack. Han släppte inte den lilla tiken med blicken. Även om hon var liten så skulle inte storleken spela någon roll om hon hade farliga krafter. Han skakade på huvudet för sig själv. Han var alldeles för misstänksam. Det kunde bli ett problem. Eller så vara det bara bra. Han visste inte. Hur som helst så var han inte den som litade på vem som helst.
Sedan lyfte han huvudet.
"Hur gammal är du?" undrade han. Hon var svårgissad, eftersom hon betedde sig lite som en valp men såg äldre ut.

Blicken åkte åter till vren hanen som nu hade sänkt sitt huvud föra att dricka, han lyfte sedan på huvudet och en fråga kom.
"Hur gammal är du?" var frågan och hon tittade ner på den lila vattendraget som hanen precis hade druckit av.
-Vi kan göra så här, jag gissar hur gammal du är och du gissar hur gammal jag är sa hon med en busig röst pressis som om hon inte ville att hanen skulle få reda på hennes ålder så lätt.
-Jag gissar att du är 15-17 år gammal, nu är det din tur sa hon med en nyfiken röst.

"Hmm..." Han studerade henne nog.
"14-17" sa han tillslut. Sedan tittade han roat på henne.
"Tack, men jag är faktiskt lite äldre än så. Jag är 21. Du då?" Det här var roligt. Han tyckte om att se hur hon tänkte efter innan hon svarade, det var så.. Gulligt. Som om hon verkligen var en lite lilja. Texas gick några steg så han hade vatten upp till låren. Han suckade nöjt. Skönt.

Så Texas var 21 år mm så yngre ut men men
-Jag är 14 men många har svårt att se det för mitt beteende mellan att bete mig som en valp men helt plötsligt bete mig som en vuxen sa hon mest hon tittade på vrenen som gick ut i vattnet till låren.
-Texas vad för dig hit till höstskogen? jag har inte sätt en varg här på länge så jag blev faktiskt lite chockad när jag kände din doft, hon satte sig ner och iakttog vrenen.

Han tänkte efter.
"Jag vandrar bara runt. Går dit benen för mig. Äter när jag är hungrig, dricker när jag är törstig. Så, jag vet inte vad svaret är, mina ben kanske?" Varghanen sträckte på sig. Det började bli sent och han var hungrig. Antagligen borde han gå på jakt.
"Lilla blomma, jag är hungrig, jag ska gå på jakt, om du förstår" han blinkade med ögat och gick upp ur vattnet.

Hans svar var att han följde sina ben och hon förstod vad han menade hon följde sina ben med.
"Lilla blomma, jag är hungrig, jag ska gå på jakt, om du förstår" sa hanen till henne och gick upp ur vattnet.
-Jag förstår och tänkte att det var länge sedan hon själv åt.
-Jag ska själv gå och skaffa lite mat sa hon med ett leende på läpparna och reste sig upp.

Han hörde den outtalade meningen - vi kan slå följe. Han log snett.
"Kom då, blomma." Han gick med stadig takt åt ett håll, men vände sig om så att han såg att hon följde med.
"Var är dina föräldrar?" undrade han.

Sorry det blev kort men vet inte vad jag ska skriva.. Det börjar bli segt 8o

Slå följe? det hade hon inte gjort sedan hon bodde med sin familj men det skulle vara roligt att göra det igen speciellt med en vren, hon hade aldrig sätt en vren jaga för.
Hon tittade på hanen som började gå mot ett håll men stannade för att se om hon följde med.
-Du vet väll att rådjuren befinner sig på andra hållet, hon tittade på honom och skrattade lätt medan hon vände sig om och började gå långsamt mot det hållet hon hade sakt.
-Jag vet inte var mina föräldrar är men jag vet att de är kvar i höstskogen sa hon när hon stannade och väned huvudet mot vrenen.

Han kom ikapp henne lätt, han sprang med så långa steg att det inte krävdes mer än fem steg för att komma ikapp den svarta tiken.
Texas rynkade på pannan.
"Var i Höstskogen är dem då?" undrade han. Han skulle precis säga en annan sak, innan han tystnade. Doften av rådjur slog emot honom, stark och underbar. Han log och ökade farten något. Efter 50 meter kunde han se skymten av en liten sjö, och rådjuren stod alldeles intill den. Han och tiken hade tur, det blåste mot dem, så rådjuret skulle inte känna deras lukt i alla fall.
Han smög framåt, ljudlöst.

"Var i Höstskogen är dem då?" sa hanen innan doften av rådjur slog i mot dem, de började springa, hon fick springa rätt så fort för att hänga med vrenens stora språng men det gjorde inget.
De kom fram till den lilla sjön som hon hade villat vid.
Vinden blåste mot dem så rådjuren kände inte deras doft.
Hon märkte att hanen började röra sig framåt och tystlåtet.
Hon började också smyga röra sig framåt men lik som en katt.

~Jag åt mellanmål, därför tog det tid~

Han var nu så nära att han kunde med ett enda språng kasta sig över djuret. Det var också det han gjorde. Som en missil flög han fram deras plats och kraften i språnget fick honom att knuffa omkull det förvirrade djuret. Han kom genast upp igen och bet rådjuret i strupen. För att det inte skulle lida dödade han den snabbt och slet sedan loss en stor bit kött. Först då tittade han upp för att se hur det gick för tiken.

Hon fokuserade mest på sitt byte men såg en glimt när vren hanen dödade sitt byte, hennes byte var flockens ledare en stor hane med ett par stora horn men det brydde hon sig inte hon brukade fånga större byten för att sedan gömma en del någonstans i skogen.
Hon hade klättrat upp i ett träd och var nu rakt över hennes byte metoden kanske inte låter så bra men det funkade för henne. Hon hoppade ut ur grenen som hon satt på och landade på rådjur hanens hals och fällde ut sina klor så att hon inte ramlade av när hanen började hoppa för att försöka bli av med henne. Hon fick ett bra grepp om halsen på bytet och det föll ner på marken, hon släppte inte greppet förrän bytet var dött. Hon slet av en bit och började tugga när hon hade svalt biten tittade hon upp mot vren hanen som hade sätt allting trodde hon i alla fall.

Han höjde på ögonbrynet.
"Inte illa" sa han. Rådjuret han fällt var sort och ståtligt, med stora horn, precis som Lirios byte. Hon hade en ganska annorlunda jaktmetod, på andra ställen än det här skulle det inte fungera.
Men om hon höll sig här gick det väl än. Han slet av en bit till och tittade fundersamt på henne medan han tuggade.
"Varför går du omkring ensam i en stor skog, när dina föräldrar finns kvar i livet?" undrade han. Det förbryllade honom. Hans blåa ögon tittade på henne, undrande. Han slet av ytterligare en bit och suckade sedan. Han skulle behöva resa vidare snart. Han kunde inte stanna här, det låg inte i hans natur. Det var en fin skog, men han ville inte stanna här.
"Du, lillan, du vet att jag..." han tvekade "..måste resa vidare. Ganska snart." han tittade allvarligt på henne.

/Det börjar bli lite segt, ska vi avsluta? Vi kan alltid skapa ett nytt där de möts igen, så bara för att han reser bort nu så är inte det ett 'farväl för alltid' ;)/

Hon tog några slet av några bitar till och tittade sedan på vrenen, deras byten var lika stora, ett leende dök upp på hennes läppar.
"Varför går du omkring ensam i en stor skog, när dina föräldrar finns kvar i livet?" frågade Texas och hon behövde inte tänka så länge på att svar på den frågan.
-Det var meningen att jag skulle upptäcka resten av numoori men kom inte längre än så här och jag lämnade min familj för att jag ville klara mig på egen hand, när hon sa det så dök bilder upp när hon lämnade sin familj.
Sen kom hon ihåg frågan vrenen hade ställt innan de fångade sina byten "Var i Höstskogen är dem då?"
-Jag svarade dig aldrig på den frågan var de är och sanningen är att jag vet inte var de är det brukar vara dem som hittar mig här i skogen.

/Ja det är nog dags att avsluta, som sakt de kan träffas någon annan gång behöver inte vara sista gången de ses:D /