Solen stod högt på den klarblåa himlen, inte ett moln var i sikte denna dag och endast de få träden som klarade savannens heta landskap gav skugga åt djuren som vandrade på savannen. De flesta gräsätarna vandrade omkring och betade av de nu gröna frodiga gräset. För bara nån dag sedan hade ett stort regnoväder dragit över savannen och landskapet var snabb på att ta till vara på denna tillgång som vattnet innebar och gräset spirade och löven på de få träd och buskar slog ut. Träden och buskarna blommade för fullt.

Den gråspräckliga tiken vandrade lugnt över savannen, hennes kropp avslöjade inte mycket om henne. Hon såg ut som en medelstor tik. Hennes gång var avslappnad men hennes blick var fäst på de randiga djuren hon sett några gånger på håll här på savannen. Nu var djuren mer koncentrerad på att beta än den ensamma grå tiken som lugnt vandrade fram en bit ifrån dom. Hon var så pass liten att hon ensam inte utgjorde något hot. Helt plötsligt då en av zebrorna blev för oförsiktig, ett ungt djur, så exploderade tiken och kastade sig över de unga djuret. Hennes käftar slöt sig om dess nacke längst upp vid huvudet och hon ruskade till med huvudet rätt hårt och ett ljudligt krasande hördes och de unga djuret blev slappt i hennes käftar och föll ihop. Tiken hoppade smidigt undan då djuret föll och hennes violetta ögon betraktade lugnt djuret. Hon gick fram till det och började äta av det ännu varma köttet.

Den unga långbenta hanen vandrar ensam fram genom savannens höga gräs. Tack vare just hans långbenthet så tar han sig fram väldigt smidigt och lätt. De långa öronen vippar lätt fram och tillbaka på huvudet och den isblå blicken sveper mjukt över området som ligger framför honom. Jorden talar om för honom att längre fram befinner det sig en hjort av zebror. Stora hovdjur som har väldigt starka kroppar och är väldigt snabba. Men vargen är snabbare. Det har han testat en gång. Av ren nyfikenhet ville han veta om han enkelt kunde springa ifatt ett sådant randigt djur. Och det kunde han. Han var fasligt mycket snabbare än hovdjuret. Men han har aldrig varit intresserad av att lägga ner ett sådant djur. För han är en smäcker och slank varelse. Inte skapad för att fälla större bytesdjur. Mindre djur går bra. Gnagare till exempel. Men framför allt så livnär han sig på ätliga växter och bär och sådant. Han har ingen lust att riskera att bryta ett ben eller två genom att jaga större bytesdjur. Eftersom han lever ensam med så vore det rena självmordet.

Unghanen stannar snart upp. För vibrationerna i marken tyder på att något har hänt där framme. Zebrorna skenar efter att någon av dem verkar ha fallit till marken eller något. Jorden viskar om en främmande varg som fällt sitt byte. Nyfikenheten griper tag i unghanen. Det är inte ofta han möter på främlingar och han är rätt social av sig. Men det kanske inte är det smartaste att komma klampande om det är en varg som är väldigt mån om sitt byte. Han vill inte riskera att stöta på problem. Även om han aldrig skulle försöka sno åt sig någon annans byte så är det inte alla som lyssnar på det örat. Men han är nyfiken på vem det är som klarat av att fälla en av zebrorna. Det hela verkade ha gått väldigt snabbt. Så han sätter se långa benen i rörelse och rör sig framåt.

[Förlåt att det tagit sån lång tid att svara. Men min dator klappade ihop ett tag och har inte fungerat ordentligt på ca en vecka. Det var fel på grafikkortet. Men nu fingerar datorn igen. :)]

Rain stod över zebran och hade slitit upp buken på den för att komma åt inälvorna som hon vile äta först. Det avr de fleta som blev dåligt först och ett stort djur som detta skulle räcka flera dagar innan köttet skulle vara dåligt. Att ha mat för flera dagar var för henne en prioritet just nu. Att få äta upp sig efter sin vandring och sedan försätta med sitt 'uppdrag'. Vinden förde dock emd sig doften av en främmande varg och hon höjde huvudet och såg ut över slätten. Kunde se den rödbruna långbenta vaargen som var på väg. En mycket udda sn för den grå tiken.

De violetta ögonen vilade på vargen då den kom allt närmare. Varför skule den komma och störa henne under henens måltid? Var den ute efter hennes byte? Hon klev över zebran och ställde sig mellan den och vargen som kom allt närmare. Då denne var så pass nära att man kunde samtala så öppnade hon munnen och talade emd sin rätt mörka stämma. "Vem är du främling och avd har du för ärende här?" Den violetta blicken vilade på hanen och utstråklade en självsäkerhet som denna tik bar inom sig.

Han får syn på främlingen och zebran. En grå tik. När han kommer närmare ser han att hon har rätt intressanta ögon. Han har aldrig sett den färgen på iris förut. De långa öronen klipper till på huvudet och han stannas när tiken ställt sig framför bytet. Han tänker inte gå närmare om hon inte vill det.
"Mitt namn är Kian". Presenterar han sig först. Artigt.
"Jag var bara nyfiken på vem som kunde fälla ett så stort djur som en zebra". Skulle Kian själv försöka fälla en zebra skulle han med all säkerhet sätta livet på spel. Han är inte skapt för sådana byten. De långa benen är skapta för att springa snabbt och länge. Den gängliga kroppen är inte till för att fälla stora byten. Hanen äter inte mycket kött ens.

Kian står kvar. Ser nyfiket på tiken. Tippar huvudet lätt på sne.
"Vem är ni själv?" Frågar han. Han talar artigt. Den isblå blicken sveper sakta över den döda zebran.
"Hur kan ni fälla ett sådant stort djur?". Han är nyfiken. Det har alltid varit ett av hans största svagheter.