Kvällen målade himlen vackert orange. Torra grässtrån vajade i den svaga brisen med syrsor som spelade. Här kunde hon stanna. Åtminstone för ett slag. Eller för en livstid. För sitt inre kunde vargen se en framtid här, med kvällar lika vackra som denna, med kanske någon vid sin sida. Till och med några valpar. Men det kändes så långt borta, som om det aldrig någonsin skulle kunna hända för henne. Hon var en mördare. Samtidigt som längtan efter närhet fanns inom henne, fanns även en ilska och en saknad där. En uppväxt utan kärlek hade fått tiken att känna sig som en andra sortens varg. Inte lika värdig som de godhjärtade vargarna med sina obefläckade förflutna. De hade säkert aldrig krökt ett pälsstrå på en annan varg. Därför skulle aldrig Iyze få något som en partner, eller familj. Hon visste att hon varken förtjänade det eller borde ha det. En mördare var ingen moder. Det var en av de få sakerna hennes hatiska moder hade lärt henne.

Ärren över kroppen syntes knappt, men de fanns där. Även de mentala, där den silvriga låg i det höga gräset under ett ensamt träd och eftertänksamt beundrade den vackra omgivningen. I fjärran hördes en zebras läte, som fick svar av en annan. Hon kunde inte låta bli att känna sig otroligt ensam. Men det var precis så hon måste hålla det.
"Jag ska aldrig bli som dig..." mumlade vargen lågt för sig själv, och lovade att hon aldrig någonsin skulle bli ett monster.

Den unga hanen hade just avslutat ett kvällsmål. Han slickar sig förnöjt om munnen och han spatserar fram i lätt trav. Skymningen färgar himlen vackert. Likt en palett med blandade färger. Skymningshimlen är särskilt speciell på savannen. Inte som någon annan stans. Det är här han trivs bäst. Det är här han hör hemma. Hans familj har varit splittrad länge. Han saknar dem så det gör ont. Men han kan bara hoppas på att de alla mår bra och har hälsan.

De långa öronen vippar fram och tillbaka på huvudet. Rycker till när en zebras läte hörs. Hanen stannar. Ser sig omkring. Vänder sedan den isblå blicken mot horisonten. Ja, savannen är verkligen en förunderlig plats. En vacker plats. Lite sorgsen känner han sig dock. För en sådan här kvällshimlen är som mest underbar när man delar den med någon. Helst någon man bryr sig om.

Med en suck börjar han gå igen. Genom åren som gått har han fått bättre kontroll över sina långa ben. Till och från kan han fortfarande snubbla över dem. Men balansen har vuxit med honom. Han stannar upp igen och ruskar på huvudet. Sedan på hela kroppen. Öronen fladdrar och den lossnar lite damm ur pälsen. Unghanen sträcker på sig. Gäspar sedan stort och fuktar nosen med tungan. Sedan fortsätter han framåt igen. Jorden omkring honom viskar. Han stannar upp åter igen. Någon befinner sig i närheten. De långa öronen klipper till på huvudet. Nyfiken börjar han röra sig mot främlingen.
"Hallå? Vem där?" Undrar han nyfiket och den isblå blicken uppfattar något silverblänkande i det höja gräset.

För uppslukad av sina egna tankar för att märka av den annalkande vargen. Tankar som var för stora för att bara ta upp en del av medvetandet - därför borde de tryckas undan och aldrig plockas fram.
"Hallå? Vem där?" Som den främmande vargen yttrar sina ord tar tikens hjärta ett skutt. Åh nej! Kvickt trycker hon huvudet ned i gräset som öronen riktigt slickas mot nacken. Att vara så i underläge tyckte hon verkligen inte om.

Men ganska snart gick det upp för tiken att främlingen knappast skulle gå vidare och tro att hon var en sten eller något. En ytterst låg fnysning undslapp henne som hon ytterst sakta reste sig upp från liggande ställning.
"Bara jag..." sade hon lågt och antog en undergiven ställning, för säkerhets skull. Den svarta nostryffeln vickade lite i sidled som hon kände av främlingens doft. Tydligen en hane. "Jag vill inte ha bråk.."

Ung, välmusklad och spänstig. Det är Kian. Han är fortfarande slank men han har ju trots allt manvargsblod i ådrorna. De långa öronen klipper till på huvudet när han ser främlingen resa sig. Kian står stilla. Med sänkt svans och huvudet något över manken. Öronen vinklas framåt. Det ser nästan ut som att de ska tippa ner över pannan på honom. Ett lätt leende leker på hans läppar. Vänligt.
"Jag är inte ute efter bråk". Svarar han. Han är nyfiken. Det har han alltid varit. Han har mött på många vargar genom åren som gått. Alla har haft lika unika utseenden. Ingen har någonsin varit någon annan lik.
"Mitt namn är Kian". Hälsar han vänligt.
"Vem är ni?" Nyfiket fokuserar den isblå blicken på tiken framför honom.

Inte ute efter bråk alltså? Något tveksamt gled den röda blicken över främlingen. Han såg inte hotfull ut - faktiskt verkade vargen rätt vänlig. Ögonen stannar till vid de stora öronen ett slag. De var.. större än hennes. Lite charmiga faktiskt.
Hannens tribal-liknande mönsterna var lite spännande, men hon visste bättre än att fråga. Dessutom var de nog medfödda.
Kian... Tänkte hon för sig själv. Inget namn som hon hört förut, men värt att lägga på minnet. Åtminstone för stunden. Efter ett slag av tveksamhet bestämde hon sig för att avslöja sitt namn med.
"Iyzebel, är mitt namn." tveksamt prövar hon ett litet leende.
"Det var inte meningen att lura i gräset, jag såg er inte förrän ni redan sett mig."

"Iysebel". Han smakar mjukt på namnet. Han har inte hört det förut men han gillar klangen det medför.
"Vackert namn". Säger han och ler igen. Vänligt. Kian är en väldigt vänlig och lugn hane. Han har aldrig brusat upp eller blivit arg. Vild av energi och lycka och glädje har han dock varit många gånger. För livet är bra härligt.
"Jag visste att du var där". Säger han.
"Jag kände det". Han fuktar lätt den ljusa nosen med tungan.
"Jag ville inte vara oartig och bara vandra förbi". Men nog vet han ändå att det finns de som inte gillar att andra kommer för nära och då hellre ser kontakttagande som oartigt. Det är en lustig värld det här.
"Och jag var nyfiken". Erkänner han lätt. Han var nyfiken på främlingen. Är nyfiken på främlingen. Och hon har ett väldigt intressant yttre. De flesta vargar brukar ha något längre päls. Men tiken har kort päls. Kortare än Kian's päls till och med. Och det har han inte mött många vargar som har. Det är väl Ithril då. Men det kanske inte är så smidigt att ha lång päls om han lever i havet.

Vid komplimangen kan inte ungvargen låta bli att bli lite generad. Hon log lite blygt och sänkte nosen. Det hade nog aldrig hänt förut att någon sagt något så positivt till henne. Isåfall hade hon förträngt det -för hon förtjänade det inte.
Faktum var att hon var lite förvånad över att det gick så bra att tala med den här främlingen. Iyze hade inte fått så mycket till socialt umgänge, men hon var lite nöjd över att det inte varit så svårt att tala med hannen. Dock visste hon inte riktigt vad hon skulle ge som svar för kommentaren om namnet. Det var trots allt ett namn som hon var själv och inte blivit tilldelad.

"Ja, man luktar ju även om man inte syns förstås.." orden var insvepta i en eftertänksam ton. Hon antog att det var de som vargen menade. Han måste vara uppmärksam av sig, till skillnad mot för henne.
Iyze kände också en nyfikenhet inför främlingen, men visste inte riktigt vad som passade att fråga. Vart han kom ifrån? Hur gammal han var? Om han hade en flock..?
"Jag blev nog också nyfiken." Nöjde hon sig till sist med.

Han ler lätt mot henne.
"Jo, dofter säger väl en hel del. Men det är inte nosen jag förlitar mig på". Svarar han. Han har något bättre än nosen. För vinden är nyckfull och kan många gånger vara till ens nackdel. Och är det vindstilla går det inget vidare heller. Kian har något bättre. Han kan känna långt mycket mer än andra.
"Jag visste att du var där. För jorden talade om det". Lägger han till. Och då blir han även nyfiken på vad för krafter tiken kan besitta. Men det kanske inte är något man direkt talar om i ett sådant här möte. Det finns ju faktiskt många som gärna håller det för sig själv då det kan anses som en fördel om det blir strid. Men Kian är inte intresserad av att strida för någon. Och han har inga direkta hemligheter som han absolut inte skulle berätta för någon annan. Han är en rätt öppen hane.

Inte nosen? Iyze tittar oförstående på den andre men avvaktar med att säga något.
"Jag visste att du var där. För jorden talade om det." När han talar färdigt så är hon faktiskt än mer förvirrad. Jorden? Den kan väl inte tala, hon hade iallafall aldrig hört jorden säga någonting..! Nyfiket men förvirrat ser den blodröda blicken mot de isblå.
"Förlåt mig om jag är framfusig.. Men hur menar du då?"
Öronen vrids försiktigt framåt, av intresse. Kan det faktiskt vara så att hanen driver med henne? Eller är det någon kraft möjligtvis? Hon visste inte hur det var att ha krafter, och hade heller inte sett många andra utöva några, så detta kunde vara vad det handlade om.
Den andra vargen väckte minst sagt hennes nyfikenhet.

Han nickar lätt när hon frågar hur han menar.
"Jorden talar till mig. Låter mig känna vad den känner. Och om jag ber den kan den göra vad jag vill". Svarar han. Sluter sedan ögonen en stund. Strax efter att han slutit ögonen spricker en liten knopp upp ur jorden framför tiken. Den växer sig större. Och snart slår en vacker röd ros ut sina kronblad. En vacker och ståtlig blomma. Kian är själv förtjust i rosor. Men de kan vara förrädiska med sina taggar med. Och det är emot naturlagarna att försöka få fram en ros utan taggar. I så fall måste man korsa den med någon annan blomma. Och då är den ju inte längre en ros.
Han öppnar ögonen igen och ser på tiken. Studerar henne.

Uppmärksamt lyssnar hon till vad Kian säger. Och försöker att ta till sig och få rätsida på det.
"Jag tror att jag förstår..."Säger hon lågmält som hanen sluter ögonen. Innan tiken knappt avslutat meningen så trycker sig en knopp upp ur marken framför henne. Automatiskt hoppar hon bakåt, utifall det skulle vara något farligt. Ibland handlar hon ytterst instinktivt. Dock sliter Iyzebel inte blicken ifrån den för ens en sekund. Den växer i en sådant otrolig takt som uppslukar henne totalt. Vad fantastiskt. Aldrig hade det röda ögonparet skådat något liknande. Något så magnifikt.
"Åh.." Rösten är fylld av förundran. "Var det du...?" Blicken höjs mot hannens isblå. Det måste ha varit han. Måste ha varit detta som han menade med vad han sade alldeles innan. Att jorden, växtligheten, böjer sig för hans vilja..? Otroligt!

Han ler åt hennes reaktion. Nickar igen.
"Ja, Jorden lyssnade på min bedjan och lät rosen växa fram som jag önskat". Rosen står kvar där. Präktig och vacker. Han ser nyfiket på Iysebel. Drar sig något för att fråga. Men nyfikenheten övervinner honom.
"Vad har du själv för krafter?" Undrar han. Kian själv besitter två krafter. Fast det är bara jorden som han anser vara just en kraft. Den andra är bara en del av honom själv. Han är otroligt snabb. Det är få som kan springa ikapp honom, och ännu färre kan springa ifrån honom.

"Det är ju... Wow." Beundrande ser hon på de vackra röda kronbladen på blomman. Inte en allt för vanlig syn, hon var inte ens säker på om hon skådat någon liknande förut.
Hon ser upp på hanen igen och ler lite mjukt. En sådan vacker kraft, men den skulle också kunna vara allt annat än vacker om vargen så önskade.

Vid frågan så kan Iyze knappt hålla kvar sitt leende på läpparna. Lite förläget slås blicken ned på rosen igen. Det vackra. Det lilla vackra som faktiskt fanns här i Numoori.
"Jag, jag har faktiskt ingen kraft." Åter höjs blicken och möter hanens. Att hon faktiskt erkänner det, otroligt osmart. Men så var faktumet och nu var det bara att fortsätta.
"Jag vet inte om den bara inte upptäckts än, eller vad det är.."

[Så, that's it för ikväll! Men svarar imorgon :D]

Wow, ja. Kian förundras fortfarande själv av sin kraft. Av allt vad jorden kan åstadkomma. Men sådana krafter kan även vara förödande. Men Kian har inga tankar på att använda sin kraft för att skada andra. För att göra dumheter. Han vill göra gott. Han vill kunna hjälpa andra. Använda sin kraft för goda syften.
Han tippar huvudet på sne när Iysebel säger att hon inte har några krafter. Alls? Det känns lite obegripligt för Kian. För han har hittills trott att alla vargar föds med krafter. Att dessa krafter har getts dem för speciella syften. Vad för syften har han såklart ingen aning om. Men tids nog kommer det förhoppningsvis uppenbaras.
"Inga krafter alls?" Frågar han lite dumt. Men sedan ruskar han lätt på huvudet så de stora öronen fladdrar vilt för att sedan spetsas framåt igen. Han får ett lätt funderande uttryck för en stund. Sedan ler han stort.
"Det måste finnas något speciellt syfte med att dina krafter inte visat sig för dig ännu. Kanske det är sådana krafter som du faktiskt klarar dig utan tills dess att de verkligen behövs". Han låter sina funderingar bli till ord som flyter ut mellan läpparna på honom.

[Okidoki. :) Dags för mig att sussa ändå så. ^_^ NattiNatti<3]

"Inga krafter alls?" Hörde Iyze hanen säga. Nej, det var faktiskt sant. Hon hade inga krafter, om hon skulle få några eller om hon bara var helt utan var fortfarande ovisst. Men att ha en kraft att kontrollera.. Det skulle vara fantastiskt.
Även om samtalsämnet drog fram negativa känslor, kunde inte ett litet roat leende hållas tillbaka när hanen skakade på huvudet så öronen fladdrar. Främlingen faktiskt inte så dum, inte så dum alls. Av någon anledning var det faktiskt rätt trevligt att tala med en annan varg.
Som hanen pratar om hur hennes krafter kanske kommer en dag lägger hon fundersamt huvudet på sned. Det var möjligt. Men frågan var om hon skulle kunna kontrollera dom då. Dock försökte han nog bara vara vänlig, det var Iyzebel tacksam över. Glad över att denna varg verkade vara en godhjärtad varg. Det var... Ovanligt.
"Det låter inte alls omöjligt, Kian." Tiken ler lite och nickar.

[Natti <3 i efterskott? xD]

Inte alls omöjligt. Nej, visst är det så. Kian studerar henne med den isande blå blicken som han ärvt av sin far. Hans blick är varm och vänlig. Inte kyligt iskall som färgen kan antyda. Han möter Iysebel's röda blick. Och han ler igen.
"Det glädjer mig att det i alla fall inte verkar gå någon nöd på er. Ni ser ut att må bra". Säger han. Kian år en väldigt social varg. Han tycker om att samtala med andra och höra deras berättelser. Trots att han levt ensam så länge så tycker han inte om ensamheten. Det vore mycket bättre att ha någon att dela tillvaron med.

[hihi.  inlägg från mobilen]

Ser ut att må bra? Ja, det var nog så. Fysiskt hade hon vuxit till sig och var inte lika spinkig som hon var som liten.
"Jag antar att du har rätt." Hon ler smått. "Ärligt talat är jag förvånad över att vi har kunnat tala med varandra så obehindrat. Det har varit en trevlig omväxling."

Blicken blev lite frånvarande som vargen funderade för sig själv. Iyzebel har funnit sällskapet av denna sociala och trevliga varg glädjande. Helt ärligt. Men något sade henne att det nog var bäst om de snart skiljdes åt och gjorde sitt. För det var nog svårt att inte fatta tycke för en varg som Kian. Och Iyze hade aldrig haft någon vän, eller liknande. Hur skulle hon bete sig?
Tiken avbröt sina egna tankar, hon var ju lite löjlig. Denna varg var säkert så här mot alla han mötte, och var säkert inte intresserad av att knyta ett nytt vänskapsband. Hon skakade lätt på huvudet och såg åter på den andre.

[Ska vi börja avsluta eller? c:]

Han ser lite frågande på henne när hon talar. Att hon finner det förvånande att de kunnat prata så obehindrat.
"Har du aldrig mött någon du kunnat tala med tidigare?" Frågar han. Och det syns på honom att han tycker att det låter underligt. Sedan ler han glatt mot henne igen.
"Det har varit mycket trevligt att samtala med dig, Iysebel. Jag ska inte ta upp din tid om du vill vandra vidare. Men jag hoppas verkligen att vi kan mötas igen. Jag gillar dig". Säger han lika glatt som han ler. Den korta svansen viftar bakom honom som för att förstärka glädjen han utstrålar.
"Och även om vi inte skulle möta på varandra fler gånger så är jag väldigt glad över att ha haft äran att möta dig nu".

[Om du inte känner för att mötet ska gå längre så kan de väl bryta upp. :3 Men det är ett roligt roll måste jag säga. ^_^]

Iyzebel ler lite snett. Faktiskt har hon nog aldrig kunnat prata så obehindrat med någon förut. Visst, någon har väl gått att tala med. Men Kian var så.. lätt att prata med.
"Inte på detta sätt åtminstone, liksom så enkelt." En liten nickning styrker det vargen precis sagt, som för att verkligen övertyga den andra om att så var fallet.
"Dito, Kian. Det har varit väldigt trevligt." Iyze besvarar svansviftandet med att vifta på sin smala, korthåriga piskliknande svans. "Jag gillar dig med..!" Det tiken sa menade hon verkligen. För att ha träffat honom en sån kort stund så hade hon redan börjat gilla honom, tyvärr. För nu visste hon inte riktigt hur hon skulle bete sig om de träffas igen. Men något sade henne att Kian nog inte skulle bli arg om hon gjorde nåt litet socialt fel. Åtminstone hoppades hon.
"Jag tror att vi kommer mötas igen." Ännu ett litet leende sträcker läpparna.
"Vi ses, Kian!" Sade hon glättigt och började tassa iväg.



[Jo det har det varit! c: Men tänkte om du ville börja på ett nytt? c: Det hade varit inte karaktäristiskt om Iyzebel stannat allt för länge x) ]

En stund står han kvar och ser efter henne. Han har uppskattat det här mötet väldigt mycket. Han hoppas Iyzebel en god vandring. Vart hon än är på väg. Han har ingen aning. Kanske bor hon här på Savannen? Bara att de inte har mött på varandra tidigare. Han hoppas att de möter på varandra fler gånger.
Sedan vänder han om och börjar traska iväg i sin speciella passgång.

[Aa. Jag börjar gärna på nytt! :D Iyze är så fin. <3]
[AVSLUTAT]