Hon hade sökt sig ut ur den ljusa staden, men inte långt. Skratt och sorlande samtal kunde fortfarande höras om man lystrade noga, och doften av IsilAnar var stark. Under början av sommaren hade hon varit ganska kaxig i den nya skogen, hon hade trotts allt klarat sig själv sen liten valp och såg ingen orsak att nu som fullvuxen vara rädd. Men alla attacker på medlemmar i flocken hade skakat henne och den ljusa, glada skogen tycktes inte längre lika trygg. När flocksyskon efter flocksyskon kommit hem från oskylda utflykter med ordentliga skador var det inte längre lika lätt att skratta faran i ansiktet. Och för inte allt länge sedan hade hennes egen mamma behövt bryta upp en strid och rädda en ungvarg från en aggressiv främling. Själv hade hon aldrig förut riktigt varit med om vettlöst och oprovocerat våld förut, och hon började inse att det kanske hade handlat mer om tur än skicklighet. Kortfattat så rörde hon sig inte längre lika fritt i skogen utan höll vakt på sina steg. Faktum var att hon allt mer sällan lämnade Yanamore utan sällskap. Och idag hade hon det sällskap hon uppskattade mest av allt på denna jord. Sin mamma.
Enda sedan hon återförenades med Sraosha så hade hon haft den mest behagliga känslan av att vara hel igen. Hon hade letat och saknat och slutligen givit upp i så många år att det var som den vackraste av drömmar att gå genom den vinterdeppiga skogen invid sin mor. Att trädens sista löv gick i gult och orange stärkte känslan av hem, det påminde om höstskogen och hennes och moderns pälsar passade perfekt in i omgivningen.
Flera månvarv hade gått sedan dem lämnat Islagunen tillsammans och Assar hade precis slutat upprepa hur mycket hon saknat sin mor varje gång tystnad föll mellan dem. Men den pirriga, lyckliga känslan låg kvar så fort hon såg moderns grönglittrande blick och ibland lät hon det fortfarande bli känt.
"Jag kan knappt tro att vi är här."
Suckade hon fram med sin raspiga stämma.

[Sraosha, tänker mig att det utspelar sig innan dem fått reda på vad som hänt Tirana]

Sraosha hade försökt vara så bestämd hon kunnat. Ingen fick lämna reviret ensam. Allt som hänt, alla attacker. Sraosha tänkte ofta på vad som kunnat hända ifall hon inte hört Yio skrika den dagen. Men Sraosha förstod dotterns lust att vandra - det var en känsla hon var väl bekant med. Så inte kunde hon neka en patrull i Lövskogen, sida vid sida. 
"Inte jag heller, dottern min," log hon varmt och kysste Assars panna snabbt. "Någon dag framöver borde vi träna ihop, du och jag. Jag börjar bli gammal och skröplig, vet du. Måste hålla igång."
Sraosha flinade skämtsamt, än hade hon långt till ålderns höst men hon var inget ungdjur längre.

Det stora leendet som blottade både tänder och tandkött var omöjligt att hålla tillbaka då modern pussade hennes panna. Hon älskade sin moder bortom allt annat men hennes fortsatta ord fick henne att himla med ögonen.
"Ha-ha mamma"
Sade hon och skrattade konstgjort, tydligt inte road av Sraos snack om att vara gammal. Men så blev minen plötsligt seriös.
"Du är ung än, och dessutom så kommer jag hitta en ungdomens källa så du kan leva för alltid innan du hinner bli det minsta skröppli så dä så!"
Hennes blick var kaxig då hon mötte moderns, men det fanns en svag ton av seriös rädsla där bakom. Hon ville aldrig någonsin förlora sin mamma igen.

Sraosha skrattade hjärtligt. "Jag tror dig, hjärtat," log hon och nafsade mjukt dotterns öra. "Det kommer dröja länge innan du blir av med mig, med eller utan ungdomens källa."
Sraosha log brett, innan hon bytte till ett lite mer allvarsamt ämne. "Har du hunnit träna på dina krafter något mer?"

Assars himmelsblå ögon glittrade av lycka, hon trodde också på vad Srao sa. Nu när dem äntligen var tillsammans igen så kunde inget sära på dem, inte ens döden kunde vara så grym att den kom i en tid som denna.
Då modern talade igen rätade hon något på hållningen och log stolt.
"Ja då!"
Sraosha pratade mycket om att träna, träna och följa flockens regler, och det var lite trist ibland men Assar förstod också att det var omtanke inte tjat. Speciellt nu efter dem senaste attackerna, hon hade börjat respektera de äldre medlemmarnas ord mer.
"Ja' får inte ens ont i hövve av dä längre."
Hon flinade brett.
"Å kolla här 'rå!"
Så smidigt hon kunde tog hon ett skutt framåt, bara för effektens skull, och lät gnistor flamma upp i hennes päls. För några sekunder brann en mjuk men kraftfull eld över hennes nacke och rygg men sen falnade den bort. Om hon lät den brinna för länge började den svedda pälsen, hon hade inte lärt sig att hindra det än.


[Ugh, detta roll blev lie extra speciellt nu, vill aldrig att det tar slut]