Bambra hade börjat gnissla tänder, både i sömnen och helt omedvetet om hon var tyst längre stunder. Mer än en person hade irriterat påpekat det för henne men hon kunde inte förhindra det. Molok hade fortfarande inte kommit hem och idén att själva ge sig ut och leta rätt på honom hade vädrats. Bambra hade varit tveksam till att splittra gruppen och till en början varit emot förslaget. I så fall hade hon velat gå i storgrupp, iallafall hon, Blair och Duva. Hon skulle till och med helt frivilligt stå ut med Nomë och Garn på en roadtrip runt hela landet bara hon slapp förlora sin andra bror också. Men allt medan solen rörde sig över himlen så blev sökpatruller mer lockande. De kunde ju inte bara sitta här och vänta, det började bli uppenbart att Molle inte skulle snubbla in med en rolig historia om vad som uppehållit honom så länge. Ångest höll ett fast grepp om hennes bröstkorg, hindrade lungorna från att fyllas helt, ökade på hjärtslagens takt. Hon behövde en distraktion, tur att Nomë var där med henne. Men dimmvargen hade inte varit sig själv på senare tid, Bambra hade kommit undan med mer än en dryg kommentar. Kanske skulle hon göra det igen. Ett retsamt men genomskinligt glädjelöst skratt lämnade henne.
"Bruden, har du beslutat dig för att byta image eller? Du har blivit så mild och öm och vän det senaste, om jag inte visste bättre skulle jag tro att du höll på att bli gammal..." Hennes blick var vass. "Eller försöker du bli mer barntillåten kanske?"
Egentligen hade väl det bästa sättet att hantera situationen på varit att trösta varandra, hålla ihop, men Bambra var inte bra på sånt. Det enklaste var att hålla taggarna utåt, ha alla på replängds avstånd. Att pika andra fick henne själv att må lite bättre i stunden, eller distraherade iallafall från de värsta tankarna.

En lätt suck lämnade Nomë samtidigt som de bleka ögonen vändes mot Bambra. I magen gnagde en viss oro — visste hon? Hade Blair sagt något, eller var det bara ett drygt skämt? Oavsett vilket fanns det ungefär en miljon konversationer hon hellre hade haft just nu än ännu en om sitt förestående moderskap. Hon antog att det Bambra var ute efter var att locka ur henne någon form av respons, och när hon spottade ur sig svaret var det något vassare än hon tänkt sig. 
    "Om Blair har berättat för dig kan du väl bara säga det, istället för att försöka göra dig lustig." 
    Hon tyckte inte om dessa pikar, de gick henne på nerverna något oerhört. Situationen var pressad som det var; det blev inte bättre av att det konstant kändes som om alla som tittade på henne förminskade henne för sig själva. Om inte Bambra vore Moloks syster hade Nomë inte haft något emot att markera lite tydligare hur irriterande hon tyckte att det var.

Ett retsamt skratt lämnade henne.
"eh va..?"
Rösten var något förminskande men framförallt totalt oförstående. Sedan trillade polletten ner.
"EH VA?!"
Upprepade hon och gav honan en mycket mycket tveksam blick. Synade henne hårt, lockarna gjorde det omöjligt att se om det fanns någon fysisk förändring än. Hennes ansikte speglade tydligt den totala misstro som hon fylldes av men så sprack ett svagt leende upp på dem mörka läpparna. Hon harklade sig.
"Näeh, Blair har inte berättat nånting men jag tror visst du just gjorde det?"
Även om hon verkligen ville driva med honan över att hon försagt sig så fatalt så kunde inte förvåningen döljas. Valpar? Skulle Nomë ha valpar? Det var en ekvation som inte gick ihop. Och vad Molok pappan, då skulle ju hon.. Åter smalnade hennes ögon av.
"Driver du med mig?"
Ett försök till misstänksamhet, kanske var det här ett prank som Nomë och Blair orkestrerat tillsammans. Men den andres trött min talade en tydlig sanning.
Bambra svalde och sträckte på sig. Hon visste inte hur hon skulle hantera den nya informationen men en sak blev väldigt tydlig.
"Då måste vi ju hitta Molle genast."
Det fanns inga alternativ.

Bambra verkade gå igenom en hel serie känslor på den korta tid som gick mellan Nomës svar och hennes respons, men den enda förändringen som stod att finna i Nomës kroppsspråk var ett lyft ögonbryn och en demonstrativt höjd haka. 
    Driver du med mig? En låg suck lämnade dimmvargens lätt särade käftar, och ett cyniskt litet leende drog i läpparna. Det var en så märklig situation att hon inte kunde undvika att se den svarta humorn i det hela. 
    "Om jag ville driva med dig skulle jag nog försöka komma på något lite roligare", svarade hon och gjorde en liten knyck med nacken. 
    Det uppenbara i Bambras följande ord fick henne att skratta till. "Jo, det har du rätt i. Särskilt som han inte vet någonting."
    Återigen kom tvivlet, tanken på att saker kanske varit annorlunda om hon inte tagit så förbaskat lång tid på sig att identifiera sitt tillstånd. Men det hade känts som en omöjlighet. Valpar var något som hände andra, inte henne. Nomë bet ihop käkarna. Frustrationen och den konstanta oron fick det att krypa i kroppen, och om hon inte fick ge utlopp för den snart skulle hon bli galen.

Nomës ord avfärdade genast en misstanke som försiktigt börjat formas i hennes sinne. Att Molok fått panik av nyheten om valpar och dragit, det var inget hon ville tro om sin bror men vad var det man brukade säga: sådan fader sådan son. Bael hade inte direkt varit en närvarande fader, Molok hade kanske inte vetat bättre. Men om Nomë talade sanning så kunde detta inte vara fallet, hon visste inte om hon skulle bli lättat eller ännu oroligare av insikten.
Fakargen studerade den ljusa dimmvargen i några utdragna ögonblick. Hon kunde inte riktigt se det, Nomë som mamma. Hon själv som.. faster. Omedvetet gjorde hon en liten grimas vid tanken. Det lät så.. gammalt. Men oavsett hur hon kände inför detta bombnedslag till nyheter kvarstod en sak, Molok var försvunnen och de behövde hitta honom. Snarast. Det var nog ändå dags att dela upp sig i sökpatruller och ge sig ut i landet, de kunde inte vänta i Civitas längre.


[Avslutat]