De var så väldigt, väldigt lika. Vid både första och andra anblicken tyckte sig Blair ha sett Yrjö i dimman. Båda hade en snärt, feminin gestalt och rörde sig så tyst igenom dimman att den vita pälsen blev otydbar från dimmslöjorna. Men ögonen som såg tillbaka på honom var mjukt lila, inte rött och gult. Det var inte Yrjö, men samtidigt var det honom på alla sätt och vis.
     "Nomë", andades Blair, för han visste hennes namn. Det måste vara systern som dimmvargen pratat om. Någon annan kunde det inte vara. "Yrjö säger att du är... intresserad, inte sant?" Han pausade. Det kände lite konstigt att inte introducera sig först, men han var nästan säker på att hon redan visste vem han var. Det var få saker som rörde sig igenom syskonens dimma som de inte hade koll på.

Nomë såg honom långt innan hon gav sig till känna. Hon kände igen honom — han var fakargen hennes bror berättat för henne om. Draperad i dimma, som ett tyst, till hälften genomskinligt spöke, kom hon gående mot honom och gjorde sig ingen brådska alls. Han väntade på henne, och han hälsade henne med hennes namn. Hon svarade på samma sätt. 
    "Blair." De blekt lila ögonen som vilade på hanen var uttryckslösa, samtidigt som de märkligt nog såg väldigt levande ut; det var som om de var så fulla av känslor som trängdes om utrymme att allihop tog ut varandra och inte lämnade något kvar. Trötta men intensiva, så skulle man kunna beskriva dem. Rösten var mjuk i tonen, melodisk och nästan sjungande, men hennes egentliga sinnesstämning var omöjlig att avgöra. Hennes bror hade berättat att hon var intresserad. Hon snärtade till en gång med svansen. Rörelsen gick knappt att urskilja i dimman som omgav henne och smekte hennes ben och sidor, men om Blair var uppmärksam var det inte omöjligt att han såg den. 
    "Kanske det. Jag lyssnar, så berätta."
    Utan att ta ögonen ifrån hans ansikte lät hon små sjok av dimma, likt tentakler, sträcka sig från henne mot hans tassar och omsluta dem i en mjuk, ljudlös omfamning.

"Kanske det. Jag lyssnar, så berätta." Blair skakade inte av sig dimman som sakta men säkert började omsluta honom - svepte över hans tassar, strök mot en vingspets.
     "Jag behöver kompetenta, som kan hävda sig i strid och göra det som krävs för ett uppdrag. Se det som en möjlighet att bli del av något större", sa han och vägde henne med blicken. "Eller helt enkelt bara byta jaktmarker." Han flinade snett, en rörelse så bekant att han troligen gjorde det i sömnen. Nog var han medveten om vad syskonen höll på med. "Ett syfte. Jag kräver inte lojalitet resten av era liv, om du oroar dig för det. I slutändan kommer vi alla bli belönade, var så säker på det."

Hon lyssnade på vad han sa under den tystnad som blivit lite av syskonens signum. Hon hade aldrig varit ute efter någon möjlighet att bli något större, nej, hon saknade de ambitionerna. Men hon tyckte om kaos, och hon tyckte om att vara den som orsakade det. Byta jaktmarker. Han flinade — det ryckte till i Nomës ena mungipa, som om hon var på väg att le tillbaka men avbröt sig, men i övrigt var ansiktet lika stilla och tankfullt som om det suttit på en staty. Det talades om belöning också, och även om hon hade sin egen definition av belöning lockade det ändå.
    Nomë dröjde med svaret ett kort tag, då stenansiktet blev levande; hon drog på munnen och släppte ut ett mjukt, hummande ljud. Det hade kunnat vara ett skratt om hon inte hade avbrutit det efter bara någon sekund. 
    "Det låter intressant", sa hon till sist. "Jag hör gärna på fortsättningen, om det finns någon." Hon pausade, lade huvudet lätt på sned. Blicken strök långsamt över hans ansikte. "Av ren nyfikenhet, hur många har ni lyckats samla ihop för tillfället? Min bror, mig, er själv … någon mer?" 

Nomë var stilla, orörlig likt spegelblankt vatten, innan hon sprack upp och log. Det var mjukt, vackert, att titta på, och Blair log tillbaka. Leendet försvann när han försökte räkna ihop antalet för att kunna svara på hennes fråga.
     "Vi är nog cirka ett halvt dussin, men det är bara de som jag har samlat ihop", svarade han. "Min syster är också ute, och jag vet inte hur det går för henne. Troligtvis bättre." Han log. "Hon är trevligare än vad jag är." Han var bara halvvägs än så länge. Förhoppningarna att samla fler var fortfarande goda. Visserligen misstänkte Blair att de skulle klara sig på sitt nuvarande antal, men det fanns styrka i siffror.
     Klara sig, visst. Men i vilket skick?

Hon nickade allvarligt åt det han sa. Sex stycken, plus systerns. Det var fler än hon trott, men kanske var det bara hennes pessimistiska sätt att tänka. Kanske hade han rätt, kanske skulle de kunna bli något stort. 
   "Åh, det vet jag inte", sa hon och syftade på kommentaren om att systern skulle vara trevligare än han. "Ni verkar ju inte ha haft några större problem med att rekrytera hittills. Ett halvt dussin? Ni måste ha legat i." Det mjuka leendet ryckte återigen i mungiporna. En subtil ton av nonchalans, kanske till och med retsamhet, smög sig in i rösten och även ögonen tycktes se lite mer levande ut, men ansiktet blev återigen stilla och hon studerade dimman som hon låtit sträcka sig längre och längre tills den omringade dem båda. Sedan lyfte hon blicken till Blairs ansikte.
   "Jag litar på att ni berättar allt jag behöver veta", sa hon, och det låg någonting obevekligt över det bleka ansiktet.

Blair besvarade det begynnande leendet med ett eget flin. Legat i - visst. Några hade han erbjudit en plats, för att sedan bli avböjd. Det gällde bara att fortsätta oavsett.
     "Det gör jag", svarade fakargen, och för en gångs skull låg det något ärligt i ansiktet. "I sinom tid kommer allt vara glasklart. Det viktigaste är väl att du är beredd att bidra i en strid, på ett eller annat sätt." Han skulle inte tolerera några avhopp i sista sekund. Det var bättre att vara tydlig med vad som gällde från början - även om det innebar att någon backade ur.

"Bra. Ni vet vad vi kan göra, jag och Yrjö. Vi kommer att bidra, naturligtvis." Tanken på våld, på blod och död, väckte ett groteskt begär i henne, en vilja att vara med och ta del av det. Hon föreställde sig ett slagfält helt och hållet insvept i dimma — hennes dimma — och kroppar som vilset snubblade omkring i den. Det var bara för henne att ta för sig. Hon blinkade, lät ögonen vara stängda någon sekund. Åh, hon kunde redan höra det, tugga det, lukta det, känna det. Inuti henne växte ivern, men ansiktet och kroppsspråket var lika lugnt och outgrundligt som vanligt, och på den stadiga rösten kunde ingenting anas.
    "På återseende, Blair", sa hon och lyfte hakan en aning. Sedan började hon långsamt dra tillbaka dimman, tills den lämnade Blair och istället lade sig runt henne. Bit för bit försvann den vita, lockiga kroppen in i dimman. 
    Ögonen dröjde sig kvar vid Blair, två violetta prickar i ett hav av vitt där det numera var svårt att urskilja vad som var Nomë och vad som var dimma. Därefter vände hon sig om och började gå därifrån, utan brådska, med dimman som strök mot benen. Tanken på blod fick henne plötsligt att önska att hon skulle råka korsa vägar med någon. Bortsett från att hon aldrig råkade göra någonting, förstås.

[Börja avsluta? :D]

Blair log och nickade till svar.
     "Vi ses." Han stod kvar ett tag, såg bara på hur hon drog sig tillbaka in i sin dimma och sakta men säkert blev ett med den. Det var omöjligt att se på utan att låta kugghjulen snurra fritt, och Blair kunde inte hindra ett förväntansfullt leende. Åh, jo, visst visste han vad syskonen kunde göra. Han hade stora planer för dem båda.

[Avslutat.]