Adena hade återhämtat sig någorlunda från sin strid; åtminstone fysiskt. Psykiskt var hon irriterad, arg och framförallt frustrerad. Det kändes som att hon inte lyckats. Hade hon varit snabbare hade hanen varit död. Hade hon varit smidigare hade hennes ansikte inte varit förstört.

Ett dovt morrande läte lämnade hennes strupe bara vid blotta tanken av händelsen. Trots smärtan från det öppna såret i ansiktet, svor hon för sig själv. Ett misslyckande. Det hela hade varit ett stort misslyckande för inferotiken. Hon ruskade på huvudet där hon stod, och sträckte på sig. Trots sin diskvalificering skulle hon inte böja sig, inte visa sig svag, hon var inte svag.

Därför gick hon med huvudet högt, kroppen spänd och öronen spetsade. Trots att fighterna hade slutat för en bra stund sedan, var det fortfarande fullt med individer. De skrattade, åt, drack, samtalade. När inferotiken passerade, kunde hon höra svaga viskningar och folk som talade om henne. Adena kunde inte låta bli att flina åt deras reaktioner. Det var helt rätt; de skulle frukta henne.

Nomë kunde inte låta bli att undgå den eldfärgade tiken som skred fram mellan vargarna omkring dem med högburet huvud och en värdighet som var få förunnad. Vacker, stolt. Hon tyckte att hon kände igen henne från striderna på arenan, och tikens sårade ansikte talade om att så förmodligen var fallet. Hade hon vunnit eller förlorat? Där hade varit en hane med mammutbetar, en strid som varit osedvanligt brutal; en mindre panik hade utbrutit. Vinst, med andra ord. 
    Nomë hade tyckt om sättet honan slogs på. Så fullkomligt rått, så aggressivt. Allt att ge, inget att förlora. Fast det skiljde sig mycket från hennes eget sätt att döda fanns det styrka, ja, skönhet i det också. Ändå kunde hon inte låta bli att tycka att striderna, dödsfallen, nere på arenan inte riktigt var verkliga. Allt var ett enda stort skådespel. Även det råa var uppstyrt in i minsta detalj. Död var tjänligt som underhållning, men hon tyckte att publiken förstörde en del av tjusningen. Döden var mer intim, mer personlig än så; den utspelade sig i ensamhet mellan ett offer och en mördare. Dimmvargen vände sig om och började långsamt strosa åt tikens håll. Runt hennes ben svävade ett par bleka, halvt genomskinliga dimmslingor, som det så ofta gjorde.
    "Adena, väl?" Betoningen låg på namnet; hon vägde det i munnen, värderade det. Ett ögonbryn lyftes menande. Under en eller ett par sekunder drog hon mungiporna uppåt i ett leende, men det var borta lika snabbt som det lyst upp den vita tikens ansikte, ersatt av ett neutralt men inte avvisande uttryck, inramat av de böljande vita lockarna. 
    "Du slogs väl förut", fortsatte hon med en liten nickning. "Det var en underhållande strid, verkligen. Synd att de diskvalificerade dig."

"Adena, väl?"

En främmande kvinnlig röst ryckte henne ur sina aggressiva tankar. Adena såg sig om och möttes av ett okänt ansikte. Det var en tik, som hade liknande drag från en hon mött för ett tag sedan långt härifrån. Det vade varit ett möte hon sent skulle glömma. Precis som hanen Adena hade mött då, var hon omringad av svävande dimmslingor.

En ryckning lämnade henne och hennes brinnande blick mötte den andres. De var obekanta, men ändå visste främlingen hennes namn. Detta betydde förmodligen att hennes fight hade spridit sig, eller så hade hon på ett annat sätt fått reda på vem hon var. Ett litet flin spred sig på hennes läppar trots smärtan det gav henne. Det gjorde henne inget; faktum var att hon gillade det.

"Du slogs väl förut. Det var en underhållande strid, verkligen. Synd att de diskvalificerade dig."

Adena nickade instämmande samtidigt som det lilla leendet försvann. Hon närmade sig den andra med stolta steg, fortfarande med huvudet högt. Det skiljde endast någon meter emellan dem nu.
"Jag kan säga dig att det hade varit än mer underhållande om de låtit mig avsluta på riktigt. Istället kröntes mammuten till vinnare", hennes röst var dov och seriös. Flinet på hennes läppar kom tillbaka och ett raspigt kort skratt lämnade henne. Det smärtade till i hennes käke och hon slöt ögonen för några sekunder, innan hon åter öppnade dem. När hon nu talade var det återigen med en stadigooch seriös röst. "Men vi alla vet vem den verkliga vinnaren är, inte sant?"

Nomë vek inte en millimeter när tiken jämnade ut avståndet mellan dem och stannade bara någon meter bort. Hon var den mindre av dem, men hennes rakryggade hållning och genomträngande blick fick henne att se större ut än hon var. Vi vet alla vem den verkliga vinnaren är, inte sant? Ett litet, roat leende klöv hennes mun i två delar. 
    "Man brukar väl säga att vinnaren är den som står upp när striden är över? Det såg verkligen inte ut som om den där mammuten stod upp, trots alla de där benen. Han verkade inte vara helt säker på hur de skulle användas." Tonfallet var muntert och ögonen tycktes leva upp litegrann, fyllda av skadeglädje. Nomë rörde sig smidigt ett steg framåt, kanske som en outtalad motprestation mot Adenas tidigare närmande, och blev sedan stilla. De bleka ögonen svepte oblygt över tikens ansikte. 
    "De kallade dig en massa namn där inne, innan du slogs", sa hon eftertänksamt med det eleganta huvudet tippat litegrann på sned. Ögonen granskade, synade, värderade. "Vulkanens juvel, minsann. Ingen dålig titel. Vems idé var det?" Hon var synbart imponerad, så nära beundrande hon var kapabel att komma, men där fanns också något lätt ifrågasättande i rösten. Som det alltid, eller tja, väldigt ofta, gjorde med Nomë.

"Man brukar väl säga att vinnaren är den som står upp när striden är över? Det såg verkligen inte ut som om den där mammuten stod upp, trots alla de där benen. Han verkade inte vara helt säker på hur de skulle användas."

Adena nickande instämmande till hennes ord. Hennes motståndare hade inte verkat säker på något under deras slagsmål. Till och med skadan han hade gett henne hade känts som en olycka, som om det egentligen inte var hans mening. Inferotiken rynkade lätt pannan när den andra närmade sig ytterligare. Det var inte många som hade modet till detta, och speciellt inte nu efter att hon nästan dräpt den stora jätten. Istället hade folket viskat och stirrat på henne, samt försökt hålla sig undan.

"De kallade dig en massa namn där inne, innan du slogs. Vulkanens juvel, minsann. Ingen dålig titel. Vems idé var det?"

Hon knyckte lätt på nacken och ett stort flin spred sig på hennes läppar. Adena kunde inte motstå att tycka om det hon hörde. Ett av hennes mål i livet var att folk skulle minnas henne, och att hon även fått ett namn som cirkulerade runt... Gjorde henne belåten. Hon tänkte dock inte nöja sig där. Att några vargar visste om henne betydde ingenting i hennes ögon. Hela Numoori skulle en dag veta vem hon var. Hon skulle sprida skräck i landet och dess inboende... de skulle frukta henne.

Leendet växte sig än mer större, trots smärtan som brann i läpparna på henne. Hon fuktade lätt nosen belåtet med sin tunga vilket gjorde att ytterligare smärta adderades. Som salt på såren. Vulkanens juvel. Faktum var att den varg som börjat kalla henne det, som gett henne namnet, var mycket lik den som nu stod mycket nära henne. Skillnaden var att denna var en tik, medan den andra var en hane. Och mötet med den hanen hade slutat... intressant. Hur det här mötet skulle sluta, visste hon inte än.
"Ingen särskild som... betyder något nu", viskade hon lågt med den dova rösten som klingade av grymhet. Ännu ett kliv togs närmare tiken, och om någon av dem skulle röra sig en centimeter skulle de snudda vid varandra. Adena visste inte om det var främlingen som intresserade henne eller om det var orden som kom ur henne. Hur som helst spelade det ingen roll nu. För några sekunder försvann flinet från hennes läppar och ett seriöst ansiktsuttryck ersatte det förra. Hom sökte intensivt efter den andres blick, lät de brinnande ögonen fästas i de lila. "Skrämmer jag dig inte?"

När Nomë närmade sig uppstod en rynka i tikens ansikte. Hon brydde sig inte om den, hon hade inga problem med fysisk närhet. Och så — rynkan suddades ut och ersattes av ett brett leende. Det ryckte belåtet i de vita läpparna, men det var ett leende som aldrig riktigt fullbordades. 
    "Vad betyder något nu?" Rösten var lika låg som Adenas och lika full av känsla, och man fick intrycket av att frågan egentligen var "vem" snarare än "vad". Hon rörde sig inte när Adena slutligen slöt avståndet mellan dem, men hon lät ett par slingor av den tunna dimman som omgav henne söka sig mot den andra tiken, trevande slingra sig runt hennes ben och mjukt stryka över hennes rygg och sidor likt bleka fingrar, sökande kontakt men samtidigt med en beröring så fjäderlätt att den knappt kändes. Som hon älskade dimman. Hennes vapen, hennes sköld, hennes hem. 
    Ett lågt skratt undslapp henne. Skrämde henne? Hon var inte säker på om hon någonsin varit i kontakt med rädsla. Kroppen tycktes vibrera av spänning, så mycket var säkert, men var hon rädd? Det var kanske sant att Adena skulle kunna skada henne rätt rejält om hon bestämde sig för det, men detsamma gällde också åt andra hållet i så fall. 
    Nomë sträckte på nacken för att kunna placera nosen nära Adenas öra. "Jag fascineras av styrka", mumlade hon, och leendet gick att höra i rösten. Det varade inte länge — någon sekund senare drog hon sig tillbaka och studerade Adena med ett lyft ögonbryn och ett litet leende spelade i ena mungipan. "Berätta för mig, borde jag vara rädd?"   

Adena gillade den svaga känslan av dimman som snuddade vid hennes. Det var mystiskt och rått - precis som hon själv. Skrattet som lämnade den andra fick henne att ryskas ur sina tankar och lätt lyfta på ena ögonbrynet. Hur skulle hon tolka det? Som att den ljusa inte var rädd för henne...? För det borde hon. Dock hann inferotiken inte öppna munnen innan den andra hade närmat sig henne ytterligare och viskade i hennes öra.

"Jag fascineras av styrka. Berätta för mig, borde jag vara rädd?"

Leendet på hennes läppar växte sig större. Det tillfredsställde henne att den andra ansåg att hon var en person med styrka. Alla dessa små kommentarer gjorde att hennes ego växte sig allt större för varje gång; och en gång skulle det göra henne oövervinnerlig. Eller vänta, det var hon ju redan. Ett djupt, mörkt skratt lämnade hennes strupe och hon lät sina brinnande ögon intensivt möta den andres. Det slog henne att hon än inte visste vad den vita hette. Inte för att det spelade någon roll, inte nu.
"Du borde darra... av rädsla... av skräck...", viskade hon lågt. Hettan i hennes inferoblod lekte på hennes tunga. Adena närmade sig ytterliga, slöt den sista centimeter mellan de två och hon lutade sig framåt. Nu var det hon som viskade i den andres öra. Hennes röst var seriös, men även aningen lekfull. "Du skulle bara veta vad jag är kapabel till."

Många andra vargar hade vid det här läget, om inte tidigare, stoppat svansen mellan benen och sprungit därifrån, men det var något som sade Adena att detta inte var fallet, inte med denna vite. Oförutsägbar som hon var, valde hon att trycka sig nära den andra med hela sin kropp, rörde vid henne, innan hon lekfullt öppnade upp avståndet mellan dem igen. Hon lät svansen lätt snudda främlingen i halsen.

"Se upp, dimmvarg." 

Ett sista leende spred sig på hennes läppar. Adena vinklade öronen framåt, skrattade dovt och vände sig plötsligt bort från tiken. Oförutsägbart, helt ur blotta intet, valde hon att röra sig bort från den andra och in i folkmassorna igen. Huvudet var högt, kroppen rak och svansen lika så. Det hade varit ett minnesfullt möte, och Adena var säker på att den andra tiken skulle minnas henne. Inferotiken själv skulle minnas det här mötet, men inte på grund av dimmvargen, utan på grund av hettan och den intensitet hon känt av. Samt de fina orden hon fått höra, som tryckte på hennes hybris.

Hon kände igen eldtikens personlighetstyp; smicker var nyckeln, att stryka medhårs och berömma. Adenas breda leende berättade allt hon behövde veta. Hettan den andra utstrålade när hon lutade sig närmare och viskade i Nomës öra — inte bokstavligen, inte bara — var olik någonting annat hon upplevt, och intensiteten i Adenas kroppsspråk hade varit tillräckligt för att få vem som helst att backa, men Nomë stod kvar, nyfiken på att se hur långt hon kunde dra det utan att tiken exploderade, eller vad som skulle hända om hon gjorde det. Och när hon kände Adenas andedräkt mot kinden slöt hon leende ögonen. 
    Du skulle bara veta vad jag är kapabel till. 
    "Åh, jag kan nog föreställa mig." Svaret var roat och sjungande när det kom och Nomë öppnade ögonen, fortfarande med leendet draperat över ansiktet. Åh, hon visste. Vissa såg man det på, väldigt tydligt, och förresten hade hon ju sett Adenas strid. Så dum var hon inte att hon underskattade en värdig motståndare. 
   Tiken passerade henne, svansen strök över Nomës lockiga hals. Se upp, dimmvarg. En varning, minsann? Som om inte vartenda ord som hittills lämnat tikens mun varit en noggrant formulerad varning maskerad till inbjudan, och som om inte Nomë var intelligent nog att förstå det. Nomë stod lika stilla som hon gjort under hela mötet och vred bara på nacken för att ur ögonvrån kunna se Adena uppslukas av folkmassan. 
    Hon lät blicken dröja sig kvar vid den lilla luckan genom vilken Adena försvunnit, som strax fylldes igen av andra vargar som samtalade och skrattade högt med varandra, helt omedvetna om den märkliga maktkamp som precis utspelat sig här. Nomë var inte helt säker på vem av dem som hade vunnit, men kanske spelade det ingen roll just nu. Hon hade en känsla av att de skulle träffas igen, inom en inte alltför avlägsen framtid. 

[Avslutar här!]