Det bästa med att vara lättare än vind var att man inte behövde betala för skjuts - och det bästa med energi var att den inte förlitade sig blint på luft. I det allra senaste av Sölvis tid så hade profilen legat låg. Varje gång en årstid började lida mot sitt slut eller början hamnade han i densamma fas av desperation följt av motsvarandes hopplöshet; men precis som han själv, var hans motivation programmerad att ominstalleras och fortgå.

Andevargen hade tagit nya tag med sina efterforskningar. En tid tillbaka trodde han fullt religiöst att Chaibos anförtrott honom ett tecken. Ett löfte om frid kom i lärdomen om Måntemplets förödelse; och den hyssjades inte tillräckligt. Händelsen skulle ha undgått honom igen om det inte vore för att ryktena ledde honom till Yrjö, vars bedrift hade väckt en plötslig stolthet hos morbrodern. Slumpen var död, det kunde inte vara en slump. Lättnaden bar honom, i sin tro på att Chaibos just delat halva hans börda. Halva, hoppades han. Glädjen var kort och frustrationen började rycka i honom igen.

Spåren efter Nomë var färre. Men tur i evig otur ändå, vilken effekt blodvittring kunde ha på en sökare. Speciellt om blodvittringen följer fantasiregler. Har man verkligen inget bättre för sig kan man komma långt. Är målet också meningen med livet så går det avsevärt fortare. Men lägger man till faktumet att inget i livet kan hindra en så kan man hamna i Kaiwood. Och att kamma Kaiwood var enklare än att skumma igenom Numooris helhet igen. Värt försök.

[Ändrar/flyttar tråden om det behövs!]

När den krypande känslan av att vara förföljd fått henne att se sig över axeln för tionde gången började Nomë faktiskt bli lite irriterad, men liksom de tidigare gångerna fanns det inget att se. En liten missnöjd rynka dök upp på nosryggen — hon var inte på humör för några lustigheter. Fast det var ju möjligt att det bara var hennes egna nerver som spökade. Hon hade ju haft en del att tänka på den senaste tiden. Det hon var ute för att göra nu var att jaga; vad för sorts villebråd hade hon inte helt bestämt sig för en. 
    Den plötsliga känslan av att något kallt gick igenom hennes kropp, och därefter sticket av smärta där en pytteliten sten träffade henne på benet, fick henne sno runt med ett ilsket morrande. Men det var inte åsynen av någon varg som mötte henne. Eller, det var en varg, den hade formen av en varg; men den svävade viktlöst ovanför marken och var nästan genomskinlig, som om den vore gjord av tunn rök eller dimma. Passande eftersom nästanvargens lockar otvivelaktigt vittnade om samma ursprung som hon själv. 
    Hon hade sett honom förut, för länge sedan, ett avlägset minne i barndomen. Men då hade han haft en lukt. Ett ljud. En kropp. 
    När den första chocken lagt sig insåg hon att det naturligtvis inte var verkligt. Detta var resultatet av en överansträngd hjärna, en hallucination född ur oron och stressen som Röks försvinnande orsakat. Vad hon inte riktigt förstod var varför hennes undermedvetna framkallat bilden av just Sölvi, som hon inte hade ägnat en tanke sedan hon lämnade familjen. 
    "Jag önskar att jag kunde säga att du har åldrats med värdighet, morbror, men du ser ut att ha varit i Chaibos och vänt redan." Jag är galen, tänkte Nomë förtjust. Jag har verkligen blivit galen. Jag pratar med en hallucination. Plötsligt fick hon sådan lust att skratta att hon gjorde det — ett högt skratt rakt ut i den öde gläntan.

Det var som att en milstolpe plötsligt kunde ha en doft. För första gången fanns det ett namn på en plats som tillhört en han sökte. Oavsett hur många timmar eller dagar som varit så tog tiden en paus när något dök upp i hans radie. Någon som inte stämde överens med annat liv i Kaiwood; och när han såg henne, när han äntligen fick se henne, kom bekräftelsen han alltid behövt. Det var sant, han skulle känna igen dem var som helst. Töljas blod. 

Sättet han svävade fram på såg nästan förälskat ut. Han susade kring träden i en bra stund, bara följde den han trodde var Nomë, för att hennes misstänksamhet såg så ljuvlig ut. Han ersatte gärna Nomës hjärnspöken men hoppades att det inte fanns fler av henne. När Sölvi kommit närmre började han fundera på relationen mellan deras verkligheter, så han sjönk till marknivå för att kasta lite grus först. Miss. Han gled närmare och kastade en ny, på nära nog avstånd att också känna sig lite kall och kulen på. 

Det var ironiskt. Det här var ju titten han väntat nästan hela hennes liv på. Hans röda ögon bestod av slingor som ångade förväntansfullt i hennes riktning, förtjust över hon avvek från vad Sölvi planerat för. Genom att bara vara verklig? Hans ansikte gjorde plats åt ett leende som gick att ta på.
  "Så du pratar... om Chaibos", suckade han och skakade på huvudet medan dimlockarna följde ansiktet i röstens takt. "Han som var så god och hjälpte mig med Yrjö."
  Åh, vad han hoppades att detta var en nyhet. Allt Sölvi saknade nu var någon sorts magisk lättnad. Han ville fira.
  "Du var svår att hitta, ditt lilla gli", väste han som en vind till örat på henne. "Och inga hälsningsfraser kan du heller."

Skrattet dog i samma ögonblick som Nomë hörde namnet Yrjö. I morbroderns mun var det ett brott, ett hån, en skymf. Det var som ett slag i ansiktet. Ilsket högg hon efter honom, men käkarna slog givetvis igen fullständigt tomma. 
    Om han hade varit verklig … om det hade funnits något som gick att bita i hade hon huggit honom i strupen, hon hade klöst ut tungan på honom för att han vågade nämna Yrjös namn! Nu kunde hon inte göra något annat än att morra och rynka ilsket på nosryggen. 
    "Då måste du vara dålig på att leta", väste hon. "Jag gömmer mig inte." Nu var tonfallet ogillande, varnande. Varför, undrade Nomë, producerade hennes egen hjärna en hallucination bara för att förolämpa henne, bara för att trycka på hennes kanske ömmaste punkt? Att driva med Sölvi var underhållande, men det här? Det här var bara sadistiskt. Det faktum att de delade blod betydde ingenting. Hon ville spotta i hans flinande ansikte. Tölja hade inte gett mycket för sin bror, och det gjorde inte Nomë heller. 
    "Varför är du här, morbror? Vad gör mig den oerhörda äran att få vistas i ditt sällskap igen?" Hennes röst dröp av sarkasm. Kanske kunde hennes undermedvetna, som kallat fram Sölvi, besvara hennes egen fråga — tanken var löjlig, men inte löjligare än situationen hon redan befann sig i. Dessutom var det något som inte stämde. Han verkade tala av egen vilja med repliker hon inte hade förutsett. Ganska avancerat, tänkte hon. För ett hjärnspöke, alltså.

Nomë, vilken pärla! Han försökte väja för hennes ilskna käkar, men hans form knäpptes utav hennes tänder. Som rök när man fångar den. Sölvi svarade henne med ett hejdlöst, ändlöst skratt. Så befriande, att få skratta så. Han lossade det i ett eko för henne, avklingandes ifrån olika håll. I någorlunda otakt. Kanske var det okej att han var lite ringrostig, så länge gångjärnen visslade sådär riktigt irriterande. Sölvis skepnad virvlade förtjust: två, tre, spiraler uppåt i luften; varpå han snabbt bredde sig som en spretig pläd över Nomë. Som ett stenblock föll han rätt igenom henne, och hoppades att allt skelett i hans väg skulle ila sådär som bara tänder kan. Och Sölvi hoppades att han i framtiden skulle vara mer än en tandilning för henne, han ville se henne lida med själen. Alla dessa saker måste börja få sitt slut. Släkten blev ju bara större! Vad hette de små gnetterna?
  "Ett fint sammanträffande att Yrjö frågade mig just precis samma sak!"
  Att han vässade rösten till en skärande heshet under meningens gång gjorde det nog pinsamt tydligt att han bara strängat ihop något som han hoppades att hon skulle äcklas lite av. Hon äcklade ju honom också. Han följde Nomës alla rörelser, härmade hennes ögonblinkningar. Hennes glada, nya skugga. Hans svans såg ut som att den ville yra upp damm omkring henne, genom henne; svansen svepte också igenom honom själv. För att styra upp och sprida en krypande vinterkyla, just innanpå skinnet. När han hoppades att hon kände sig riktigt kulen, så samlade han sig envist i ett nytt försök. Sölvis röst var vidsträckt: den var en behållare vari rösten, i sig själv, studsade:
  "Jag har kommit för att hämta hem dig, Nomë. Du ska till att dö."
  Sölvi hade förstås aldrig sådan tur. Men han hoppades innerligt att så något sorts frö inom henne. Han sökte efter ett frö i hennes blick, vilket som helst. Hoppades att hon skulle bli lite leds i alla fall. Han önskade att få dela hennes hat, istället för att bara lalla runt i sitt eget. Sölvi behövde förvisso vässa till sig lite. När han träffade hennes valpar fick han inte göra några misstag. Han kunde inte riskera att de också växte upp. Det var andra tider nu, valparna kom inte längre två och två.