Pälsen där blixten träffat honom var hårlös. Svedd, som hans stolthet. Han var väldigt, väldigt bitter. [Salty.] Izargo vägrade tänka en sekund på händelsen, och sprang ifrån faktumet att en ung tik fått honom att förlora medvetandet mitt i vad han trodde var en rättvisare strid, på liv och död. Han hade gärna velat visa henne... Vad han gick för. Izargo hade inte fått skada henne alls. Vilket inte var acceptabelt alls. Nåväl. Han tänkte inte längre på det. Izargo ruschade igenom Lövskogen för tillfället, han ville bort till en plats som inte kunde påminna honom om nederlaget. Snart tröttnade han, och insåg på nytt att han inte var typen som sprang. Jo, det var han, men han tyckte inte om att fly. Hans hjärna var kaosartad och även om han inte tänkte på själva händelsen så tänkte han på smärtan i hans muskler efter tortyren som fått honom att spänna sig så. Han lade sig ner med en duns. Han rullade runt ett varv i jorden. Blommade upp en liten ring runtomkring honom. Gula små blommor. Uttråkat försökte han komma på andra tankar, men det fanns inget att tänka på. Han var tråkig. Hans liv saknade mening. Särskilt nu. Vad skulle han ta sig till.

[Paxat åt Dominus]

Lövskogen var en livlig plats på många sätt. Dofter av alla möjliga slag låg täta kring snåren och växtligheterna; allt från gamla spår efter vargar till lukten av jord och aska. Men det var inget av dessa som ledde Dominus genom den lummiga undervegetationen nu. Stegen var raska och målmedvetna. Tungt dunsade tass efter tass ner i marken och lämnade grova avtryck i grönskan under honom – det var ingen mening att försöka hålla sin existens gömd, han hade aldrig kunnat smyga om så han ville, hans skelett var alldeles för tungt för att det skulle fungera. Oberört av sin egna ljudliga framfart fortsatte han efter doften. Varg, svedd päls, blod. Var det någon skadad? Någon som skulle vara ett enkelt offer för honom? Långt bak i hans sinne fnittrade Rikanda förtjust. Ljudet av henne fick honom att dra på smilgroparna. Åh så han älskade när hon skrattade.
     På en bädd av gula blommor uppenbarade sig snart en varghane. Vid första anblick såg han ärrad och tärd ut. Dominus stannade upp. Den hårda blicken granskade honom. Den förfärliga doften av svedd päls var från honom, han kunde se den brända fläcken. Han frustade till, roat.
     ”Rough night, eh?” Han lät ett kort, glädjelöst skratt lämna honom.

Izargo ryckte till när han hörde tunga steg. När han fick sällskap sköt han upp som en pil. Han stod bredbent och han lade öronen - han hade i och för sig bara ett och ett halvt öra - mot nacken varpå han morrade lågmält. Hanen som anslutit sig till Izargo tilltalade honom och kommenterade att det såg ut som om Izargo haft en tuff natt. Nimorian. Inte vad han vanligen använde, men kör till.
  "None of your fucking business", sade Izargo med betoningen på svordomen, och harklade sig sedan.
  Han bröt tydligt på Nordspråk men det var inget allvarligt språkhinder. Han hade gott ordförråd också på Nimorian även om man kunde höra vilket språk han hade preferenser kring. Izargo riktade öronen - örat, igen - framåt. 
  "I'll be damned. Not even one day and I get company once more. This better be good. Who do you think you are?" frågade Izargo med en citronsur underton.
  Han behövde lugna ner sig, och något sade honom att hanen - som var drygt 20 cm lägre i manken än Izargo - inte var den bästa motståndaren att pröva lyckan på. Inte efter vad sokm hänt under gårdagen.

Ett leende som aldrig nådde hans ögon håll i sig när hanen svarade. Inte vad han väntat sig, men roande. Han synade den större grundligt igen.
     ”You look like shit”, konstaterade han sakligt. Inte för att han dömde hanens skönhet, utan snarare skicket på honom. Dominus hade sett vargar i liknade figur – högbenta, smala. I jämförelse med hans grova ben var hannens bara hälften dess omkrets. Han såg ranglig ut, lätt att fälla.
     ”I’m Dominus.” De stålgrå ögonen mötte främlingens. En tandrad av metall blottades när han log ett fult leende. ”I’m just here to do my business. Do you mind?” Dominus tog ett steg närmare, prövande. Leendet hade svalnat och det var men en stint, intensiv blick som han stirrade på honom.

Izargo kunde inte bry sig mindre om vad främlingen tyckte om hans utseende. Det ryckte lite i hans ena ögonlock i ren irritation över att behöva konfronteras av en idiot. En idiot som behövde kommentera på något så trivialt som skicket Izargo var i.
  "Yeah?" kommenterade han alltså ointresserat. 
  Han ville lägga till en sak. I'll mess your face up, watch me. Fast han hade verkligen inte haft turen på sin sida på ett tag nu. Ingen idé att göra något förhastat. Innan denne främling visade att han var ute efter strid. Strid skulle han i så fall få. Hanen presenterade sig. Tamt. Dominus? Vad var det för ett namn. Det lät inte lika exotiskt som Izargo, kanske, men det betydde säkert något. Något töntigt.
  "Izargo", fnös Izargo.
  Främlingen log och visade upp en metallrad av tänder. Han hade tydligen något i kikaren, och Izargo förstod inte riktigt vad hanen menade. 
  "Yeah, I mind", sade Izargo torrt. "What the fuck you want?"
  Izargo var skeptisk till den lite bastantare hanens närmande. Vad i hela friden. Back off you nasty little scum. Nej, Izargo hade inte mycket till övers för sociala situationer. De var en pina.

Det var tydligt att hanens glåpord inte berörde honom. Dominus kände sig inte ett dugg hotad, men det var även väldigt sällan han gjorde det. Rikanda’s närvaro i hans sinne var alltid en trygghet, ett stöd. Dominus var inte rädd för döden, men han var väl medveten om vad ett liv med fast form betydde för hans partner, och tänkte inte slösa det.
     ”You see,” började han lugnt. ”I have a girlfriend.” Han pausade som för att läsa den långbentes reaktion innan han fortsatte. ”She really wants a body. And for that to happen, we need yours.” Återigen drog han på läpparna i ett glädjelöst flin. Dominus tog ett steg närmare, nästan lite utmanande men lugnt. Det fanns ingen anledning att stressa. Denna hanne skulle inte fly, det kunde han se på honom. Där fanns något som han kunde relatera till i hans blick – hellre dö än att smita som en ynkrygg.

Den främmande hanen, Dominus, fick nästan Izargo att sluta lyssna när han sade att han hade en flickvän. Izargo tänkte avbryta honom om sin käresta men valde att dra ett kort reaktionssvar.
  "How beautiful", sade han tomt. "Is she beautiful."
  Izargo väntade otåligt på fortsättningen så att han kunde avluta mötet så snabbt som möjligt. Det som kom var dock inte vad han väntat sig. 
  "That's... messed up", sade Izargo och drog halvroat på mungiporna i en underlig grimas som skulle likna ett flin. "You. Special snowflake Domiwhat, why don't you look for someone who doesn't look like shit."
  Izargo behöll grimasen en stund. Sedan harklade han sig. Han stod fastvuxet kvar, men Dominus hade ju kommit närmare. Sedan ännu närmare. Varför bemöda sig? Izargo fnös hanen i ansiktet.

Flinet höll sig kvar enda tills Izargo fnös honom i ansiktet och vätt stänk träffade honom. Leendet suddades som ut. Dominus ville slita huvudet honom precis där och då. Vem trodde han att han var? Rikanda’s närvaro kändes plötsligt otålig, som om hon vankade av och an.
     ”Look at him”, väste hon i hans huvud, ”he's just skin and bones. Sacrificing him to Tenrai would be a disgrace.” Dominus grymtade. 
     ”Looks like it’s your lucky day. She doesn’t like you.” Dominus såg menande över hans kroppshydda. ”You’re not worth anything. Not even a sacrifice for Tenrai.” Ett smalt, hånfullt leende trädde över läpparna igen.

Izargo hummade belåtet när främlingen verkade bli irriterad. Izargo nickade. Han tyckte om att provocera. För det mesta gick det bra. Inget behövde ha dödlig utgång, men han gav sig mycket sällan. Han var inte rädd. Inte för att komma till skada. Hans liv var miserabelt tråkigt då han inte fann något nöje i möten och konversationer. Han föredrog att prata med plantor. Mycket roligare. Han hade nästan glömt bort att hanen brukade ha något vitsigt att säga när det vitsiga kom. Det var hans turdag, sade Dominus. Izargo kunde förstå att hon inte skulle tycka om honom men han började nu tänka att flickvännen var någon slags låtsaskompis som sprang bredvid eller något. Izargp skrockade lågt.
  "Okay?" sade Izargo och rötter började kravla sig upp ur marken och peta lite på Dominus ben. "Have fun finding a pretty bitch for the job then."
  Det var något med hanen som ... oroade Izargo lite. Därför ville han peta lite på röda knappar. Dominus hade sin fasad med förolämpningar hit och dit, men Izargo ville veta vad som försiggick här. Inget måste, såklart. Lika bra att gå sin väg, men hanen skulle nog inte tycka att det var en bra idé. Izargo hade sett på kroppsspråket att det var lite stridskämpe i honom, och Dominus hade indirekt redan utmanat honom. Trodde Izargo. Säkert någonstans. Ja.

Något som rörde sig kring de bastanta benen fick honom att se ner. Rötter, växter, slingrade sig runt, kittlade honom längs benen. Dominus drog på mungiporna i en grimas innan han insåg vad som stod på. Det var Izargo’s verk. Han hummade, nästan lite intresserat.
     ”Plants?” Deras blickar möttes igen. ”How cute.” Dominus rynkade på ögonbrynen och såg nästan lite bekymrad ut innan det slätades över igen.
     ”Do you know anything about the Gods? About Tenrai? About angels, about… demons?” Det smala flinet breddade sig med slutet av hans mening.

Hanen kommenterade på att det var ett sött inslag. Med rötterna. Han hade tittat ner. Det hade varit tillräckligt för att Izargo skulle ha kunnat flyga på honom, men Izargo ville inte än vara först med att gå till attack. 
  "Almost as cute as your girlfriend", sade Izargo.
  Rötterna lade sig något varv om Dominus fyra tassar. Sedan släppte Izargo sin influens över rötterna och lyssnade till det hanen hade att säga. Demoner. Tenrai. Änglar, också.
  "Nah", sade Izargo måttligt intresserat.
  Dominus log igen. Nice. Izargo studerade honom misstänksamt. Han var väldigt nära. Det var inga problem med det, Izargo kände sig inte hotad förrän man började hugga efter honom. Då blev det fart! Izargo observerade hanen ytterligare. Ögonen smalnade lite. Izargo var inte så bra på att göra vänner. Lika bra det, för Dominus var inte en hane man ville ha som vän. Misstänkte Izargo. Rätt som det var var hans tänder begravda i ens nacke.

Ett glädjelöst skratt lämnade honom igen. Var han icke-troende, eller hade han bara ingen vetskap om ämnet? Rikanda hade tystnat, hon eggade inte på honom eller gav några tydliga hintar om vad hon kände. Även hon verkade lite intresserad av konversationen som var att komma.
     ”Tenrai. That’s a name you should remember.” Dominus lät nästan lite gåtfull när han talade, långsamt och djupt. ”He’s the only one you should care about. The only one that can give you what you want.” Han pausade, såg Izargo I ögonen. ”I’m sure there are things you want. Things that you can’t get from any ordinary means.” Det fanns något med hanen som han kände igen, något han kunde relatera till. Dominus var säker på att han drömde om något som ingen varg i hela Numoori kunde erbjuda, precis som han själv gjorde.
     ”Rikanda Riandella.” Orden var klara, tydliga. ”That’s her full name. One part of her lives with me, and has been since I was a pup.” Minnen flimrade förbi av en svunnen tid, en tid han lagt bakom sig och som inte längre betydde något för honom. ”I love her. And she loves me.” Leendet svalnade och ett allvarligt, beslutsamt uttryck tog över i hans anlete. ”And I want her to have a physical body again. I’m willing to do whatever it takes, whoever it takes.” Leendet letade sig tillbaka över det färglösa ansiktet. Förstod han vad han syftade på?

Izargo var tyvärr inte så väluppfostrad, och särskilt inte med basal information om världen han fötts in i. Izargo märkte nu att främlingen inte hade något intresse i att skada honom fysiskt ännu. Så han spetsade öronen. Vid delen där hanen sade att Tenrai var den enda som kunde ge en vad man ville ha. Izargo himlade med ögonen. Han var inte 5. Han gick inte på sådana historier. Hade han någonsin gjort det? Inte vad han kunde minnas. Tenrai, dock. Man fick väl se om det var något Izargo kom ihåg efter detta. Izargo höjde på ögonbrynen när hanen var så säker på att Izargo ville något med sitt liv, önskade sig något. Han hade ungefär ett livsmål. Att aldrig bli något han inte var. Det kunde han själv galant sköta. Han behövde ingen Tenrai, som nu antingen var en gud, demon eller ängel. Izargo hade inte uppfattat vilket av det Tenrai var då hans intresse var bristande även om ögonkontakten inte var det. Sedan sade Dominus något av högt värde. Inte för Izargo, men troligen för honom. Rikanda, någonting. Det var hennes liv. Han beskrev något av pedofilisk natur. En tik som varit med honom sedan han var liten och som han älskade, och hon honom. För något fick Izargo att koppla detta till flickvännen han pratat om. Okay. Troligen var Dominus vara sinnessjuk. Det fick Izargo svart på vitt när hanen sade att han ville att hon skulle få en kropp att husera i. 
  "Is she what you want or does she have something to do with this Tenrai guy?" frågade Izargo avmätt.
  Innerst inne var det lite roande att lyssna på en stackars jäkel som predikade så passionerat.
  "Okay, go do what it takes then. Not much time to lose. Chop chop", sade Izargo och nickade inåt Lövskogens hjärta utan att slita blicken från hanens. 
  Visst förstod Izargo att hanen av någon sjuk anledning ville låna Izargos kropp, och alltsammans lät helt befängt. Inte låna, heller. Ta. Så förstod han det, i alla fall. Han skrockade åt tanken. Hanen var desperat som få.

Dominus grymtade till. Izargo var så ovetandes. Det var både fascinerande och frustrerande.
     ”Rikanda and I, believes that if we sacrifice enough souls, show our loyalty and love to the lord Tenrai, that he will reward us. Reward us with a body for her.” Orden som lämnade honom lät inte kloka – men det var inget han horde, för Dominus var det här verklighet, det här var hans sanning. Han visste att Tenrai fanns, lika mycket som att Rikanda fanns. Gudarna hade gång efter gång påvisat sin existens över landet, genom Chaos, genom Norrsken – att förneka dem var som att förneka en del av sig själv. Dominus bet sig själv i tungan åt Izargo’s nästa kommentar.
      ”You’re gonna stay here? Wither away with your sad plants?” Dominus nickade menande åt rötterna som låg torra och hårda längs hans ben sedan Izargo övergett dem.

Izargo fick en obetydlig aha-upplevelse. Fantasi-Rikanda och Dominus ville helt enkelt offra någon, vem som helst, till vad nu Tenrai var för något. Sedan få en fin present som tack. Izargo skrattade tonlöst men sade inget. Dominus verkade missnöjd med svaret som Izargo erbjöd. Synd. Dominus försökte leta sig in i Izargos huvud, hitta svagheter. Det bästa han kunde åstadkomma var tydligen att anmärka på de sorgliga växterna. Han fick göra om och göra rätt. Izargo, som inte påverkats av just det hanen sagt, sneglade mot rötterna utan att röra huvudet. Sedan pilade blicken tillbaka till hanens ansikte. Izargo hade en för honom naturlig lust att strypa främlingen med en rot och vässa en till ett verktyg att genomborra hanens buk med. Det hade varit bra roligt. Izargo återvände till verkligheten som han varit borta från i ett par röda sekunder. Det där Dominus sagt var dock ett ganska billigt försök till att sno över Izargo på hans sida. Izargo bestämde sig för att berätta det också.
  "What a cheap attempt. Try harder and I'll consider."

Dominus tog ett steg bakåt och fnyste ljudligt.
     ”I do not need you”, förklarade han kallt. ”It’s not a matter of you helping me or not.” Den stålgrå blicken borrade sig in I hans. ”You are one sad wolf.” Återigen grymtade han till. ”I feel sorry for you. You obviously lack a meaning in life.” Det smala, allt för använda flinet trädde fram igen, hånfullt och föraktfullt. 
     ”You’re not even good enough to be sacrified as a gift to Tenrai – and I’ve sacrified puppies that only are a few hours old – and then you’re turning down an offer to get whatever you desire in this world.” Dominus slickade sig tankfullt om munnen innan ett tomt skratt lämnade honom. ”Turning down eternal life, endless power. Pfft.” Dominus såg bort från honom och skakade på huvudet. ”You’re even more pathetic than I thought, Izargo.” Han sneglade upp på honom igen.
     ”I took you for one that enjoyed the thrill of hunting, of power. Taking lives to be rewarded with your deepest wishes. How does one say no to that? Ha!” Dominus smackade missnöjt med läpparna.

Izargo höjde lite på ögonbrynen. Plötsligt ville inte hanen ha något med Izargo att göra. Det var nytt. Han var tydligen inte 
  "Can you hear yourself?" frågade Izargo hanen lugnt för en gångs skull. "You are batshit crazy. As desperately as you want to sacrifice, you desperately need to get a grip. Tenrai is, for the record, not real. Rikawhatever is for the record, not real. A figment of your imagination and this fantasy has apparently taken over your life. Can you really, really hear yourself? Who is the one lacking meaning in life? Maaaybe the one with the wild delusions."
  Han hade hest lagt ut en för lång verklighetsförklaring åt Dominus. Det skulle säkert ta en stund att processera det. Eller, så skulle han bli oändligt provocerad eftersom att han levde i förnekelse. Eller, så skulle han gå sin väg. Eller, så skulle han attackera av annan anledning. Alternativen var några stycken, men vad det än var så gjorde Izargo sig beredd. Han satte kroppen i rörelse. Han cirklade kring Dominus. 
  "You are like those puppies you speak of, and you're sacrificing your sanity. For what?"
  Izargo rörde sig alltjämt för att kunna hoppa åt sidan om en attack riktades mot honom. 
  "Rikanda?" viskade han med konstlat medlidande i rösten. "Present to me some proof."
  Han suckade. De hade samma åsikt om varandra. De tyckte att den andre var helt från vettet. De tyckte att den andre var lågbegåvad och naiv. Ovärdig.

Munnen blev ett hårt, stramt streck när Izargo talade. Käkarna spändes hårt och en bitter metallsmak spred sig i munnen på honom. Det som käkarna att spänna var inte hans misstro på Tenrai, eller på Dominus själv – men på Rikanda. Ögonen följde hannen när han började röra sig kring honom. Som fastfjättrad i marken stod han kvar, rörde inte ens på huvudet utan lät vrenen försvinna ur hans syn för att dyka upp på andra sidan.
     Dominus insåg inte hur hårt han bet ihop förrän han var tvungen att spotta ut blod som samlats i hans mun. Den vällande ilskan som puttrade under ytan lämnade hans anlete likgiltigt och spänt.
     ”She doesn’t need to show herself to you.” Varför skulle hon göra det? Han var inte värd att höra henne, att känna av hennes närvaro. Rikanda betraktade i tystnad. Dominus försökte avgöra vad hennes tankar var, vad hennes vilja sade. I dunklet, längst bak i hans inre rum satt hon med den becksvarta blicken – som om han var där inne med henne stirrade han tomt på henne, innan han tappade andan och sögs in i henne utan förvarning.
    Ur pupillerna på de stålgråa ögonen vällde som mörker ut, spred sig över ögongloberna tills de var helt svarta, nästan som ihåliga. Ett leende som var bredare än något tidigare på hans anlete spred sig, innan ett ljust, klingande skratt ekade ur honom. Inte hans röst, inte en stämma som liknade en hanes ens. Ett långt, glädjefyllt skratt fortsatte innan det slutligen tystnade av. De svarta ögonen såg på Izargo.
     ”Isn’t he cute?” Den ljusa, melodiska rösten klingade ur honom. ”He can be a bit annoying, but he means well.” Han log ett leende som såg malplacerat ut på hans grova anlete.
     ”Rikanda. Nice to meet you, Izargo.”

Den främmande hanen verkade väldigt vredgad och kunde inte hålla sig från att ur munnen läcka blod. Han sade till slut att det inte skulle bli någon show för Rikandas del.
  "Nähä", sade Izargo på sitt modersmål. "De' var det."
  Izargo funderade lite på att gå. Hanen var ju spritt språngande galen. Det var svårt att vinna en diskussion med en smart person men nära på omöjligt att vinna en diskussion mot en korkad en. Det var ungefär så Izargo kände. Han kunde bara skratta åt det, dock. Det hela var så befängt att Izargo skrockade även utanför tankarna. Sedan. Sedan hände något väldigt oväntat. Izargo stannade till. Hanens ögon förändrades. De blev mörkare, mörkret tog över, och de var svarta i slutändan. Sedan skrattet. Izargo ville rysa till följd av verklighetskänslorna, men inget förändrades i hans kroppspråk tills Dominus talade. Izargo försökte hålla sig för skratt angående hur malplacerad rösten var ur den mun som haft sådan myndig stämma när han spottat ur sig tama förolämpningar. Han lyckades, han log bara stelt - stelt som var standardläget. Sedan blev han fundersam igen. Hon, ja det var utan tvekan legitimt att säga hon just nu, talade om för Izargo att Dominus var söt men att han kunde vara lite irriterande även när han ville väl. 
  "Is that so?" sade vrenen med oklara känslor bakom röstläge och mimik.
  Det Izargo hade att göra med var en helt ny nivå av sinnesförvirring och sjukdom. Hantiken presenterade sig nu som Rikanda. Vad skulle han göra med den här informationen. Hennes artighet var ett spel, och Izargo hade svårt att vara artig tillbaka. Han sade därför som vanligt inget charmerande.
  "So you're the bitch", sade han envist. "I see. What is it that you want with me, besides a body prettier than the one you're unfortunately very permanently stuck with?"
  Han ville inte visa sin förvåning. Dominus... han... de? De. Hon. Vad det än nu var, var förvisso något Izargo aldrig riktigt stött på. Fascinerande, men chockerande. Frånstötande, men lockande. Izargo hade inget behov av att få veta mer, men något sade honom att han inte bara hade stannat såhär pass länge för stolthetens skull och en god match.

Det breda leendet höll sig ihärdigt kvar. Dominus började lugnt svepa på svansen bakom honom.
     ”Izargo,” började den klingande rösten, ”I see with you, what Dominus would’ve been without me. Sad, lonely, lost.” Nästan ett ömkande uttryck tog över. ”There’s potential.” Med stilla, lätta rörelser satte sig Dominus kropp ner. De svarta ögonen tycktes ostadigt rulla i ögonhålen. ”I can leave him. I am not stuck with him. I chose him. He showed willpower and strength beyond many many other minds.” Huvudet tiltades åt sidan. ”I don’t think you see eye to eye with us regarding this. We are offering you a spot on our side, when the tides of this land will turn.” Glädjefullt och tillfreds skrattade hon.
     ”Dominus would never say this, but I see unearthly strength in you, waiting to be unleashed. You would be a good opponent, but even better partner.” Den mjuka rösten pausade, andades lugnt in. ”I am doing this because…” En tvekan sökandes efter ord rådde. ”Because destruction is also a form of creation. I want to rebuild Numoori as it is right now. I want wolves like me, like you and Dominus, to have what is rightfully ours.” Ett kort skratt lämnade henne innan de mörka ögonen stålsätte sig på Izargo igen. ”If you don’t want to, no harm done. Well, I can’t speak for what Dominus will do.” Återigen skrattade hon, högljutt och skämtsamt.

Det var lite obehagligt att höra sitt namn komma av en röst han aldrig självmant presenterat sig för, men han hade själv önskat fram det här. Intressant. Izargo nickade. Han undrade vad denna Dominus tyckte om att höra sin, vad hon nu var för honom, prata så underminerande om honom. Det roade Izargo oändligt. Säkert var Dominus med på noterna redan, detta var ett spel där priset var Izargo på något sätt. Aldrig hade någon brytt sig såhär mycket om något som mer än halva livet varit paria. Potential. Izargo smackade lätt med tungan och log, dessvärre sådär ovant igen. 
  "Mmmm", sade Izargo, nästan retad till skratt, och nickade.
  "You clearly don't know anything about me", sade Izargo roat och skrattade förvånat över hur långt desperationen kunde tas om man gav den syre.
  Det hela var så billigt. Alltihop. Det var en väldigt ny erfarenhet dock. Izargo hade inte känt till att denna typ av jubelidiot existerade. Det var fascinerande, även om Izargo lätt kunde klara sig utan konversation och möten för resten av sitt liv.
  "How about this. Whatever. Y'all fight me until either of us win. I reconsider, if you win. For what I know, you could be pretty fake. So. Just curious. No harm intended. Deal?" sade Izargo med en röst spetsad med något vasst.
  Visst hade han lyssnat till punkt. Troende vargar var så trångsynta men också så roliga att förlöjliga i tysthet. Ibland högljutt också. Izargo tyckte att det var lite, lite underhållande att se hur varje förbipasserande - så tolkade Izargo det i alla fall - knappast kunde få gå därifrån utan att få höra alla versioner av detta grandiosa erbjudande. Izargo matade elden genom att inte gå sin väg, vilket som sagt var lite, lite underhållande. Denna Rikanda var manipulativ, fast på ett sätt som gjorde hennes intentioner tydliga. Hon var dock duktig med ord, även om de inte nått Izargo helt och hållet.

Låga skrockande som aldrig riktigt dog ut lämnade hannen när Izargo talade. Rikanda var road, tillfreds. När han talat till punkt skakade Dominus på huvudet missnöjt, men med samma långa flin klistrar på anletet. Ståltänderna skymtade med leendet.
     ”Izargo, Izargo”, hon viskade hans namn, ”I’m not gonna fight you. If Dominus wants to, that’s his choice.” Huvudet tiltades på snedden när de svarta ögonen såg in i hans gröna. ”It was nice talking to you. I should do this more often.” Ett roat skratt lämnade igen, och när de dog ut i strupen försvann mörkret i ögonen. Den stålgrå irisen tinade snart fram bakom mörkret och Dominus återfick sin kropp. Som om han hållit andan en lång tid kippade han plötsligt efter luft och skälvde till. En kraftig rysning fick hela hans ragg att resa sig längs ryggraden. En frustrerad morrning lämnade honom och han bet ihop igen. Metall mot metall klingade dämpat.
     ”I’ll fight you.” Rösten hade återgått till hans egna. ”Not to prove anything though.” Han var irriterad, frustrerad. I hans sinne ekade Rikanda’s sköna skratt igen. Izargo hade välsignats, han hade fått möta Rikanda – och ändå tvekade han på henne? Det skavde honom i tankarna.
     Dominus reste sig upp och backade ett steg tillbaka, väntade på att Izargo själv skulle signalera att han var redo. Klorna av metall böjde sig några millimeter och deras toppar blev skarpare. I något som liknade en gäsp och en grimas särade han käkarna brett och tänderna fick rum att växa, inte mer än några millimeter heller, men blev vassa likt rakblad.
     ”Ready?” morrade han lågt.

Rösten sade att Rikanda tänkte lämna stridigheterna åt Dominus. Izargo var lite tagen av hela upplevelsen. Det där var något utöver det vanliga. De svarta ögonen återvände till det Izargo från början sett. Hanen återvände och reste sin ragg. I'll fight you. En tanke passerade blixtsnabbt Izargos medvetande. Var det här verkligen så smart som han tänkt? Sedan andra tankar. Vad var poängen med alltsammans? Spänning? Metoden var förlegad. Han borde söka spänning på något annat sätt, han fick väl vara kreativ. Ready? Izargo nickade. Det här var korkat och Izargo skulle få sota för det. Vänta, va? Nej. Izargo spände sig och ilska över tankegången bubblade över. Han sänkte sitt huvud och en dov morrning steg i strupen. Han rörde sig framåt. Trots muskelsmärtor så var han inte stel i rörelserna. En krusning gick över nosryggen och han såg stint på sin lekkamrat.
  "Bring it", sade han förväntansfullt.
  Var det fulspel att inleda med krafterna? Dominus kanske hade andra tricks som han inte visat upp ännu. Som tiken. Å andra sidan var det här det som avgjorde rätt så mycket i Izargos värld. Fulspel var hans grej, också. Kunde man så kunde man. Izargo cirklade kring hanen och visste instinktivt att ett fast grepp mellan de där käftarna skulle vara snabb vinst för Dominus skull. Izargo var tvungen att vara någorlunda taktisk och undvika tänderna. Kanske var det bäst att hålla sig på avstånd till och med, och faktiskt testa kraften på Dominus allra först. Det började bli en lite utdaterad teknik men marken sprack alltjämt upp framför Izargos motståndare och rötter kastades upp ur revorna i jorden. Rötterna var designade som ett nät, dock stelt, och ville mycket gärna se hur Dominus skulle väja för nätet när det kom farandes mot hans ansikte. Där Izargo sist sett Dominus stå, innan rötterna, sköt mer elastiska rankor upp bakom honom för att rycka Dominus ur balans.

Motståndaren började röra sig runt honom, Dominus stod kvar, medveten om att det var onödigt att försöka fånga honom. Ljudet av rötter som bröt upp ur marken fångade hans uppmärksamhet när de sköt upp ur marken framför honom. Han stadgade sig lite, benen brett isär. Nätet som kom flygande emot honom var snabbare än han kunde reagera, ändock lyckades han flytta huvudet något. Käkarna var särade och fångade en del av nätet i dess grepp. Rötterna krasade mellan hans käftar när han utan ansträngning bet ihop och krossade det.
     Medan detta hände hade växter bakom honom tagit ett grepp om hans bakhasor. De ryckte i honom, men tack vare Dominus abnormala tyngd och styrka så krävdes det mer än så för honom att tappa balansen. Istället slet sig han loss ett steg i taget och började röra på sig. Enklaste sättet att undvika att bli fäst på var att hålla sig i rörelse, även om han fattade smidighet och snabbhet. Izargo var fortfarande utom räckhåll, det fanns inget han kunde göra mer än att vänta på att han kom närmare, eller att han tabbade sig. Istället fokuserade han på att undvika rankorna som följde hans steg över marken.

Det var intressant att se hur främlingen - det blev svårare och svårare att bara se honom som en total främling nu när de faktiskt var lite bekanta med varandra - skulle tackla attacken från växtlivet. Izargo blev lite lätt besviken över hur enkelt det var för hanen att frigöra sig. Det var väntat, men tråkigt. Hanen var tung och det var mycket svårt att rubba honom då han stått som fastvuxen tills han nu började röra på sig. Var den tunga hanens skelett gjort av stål, såsom tänderna tycktes glimma metalliskt? Izargo förlorade intresset i att leka med blommor. Han var tvungen att bli mer vågad nu. Som han brukade vara, innan han blivit så pass säker på växterna som han nu var. Izargo synade Dominus medan han vankade av och an, alltid i rörelse, alltid utom räckhåll. Tills nu. Han kastade sig framåt och siktade på att riva motståndaren på ena låret med de grova klorna. Mest för att testa. Han försökte att göra snabba svängar och hålla sig undan från de obehagliga tänderna. För efter det så var det väl kört. Dominus var inte av samma typ som Izargo vilket var tråkigt med tanke på att det inte kunde bli någon jämlik strid. Antingen dansade Izargo omkring medan Dominus högg efter honom - det, eller någon annan ännu okänd taktik - eller så krasade Izargos skelett mellan hans motståndares käkar.