Han skulle kunna spendera resten av sitt liv såhär: liggandes på rygg under en klar himmel och berätta stjärnornas historier för sin syster. Hon hade hört dem otaliga gånger under deras uppväxt, och han hade berättat dem otaliga gånger sedan han gick med i Jägarna, men han skulle berätta dem för all framtid om det innebar att han fick se sin syster le.
    "Deras strid skakade jorden så mycket, att gudarna höjde dem till skyarna för att skydda oss andra från dem. De låste dem på plats, så att de aldrig mer skulle kunna skada Numoori. Hade de inte gjort det hade Romulus och Remus med all säkerhet slitit landet itu. Deras stjärnavbilder finns där för att påminna oss om striden mellan ont och gott för alltid kommer pågå." han såg på sin syster. "Men jag tror att gamle Sildor hade fel i det. Jag trodde det då, och jag tror det fortfarande."
Den blå blicken sökte sig till himlen igen. Han såg på de båda bröderna i stjärnorna. En med en ängel, den andre med en demon. Dömda att för alltid slåss.
    "Jag tror att det goda en dag kommer vinna. Kanske inte imorgon, men en dag."

Niara njöt av att ligga där och beundra stjärnhimmelen tillsammans med hennes älskade bror. Hon var så tacksam att hon hade funnit honom igen att hade honom i sitt liv igen. Det hade känts som den största gåvan hon inte ens skulle vågat be om att få. Men hon visste att det måste vara ett bönesvar att hon fann honom igen. Och samtidigt gav det henne hopp om att det någonstans där ute fanns fler silvervargar att finna. Att hon och Hector skulle vara de sista kvar av deras slag skar i hjärtat hos henne. Så mycket av deras kultur som de bar ansvar över att föra vidare. Hon älskade deras flock de kom ifrån, och hon saknade dagligen det dom en gång hade. Om det var något hon kämpade för nu så var det att klamra sig fast vid allt hon hade lärt sig, och hon att berätta vidare den kunskapen till alla de hon hade lärt känna nu. Men hon insåg också nu när hon lyssnade på honom att hon själv hade blivit mer cynisk med åren. Hon beundrade hans fortfarande mer naiva inställning till livet i stort. Ända sedan den dagen Niara hade klivit in i Sacrari-templet så var det som att världen hade blivit så oändligt stor och Niara hade fått växa upp på riktigt. Att tro på att det goda skulle segra över det onda en gång för alltid kändes inte som en realistisk verklighet längre. För vad avgjorde vem som var god till att börja med? Hon visste nu att världen aldrig var så svart eller vit, och att den heller aldrig skulle bli det. Men hon önskade verkligen att hon kunde känna som Hector fortfarande. Hon hade känt så själv tidigare, och kunde genuint sakna den enklare verkligheten det innebar.

"Ja jag tror du har rätt. En dag kommer de goda att vinna så länge vi väljer att tro på det."

Niara såg på en annan del av stjärnhimmelen och log när hon fick syn på en stjärnbild hon inte hade sett på ett tag- Hon pekade med tassen. "Där är ängeln Andeo Niara. Mamma berättade alltid att det är efter henne som jag är döpt." Det var ett fint minne hon hade. Det gav henne alltid trygghet när hon tänkte på det. "Hon sa att Andeo Niara vakade över mig och att om jag kände mig ensam så skulle jag prata med henne." Hon tystnade en stund. "Jag har gjort det många gånger. Det har alltid varit som en tröst och jag kände mig inte ensam längre. Det var lite som att mamma var hos mig igen."

"Visst saknar man det? Vårt gamla liv alltså."

Han nickade åt hennes ord. Och visst trodde han, av hela sitt hjärta. När Niara började tala om ängeln hon var döpt efter låg han tyst och lyssnade. Han hade hört allting flera gånger förut, men han älskade att bara få lyssna till sin systers röst. Hon hade kunnat sitta och bara räkna så långt hon kunde och han skulle gladeligen lyssna.
    "Det var lite som att mamma var hos mig igen."
Mamma. Ända sedan han funnit Niara igen hade han inte tänkt lika mycket på den familj han förlorat, men han kunde inte förneka att deras frånvaro lämnat ett hål i hans själ.
    "Något oerhört ibland. Men jag är oändligt tacksam över Jägarna. Och att Gudarna hörde mina böner."
Han hade varje dag bett till dem att få träffa sin familj igen, och efter en så lång tid hade de hört honom. Hector rullade över på sidan och begravde nosen i hennes hals.
    "Vi kommer alltid vara tillsammans, inte sant?"
Han ville inte förlora henne igen. Aldrig någonsin.