Tacksamt nog så dog rötterna kring hans fötter av. Izargo verkade överge den taktiken – om det var för Dominus eller hans egen skulle visste han inte. Trots att ögonen varit låst i den andres anlete så kunde han inte undvika attacken som kom. De långa vrenklorna rev honom i låret och han kunde känna dem rispa upp spår i hans hud. Det sved. Dominus kunde inte undgå att grymta till av den plötsliga känslan. Tänderna blottades i en arg grimas och han snodde om så fort han förmådde och kastade sig efter den större hanen. Hans framben sträckte efter honom, försökte få ett grepp, lägga till lite nya ärr till hans redan existerande. Käften var öppen, beredd på att smälla ihop om chansen gavs – som en krokodil som väntar på byte – om än det var klorna han försökte använda i denna manöver.

Izargo hann inte gotta sig länge över ljudet hans motståndare utstötte när revor uppstått i hans lår. Izargo var just på väg därifrån igen, för att kunna betrakta sitt verk på behörigt avstånd, när något han inte räknat med faktiskt hände. Han kände en skarp smärta någonstans längs mitten av svansen som tills idag förblivit oskadad. Izargo spärrade upp sina ögon. Han hostade till och knep ihop ögonen flyktigt när han fick sin del och Dominus fick sin. Izargo blev arg, som om han inte varit det innan. Izargo fick inte panik, men nästan. Instinktivt kastade han upp grova rötter som en vägg mellan dem. Den var inte solid, väldigt löst sammanhållen, men den skulle ge honom tid att reflektera utan att hamna mellan två starka käkar på nytt. Han hade inte väntat sig det här. Uppoffringar fick man lov att göra om man valde Izargos livsstil, men att förlora ett öra var inte jämförbart med halva svansen. Han darrade av vrede. Han lät Dominus komma. Izargo var nästan knäsvag av känslor. Smärta, chock, ilska och vad det nu var. De starkare känslorna tog över, och han var i spel igen. Han rörde på sig ständigt, redo att hoppa åt sidan. Medan han gick spred han ett blodspår efter sig. Tillsammans med lukten av den svedda pälsen blev han nästan berusad nu. Vad som hade hänt hade hänt, spelet fortsätter.

Izargo var snabb och undvek tassarna som kom flygande efter hans manke, om än med bara några ögonblick. Dominus såg sin chans när han kom närmare och motståndarens bakdel kom närmare. Käkarna som varit vidöppna smällde ohämmat igen, och utan vidare besvär skar de knivskarpa tänderna igenom allt som hamnat där emellan. En del av vrenens svans hängde i hans mun. Smärtan han åsamkat fick Izargo att ta till en något defensiv taktik; ur marken sköt en radda av grova rötter upp ur marken och separerade dem på var sin sida. Dominus släppte delen av Izargo på marken och gjorde sig beredd igen. Som om inte hanen framför honom var ful nog, skulle han lämna platsen med bara halva sin svans. Ett föraktfullt flin drog i läpparna igen.
     Den mörkfällade började snabbt röra sig igen och Dominus var snabb efter. Den metalliska doften spred sig kring dem, gjorde atmosfären om än något ännu intensivare. Han njöt av det hårda slaget i bröstet och den tunga andningen.
     Återigen kastade han sig efter Izargo med käkarna vida, sökande efter nästa stympning att göra.

Izargo klarade sig inte bra, egentligen. Inte idag. Inte nuförtiden. Han hade verkligen, verkligen inte turen på sin sida. Han skulle se till att göra sin egen tur. Izargo morrade ända från magtrakten, han vibrerade och hans svansstump bultade och smärtade honom. Motståndarens flin provocerade äntligen Izargo. Izargo rusade mot honom. Lite zick-zack för att distrahera, och så ett varv runt Dominus. Han slöt upp tätt intill Dominus och höjde sig från marken. Hans tass kom farligt nära Dominus högra öga. Han sträckte sig lite till innan han skulle bli tvungen att slinka förbi Dominus och ta skydd igen för tillfället då.
  Faktum var att han lyckades med något som antagligen skulle stoppa Dominus kommande attack. Åtminstone göra ett uppehåll. Izargos kraftfulla klor kom till användning igen, och hans tass var blodig när han slank undan som planerat. Han stirrade hänfört på sin motståndare, en liten bit bort. Högra ögonhålan pulserade av blod. Han stirrade en stund på röran. Troligen skulle Dominus hellre ta död på honom efter det här. Snarare än att offra honom för ett högre syfte, på något speciellt och fint vis. Izargo hade ännu inte givit sitt medgivande till detta, så han hade kanske ingen chans att slippa undan på det säkert barmhärtigare sättet. Han vevade lätt med svansen, prövande. Han önskade att han kunde ha gjort sig förtjänt av helade krafter. Å andra sidan såg det kanske inte så fel ut. När det läkte, skulle det vara ännu ett ärr bland de många som vittnade om vinst och ytlig förlust. Izargo slickade sig lätt om munnen. Hämnden var ljuv.

[PP har redan diskuterats hahahaha]

Det fanns inte mycket Dominus kunde göra som motattack till Izargo’s snabbhet och kvickhet. Och för det blev han grymt lidande. Trots att den robusta hannen försökt undvika vrenens kommande attack så hade han inte lyckats. En lång tass kom slående emot hans ansikte från sidan, och Dominus hann inte reagera mycket innan det skar som ett knivhugg i hans öga. Ett djupt vrål lämnade slutet av hans strupe när smärtan spred sig likt en löpeld genom hans huvud. Han kunde inte beskriva känslan. Den tvingade honom att falla ner på armbågarna och begrava hans ansiktet emellan sina framben. Förfärat drog hans ansiktet fram och tillbaka längs sina framben. Det var som om han fått brännhet aska i sitt öga. Hans högra framben blev färgat i rött. Han blinkade frenetiskt, försökte få det att sluta rinna, försöka få tillbaka sitt högra synfält. Förskräckt började han komma till insikten att han inte längre kunde se med sitt ena öga. Ett smärtbeblandat vrål av ilska lämnade honom igen.
     ”What the fuck! What the fuck!” Upprepade han fullt av vrede. Förblindad av sin ilska kunde han inte höra Rikanda’s röst som försökte lugna honom. ”You took my eye! You took my fucking eye!”

Izargo flämtade febrilt. Kicken, smärtan, energiförlusten... Just nu var allt toppen dock, han hade nästan helt glömt bort skammen över sin svans. Han såg triumferande - för första gången tillät han sig känna triumf - på den andre hanen. Han kunde ta tillfället i akt och ta ner sin motståndare för gott. Izargo kunde inte förmå sig att göra annat än se på för tillfället. Han kände ingen skam, inget medlidande och ingen ånger. Inte vad han tillät sig i alla fall. Lugnt pustade han ut. Ännu levde han. Han spände sig igen när motståndaren, som sjunkit ihop för att bedöma skadan, skrek åt honom. Izargo hade bara haft tur att han lyckats pricka in en sådan viktig del av den andres kropp. Turen skulle dock kanske inte hålla i sig om Dominus skulle få någon sorts adrenalinkick att jobba med. Hanen utropade att Izargo tagit hans öga. Det fanns ingen tid att svara. Izargo satte sig återigen i rörelse. Han kastade sig mot den ljusare hanen, på sidan där han inte längre kunde se Izargo. Vrenens tänder hakade fast sig i Dominus nacke. Det fick bära eller brista. Han tänkte inte släppa förrän han kunde ta ett nytt grepp, om strupen, alternativt efter att ha blivit dragen en bit. Eller runtkastad kanske. Han låste sin käke utan att rycka i sin motståndare. Det hade inte till en början sett ut att kunna bli en rättvis strid, men de hade gjort det till en nästintill rättvis sådan. Åtminstone hade båda fått smaka otrevliga förluster, även om Izargo mycket hellre hade förlorat svansen än ögat.

[Jag och My kom överens om att Dominus vinner deras lilla strid på grund av att Izargo tabbar sig några gånger, och rollspelet slutar med att Izargo dör som offer.]