Allt hade vänts upp och ner på ett ögonblick. Hur livet kunde ta sådana tvärvändningar var ett mysterium han aldrig skulle förstå sig på. Medan han gången tidigare känt hopp visste han dock att det den här gången inte fanns något rum för det. Baro var borta. Allt på ett ögonblick, bara så där. Borta, för alltid.
    Tumultet hade lockat en hel drös med åskådare. Folk som antingen ville hjälpa eller bara ta del av spektaklet. Men efterdyningarna hade hanterats av festens arrangörer med vördnad och respekt, som skingrat klungan av nyfikna och påträngande. LKs hjälpsamhet gjorde processen effektivare och kanske på många sätt mindre smärtsam än vad den annars varit, och Baros kropp brändes redan kommande morgon. Nu svärtade hans stoft Vargons panna och kinder, där tårarnas spår lämnat strimmor i askan. Patrullen gjorde sig redo för hemfärd men Vargon kunde inte lämna Sanctevra utan svar.
    Han behövde inte leta särskilt länge innan han hittade henne, och antog att hon måste ha hållit sig nära sedan det hela inträffat. Vargon tog Flippa åt sidan, tydlig i sina intentioner och rak på sak. Han var tvungen att fråga. "Vet du något? Hade du något med det att göra? Jag måste veta." Rösten var tom och skör med en blick som frånvarande vilade i marken. Han ville inte tro det, så klart. Ville inte tro att individen han spenderat sin tid med här skulle vara kapabel till det som fått hans värld att rasa. Men tillfälligheterna var för många för att hans misstänksamhet inte skulle väckas. Det var nära att brista för honom när han fortsatte.
     "Det har hänt så mycket skit det senaste. Vet inte var jag ska börja eller vad som är verkligt längre. Min syster och kusin är spårlöst försvunna sedan—jag vet inte ens—vi har förlorat Avani och nu Baro... Det måste vara ihopkopplat. Det måste va. Vet inte annars hur allt det här skulle ha gått till."
    Han tog en stund till att stilla sin darrande stämma och när han talade igen så var det med tårar i ögonen och en knappt behärskad ilska han mötte Flippas blick. "Du måste säga om du vet något, hör du det? Om du har sett eller hört något eller vet vem som gjorde det. Var du med på det?! Ljug inte för mig, Flippa. Lova mig!" Desperationen ökade och så gjorde hans volym när tonen gick från tom till vass och anklagande. Han ville bara ha ett svar. Ett rakt och ärligt svar, inte lama ursäkter.

[Flippa]

Det fanns inte tillräckligt med ord för att beskriva känslan. Ändå visste hon att det hon kände bara var en bråkdel för de inblandade. Men sorgen som omgav dem tog henne tillbaka till sin barndom. Precis som hon mindes den då, det återhållsamma vemodet deras blickar, som en damm som hotade att brista. Den lade sig som ett tungt töcken över alla berörda, och Flippa kände sig lika maktlös som hon gjort när hon bara varit en valp. Det fanns inget hon kunde göra för att hjälpa, inget hon kunde säga för att nå fram genom sorgen.
     Chocken satt fortfarande i, och emellanåt hade Flippa gråtit på ett sätt som förmodligen ansågs opassande. Åtminstone hade hon hållit det för sig själv, förutom de gånger något av hennes syskon varit närvarande.
     Flippa hade hört om bränningen. Nyheten om mordet gick över alla besökares läppar. Flippa hade inte velat tränga sig på, även om hon på något vis gärna ville visa sitt stöd. Men den fräna lukten av kroppen som brändes påminde henne om hur makabert hon egentligen tyckte det var. De är Jägare. Bland alla förvirrande tankar som sökte efter svar var det en som återkom. Kanske var det en anledning till varför hon inte vågat söka upp honom igen - så när han stod inför henne visste hon inte riktigt hur hon skulle känna.
     Det tog ett ögonblick för henne att förstå vad han menade. Protesterna fastnade i halsen på henne. De ljusa blicken stirrade förvirrat på hans askfläckiga ansikte. Innan hon hittat sin röst fortsatte han tala.
     “Ja-jag vet ingenting.” Rösten var svag, drunknade under hans växande ton. “Jag vet inte vad du pratar om. Jag är ledsen, Vargon. Jag önsk-” Han hörde henne inte. Den plötsligt ilskan och frustrationen hon såg och hörde hos honom fick henne att instinktivt ta ett steg tillbaka. Flippa stirrade på honom, de stora, runda ögonen glansiga av tårar som var på väg fram.
     “Jag vet inget,” fick hon ur sig han tystnat, med tunn och skör stämma. Skärpan i hans blick kändes som pilar i henne. “Jag lovar, jag, jag skulle aldrig-” hon började snyfta, försökte hålla tillbaka gråten utan framgång. Orden försvann. Hon letade efter försäkran efter att han godtog hennes ord i hans intensiva blick men fann den inte. Ögonbrynen sjönk ihop i rädsla, vädjan. Han kunde väl inte tro det?
     “Vargon, du måste tro mig,” bad hon, “jag skulle aldrig- jag kan inte-.” Halsen blev tjock av bara tanken på att säga det. Jag skulle aldrig mörda någon.

Känslorna var flyktiga och ombytliga. Vargon stannade inte kvar särskilt länge i någon av dem och tycktes förvirrad själv över hur snabbt de bytte av varandra. "Vill tro dig men borde jag? Kan jag lita på dig?", viskade han, ilska ersatt av förtvivlan när han grävde ner sig i sina tankar. Han besvarade sin egen fråga innan hon kunde invända. "Jag vet inte. Jag känner dig inte ens. Inte egentligen, eller hur?! Jag menar, du är bara någon brud som dök upp från ingenstans och... och Baro han... han hade rätt. Jag lämnade honom i sticket för dig och nu är han död." Mördad. Tanken fick honom att må illa. "Jag lämnade honom att dö ensam i ett vattendrag som skräp. Min egen bror. Gudar, vilken idiot jag är."
    Det var så mycket alltihop. Allt som föregick i huvud och kropp med tankar och känslor. Det kändes som att han skulle spricka i sömmarna och Vargon reste sig upp för att rastlöst vanka av och an på stället. "Skulle aldrig ha kommit hit. Allt det här var ett enda stort misstag. Borde aldrig ha hänt. Skulle aldrig ha träffat dig."

Blicken blev suddig i kanterna av tårarna. Flippa sjönk långsamt under hans ord. De träffade henne med tyngd. Det var klart hon känt skuld när hon hade hört om hur de skiljts åt, men alla hon pratat med hade försäkrat henne om att det inte var nödvändigt. Och om än den rationella sidan av henne förstod att det inte varit hennes fel spelade det ingen roll när även han kastade den skulden i ansiktet på henne.
    “Var- Vargon,” viskade hon, vädjade honom till att sluta. Hon ville inte höra mer, orkade inte. Han verkade inte höra, upptagen av sina egna känslor. Den pyrande frustrationen han utstrålade skrämde henne. “Vargon!” Rösten var bräcklig, men det starkaste hon förmådde utan att den skulle ge vika helt. En uppsjö av känslor syntes i hennes blick. Under den uppenbara sorgen fanns besvikelse som kantades av återhållsam ilska, som mer liknade allvar.
    “Du borde gå,” sa hon tillslut, mjukt men bestämt. Det fanns inget mer att säga. Han ville ändå inte lyssna.

Andra gången Flippa sa hans namn använde hon tillräckligt mycket tryck bakom rösten för att han skulle stanna upp. Det var svårt att vila blicken direkt på henne och för en lång stund stirrade Vargon ut i tomma intet.
    "Du borde gå."
    Han fnös fram ett glädjelöst skratt. Där hade hon rätt. "Jo, det borde jag. Har en hel skitshow att komma hem till." Det skulle dröja ett tag innan han skulle få tid till att sörja, och enbart sörja men han antog att hemresan skulle förse honom med tid för det. Då kunde han lägga full fokus på bottenlös skuld och självhat när han väl kom hem. Kul.
    Vargon suckade, frustrerad och uppgiven, och utan förmågan att ens ge Flippa ett farväl innan han vände sig om. Ett par steg bort från platsen stannade han dock, rösten sarkastisk när han såg sig över axeln. "Höll nästan på att glömma. Om du någonsin blir less alla pompösa pisspojkar som springer runt i den där staden du håller kär, här—" Han kastade henne ett föremål han plockat fram från packningen på sin rygg. Det landade med en duns och ett klirr när det studsade ett par gånger mot den hårdpackade lergolvet och stannade i en hoptrasslad röra framför henne tassar. Små, nätta guldlänkar som tillsammans bildade ett halsband med ett hänge av rå akvamarin, mjölkigt ljusblå i färgen. Som hennes ögon. "—Så du inte glömmer mig. Puss."
     Det som från början kanske varit menat som ett ungt hjärtas kärleksförklaring lät nu mer som ett tragiskt avsked och avlägset tänk om-scenario, och det var väl förmodligen vad det också var. Tanken hade varit att ge henne det under gårdagen möte, vid vattenbrynet där de först träffats. Han hade varit så nervös. Det kändes som en halv evighet sedan nu och Vargon klarade knappt av att se på halsbandet utan att vilja kräkas. Men nu var det ur hans händer och ägo, precis som så mycket annat i hans liv. Han ville inte veta hur mycket tid han lagt ner på det. Utan några fler ord eller blickar vände han ryggen till och anslöt till sin patrull för att förbereda för resan hem till Sacrari.

[Avslutat]