Stormstäppens karga öppna landskap bredde ut sig framför den creamfärgade unga hanen. Han hade tagit sig över blodberget och igenom höstskogen för att nu befinna sig på stäppen. De silverfärgade ögonen betraktade stilla landskapet. Dagen var ännu ung och solen hade just påbörjat sina bana på himlen. Här och var kunde man se tjocka gråvita moln, dock hotade dem inte med regn utan de var så pass utspridda. Kanske ksulle de fara vidare och samlas någon annan stans men inget regn skulle falla över stäppen denna dagen.

Den unga hanen hade vikt in de silvergrå vingarna mot kroppen och en lätt bris fick hans silvergråvita lugg att dansa i tankt med vinden. De silvergrå ögonen betraktade de för honom annorlunda olivträden och katusarna. De taggiga kaktursarna hade han respekt för och höll avstånd till men olivträden gick han nära och betraktade noga. Ännu hade han inte stött på någon varg på denna stäpp och han hade inte sett något bytesdjur som var av intresse. En suck lämnade ohnom och han fortsatte sig färd. Kanske skulle han stannat i skogen i stället.

(Pax Murder)

Ingen bra början men men..)

Hon hade precis kommit tillbaka ifrån den andra sidan av stäppen, hon hade tagit sig ann en lång sträcka för att få undersöka området. Till hennes lycka var dom ensamma, inga andra flockar fanns här.
Öronen tippades rakt fram och hon tvärstannade. De svarta vargläpparna drogs upp och ett svagt morrande läte lämnade hennes strupe. Doften av annan varg hade slagit till hårt och hon såg sig omkring, ännu kunde hon inte se någon. Den vita tiken fnös och drog sig upp mot skogen där hon slutligen vände sig om och kunde skymta den varg hon sökte.
Det var en hyfsat ung hane, en bevingad sådan. Mer hann hon inte notera först bena var i rörelse igen, snabbt och smidigt tog hon sig fram och det fanns inte mycket mellanrum mellan dom båda.
- Vad gör en sådan ung hane ensam här?
Hon var förtrollad av hans oskuldsfulla utseende, faschinerad över hans majestätiska vingar. Så änglalik.
Ett leende lade sig över hennes ansikte och det gyllene ögonen blev något varmare. Inte lika kyliga som annars.

Den unga hanen hörde snart steg så han vände sig om och fick syn på den vita tiken och öronen klippte på hans huvud innan de tippades framåt och han betraktade tiken intressant. Han ahde aldrig sett en tik som var tecknad som henne. Hans silvergrå ögon mötte hennes gyllene blick. Han besvarade hennes leende och lade huvudet lite på sned.

"Jag utforskar Numoori antar jag. Har inte sett så myckket mer än silverpilen där jag växte upp och jag inser hur skiftande detta land är." Den silvergrå blicken svepte över stäppen. "Detta ställe är inte alls likjt silverpilen." Sedan föll blicken på tiken igen. "Ursäkta min oartighet. Jag heter Theron." Han sträckte ut vingarna lite innan han lade de till rätta mot kroppen igen. Det var sällan han flugit så mycket som han gjort de senaste veckorna så han ahde lite ömma muskelr i vingarna.

- Silverpile är annorlunda, ja..
Sade hon fundersamt tyst. Antagligen var han från det området, Silverpile, som hon väl kände till.
- Theron, jag antar att du är från silverpile då?
Ögonbryna höjdes smått och leendet vart svagare då det hamna på snedden.
- Längre ut på stäppen finns det inte mycket att se, men man måste vara på sin vakt. Vädret leker med en.
Hon flinade i all hast och gick fram det sista stegen mot honom.
- Själv är jag Murderotic.

Hna lyssnade till det hon sade och nickade till att silverpilen avr annorlunda. Dessa två ställen var så olika. "Har ni varit i silverpilen?" Han hade sett några få andra ställen innan han kom till denna stäppen dock de mesta ovanifrån då han valt att flyga så mycket han orkade, för att träna upp sig och sin flygförmåga.

"Ja jag kommer från silverpilen. Har bott där större delen av mitt liv. Min mor var en av dess invånare innan chaoset tog henne och resten av min familj." Han slog sorgset ner blicken. Han slog sedan upp den och mötte tikens gyllene blick igen. "Jag ska vara försiktig om jag väljer att bege mig längre ut på denna stäpp."

De silvergrå ögonen vandrade över stäppen ännu en gång innan de åter föll på tiken. Hon presenterade sig och han log vänligt mot henne. "Du ahr ett ovanligt namn" Han menade det inte som något negativt och det hördes på hans röst. "Är ni från denna stäpp Murderotic?"

- Ja det har jag faktiskt. Väldigt många gånger, men det är ett tag sen jag faktiskt var där.
Stämningen började sjunka då han talade om sin familj, berättade om att de hade vart några av många offer i Gudarnas raseri. Gudarna är mäktiga, dom är allt. Dom tar även det dom vill åt. Man skulle kunna se det från hennes synvinkel: dom var speciella och även Gudarna hade sett det. Därför valde dom att ta tillbaka dem.
- Bara du vart kvar? Det måste betyda något, om Gudarna lämna kvar en sådan ängel.
Hon log lätt vid hans sista uttal.
- Namn och namn, endast en kallelse, ett ord som fångar min uppmärksamhet. Murderotic..
Sade hon tyst och upprepade sitt egna smeknamn. Indira va den hon egentligen var.
- Ursprungligen, ja. Men i många år bodde jag i Itrozo, därefter tog jag mig ofta ända bort till silverpile.

Han spetsade öronen då hon berättade att hon varit i silverpilen många gånger förrut och ahn log . Han älskade sitt hem på sätt och vis men samtidigt var han *klar* med silverpilen. "Det är en vacker plats Silverpilen och var mitt hem under många år men... Ja jag vill se mer antar jag".

Då hon sedan frågade om det bara blev han kvar såg han ner på sina vita tassar. "Ja jag tror det i alla fall. Jag var inte vid lyan då ovädret slog till och jag hittade inte alla kroppar men många av den lilla flock jag levde i hittade jag." Han såg på henne igen då hon kallade honom ängel. "Någon ängel är jag inte och varför gudarna skonade mig från ovädret vet jag inte men jag tänker inte låta mitt liv gå till spillo. Även om jag ännu inte funnit vad mitt syfte är så kommer jag en dag att finna det" Han log mot henne. Han hade fått en djupare respekt för gudarna efter chasoet. Visste hur mäktiga de var och man kunde aldrig veta varför de gjorde de val de gjorde.

"Så det är bara ett smeknamn." Han sade det mer som ett konstaterande för sig själv. Dock antog han att hon inte ville avslöja sitt rätta namn efterosm hon inte gjort det och han var för artig för att fråga. "Så du ahr levt i rosenskogen" Han betraktade den vita tiken. "Det är en vacker men farlig plats"

Hon var inte den som såg ner på andra genom att gå efter talet som sade hur gamla dom var. Hon såg erfarenheten alla varelser bar med sig. Hon såg dom dolda möjligheterna. Kanske var detta just därför hon stod och pratade med honom, lyssnade på vad han hade och säga. Trots hennes egoistiska sinne och stolthet delade hon med sig av sina tankar. Speciellt då hon själv blev hörd av någon som inte ens kände till hennes namn.
- Tycker du inte att det är underligt att vi beundras av det vackra men ändå söker mer? Vi måste slå ihop det, farlig skönhet. Därför valde jag Itrozo från början.. En vacker skog med en farlig mystik. Liksom silverpile, ett ställe som bär mycket sorg och historia, men ändå ser vi fortfarande bara det vackra.
Hon log snett för sig själv i samma stund hon kom på att det hon sade saknade större betydelse.
- Som du själv säger. Du är kanske ingen ängel, du gömmer så mycket mer inom dig. Men vad vet jag inte. Inte än i alla fall.
Hon vände fram blicken igen och stirrade tomt ut på stäppen.
- Jag sökte mig hit för utmaningens skull. Det är en perfekt plats för träning. Säg mig, vilka dolda kunskaper bär du med dig?
Hon såg tillbaka mot den yngre och den långa svansen svepte genom luften.
- Vilka krafter besitter du?

Han lssnade noga på vad tiken sade om att man ofta drogs till de vackra och de farliga. Att silverpilen bar på både skönhet och sorg stämde så bra. Han klippte lite med öronen och nickade åt tikens kloka ord. "Ja skönhet döljer ofta de farliga. Som i Itrozo´, där ser man först bara skönheten och är man itne försiktig så kan man råka mycket illa ut i den skogen. Sedan finns deet ställen som denna stäpp. De farliga är rätt uppenbart men vet man bara vart man ska titta så finns de otrolig skönhet även på en karg stäpp som denna" Han lät den silvergrå blicken svepa över stäppen innan den åter föll på den ljusa tiken. "Så det får mig att undra var som döljer sig bakom er skönhet" Han log lite mot henne. Han förstod att denna tik inte bara var en vacker hjälplös tik.

Då hon frågade vilka dolda kunskaper och krafter han abr på klippte han smått med öronen. "Efter min mor ärvde jag förmågan att kunna kominucera via sinnet. Min mor var en otorligt skicklig telepatiker men tyvärr har jag inte ärvt den styrkan. Från min far ärvt jag förmågan att känna av och kunna avnända den energi landet avger. Detta är dock en kraft jag fått träna på själv då ingen i min familj förrutom jag hade den förmågan" Han undrade smått varför tiken ville veta hans krafter men han svarade ärligt och öppet. Hon hade ännu visat honom vänlighet och han valde att visa henne samma sak och även respekt då han kunde se att hon förde sig som en varg av hög rang och dessutom var hon någotäldre än honom. "Jag väljer dock att inte använda min telepatiska kraft utan tillstånd från den jag ska kommunicera med om det nu itne är någon som hotar mig."