[Reserverad för Saturn.]

I ljuset av den sena kvälls solen hade Kaiito passat på att ge sig av på jakt. Det hade slutat med att hans tassar förde honom efter en hjort, och det var med glädje han rusat efter den och sett hur deras båda skuggor blev allt längre. Han hade kunnat frysa fast den, hinna ikapp den med hjälp av örnformen, men han gillade att bara stillsamt rusa efter. Det fanns ett nöje i det också. Kanske inte alla såg det, men det fanns där.
Och utan att riktigt tänka på det så hade han kommit allt närmare Mardouf. Klyftan. Sprickan i marken som sades leda ned till Demonernas boning. Ett ställe som många undvek ifall de kunde. Kaiito själv var inte dirket den som backade, men han gillade inte heller tanken på den djupa mörkret som började vid sprickans kant.
Dock var det först när han fick syn på den som han stannade. Hjorten fortsatte löpa, tvärvände när även den fick syn på klyftan, och fortsatte sin språngmarsch längs med denna. Kaiito själv stod alldeles stilla, tänkte tillbaka på platsen. Han hade varit här en gång tidigare, han hade mött en varg. En blind varg med nio svansar. Han hade inte tänkt på denne under en väldigt lång tid, men platsen frammanade nu minnena av det underliga mötet. Det hade skett på den tiden då allt var bra. För mycket hade hänt sedan dess, saker som trängt undan alla de mindre viktiga minnena. Först nu kunde han komma ihåg.
Huvudet ruskades.
Med stillsamma steg klev han framåt, mot avgrunden som bredde ut sig framför hans tassar. Huvudet sträcktes över kanten och de blåa ögonen blickade ned mot mörkret. Han rös till.
Blicken höjdes sedan och såg mot andra sidan, mot kanten som fanns där. Hur nära den egentligen var. Där på andra sidan, där var inte Numoorislätten. Där fanns något annat. Ett annat område, ett område som han för ett tag sedan hade längtat efter. Och även om han nu beslutat sig för att stanna på slätten kunde han inte låta bli att undra. Hur det egentligen skulle kännas att veta att han hade kommit bort från den, kommit bort från allt. Bara för några sekunder.
Mörkret blev allt mer påträngande, natten gled sakta över honom, medan han stod där och funderade, längtade och drömde sig bort.

Den stora kattlika vargen rör sig över markerna. Han hade tagit sig igenom döda skogen. Varit mest på vandring. För att sträcka på benen och känna musklerna arbeta under det randiga skinnet. Så att kroppen inte skulle stelna till. Han trivs med värmen i öknen. Och lugnet. Men han hade känt sig något rastlös. Och benen hade fört honom framåt. Utan något direkt mål. Kanske kan man se det som en promenad. För tillslut kommer det föra honom hem igen. Han kommer inte vara bort allt för länge. Hans hem är i öknen. Öronen klipper till på huvudet när en kraxande fågel flyger förbi strax framför honom. Vargen stannar upp och ser efter fjäderfät. Ruskar sedan på huvudet och fäller ut de vreda falkvingarna något. Det frasar mjukt i fjädrarna när han även ruskar på vingarna. Sedan sjunker han ner med framdelen av kroppen och sträcker ut ordentligt. Gäspar brett. Sedan ruskar han på hela kroppen innan han viker mjukt in vingarna mot kroppen igen. Det skulle kännas bra att flyga. Men just nu känner han för att gå. Kanske han tar till vindarna när han ska ta sig hem igen.

Mardouf ligger framför honom. Han kan känna dess mörka avgrund även om han inte riktigt kan se den ännu. Det är ännu en bit kvar. Men mycket snart ser han kanten och mörkret som väntar i ett mörkt gap rakt ner i jorden. Vem vet hur djup klyftan egentligen är? Kanske skulle han kunna flyga ner en bit och undersöka? Men kanske är det dumt nog att ens tänka tanken. Han forsätter framåt. Märker av främlingen på andra sidan då energierna av en varg viskar för honom att han inte är ensam. På den här sidan är han det. Men inte på själva platsen. Eller hur man ska se det. Mardouf är väl inte direkt en plats utan ett stort gap ner till vem vet vad. Den randige stannar upp. Den gyllene blicken faller på främlingen på andra sidan klyftan. Något bekant vilar över denne. Något bekant som får nackhåren att sakta resa sig.

[Men fluff. x3 Kom på att Saturn faktiskt befinner sig på Numoorislätten. Aja. Han kan ha vandrat tillbaka genom Döda skogen och hamnat på den sidan i alla fall. x3 Vi säger så.]

Kanske det hade varit dumt av honom att vandra hit, man visste aldrig vem som lurade i skuggorna. Men Kaiito hade kommit över det. Förut hade hans liv varit upp och ned, alla hade varit främlingar och det hade inte funnits något att vara glad över. Men han hade kommit över det nu, han hade blivit bättre och han behövde inte längre oroa sig för vem som fanns i skuggorna. Inte sedan han försonats med Echo, inte sedan alla känslorna hade kommit fram. Trots att det var mot naturens gång och kanske också Gudarnas vilja så var de ett par. Oskiljaktiga. Och han njöt av varje sekund han fick vara med henne.
Tankarna på den bruna honan lockade fram ett litet leende på de smala läpparna där han stod vid kanten av den djupa ravinen. Luggen hängde över hans ansikte, men den besvärade honom inte då huvudet var riktat nedåt och ögonen såg ner i djupet av den stora sprickan.
Återigen kom tanken på att lämna Numoorislätten, endast för några ögonblick, över honom och han höjde huvudet och såg mot andra sida. Sedan började frost och is sakta bildas runt hans tassar, spred sig mot ravinens kant. Fortsatte, sträckte sig mot andra sidan. Enda tills de bildade en bro. Han såg på den några ögonblick, höll andan. Ifall han korsade den skulle han verkligen ha uppnått det mål som han strävat efter för inte så länge sedan. Att lämna slätten. Kanske var det lika bra att göra det, se hur det skulle kännas.
Han drog ett djupt andetag och vandrade sedan över isbron som han själv hade skapat utan några problem alls. Och när tassarna placerades på andra sidan av den djupa ravinen drog han ett lättnades andetag. Det kändes skönt. Men med andetaget kom inte bara lättnad, utan även en doft. Ögonen smalnade genast av och sökte i området. Och plötsligt insåg han att han nästan vandrat rakt in i en annan varg.
- Vem där?
Rösten ekade i natten medan hans ögon försökte fokusera den andre. Han hade inte varit beredd på detta.

Den randige hade följt energiernas dans när en främling hade byggt sig en bro för att ta sig över ravinen. En markbunden varelse som än dock kunde ta sig över hinder. Sådana krafter är fascinerande. De flesta har endast krafter som kan skydda den själva. Det är inte många som kan göra något. Bygga något. Den randige har två livets krafter. Han är tacksam för de båda. För båda varnar honom för om det finns främlingar i närheten. Den ene kan till och med berätta mycket mer. Han backar undan några steg då främlingens bro tycks ha svetsats samman med marken framför hans tassar. Kylan får öronen att lägga sig mot nacken och ett ogillande dovt morr lämnar strupen. Han är inte särskilt förtjust i kyla. Han föredrar värme. Därför borde det kanske smartast att ta sig tillbaka till öknen trots allt. Att vänta där.

Han står tyst och stilla och ser energier i form av en varg vandra över klyftan. Mörkret hindrar honom inte från att se. Han kan känna en viss längtan i de där energierna. Men han har ingen lust att försöka förstå sig på dem. Främlingen talar. Vem där? Främlingen verkar inte ha några krafter som hjälper honom att se. Ett lätt flin placerar sig på den randiges läppar. Men det försvinner lika snabbt. Han tar några steg runt främlingen. Placerar främlingen mellan sig själv och klyftan.
"Borde det inte vara smartast att hålla koll på omgivningen istället för att vandra som i drömmar?". Säger han. Han talar med en något mörkt stämma. Öronen står spetsade på huvudet och han vänder sig mot främlingen. Känner något bekant över främlingens energier. Öronen dras bak mot nacken igen men han tvingar dem att åter spetsas. Nu måste han bara ta reda på ven främlingen är.

I ren desperation försökte Kaiito fokusera blicken på den skugga som rörde sig framför honom, medan panik känslorna sakta började välla upp inom honom. Det var något med detta som inte kändes bra, som bara kändes väldigt obehagligt och fel. Och när rösten sedan ljöd genom mörkret kunde han inte låta bli att rysa.
Sakta men säkert började han kunna urskilja mer än konturer. Färger trädde fram och i den allt mörkare natten blev det plötsligt klart för honom vem det var som stod framför honom.
Fakargen från kriget.
- Du...
Rösten var fylld av häpnad och osäkerhet. Som om Kaiito hade blivit alldeles för överrumplad för att ens kunna känna ilska. En känsla som han på senare tiden hade försökt trycka undan då han inte ansåg att den förde något bra med sig. En känsla som han nu mera såg som en svaghet, ingen styrka. Aldrig ledde ilskan till något bra, det var säkerligen också den som hade närt händelseförloppet som hade lett fram till kriget. Som hade lett honom till slagfältet där han första gången stött på fakargen.
Ett steg togs hastigt bakåt då den unga hanen backade. Han kunde höra hur grus från hans rörelser föll mot botten av ravinen. Han var inte långt ifrån kanten, han hade inget utrymme att röra sig på.
Tänderna blottades och den musklerna i den smala kroppen spändes.
- Försvinn härifrån!
Stressen började ta över allt mer. Han ville inte vara här. Åh, så dum han varit som korsat ravinen. Här fanns ingen trygghet, vad hade fått honom att längta så efter att sätta tassarna på denna sidan? Idiotiskt, det var precis vad det varit. Och nu var han fast, utan någonstans att fly.
Blicken flackade kort åt sidan, han kunde se hur isbron inte var allt för långt ifrån honom. Bara han nådde den. Var det värt ett försök?

Nog känns främlingen välbekant. Raggen och nackfjädrarna reser sig och det darrar lätt i läppen när fakargen lyckas placera energierna hos främlingen.
"Var du inte mer fjäderklädd sist vi sågs". Säger han med märk och retfull stämma när han minns fjäderfät som hade lagt näbben i blöt i kriget. En formskiftare. Saturn är duktig på att läsa av energier och glömmer sällan energier han stöter på.
Han tar ett steg närmare främlingen. Inte direkt hotfullt men bestämt. Svansen piskar bakom honom och det frasar mjukt i fjädrarna när vingarna skakar mjukt av exaltering. Han ville sätta tänderna i fågeln i kriget och den känslan sitter kvar även nu. Och då främlingen verkar vara rätt instabil känslomässigt så kan han inte låta bli. Han lockas ännu mer. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar tungan. Det här kan bli intressant.

Kaiitos klart blåa ögon, halvt dolda av luggen, mötte främlingens blick. Fortfarande visste han inte namnet på denne fakarg som han nu hade stött på två gånger, alltid under den värre sortens omständigheter. Men en sak var han säker på och det var att han inte ville vara kvar här.
Men det fanns ingenstans att fly.
Blicken flackade åt sidorna, mot bron av is som han skapat som hade börjat smälta i det varma klimatet, som faktiskt hade smält ganska bra under den korta tiden som han faktiskt varit på andra sidan ravinen. Åt andra hållet fanns inget mer, endast randen längs avgrunden som sades vara bottenlös.
Blicken fästes åter på den stora hanen framför honom som tog ett steg emot honom. Han kunde höra orden, förstod att den andre kände igen honom också.
Då kunde man inte längre säga att de var främlingar.
Han rös vid minnena från kriget, hur kropparna hade kastat sig mot varandra, slitit sönder varandra. Nej, det var fel. Det här mötet var fel. Vilken idioti av honom att ens korsa ravinen, vad skulle han och göra på den här sidan? Det hade bara varit en dum tanke, hur hade det kunnat sluta på detta vis?

Han svalde en gång, mötte fakargens blick. Och sedan, utan minsta förvarning, tog han några steg bakåt - Föll rakt ner i ravinens mörker.
För några ögonblick var det helt tyst.
Sedan bröt ljudet av vingslag den tryckande stämningen som låg i luften och en stor örn kom fram från ravinens djup. Den skrapa blicken sökte efter fakargen, fästes på denne, medan Kaiito steg allt högre. Han var liten, minimal i jämförelse med vargen nu. Men han hade inte var särskilt mycket större i sin vargform, så vilket skillnad gjorde det?
Ingen.
Ett mullrande ljud hördes i luften, mörka moln verkade närma sig de två. Och en lätt vattendroppe träffade öronen mitt på huvudet där den steg uppåt genom luften.
Ett gällt skri undslapp ur näbben på örnen samtidigt som varje tungt vingslag förde denne uppåt, mot himlen och friheten den kunde erbjuda.

Fakargern morrar till när den mindre hanen låter sig falla ner i ravinens djup. Tror han sig kunna komma undan genom att komma med ett sådant drag? Saturn tar de sista stegen fram till kanten och blickar ner. Han är inte säker på vad han har förväntat sig men inte att främlingen bara skulle kasta bort sitt liv sådär. Självklart inte. Den gyllene blicken fästs på örnen som skjuter upp från mörkret. Så det är en jakt han är ute efter? Saturn flinar kallt och de stora falkvingarna fälls ut och han hoppar ut i det fria utrumme som är ravinen. Snabbt hittar han en vind som kan ta honom uppåt och han slår till med vingarna och vinner snabbt höjd. Trots att han själv är mycket större än örnen så är han faktiskt en falk ändå. I luften är han otroligt smidig. Och han manövrera sig fruktansvärt bra. Med sina dubbla stjärtfjädrar är han en farlig jägare i luften. Så han tar upp jakten på örnen. Skjuter högre och högre upp i luften.

Nej.

Den andre vingslag bakom honom fick paniken att öka. Han ville inte slåss, ville inte möta denna varg igen. Visst, han hade deltagit i kriget, men det hade endast lärt honom hur meningslöst allt detta våld som vissa ägnade sig åt var.
Och nu var han jagad av den som fällt honom från skyn under de stridigheterna. Vad skulle han ta sig till?
Han böjde vingarna efter vinden, steg för varje gång vingarna slog. En blick kastades bakåt, den stora fakargen var tätt efter honom.
Han ville inte.
Blicken kastades runt, sökte på marken. Det var kalt, nästan som om inget ville växa intill den stora sprickan i marken. Och Kaiito kunde förstå det, för även om den verkade ogästvänlig när man stod bredvid den var det ingenting som kunde jämföras med hur den såg ut ovanifrån. Som ett stort gapande hål som bara väntade på att få svälja världen.
Han rös till.

Han gjorde ett tvärt kast i luften, bytt riktning och sjönk en aning. Att stiga högre skulle inget hjälpa, fallet skulle endast bli hårdare. Och han önskade inte falla, men om han gjorde det...
Han skulle nog inte ha lika tur denna gång, säkerligen inte överleva som han gjorde förra gången.
Hans skador hade nätt och jämt läkt, men det var klart - Det tog tid för ben att hela. Det verkade vara ödets ironi, just när han blivit återställd så kom denna varg tillbaka för att försöka göra jobbet ordentligt denna gång. För att verkligen låta honom dö.
Men han ville inte dö.
Panik.

[gaahahahha, skummis!]

Kylan i luften tränger på. Blir tätare. Kompaktare när den sluts omkring kroppen. Musklarna jobbar på. Följer efter örnen. Öronbedövande ljud av enorma vingar som slår hårt. Men han ger sig inte. Han har gjort mycket fel i livet. Han har blivit dömd och skadad och ärr som sitter djupt tar längst tid att läka. Vad driver honom? Endast tanken på att en fiende befinner sig strax framför honom. Kan han bara få tag på denne. Se till att det blir en fiende mindre. Det isar i tänderna när vinden slår mot fakargens öppna käft. Han vill göra någonting rätt.

Örnen ändrar riktning. Falken är inte sen med att följa efter. Han är jägaren. Han vill sätta tänderna i de där sköra vingarna. Slita fjädrarna av fjäderfät. Beröva honom förmågan att flyga. Han skulle göra det med nöje. Han följer örnens energier. Kunde han bara komma tillräckligt nära kunde han suga år sig energierna. Försvaga fienden. Även om han kanske inte skulle lyckas avsluta örnen här. Så skulle han åtminstone sätta djupa sår i dennes kropp. Han slår hårt med vingarna. De stora tassarna hålls mot kroppen. Bara lite närmare. Han kränger till i luften och hugger mot örnens ena vinge.

[lalalala. Skumt svar här. Vet inte vad jag ska skriva. x3]

Det var ögonblick det rörde sig om. Ifall Kaiito inte hade dragit vingen lite emot sig, ifall han inte svagt hade ändrat riktning, så hade fakargens tänder genomborrat den. Istället slog käkarna ihop bara centimeter ifrån honom, och ett kvävt läte kom ur örnens näbb innan han med några snabba vingslag drog sig undan.
Han kunde inte fly från denna strid.
Vingarna fälldes in mot sidorna och det var i en hög hastighet som han dök mot marken, likt en liten projektil. Alldeles innan han skulle slå i den breddes vingarna ut, sänkte farten kraftig, och han landade smidigt i sin vargform.
Kroppen vändes, de blåa ögonen spändes i fakargen. Han ville inte slåss, men han hade inget val.
Musklerna spändes, och det var under tystnad som han inväntade fakargen. De få ögonblick som han stod där verkade vara evigheter, så det tålamod han fick uppbåda var enormt. Och sedan var ögonblicket inne.
Utan förvarning sköt stora istappar upp från marken runt omkring den unge hanen. Omgivningen var kylig, luften var isande. Frost täckte Kaiitos annars varmt bruna päls, det glittrade i de blåa ögonen. Han ville inte göra det här, men inte heller ville han dö. När det kom till valet mellan honom och fakargen utan namn så valde han självklart sig själv.
Ett högt dån flög fram över hilmen och sekunder efter var det som om skyarna öppnade sig då regnet började ösa ner.
Perfekt. Nu behövde inte lika mycket energi gå åt till att samla vattnet innan han kunde frysa det.

[Antar att Saturn dyker efter Kaiito, om han inte gör det får jag ändra ^^]

[Japp. Och lite PP går bra för mig med. ^^ För att handlingen ska fortskrida och det inte ska bli allt för konstigt och stelt så behövs det tycker jag. ]

Han missade. Käftarna slår missbelåtet ihop. Luft är det enda som slår mot tungan och han morrar. Ändrar snabbt riktning igen och återupptar jakten på öronen. Tillsammans faller de mot marken. De störtar. Trots fakargens storlek så är han otroligt smidig i luften. Hade han blivit välsignad med vindens krafter hade han förmodligen varit ännu farligare i luften. Men de krafter han fötts med har hjälp honom på så många sätt. Inte skulle han vilja byta bort dem.

Främlingen tar mark och antar sin vargskepnad igen. Fakargens enorma vingar fälls ut och fångar upp honom. Han rätas upp tack vare att svansen och stjärtfjädrarna sveper till vid rätt ögonblick. Och de stora tassarna tar mark och han tar några joggingsteg efter den brune. Han stannar. Visar tänderna och morrar. Sekunden innan isspjut skjuts upp ur marken tar Saturn några snabba steg tillbaka. Öronen ligger mot nacken och raggen är rest. Får honom att se så mycket större ut än han är. Sen kommer regnet. Faller tung och gör honom surare än han redan är. Eller var han sur från början? Han såg bara fienden och kände för att få tugga på något. Svansen piskar till bakom honom. Jorden börjar sakta vibrera. Sedan öppnas en spricka i marken. Som tar sin början från kanten av Mardouf, mellan fakargens ben och skjuter fram mot den brune.

Den enda tanke som korsade Kaiitos förvirrade huvud var så tydlig och klar att han inte kunde missa den, nästan som om den var hög nog för hela världen att lyssna till bara det fanns tid för det.
Han ville inte.
Och det var med en bedrövad och bedjande blick som han såg mot fakargen som hade lyckats undvika isen han skickat emot denne. Regnet vräkte ned från skyn, men Kaiito var inte blöt. Runt omkring honom förvandlades de tunga dropparna till snöflingor som mjukt dalade mot marken och vattnet som rann runt hans tassar frös snabbt till is. Han var en kylans mästare, mer eller mindre. Han gillade inte att bli blöt, men denna gång omslöt han sig med kylan av ren reflex, ett sorts försvar även om det inte hjälpte mycket.
Och i dånet från det fallande regnet blandat med ännu ett muller från åskan som slog på himlen kom några få ord ur hans mun.
- Jag vill inte slåss.
Sprickan korsade marken snabbare än han hade väntat sig, och när han i sista stund kastade sig åt sidan var det nära att han föll. Baktassen snubblade, han skrapade sig på den vassa stenkanten och ett otäckt djupt sår dök upp ovanför hans tass vilket lät blodet rinna friskt mot marken. Han stannade upp i sina rörelser, såg mot det röda och sedan åter mot fakargen.
Hade den andre ens hört honom?
Kaiito var inte säker, men han kände sig alldeles för avtrubbad för att göra någonting alls.

Jorden delar sig mellan hans tassar och stönet som det ger ifrån sig dånar högt i hans öron. Saturn vill sätta tänderna i något. Denne främling korsade så lägligt hans väg. Får han inte sätta tänderna i något kommer frustrationen inte bli rolig att handskas med.

Öronen ligger mot nacken. Om han hörde främlingen och ignorerat denne, eller om han helt enkelt missat orden helt, är svårt att avgöra.

Han morrar dovt och mörkt. Det vibrerar i bröstet och strupen. Han kliver över sprickan i marken. Placerar alla fyra tassarna på samma sida om såret i jorden. Sprickan sluter sig igen med ett dån bakom honom.

Han fuktar nosen med tungan. Vandrar några steg närmare främlingen. Klorna är utfällda. De rispar mot marken när han går. Han stannar. Blodet från främlingens sår på ena benet luktar så gott. Det är lockande. Han vill sätta tänderna i denne lilla brune.

- Sluta...
Ordet är inte mycket mer än en viskning, och medan Kaiito står alldeles stilla med blicken fäst på den stora fakargen som sakta kommer närmare känner han hur det svider på benet. Idiotiskt, det är var det här är. Han vill inte slåss, han vill inte ha problem.
Kylan sträcker sig ut runt omkring honom. Regnet som faller från himlen fryser till is när det når till marken och hälften av dropparna förvandlas till snöflingor innan de slår i backen.
Stadigt ser Kaiito på den andre.
Varför ska världen styras av ondska, varför ska denne hane önska honom något så illa? Vad var det för fel, varför kunde allting inte bara vara bra? Det måste ligga en förbannelse av något slag över honom som helt enkelt gjorde att han aldrig kunde bli lycklig. Kanske bar han samma mörker inom sig som sin far, kanske var det en ondare sida av honom som drog till sig alla dessa hemskheter. Han visste inte, det var så svårt att säga. Och han var också säker på att sanningen var något han egentligen inte ville veta.
Han blinkade, och det verkade som att tiden stod stilla. Det ryckte svagt i överläppen men inga tänder blottades och inget dovt morrande kom.
Vad skulle ske härnäst?

Den mindre brune ser väldigt vek ut. Han verkar inte vilja göra mycket motstånd. Det stör sig fakargen på. Men han skulle ändå vilja avsluta den mindre brune här och nu. Han fnyser.
"Varför skulle jag?" Frågar han och morrar. I kriget hade fjäderfät kommit och lagt sig i. En hel annan flock hade tagit sig till slagfältet och ställt sig på Qu's sida. Han skulle mer än gärna vilja avsluta fjäderfät här och nu. Så han aldrig mer skulle kunna ställa till med något eller skada någon annan.
Och... han luktar inte längre som han gjorde på slagfältet. Flockdoften vilar inte längre över honom. Har han lämnat sin flock? Vänt dem ryggen? Står inte längre under deras beskydd? Ett flin leker på fakargens läppar.
Saturn är inte den som är särskilt pratglad av sig. Det är inte ofta man finner honom sittande djupt försjunken i någon konversation med någon annan. Inte heller här har han någon större lust att slösa på ord. Han vill skrida till handling. Han vill sätta tänderna i den mindre brune. Han vill slita fjäderfät i stycken. Det är en tanke som leker inom honom och han håller sig från att inte spinna högt. Han fuktar nosen med tungan och stannar där han känner att kylan från den andre nästan sticker i skinnet. Han kan leka lite med denne mindre brune. Sakta börjar han suga åt sig energin i kylan som ligger honom närmast.

[Saturn är elak. x3 Kaiito får försöka komma på något smart att säga om han inte vill att katten ska sluka fågeln. x3 Eller så får han komma på något annat. :P Och jag vet inte riktigt hur Kaiito styr sin kyla. Men om det är typ frost omkring honom eller något så typ smälter den bort närmast Saturn.]

[Haha, okej. Nå kylan går väl typ ut på att det är kallt runt Kaiito ^^ frost osv bildas automatiskt av vattnet i luften, vilket är ganska mycket just nu då det spöregnar ;D haha, såååå... ja, det är lite valfritt egentligen.]

Han svepte sin kraft runt sig, lät temperaturen sjunka ytterligare några grader. Regnet stod som spön marken runt omkring dem men bekom inte Kaiito som frös de droppar som kom för nära honom. Snö och is var hans element, han gillade inte vattnet då det var rinnande och han inte gillade varken elden eller värmen som den utstrålade.
Kanske det var så han var menad att vara? Kall och hård. Precis som den kraft han ärvt av en fader han hatade.
- Varför skulle du slåss?
Käkarna var sammapressade och det var med framtvingade ord som han talade till den andre. Det verkade inte som att denne förstod, kanske inte heller ville förstå. Men så hade det väl alltid varit. Kaiito skulle alltid få leva i en värld full i vargar som ändå inte brydde sig om honom.
Han ruskade huvudet lätt, kände hur ett sting av smärta kom ur såret han hade på ena bakbenen. Han kände sig trött, han ville bort. Paniken hade försvunnit men han visste inte om det var så mycket bättre att känna sig avtrubbad från världen.
Han ville bara bort.
- Jag har inte gjort dig någonting, låt mig gå.

Han är frustrerad. Kylan gillar han inte det minsta. Men det är just det som den lille brune utstrålar. Kyla. Saturn saknar värmen i öknen. Han trivs bättre i värmen. Svansen piskar till bakom honom och det frasar till i fjädervippan. Regnet faller tungt och det är inte det minsta behagligt. Han ruskar snabbt på sig. Vingarna lämnar kroppen en kort stund och lägger sig sedan till rätta. Han fuktar nosen med tungan. Känner smaken av regnet.
"Det var mycket ni gjorde på slagfältet. Hade ni inte lagt er i". Han fnyser hårt och tar ett steg närmare. Han försöker lägga band på känslan som kliar i kroppen. Försöker sansa sig för att inte hoppa på den mindre. Frustrationen kliar i kroppen. Men han är ingen barbar. Han kan föra sig civiliserat. Han är ingen vilde. Han suckar och spänner ögonen i den mindre brune.
"Ni borde knappast befinna er på denna sidan av Mardouf om det inte är svårigheter ni vill hamna i". Vad sysslar han med egentligen? Varför var han tvungen att möta på detta fjäderfä här och nu? Han vill bara ta sig hem.

Kaiito skakade bara på huvudet och det var med en bedjande glimt i den pupillösa ögonen som han såg på den store fakargen. Han ville inte tala om kriget, ville inte återuppleva de hemskheter som utspelade sig på Numoorislätten. Han ville att allt det skulle försvinna, raderas ur hans minne. Men nej, det skulle förfölja honom i en evighet. Han var ärrad för livet.
Då den andre tog ett stadigt steg närmare honom backade han på aningen ostadiga ben.
- Det var du som slet mig ner från skyn. Jag försökte endast skydda det jag höll kärt. Det var inte mitt val att dra till strid.
Han försvarade sig. Försökte i alla fall. Om det på något sätt gick att försvara de handlingar han hade utfört.
- Jag söker inte problem. Jag ville bara...
Orden dör ut när ett krafigt muller hör ovanför deras huvudet. Och kanske är det lika bra, för han vet själv inte vad han ska säga. Vad han ville. Varför han begav sig till denna sidan av Mardouf. Det var egentligen patetiskt. Meningslöst. Barnsliga tankar. Han kände ett förakt gentemot sig själv för hur han betedde sig. Vad skulle han hit att göra?
- Låt oss bara gå. Du har säkerligen ett hem du önskar återvända till, precis som jag.

Han ser lite undrande på främlingen.
"Kärt? Om det var kärt varför luktar du inte längre som flocken du var med på slagfältet?" Han förstår inte riktigt. Främlingen talar med orden men dofterna talar emot. För visst hade han doftat annorlunda på slagfältet. Han hade doftat av den flocken som sällade sig till Qu's sida.
Saturn fnyser och höger huvudet. Reser hela sin kropp. Sträcker på benen och står inte längre hukande som han gjort hittills. Öronen vinklas lätt bakåt när himlen mullrar. Dåligt väder? Typiskt. Vore så skönt om han befann sig i öknen just nu.
"Du ville vadå?" Den gyllene blicken är misstänksam. Saturn vet inte riktigt vad han ska göra med främlingen längre. Visst skulle det vara skönt att sänka tänderna i det där bruna skinnet. Men främlingen ser ju helt bedrövlig ut. Saturn grymtar till och ruskar till på huvudet. Fuktar nosen med tungan och fäster blicken på främlingen igen.

[Aha, sorry <3 hade glömt detta roll!]

Han tvekade, visste inte vad han skulle säga. Vad han skulle göra. Situationen var obehaglig, besvärlig. Vad skulle han ta sig till?
Munnen öppnades, endast för att stängas igen. Den isande blåa ögonen hölls fästa på den store fakargen vars ögon sade att denne ville slita honom i delar. Kaiito ville inte det. Men skulle han ha så mycket att sätta emot, egentligen? Visst, han hade sin formskiftning och sin is, men i luften var han inte säker och han tvivlade på att isen skulle kunna hålla borta den andre för evigt. Det verkade som ett hopplöst fall, för styrkemässigt skulle han inte ha en chans i närstrid. Han var inte dum nog att ens hoppas på det.
Huvudet ruskades. Regnet fortsatte att piska mot marken, förutom runt honom där dropparna förvandlades till mjuka snöflingor. Han gillade inte regn, han hade aldrig gillat regn. Han gillade kyla bättre, mycket bättre.
- Cierzo...
Han uttalade deras namn. På sätt och vis kändes det som att han hade svikit dem när han tagit farväl. Men han hade inte klarat av att stanna med dem, inte när pakten med Qu blev slutgiltig. Han ville inte ha något med den flocken att göra. Han klarade det inte.
Men så hade det varit Violet.. Vackra, vackra Violet. Han behövde henne, han hade behövt henne så oerhört mycket just nu. Men hon var borta. Skulden grep honom. Han hade kunnat förhindra det om han inte stuckit. Även om det var dumt att tänka på det viset kunde han inte hindra sig själv. Han hade kunnat dö i hennes ställe, han hade kanske kunnat rädda dem båda. Men han hade svikit flocken, och främst hade han svikit henne.
- Jag har lämnat dem. Deras mål var inte detsamma som mina. Det fanns helt enkelt ingen anledning för mig att stanna där.
Varför sade han detta åt främlingen? Han var på god väg att blotta sitt hjärta, sin själ, alla de tankar som han bar på, åt den som senast de möttes och även nu hade försökt mörda honom utan en tanke på att skona hans liv.
Patetiskt, Kaiito.
Patetiskt.
- Jag ville bara se världen från den här sidan av Mardouf.
Patetiskt, så jävla patetiskt.

Den randige rynkar på nosen. Han förstår inte riktigt vad det är han hör. Främlingen har tydligen gett upp sin flock. Lämnat dem. För vad? För att deras mål inte var desamma? Vilken patetisk ursäkt. Ett flin uppenbaras på hans läppar. Han har svårt att hålla tillbaka skrattet och släpper ut det. Sedan fnyser han hårt. Kallt. Anletsdragen har åter blivit kalla, likgiltiga.
"Det är en del av vad det betyder att vara med i en flock. Man delar inte alltid andras mål eller tankar. Men som en flock står man ändå enad. Man kämpar ändå för deras sak. Och för dem som man bryr sig om". Säger han. Öronen stryker sig mot nacken. Han ser ner på den låglivade brune. Saturn's egen sits kanske inte är så olik denne främling trots alls. Han delar inte flockens alla mål och tankar. Han hade kastats in i ett krig som han inte kände till grunderna för. Men han har inte tänkt tanken på att svika dem. Inte ens nu när ledaren är borta. En flock är inte alltid en samlad enhet. För den består av så många olika individer. Så många olika tankar. Men man sviker inte sin familj. Även om han inte på långa vägar är en av dem ännu.

Han fnyser igen.
"Nu har du sett den". Svarar han kyligt. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar tungan. Han gillar inte denne främling. Inte efter kriget. Inte efter vad han sett och hört nu. Svansen piskar till bakom honom. Det frasar till i fjädervippan. Den gyllene blicken släpper inte främlingen ur sikte.

Han hörde orden som den andre sade, men det gick inte riktigt upp för honom. Som om den andre talade ett främmande språk, eller kanske inte ens talade. Kanske han bara inbillade sig allt.
Huvudet ruskades.
- Ja...
Han hade sett denna sidan nu, och vad hade det gett honom? Ingenting. I ett desperat försök att minnas alla de drömmar han en gång hade haft, i hopp om att åter få grepp om sin ostabila mentalitet, så hade han kastat sig in i dessa händelser som likaväl hade kunnat leda till hans död. Vad var det för fel? Varför kunde han inte tänka klart? Varför verkade allting så himla svårt och komplicerat? Hade det hänt något med honom? Varför kände han sig så himla nedstämd fast allting var så himla perfekt?
Vem var han ens?
Det var det som var problemet. Han förstod det nu, när han tänkte på det. Han var inte säker på vad han skulle svara på den frågan.
Kaiito, son av Damon. Kaiito, son av Leale. Vilket var rätt, vilket var fel? Stämde något av det? Han kanske inte ens var den han alltid hade trott. Han kanske bara var en meningslös varelse i en allt för stor värld.
- Jag...
Han tystnade, svalde. Blicken föll bort från den stora fakargen. Orden hade slagit honom. En flock var en enhet, man skulle följa den och värdesätta den. Enade. Och han... Han var en svikare.
- Låt mig gå. Ifall det är meningen att du ska bli den som fäller mig kommer jag gladeligen låta dig bli min baneman när den dagen kommer. Men det är inte idag. Låt mig gå.

Han är inte säker på vart han har främlingen. Han är inte säker på vad han borde göra alls. Och främlingen verkar inte ha så mycket att komma med. Den mindre bruna hanen är ingen värdig motståndare i detta nu. Öronen stryker sig mot nacken på den randige igen. Han rör sig inte. Står helt stilla där han placerat sig och väntar på att den brune ska finna sina ord. När främlingen sedan talar igen så spetsar öronen på det randiga huvudet igen. Han tar till sig orden och funderar. Sedan tar han ett steg fram. Stanna igen.
"Gå då. Om du anser att ditt liv fortfarande ha värde och att det är något du kan uträtta med det. Men vi kommer mötas igen. Var så säker". Säger han och tänderna blottas. Men om han flinar eller om ett morr är på väg upp för strupen är svårt att avgöra. Han ser varken glad eller aggressiv ut. Han väntar på att den brune ska vända om och lämna dessa marker.

[Hehe, avslutar detta nu pga att Kaiito är pausad ;p kom på att jag kanske ska skriva det här också, men rollspelet är ju ändå slut i princip så ^^]