Shiro gäspade stort, det var inte länge sedan lektionen med Azazel avslutats. Deras första - de hade bara gått igenom grunder och de viktigaste nyheterna. Sådant som alla - nya eller ej - borde känna till innan de umgicks med andra medlemmar. Nu var han trött. Kyokos käftar hade kastat honom till liv, och uppgiften hade givetvis väckt honom. Detta ändrade dock inte det faktum att han hade varit i behov av den djupa sömn han tidigare under kvällen väckts ur. Men inte riktigt ännu tilläts hans sova.
Han hade precis rest sig upp i sittande ställning, efter ett tappert försök att återvända till sömnen. Men något gnagde i honom - tvingade honom tillbaka till vakenheten varenda gång han slöt sina ögon. Det var Kyoko.

Hans blick vreds mot taket, och det stora hål vilket agerade fönster där uppe. Ögonen följde himlens konturer, något enstaka avlångt moln hade följt med vindströmmarna. Det var tunt och virvlade iväg mot horisonten.
Han bet sig i läppen, suckade lätt och reste sig sedan upp. Den mjuka mossan i hans bädd kittlade de hårdnade trampdynorna. Lockade till ett leende som inte riktigt nådde ögonen. Shiro skulle inte få sova förens han gjort detta.
I en lugn takt gick han till lyans öppning och gav ifrån sig ett halvt yl. Lite klagande, kallande. Han ville tala med Kyoko.

Kyoko låg i sin lya och sussade så sött.

Vaknade inte ett dugg av ett lågmält ylande.

[lolol. han e tvungen o störa kyo :3]

Han stod stilla, väntade, lystrade. Ingen kom. Ingen svarade. Han befarade att honan redan gått till sängs, eftersom hennes lya helt klart var inom hörhåll. Med en lätt grymtning började han gå igenom devilsbergets gångar. Det var inte långt till Beta-lyan. Den lya Kyoko hade i besittning, sedan Tramptass tagit över ledarskapet för Dödaskogen. Då han steg in i den rymliga lyan såg han att han oro var besvarad. Den lilla honan låg sött och sussade på en bädd av den mjukaste mossa.
Rollerna från dagens tidigare event var ombytta. Men Shiro tänkte inte bita och dra i honans öron, han tänkte inte bryskt väcka henne och tvinga fram ett samtal. Helst av allt ville han inte störa honan alls. Detta inte bara utav respekt, han var väl medveten om Kyokos temperament och hur mycket hon avskydde att bli störd.

Efter några sekunder tvekan steg han ändå fram till sin vän, tyst och mjukt. Han hukade sig ner över henne, stod stilla någon sekund innan han helt enkelt la sig ner bredvid henne. mjukt förde han sedan sin nos emot hennes kind, och buffade mycket svagt på den. Innan han flyttade undan huvudet andades han också ut i hennes öra. För att försiktigt väcka henne. Han slöt sina ögon och suckade kort, mös i hennes närvaro. Innan han åter strök sin nos emot hennes nacke, runt örat och ner över kinden.


[Han ligger vid hennes rygg - tänker att hon ligger typ ihopkurad i en boll.]

Kyoko vaknade långsamt - på det där sättet att man helt plötsligt bara inser att man inte längre sover.

Hon såg glimtar av svart päls, en stor kropp - Frost - men, nej.

Ingen lukt av aska och eld. Endast kroppsvärme. Kyoko slöt ögonen igen, suckade lågt. Frost. Han hade varit borta i säkert två månader nu ...

Hon skakade snabbt av sig tankarna, fokuserade på nuet. Om inte Frost, så fanns det bara en annan som möjligtvis vågade lägga sig så pass tätt nära henne (eller överhuvudtaget väcka henne) - Shiro.

"Shiro."

Mumlade Kyoko trött, vred på huvudet och såg upp på hannen.

"Vad gör du här?"

Honan vaknade, Shiro log.
"Förlåt Kyoko-san, för att jag stör dig..."
Började han.
"Men det är något jag måste säga, annars kommer jag inte få en blund denna natt - hur trött jag än är.."

Han såg på hennes med huvudet lätt på sned, visste inte riktigt hur han skulle började detta.
"Jag kan inte få er ur tankarna."
Sade han slutligen, insåg direkt hur fel det lät.
Generat svävade blicken iväg, och plötsligt började han ingående studera lyans väggar medan rodnades lade sig på hans mörka kinder.
"Dée jag menar är..."
Han suckade, bet sig lite i läppen.
"Senast vi talade svid var ni så besvärad."

I tankarna förbannade han Frost för dennes frånvaro, oavsett om den var frivillig eller ej.

[Hmm, vilket roll är dt du syftar på? xD har så dåligt minne lolol]

Kyoko blinkade sömnigt några gånger. Ruskade smått på huvudet, försökte vakna till en aning. I vanliga fall skulle hon ha blivit irriterad av att bli väckt, Men shiro verkade så lågmäld och allvarlig.

"Hm?"

Hon rätade ut sig en aning, blicka in i Shiros ögon.

"Vad ..?"

[det i lyan, dödaskogen, när hon var ledsen-hest över frost försvinnande]


Shiro harklade sig, hoppades att han inte skulle riva upp några sår med sin oro.
"Frost."
Svarade han bara kort, kunde man ana en ton av bitterhet rösten?
Säkert.
Inte för att Shiro var avundsjuk på hanen, utan för att han ansåg att den svarte hade försatt Kyoko i problem.
Inte bara genom Kione och brotten mot regler - regler som var heliga för Shiro - utan genom att nu försvinna.
Svika.
Lämna Kyoko i en ovis oro.

Han avskydde det.
Ville säga det. Ville, men visste att det inte skulle hjälpa kyoko det minsta att svartmåla den som hon älskat. Älskade.
varför gjorde dem orden så ont?

"Han har inte setts till.."
Shiro blinkade men tog sedan ögonkontakt med sin vän
"... på länge nu"

En lätt suck.
"Ibland verkar ni frånvarandre - nedstämd, orolig - är detta vad som beskymrar er?"
Frågade han slutligen. Hoppades att honan inte tyckte att han la sig i. Att hon förstod att han alltid skulle finnas där för henne. Lyssna till henne.
Som en rädgivare till rådgivaren.
Eller vad hon nu villa ha honom som.

Kyoko blundade. Hårt.

Hon hade inte försökt tänka på det.

Det var så mycket nu. Kione behövde fortfarande stöd och uppfostran. Så mångas nya medlemmar.

För att inte tala om Malvado ...

"Jag vet."

Kyoko suckade djupt, vred huvudet igen och borrade in nosen i Shiros päls.
Ingen doft av aska eller rök, men samma svarta, tjocka päls.


"Jag vet. Men det är en anledning av många."

Kyokos ögon smalnade, blicken blev suddig. Det enda hon såg var svart päls.

"Och ... Och jag vet att han aldrig skulle förråda flocken. Så, såvidare han inte är ute på något långt uppdrag ... Vilket är olikt honom .. Så ..."

Kyoko tystnade, rädd för att rösten inte skulle hålla.

Hon blundande, tryckte huvudet hårt emot Shiro.

Shiro grimagerade då han såg hur sorgsen Kyoko verkligen var.
Han lade huvudet om henne i en vargkram, skulle vara större än henne även om hon stälde sig upp.
Han skulle gärna hämta Frost - trotts det lätta ogillandet emot hanen - för att göra Kyoko glad.

"Han är en stark hane..."
Började Shiro, talade full sanning.
"Han mår säkert bra, och vad som än håller honom från flocken så måste det vara viktigt"
Bäst för honom det, tänkte han irriterat. Ogillade skarpt hur hanens svek Kyoko och Flocken genom sin frånvaro.
Men kunde samtidigt inte hysa starkt ogillande känslor för honom.
Han var trotts allt en flockbror. Eller död. Nej det kunde inte vara så. Han harklade sig.
"Du försvann också under en lång tid, men du kom tillbaka, du mådde bra. Ascar lika så, efter ett tag."
Shiro lutade bak huvudet, puffade på honans panna och sökte hennes blick där inne i hans svarta päls.
"Till och med Nevada har vandart iväg en gång."
Fakta han fått berättad för sig, i egenskap av lärare, men något som hänt föra hans tid.Han skulle aldrig ha överlevt utan ledaren, hur bra ersättaren än varit. Men kyoko hade klarat det, och nevada med.
"Hela Devils la sig en gång under jorden, alla vandrade åt olika håll..."
En mindre stolt del av deras historia.
"Men det gick bra, se på oss nu, stora och starka."
Han log mjukt emot den mindre honan.
"Det kommer gå bra, jag är säker på att han mår bra och att han kommer tillbaka såfort han kan."
Någor han sade med en styrka och säkerhet i rösten. Detta var inte bara uppmuntran.
För vem skulle vara dum nog att lämna en hona som Kyoko när man väl hade henne, och verkligen hade henne och hennes kärlek och dessutom en valp?
Att lämna Devils under längre perioder var för Shiro oförståligt nog. Men att lämna Kyoko var ... otänkbart.



Åter skänktes hon en mjuk varm och lång vargkram.