[Detta är endast ett ensamt inlägg. Svara inte i tråden, tack.]

Rött damm yrde runtom henne när hon slog med vingarna. De kraftiga klorna på Laalis framtassar klapprade ljudligt mot sandstenens hårda yta när hon landade på klippavsatsen i den smala öppningen i klippans vägg. När hon landat och fångat balansen på avsatsens kant fälldes vingarna tätt in mot kroppen och hon spejade vaksamt av och an med alert blick. Öronen pendlade aktivt på hennes huvud, lyssnade efter alla tänkbara ljud. Det var tyst, sånär som på klappret från hennes egna klor, vinden som susade genom grottgångarna, över sanden och den hårda stenmarken utanför. Det röda dammet färgade solstrålarna som föll in genom öppningen, och skuggor dansade för ett ögonblick över grottans väggar innan dammet sveptes iväg av vinden.
    Hon hade sett den massiva klippan redan på gott avstånd. Den var nästan formad som en månskära, liggande på ryggen. Ju närmre hon kommit, desto tydligare hade grottorna som prydde dess väggar, klipphyllor och formationer, blivit. Det var en storslagen plats, onekligen. En övergiven plats. Tecknen var många, och allt hon sett bekräftade bara de rykten hon hört, de misstankar hon haft. Den lilla fakargen himlade nöjt med ögonen och en rysning av välbehag sökte sig längs hennes rygg vid tanken på det hon just uppdagat. Det var lika mystiskt som hon väntat sig. Åh, så hon älskade gåtor, och det här! När en av landets största och mest ökända flockar plötsligt försvann? Det kunde inte bli bättre. Vad hade fått dem att lämna den öken de härskat över så länge, en plats som i generationer kommit att bli fruktad över hela landet som deras boning? Tanken fick det att pirra i hennes huvud, i hennes bröst.
    Med ett lätt skutt tog hon sig in i grottan. Utanför gassade solens obarmhärtiga sken över öknen, och skuggan inne i klippan var välkommet sval jämfört med den dansande hettan utanför. De långa stjärtfjädrarna gav ifrån sig ett mjukt frasande läte när de vidrörde golvet och väggarna. Det var en mindre grotta hon landat i, den lägsta hon sett när hon närmat sig det övergivna monumentet till sandstensberg. Den hade ändå varit belägen för högt över mark för att ens en stor varg skulle ha kunnat hoppa upp till den, men det var ett problem för de vinglösa. Hon kurrade nöjt för sig själv när hon studerade väggarna, vilka kläddes av med jämna mellanrum satta håligheter där stenen runtom tycktes bränd som av eld. Facklor? Nu var de i alla fall övergivna och mörka. Golvet var slitet, välanvänt under lång tid, men det fanns inga dofter i spåren, bara en tomhet i det som lämnats kvar.
    Laalis blick följde grottväggen och fann att den mynnade ut i en gång innanför grottan. Hon rörde sig snabbt och enkelt över den mindre grottans utrymme, in i gången. Trots att grottan varit liten, mot de hon sett nedifrån marken, så hade den varit stor i hennes mått mätt. Hon hade aldrig varit en särskilt stor varg. Gången innanför var inte heller liten, utan stor nog för att åtminstone två vargar skulle ha kunnat mötas utan att behöva tränga sig förbi varandra. Stjärtfjädrarna vidrörde väggen för ett ögonblick när hon vände sig om i gången. Den sträckte sig uppåt åt det ena hållet, och nedåt åt det andra, och grenades ut i flera sidogångar.
    Hon följde gången nedåt, fann att de gångar som grenade ut från vad hon antog var huvudkorridoren i boningen ledde till mindre grottor, vilka var trängre ju längre ner hon kom. Efter bara en kort vandring fann hon en utgång i marknivå som hon hade missat tidigare, och hon antog att det varit huvudingången för de markbundna vargarna. Där ledde gången vidare, djupare in i berget, under marken. Hon hade dock valt att inte följa den längre ner, då gången tydligt smalnade av och blev mindre och mindre välarbetad redan tidigt, och mörkret där nere var allt annat än inbjudande. Doften av andra djur som troligtvis sökt skydd i mörkret lockade henne inte. På vägen ut i öknen hade hon mött många små grupper av sand- eller ökenvargar, som hon antog var från rivaliserande flockar vilka undersökte samma rykten som de hon själv nu bekräftat. De var borta.
    Laali vände vid utgången och travade snabbt genom gången tillbaks upp till dit hon börjat, endast för att följa gången vidare uppåt. Hon följde de slingrande sidogångarna, fann fler grottor av större storlek, med allt större öppningar ut mot de torra, bländande ökenvidderna. Hon fann salar och rum som måste ha använts vid möten, och följde de skuggklädda gångarna genom hela klippan, tills hon fann sig stående i den översta av salar. Rummet var stort, öppet, och måste ha tillhört flockens högst rankade medlem, Ledaren, eller varit någon typ av samlingsplats. Kanske bådadera. Hon blickade ut över det torra landskapet, där solen börjat vandra mot horisonten. Himlen kläddes i röda nyanser, färgade av den nedåtgående solens strålar, och grottan badade i ljuset. Det var märkvärdigt, magiskt på sätt och vis. Den svartvita tiken fnös till, med ett roat flin över läpparna. Vad hade fått dem att lämna den här platsen? Frågorna var exalterande.
    Hon såg på medan solen sjönk ned under horisonten, såg hur den vilade länge på världens rand innan himlen kläddes i stjärnor och luften snabbt svalnade av. När natten kom kurade hon ihop sig i den rymliga grottan, orädd. Hon spenderade natten där, i Djävulsklippan, relikerna efter det som en gång varit Devils.