Naphula hade tillbringat mycket tid uppe vid verkstaden på sistone, dels som förberedelser inför den stundande vårfesten, men också kanske delvis på grund av allting annat som föregick som hon inte aktivt fick delta i. Även om hon visste att hon egentligen bara hade sig själv att skylla på för sin nuvarande position så var det ändå med en sorg som hon såg på när hennes valpar praktiskt taget uppfostrades av andra. Visst fick hon ju vara närvarande i den sociala aspekten, men i en flock som Lykoris, där träningen var en sådan central del av livet, så kunde hon inte låta bli att känna sig åsidosatt och sårad över faktumet. Det var inte vad hon hade föreställt sig när hon förr funderat över hur det skulle vara att bli mamma i framtiden. Inte alls.
Verkstaden, som låg belägen just på gränsen till Snöslätten, var inte speciellt märkvärdig till utseendet egentligen. En relativt öppen plats mellan glesa trädstammar som var fylld med diverse isblock i olika former och storlekar samt en och en annan färdig skulptur som de var extra nöjda med. I närheten fanns det numera även en liten hydda för förvaring av diverse material till metallhantverket, och de projekt som de höll på med. Temperaturen här var perfekt för isskulptering, då det sällan kröp över fryspunkten annat än under de varmaste sommarmånaderna, och det hade blivit en naturlig plats för att hålla till med metallhantverket också då hon enkelt kunde skifta mellan de båda aktiviteterna, och de alla fick vara lite ifred här uppe.
Att spendera tid här var ett bra sätt för Nula att komma bort ifrån alla tankar och känslor, allt tungt, och bara sitta ner och pyssla med något en stund. Hennes senaste projekt hade blivit lite mer ambitiöst än vad hon tänkt sig, och hon hade lagt ner pinsamt mycket tid på det under de senaste dagarna. Framför henne reste sig en ståtlig hjort i is, större än henne själv. Hon hade skulpterat den ur minnet, så det var alltid någonting som hon hittade som såg fel ut med dess kropp eller horn som hade dragit ut på tiden så, men nu var den nästan klar. Hon hade tillåtit sig att ta sin tid med den, för att få den just precis som hon ville ha den.
Hon lade tassen mot en punkt på ett av hjortens ben för att mjuka upp och forma om isen, förbättra formen av dess led, för att sedan låta den frysa igen. Det blev bättre, såg mer naturligt ut, trodde hon. Hon skulle nog behöva söka upp en hjort till middagen för att riktigt kunna studera hur de var formade, men det fick duga för stunden. Hon behövde ta en paus och vila upp sig, speciellt sina iskalla, stela tassar som envist protesterade genom diverse stickande känslor. Hon var inte direkt överdrivet känslig mot kyla, tack vare sin kraft, men förr eller senare så påverkade det henne.
Hon vände sig om för att gå till den bäck som rann i närheten för en välförtjänt drickspaus, men hon hade inte mer än svalt vattnet innan ljudet av en hög krasch ljudade mellan träden och fick henne att abrupt vända sig om och skyndsamt bege sig tillbaka till verkstaden. Måtte det bara varit ett av isblocken som fallit...

(Öppet för Nulas valpar)