Solen hade just smugit sig ner bakom djävulsberget. Tramptass befann sig utanför sin lya, liggande på klippavsatsen med ett gammalt avgnagt ben mellan framtassarna. Han tuggade eftertänksamt på det, men tankarna var långt borta.

Han var tvungen att återvända till den döda skogen. Snart. Tanken var både lättnande och irriterande. Det kändes som att han pendlade fram och tillbaka mellan de två destinationerna hela tiden. Han var trött, sliten och på dåligt humör - utan att egentligen veta varför. De senaste dagarna hade han hållit till i Öknen, det var mycket som behövde göras. Men nu kände sig Tass för en gångs skull färdig, klar. Ledig. Han hade kvällen fri.

Tass hade inga planer på att göra något stort av den. Tvärtom hade han tänk krypa ner i lyan och sova tidigt. Han såg fram emot en lång, ostörd sömn.  

Sakta släppte han benet och såg ut över området. Berget var tomt, så när som på några dämpade röster ifrån en utav lyorna längre ner. I horisonten kunde Tass urskilja tre vargskepnader mellan sanddynerna, säkerligen några patrullanter eller ett jaktlag.

Den gråbruna hanen gäspade stort och reste sig upp. Hans kropp var stel efter att ha legat still så länge, så han bestämde sig för att ta en liten kvällspromenad innan han gick tillbaka till lyan.

Med halvslutna ögon klättrade han nerför den branta, invanda stigen och befann sig alldeles snart vid foten av berget. Han blickade en sista gång upp mot den majestätiska formationen innan han, på bättre humör, satte av i trav längsmed berget och mot vattenhålet.


[elyn ^^ ]

Elyn hade oberörd och osynligt vandrat runt i öknen hela dagen, trots värmen. Hettan bekom henne inte, hon var så van vid den att hon knappt kände törsten längre. Nu var hon dock på väg tillbaka för dagen, återvända till sitt lugn i hålan.

Hon var inte så uppmärksam när hon gick fram, hon höll huvudet lågt och så mest i backen, längtade efter att få komma in.

Hennes huvud var inte fyllt av viktiga tankar, men man kunde trott de då hon utan tanke plötsligt nästan krockade med generalen som var på väg ut.

Hastigt såg hon upp med nästan skräckslagen blick när hon insåg vem hon hade gått in i. Elyn hade mycket respekt, eller snarare rädsla för de som var högrankade. Hon gillade inte någon av dem, och hade inte gjort försök till att lära känna någon av dem. Hon försökte mestadels vara osynlig för att slippa umgås med de övriga, men nu..

Hon samlade sig från en sekund av plötslig skräck. Hon ville ju inte verkar mer patetisk än dom redan tyckte att hon var. Egentligen så var hon kanske inte rädd för dem just, hon var rädd för att behöva prata med dem. Av någon anledning så såg hon sig själv alltid med avvriden nacke när hon var med dem andra.

Hon rätade på ryggen och fick ett neutralt ansiktsuttryck, men undvek sin generals blick.
"General.." Sa hon tyst som hälsning, men knappt utan att se på honom.

Tramptass blick följde den bruna lilla tiken som kom närmare honom utan att ha lagt märke till hans närvaro. Först när hon var på väg att gå på honom märkte hon vilken situation hon hade försatt sig i. Skräckslaget tittade hon på Tass.

Han mötte likgiltigt hennes blick och visade inga tecken på vare sig vänlighet eller motsatsen.

Den gråbruna hanen funderade en sekund. Hade aldrig riktigt lagt märke till den unga honan, visste bara att hon var Shiros avkomma. Hon var inte den som syntes i flocken. För ett ögonblick fumlade han efter hennes namn.

"Elyn."

Sa han sedan med eftertryck. Han undrade i sitt stilla sinne vad det var som var annorlunda med den här unga damen, för han antog att hon var speciell, med tanke på hennes två, minst sagt speciella bröder.

Men Tass klandrade dom inte, med tanke på deras traumatiska uppväxt.

Hon nickade kort och och svalde när han sa hennes namn. Hon blev lite förvånad, även om de inte syntes. Hon hade inte trott att han skulle känna till hennes namn, så osynlig som hon brukade försöka vara.

Hon visste mycket väl att hon inte skulle ha en chans emot honom ifall han skulle attackera henne, vilket gjorde att hon hade otrolig respekt för honom och de flesta andra i flocken. Hon ahde aldrig direkt mätt sin styrka mot någon, men ämnade inte göra så heller. Tills vidare föredrog hon å träna i ensamhet. Hon hade kraften av elektricitet, men den var ännu inte så välutvecklad och hon hade svårt å kontrollera den, så att hon riskerade å skada sig själv när hon väl gjorde det. Inte speciellt effektivt som vapen med andra ord.

"Det var inte meningen å vara ivägen för dig.." Mumlade hon fram samtidigt som hon försökte undvika ögonkontakt.

Tass grymtade till svar och släppte henne med blicken.

"Det finns vettigare saker att frukta än mig. Så låt bli det."

Blicken föll återigen på henne när han talade.

"Skulle du ha modet att rapportera till mig om du såg någonting värt att rapporteras?"

I sitt stilla sinne mätte han Elyn, försökte gissa sig till hennes styrkor och svagheter utan att komma för nära inpå hennes sinne. Trots att han var en skicklig telepat ville han inte riskera att hon märkte att han undersökte henne. Hon var trots allt hans flocksyster.

Kanske hade hon talang, kanske var hon en skicklig soldat.

Men det första intrycket Tass hade fått av henne var sorgligt svagt. Han hade inte blivit imponerad av denna låga varelse. Hon skulle behöva göra betydligt bättre ifrån sig för att övertyga Tass om att hon verkligen platsade i flocken.

Elyn insåg hur patetiskt hon betedde sig och sträckte genast på sig så hon kom upp till sin fulla längd - Även om det sedan inte var mycket till längd, hon är trots allt en liten varg jämföesle till de flesta i flocken, men hon blev ändå märkbart längre.

"Klart jag skulle våga det." Sa hon tvärt och bitskt.

Hon mötte trotsigt hans blick, och hon kände sig lätt kränkt, men hon visste att hon var välförtjänt a den. Vad skulle hon vänta sig, att han skulle döda henne? Ja faktiskt så var det sånt som hon väntade sig av dessa flockmedlemmar, men samtidigt varför ödsla tid att vara rädd för dem? Tass hade rätt. Det fanns värre hot att frukta trots allt. Men nog hade hon mer mod än så, hon gillade bara inte å synas som t.ex Vitani kunde göra. Hon ville inte mäta sin styrka med de andra medlemmarna utan helst hålla sig gömd och bortglömd. Dock så ville hon fortfarande behålla sin heder och visa sig värdig om hon fick chansen. Hon trodde bara att de inte förväntades av henne, men hon började komma i rätt ålder nu, och hennes bröder började visa framfötterna så hon visste att de inte skulle dröja länge innan kraven på henne ökade. Förtjäna förtroendet fårn dom andra även om de inte var vad hon önskade. Det enda hon vill är att bli respekterad dock, och respekten måste hon antagligen också förtjäna.


Hon hade aldrig sett Tass som en sympatisk varg alls, och antagligen så var det ungefär så långt ifrån hans natur som man kunde komma, men med Elyns och mått så steg han i graderna bara av att han kunde hennes namn.

Elyn skulle aldrig sträva efter att bli en ledare eller högt rankad, och helst utanför flocken, men samtidigt så visste hon att hon inte skulle ha mycket till chans om hon levde ensam utanför en flock som Devils. därför visste hon att hon skulle vara beredd att lyda order om att slåss och döda om de krävdes för att hon skulle få respekten att få vara ifred. Själva dödandet hade hon aldrig varit rädd för som man skulle kunnat tro. nej, död var hon van vid, och hennes kalla avtrubbade hjärta skulle antagligen döda utan att blinka om de innebar att hon överlevde, det var de enda som betydde något för henne.För de enda hon är rädd för är att döden ska finna henne och hennes liv är de som spills. Åtminstone är hon de än så länge. Så småningom kanske även rädslan för att dö försvinner.

Tramptass såg med betydligt nöjdare min på Elyn då hon höjde rösten och tveksamheten försvann ur henne för ett ögonblick.

"Så det bor en liten devil i dig trots allt, det krävs bara lite provokation för att locka fram henne."

Han log roat och släppte henne med blicken. Trots hennes låga profil och tysta närvaro så hade Tass inte tappat hoppet för henne, tack vare hennes korta men bestämda svar.

Han visste ju själv hur det var att vara ung och lågrankad, hur det var att vara minst och mest oerfaren, trots att det var många år sedan nu, men han visste också att den tiden i livet nästan var den viktigaste för att klara sig bra i flocken. Det är då man ska kämpa för att vinna de andra medlemmarnas respekt och tillit.

Men det är också upp till en själv att bestämma vad man vill uträtta och uppnå i livet.

Kanske var Elyn nöjd med att krypa för de högrankade. Tass hade svårt att förstå varför hon skulle vilja det, men det var heller inget han tänkte diskutera med henne.

Hon fnyste tyst och fick ett sammanbitet iskallt ansiktsuttryck. Hon ogillade hans nöjda ansikte, det kändes som ett hån för henne med. Som att hon hade vikit för hans vilja, gått i hans fälla, och att han njöt av det. Helt plötsligt kände hon mer förakt. Han var nog egentligen inte bättre än någon annan som hon inbillat sig för en stund sedan. Varför skulle hon visa sig duglig egentligen för att de skulle passa någon annan? Hon brydde sig inte om sin ranking egentligen, men hon ville samtidigt inte bli behandlad som en trasa. Hon bet ihop käkarna. Detta var anledningen till att hon försökte vara så känslolös som möjligt. Inte visa varken glädje, eller sorg.

"Lägg av.. " fräste hon sedan till igen och vände på klacken för att lämna honom bakom henne.

Tass ryckte till av förvåning av den unga honans plötsliga explosion. Han tvingade sig att inte skratta och bita tillbaka vilket resulterade i att ett halvkvävt ljud lämnade honom då hon ilsket vände på klacken och gick ifrån honom.

"Honor..." mumlade Tass för sig själv och såg efter henne då hon försvann längre och längre bort. Han övervägde att följa efter henne och försöka få henne på bättre humör, han ville inte att någon i flocken skulle ogilla honom, men han var rädd att något retfullt skulle smyga sig ur hans mun igen. Bittert släppte han henne med blicken, det var inte någon som var passande för honom nu, att vara retfull. Betan skulle aldrig vara retfull, mot någon i flocken, utom möjligtvis Zemi och Kyoko.. I hemlighet. Tass flinade.

Nej, betan skulle föregå med gott exempel.

Sakta började han gå efter den bruna honan, utan att säga något.

Elyn hade ignorerat hans kommentar och trodde han skulle låta henne va nu, precis som hon ville. Hennes öron klippte till när hon hörde rörelse bakom henne eter en stund. Förvånat insåg hon att han obehagligt nog hade följt efter henne. Hon kikade diskret bakom sig för att försäkra sig om att det var tass fortfarande. Hon visste inte om det var medvetet från hans sida, men hon gillade klart inte idén på att prata mer med honom, eller ens vara i närheten av honom. Även om han bett henne om att inte känna rädsla för honom, så var det fortfarande rädslan av att bli hånad och nedtryckt igen som hon hatade. Förnedring av alla dess slag som hotade hennes redan sargade dolda stolthet avskydde hon. På något sätt så var den lilla stolthet hon hade kvar det enda som hon kunde hålla fast vid, så den var hon extra rädd om. Den kalla själviska stoltheten varvad som höll henne levande, känslan av att hon ändå var värd de liv hon hade och att de en dag kunde bli bättre. Skulle hon tappa den sista stoltheten skulle hon antagligen bli ett tomt spöke, mer osynligt än hon varit hittills.

För att se om de verkligen var henne han följde efter henne så vek hon av på en annan stig.

Tass kände att Elyn började misstänka att han förföljde henne, som en peddobear. Han insåg att han hade satt sig i en jobbig situation så när hon vek av på en annan stig saktade Tass ner och såg efter henne.

Han förstod inte varför hon hade reagerat så starkt. Han hade inget att be om ursäkt för. Det var inte meningen att provocera den unga damen.. Okej, lite.

Tass ruskade på sig och tog tre långa kliv närmare den bruna honan som fortsatte fram längs stigen utan att så mycket som ens se tillbaka på honom. Han såg efter henne några sekunder innan han harklade sig och tog till orda.

"Elyn.. Kom."

Kanske skulle det vara svårt för honan att göra som han sa, hon kanske skulle ogilla att komma tillbaka till honom. Men det var trots allt en order och Tass förväntade sig att hon skulle lyda utan invändningar.

Han skulle trots allt be om ursäkt. Något som tog honom emot, men var nödvändigt.

En kall kår gick genom henne och hon stelnade till när hon hörde han säga hennes namn. Nu kände hon sig patetisk som hade försökte undvika honom. Vad kunde han nu tänkas vilja? Hon sneglade bakåt på honom, som för att vara säker på att det verkligen var hon han talade till och ingen annan Elyn. Mycket riktigt så stor han där och vänta på henne. Hon vände ig om och gick tillbaka med sammanbiten min, men fortfarande med stolta steg, även om hennes stolthet var sårad.

"General.." Sa hon kort och gjorde en tvingad bugning för att visa att hon lyssnade och respekterade honom, även om hon bara kände för att spotta på honom för stunden.

"Ni kallade." Son sen för att få de här överstökat å höra vad han ville.

Tass såg på honan då hon högst motvilligt lunkade tillbaka till honom. Han kunde känna hennes känslor gentemot honom. Det gjorde honom inte mindre glad. Han behöll lugnet.

"Du vänder aldrig din beta ryggen på det sättet igen." Sa han lugnt, men den hårda undertonen gick inte att ta miste om.

Hon såg så ynklig ut där hon stod. Ensam. Tass undrade om hon ens hade några vänner. Han harklade sig och formulerade det han skulle säga i huvudet innan han började tala igen.

"Det var inte meningen att förarga dig förut. Det ber jag om ursäkt för."

Det blev inte alls som han hade formulerat det i huvudet, det blev det aldrig. Men Tass hoppades att den unga honan skulle acceptera hans ursäkt, för han tänkte inte upprepa den.

"Du kan gå nu."

Elyn hade förväntat sig en betydligt hårdare utskällning där hon stod blickstilla framför honom. Hon kände sig sårbar.

Därför blev hon sedan så chockad när hon märkte att det inte var en ren utskällning hon fick, utan snarare en ursäkt. Hon lfte sakta blicken för att osäkert se på honom om han menade allvar i vad han ahde sagt, eller om han ännu bara drev med henne, som man brukade göra.

Elyn svalde en gång, och vågade knappt röra sig igen innan hon var säker på sin sak. Hennes förvånade uttryck måste talat klarspråk. Hon kunde nämligen inte minnas att någon någonsin bett henne om ursäkt. Speciellt inte en general i flocken. Och ja ingen annan heller för den delen.

När hon slutligen förstod att han menat allvar så vek hon genast undan blickan igen, så han inte skulle ta tillbaka ursäkten. Hon nickade bara på huvet för att visa att hon förstått vad han sagt, och att hon godtog ursäkten.

Hon vågade inte säga något mer utan bugade sig sedan igen, och backade ifrån honom några steg innan hon vände sig om igen för att gå, eftersom att hon nu hade hans tillåtelse.

Plötsligt kände hon sig lite gladare.. Ovanlig känsla.

Tramptass såg hur förvånade den unga honan blev, han antog att hon hade väntat sig en riktig utskällning. Hon kanske förtjänade det. Men Tass hade heller aldrig varit bra med valpar. Hans egen dotter hade han mördat och de veckorna han fick förtroendet att passa TBB's valpar hade börjat och slutat i kalabalik. Nej, valpar var helt enkelt inte hans grej.

Han sa ingenting mer utan tittade likgiltigt efter den bruna honan då hon försvann iväg. Han stod kvar en stund och sög in det som hade hänt innan han ruskade på sig och sedan, med ett knyck på huvudet vände sig om och började ta sig tillbaka till sin egen lya uppe på berget.

Elyn hade en lång väg kvar innan Tass skulle se henne som en fullvärdig medlem i Devils.Tills dess så skulle han helt enkelt låtsas som om hon inte existerade. Han trodde inte Elyn hade någonting emot det heller för den delen. Hon ville nog ara att han skulle lämna henne ifred.

AVSLUTAT