Han hade redan sagt adjö till Döda skogen. Det var enklare än han hade trott. Han hade intalat sig själv att han aldrig skulle återvända. Men nu kände han sig vilsen. För det var nätter som dessa, när huvudet var fyllt av mörka tankar och förvirringen satte fart, som han brukade gömma sig i sin trygga skog. Där kunde han släppa sina barriärer, samla sina tankar och finna frid igen. 

Men det gick inte längre och det visste han. Det gjorde för ont. Men Öknen skänkte honom inte det han behövde just nu. Innerst inne visste Tass att det var Nevada han behövde. Han behövde den vites vägledning. Han visste inte om han skulle klara det här själv. 

Det var på tunga steg han gick ut ur lyan, han bodde fortfarande kvar i betalyan. Det hade inte känts rätt att ta Nevadas grotta. Det var en klar natt och halvmånen välkomnade honom med ett varm sken. Det var tyst. Alla sov. Men Tramptass hade aldrig känt sig mer klarvaken. 


(KYOOKOOOOOOO )

Kyoko hade inte kunnat somna.

Inte för det var en ovanlighet, precis; ända sedan Nevadas försvinnande hade hennes sömn blivit allt mer fläckvis. Alltmer skuggig, orolig.

Nu hade hon gett upp, och satt sig upp för att betrakta himmelen och öknen. Det var vackert, detta förrädiska landskap: dödskallt på nätterna, och brännande varmt under dagarna. Endast de starka överlevde.

Hon hade gett upp, nu, med denna nattens sömn. Hon hade begett sig ut ur sin lya, ut på en utav klippavsatserna. utsikten var vacker. Tidlös. Kunde kanske få henne att släppa all ångest.

Så mycket hade hänt att allt kändes surrealistiskt. Kriget. Zemi, Urufu. Shetani.

Och såklart, Nevada.

Kyoko kände hur hjärtslagen snabbades upp, andninge n blev svår. Panik. Hon slöt ögonen, försökte känna sanden under tassarna, den lätta brisen i pälsen - här, nu - men så hörde hon tasssteg bakom sig.
Välkända steg.

Kyoko öppnade ögonen igen. Försökte samla sig. Hon hade velat tala med Tass, efter samlinge, hade - vad hade hon velat säga? (vad?) - allt blev suddigt, svagt.

Det kunde inte vara sant. Allt som hänt. Så mycket.
(Shetan -- ) Nej.


Djupa andetag. Här, nu. Öken. Säkert. Tramptass.


Kyoko svalde, öppnade ögonen. Behöll ryggen vänd. Behöll blicken fäst på himmelen.

"Tramptass."

Tramptass hade inte märkt att han inte var ensam. Kyoko satt en bit bort med ryggen mot honom. Han svarade henne inte, men han kände hennes förvirrade, sorgsna känslor. På ett konstigt, egoistiskt sätt kändes det bra att få det bekräftat, han var inte ensam. Tyst gick han fram till klippavsatsen och satte sig bredvid den mindre honan. Han sa ingenting på flera minuter. I den kyliga nattluften blinkade stjärnorna mot de två vargarna. Tass såg tillbaka på dem. 

"Hur.. Mår du, Kyoko?" En dum fråga, han visste hur hon mådde. Men ofta kändes det bättre att få tala ut. Han behövde tala med henne, men han var inte säker på om han ville tynga henne med mer problem. Med en suck såg han på henne, han var inte säker på om hon gillade det han skulle säga. Men det var det bästa alternativet. Han hade funderat länge på det. 

"Vi har en del att prata om.." Fortsatte han sedan med en tung suck. Han hade egentligen skjutit upp det för länge.

Kyoko skrattade till. Ett kort, sorgset skratt - inte ett skratt alls, egentligen.

"Hur jag mår ..." Mumlade hon tyst, såg på Tass ur ögonvrån. Hon drog ett djupt andetag.

Se efter själv.

Kyoko släppte på alla psykiska spärrar, lät tankar och känslor flöda ut från hennes sinne likt vatten, likt regn eller eld åt alla håll. Något hon aldrig gjort förut, något som föll sig helt onormalt för telepater, oavsett i vilket sammanhang de befann sig. Det var för intimt, öppet. Man var sårbar annars. Vilket precis var meningen.

Självklart hade Kyoko inga illusioner om att hon skulle kunna gömma något från Tramptass oavsett, han var en långt mer skicklig telepat än henne själv. Han skulle kunna bryta ner alla hennes psykiska barriärer utan att hon ens skulle märka det.
Men det var inte viktigt.

För det var en gest. En viktig gest - se mina tankar. Jag vet du kan se dom ändå, men jag ger dom frivilligt. De är dina.

Vilket, att bro på Tramptass nästa mening, var en av de saker de behövde tala om. Detta nya arrangemang, detta skifte av makt och ansvar. Tramptass - Devils nye Ledare.

Detta var en öppning för detta samtal. Kanske.

Kyoko vände på huvudet, maskerade inte sorgen. Paniken, oron. Lät alltihopa slå emot Tramptass som vågor mot en klippa. Kanske för att visa just det, att det var så. Hon trodde på honom.
Du kan vara det. En klippa.

Ett svagt leende syntes i Kyokos ansikte. Öronen stryktes svagt bakåt, nedåt.

"Det har vi. Och jag är redo att lyssna, och svara, och förhoppningsvis kunna ge råd ..."

En stark våg av sorg, panik, svepte över henne. Inget maskerades. Men en svag, glimmrande kärna i all; tilltro. Hon lät allt synas klart; i känslovågen som sköljde över de båda, och i Kyokos ansikte. Hon behöll ögonkontakten.

"... Ledare."

Det kom så oväntat att Tass drog efter andan. Hade han stått upp så hade han nog haft svårt att hålla balansen. Så mycket tankar och känslor att de övermannade honom och han fick kämpa för att vinna tillbaka kontrollen. Så mycket sorg, så mycket smärta. Rädsla. Förvirring. Men där fanns också tillförsikt och det var det som fick Tass att orka gå igenom allt; han kände sig hedrad, hedrad över gesten Kyoko visat honom. Ingen hade någonsin blottat sitt sinne och sina innersta känslor frivilligt. Det var en mäktig känsla. Och det var beviset på att han hade honans absoluta tillit. 

Kyoko, jag skulle inte stå här idag om det inte vore för dig.

Det var sant, han hade alltid haft stor respekt för flocksystern och han skulle aldrig kunna se henne som något lägre än en jämlike. Hon hade alltid stöttat honom, i ur och skur. 

Han höll stadigt hennes blick då hon talade, accepterade hans ledarskap med ett leende. Lättnaden som sköljde över honom var obeskrivlig, som en stor tyngd lyfts från hans bröst. Han släppte hennes blick, vände bort huvudet för att blinka bort tårarna som hotade rinna över. Kanske kunde han klara det här trots allt. 

"Du har alltid gett de bästa råden." Svarade han med ett genuint leende. Så var den känsloladdade stämningen var borta. Kvar fanns lättnaden.. Och problemen. 

"Vi ska inte vara kvar i Öknen." Sa han bara.

Det högg till i hjärtat. Lämna öknen. Öknen, det som alltid varit deras hem - med sin hetta och sitt karga, vackra landskap. Öknen hade varit ständig. hade varit bakgrund i alla de sånger som passerats ned i Devils historia.

Lämna öknen?

Kyo lät oron synas, kännas. Rädslan att gå ifrån allt det Devils står för. Rädslan att de skulle häda då Nevada var borta, inte längre där att påminna dem om Tenkais ord.

Men. Ändå. Tilltron glimmrade till, smärtade - men försvann inte. Hon skulle följa Tramptass. Inte blint, O nej - Kyoko hade Devils sånger djupt begravda under skinnet, och hon skulle aldrig sluta granska de handlingar Tenkais Ättlingar begår. Granska, fundera. Om de var de rätta.

Men hon skulle följa tramptass - hade accepterat honom som ledare utan tvekan.

Och hon skulle stå vid honom vid dessa förändringar, detta beslut - precis såsom hon stått tyst då han lät Azazel och Zayev gå.

För hon hade tilltro, och Tramptass behövde den.

Hon drog ett djupt andetag. Nickade.

"Vart tänker du leda oss?"

Hon slöt ögonen. Behöll dem slutna.

Han kände Kyokos oro. Han klandrade henne inte, han hade själv känt oro. Men han visste att det var det rätta. Han hade funderat. Länge. Det här var den enda utvägen. Det kändes rätt fast att det lät så fruktansvärt fel. Hon skulle förstå, tids nog.

"Öknen ska inte glömmas bort, aldrig. Jag vill lämna Öknen för att hylla Tenkai och Nevada." Det kändes ovant att nämna den vite i sammanhanget. "Och alla andra vi har förlorat." Rukaze, Ascar, Shetani, Urufu, Ze.. "Låt oss göra Tenkais Öken till en helig plats." Han såg på Kyoko med nyväckt hopp i ögonen. Han var säker på att han gjorde rätt val. Det var glasklart för honom. "Vi ska vandra västerut."

Det skulle bli en ny början för Devils. Tass hade ingen aning om vad de skulle finna, men han visste att det skulle kännas rätt när de hittat det de sökte. Han hade en vision, Devils skulle bli starkare än någonsin, de skulle födas på nytt, med den vite och den svarte som vakade över dem var de oövervinnliga. Deras valpar skulle inte längre enbart lära sig Tenkais läror, de skulle även präglas av Nevada. De skulle lära sig från början vilka mäktiga och kraftfulla vargar deras förfäder var. 

De skulle med stolthet kalla sig Devils och veta vad det innebar.

Kyoko nickade. Förstod, kunde se vad han menade. En resa ifrån öknen skulle kanske kunna vara bra. Öknen var helig, och Devils ... Devils skulle kanske återvända när deras forna glans förtjänade den. Kanske.

Nya trakter ger nya erfarenheter. Ny kunksap.

Och öknen skulle aaldrig glömmas, det förstod hon. Inte så länge Tramptass var ledare.


Kyoko log svagt.

"Jag förstår. Och jag håller med ..."

Kyoko reste sig upp, sträckte på benen.

"En vandring. Devils första vandring från öknen."

Hon vände blicken mot Tass.

"Jag ser fram emot att dela den med dig."


(uhghughgh så dåligt, ingen inspiration xD)

( AAHH FELICIA DU ÄR JU BÄST FFS!! Där har vi en awesome idé. Devils ska återvända när de förtjänar det! När flocken är lika awesome som den var på Tenkais tid!! När de åter är en inavlad weird sekt där alla är hjärntvättade och hatiska mot alla utom flocken!!)

Tramptass log svagt. Ja, deras första vandring. Vad skulle Tenkai tycka? Han skulle antagligen slita upp strupen på Tass. Men Devils behövde det här, fejden med Qu hade skördat många offer. Kanske, bara kanske skulle flocken äntligen kunna få lite ro. Det var det många önskade. Men innerst inne visste Tass att han skulle bli galen av det. Han behövde slåss. Han var inte skapt för fred och harmoni mellan flockarna. Men Devils var hans ansvar nu och han gjorde det som han trodde var bäst för den. 

"Vi reser snart så förbered dig. Säg adjö, ta den tid du behöver." 

(blööhh jag vet inte vad jag pratar om, börja avsluta? )

(Uehuheueh jag har träffat nevada!!! efter alla dessa år!!! crazyyy, hon sitter bredvid mig! Vart bor du?? Vill träffa massa numoorifolk, träffade weed oxxå för 2 veckor sen!! :D)


Kyoko nickade. Gav Tramptass ett svagt, sorgset leende innan hon reste sig och vandrade tillbaka in i berget.

(AVslutat!! xD)