Morgén spatserade ensam omkring, huvudet högt i vädret. Ett ensamt plask uppdagade sig, det lilla huvudet riktades mot ljudet. Nyfikenheten grep tag i den lilla valpen, benen satte fart.
  Hon kröp ihop och tog skydd under en buske, kikade försiktigt fram på bäcken. Mycket riktigt, det var ingen fisk som hade skapat ljudet utan en annan varg. Hannen liknade Yargol något - ja, de är båda svarta, gröna samt orangea. Men inte var det Yargol inte, doften var främmande och denna individ hade konstiga spetsar på ovansidan utav huvudet.
  Röda strimmor tycktes bilda sig i vattnet runt den svarte. Morgén gjorde en chockad inandning som var tydligt märkbar, var han skadad? Valpen rusade fram till bäcken med en förtvivlad min i sitt ansikte, hon såg på hannen som nu stod på andra sidan utav bäcken. "H-H-Hallå.. hallå! Ursäkta mig.. herrn. Du är ju skadad!" började hon, "Och det sitter fast något.. på.. ja, på ditt huvud" Den lilla rodnade under pälsen av skam, tänk om den större hanen skämdes över att ha spetsiga saker på sitt huvud? För att rädda sig själv ur situationen och inte såra den andre lade hon snabbt till ett; "Behöver du hjälp?"

En pipig och ynklig röst bröt tystnaden runt honom, vem vågade sig att prata med honom? Dessutom inte bara prata utan mer skrika på honom med sin äckliga röst?! Sakta vände han det stora huvudet mot valpen och blicken fylldes av avsmak, orden ville nästan kräkas ur hans mun när han drog på läpparna i ett brett flin. Det såg nästan onaturligt ut men ögonen fästes vid valpens för att sedan glida över dennes kropp, orden fortsatte strömma ur valpens mun med en massa dravel. " God dag, unge du. " Rösten var slemmig men fylld med en falsk värme, leendet dansade kvar på hans läppar när han vred den stora kroppen mot honom. Han såg ner å sina tassar och kroppen ryckte ofrivilligt till när den främmande ungen kommenterade hans horn. " Ja, det är horn. " Svarade han kort och höjde huvudet mot den främmande igen. " Varför vill du hjälpa mig? " Han såg oförstående på den unge, han var ju en främling varför skulle han hjälpa en främling?! Benen sved efter vattnet och han såg hur blodet började återigen färga dom gröna benen röda. " Vad skulle du kunna göra för mig? " Tillade han högt även om det egentligen bara skulle vara en tanke så kom dom ur hans mun, likt så många gånger förr när han inte kunde hindra orden från att vräka ur munnen.

"Ja, det är horn. Varför vill du hjälpa mig?" horn? Valpen sa ordet några gånger för sig själv innan hon kom på att han faktiskt hade ställt henne en fråga, hon skulle precis svara, "Vad skulle du kunna göra för mig?" Ännu en fråga. Den lilla funderade en stund, "Jag.. kan hämta lite blad åt dig? Så kan vi stoppa blodet!" rösten var fylld med omtänksamhet och hon log glatt, sneglade ner på hannens blödande ben för att sedan bege sig till buskarna bakom henne.
   Morgén valde varje blad med omsorg, hon tog endast de som var stora och hela. Försiktigt ryckte hon av bladen från busken, plockade sedan upp dem alla och gick tillbaka till bäcken. "Yag yillahr" inte skulle den äldre förstå vad hon sa med saker instoppat i munnen, hon la bladen vid kanten utav bäcken, "Jag gillar att hjälpa andra" valpen log, "Kom nu, du måste ta dig över bäcken.. igen. Eller nej, vänta där" åter igen plockade hon upp bladen från marken. Hon såg sig omkring efter några stenar då hon förstod att vattnet var för djupt, inga fanns i närheten. Den lilla tog mod till sig, svalde hårt. Då får jag hoppa, valpen backade några steg, tog sats.
   Och. Hopp! Morgén misslyckades med sitt hopp och sjönk ner till bäckens botten, som tur var så är inte bäcken vidare djup och hon kunde skjuta ifrån med alla fyra tassarna på bottnen för att nå ytan igen. Den lilla kravlade sig upp på land, spottade ut bladen och flåsade några gånger. De blå ögonen vändes bak mot vattnet, ett litet skratt slapp ur henne. Det var då som hon fick syn på bladen som flöt iväg längs strömmen, blixtsnabbt riktades huvudet mot bladen framför henne. Hon räknade dem, "..fem, sex, sju!? Åh nej" hon ryckte på axlarna, "Aja, de får väl räcka, dina ben är ju inte så speciellt tjocka" sa valpen positivt. "Dem blev lite blöta men det kanske inte gör något.. de kommer ju sitta fast bättre då!" hon nickade ner mot marken som för att visa att han skulle lägga sig ner, inte kunde hon lägga bladen på hans ben ifall han stod upp.

Jag kan hämta lite blad? Lite blad... Stoppa blodet? Laeresal såg ner på sina ben igen och tillbaka på den unga tiken. Stilla betraktade han henne hur hon tog blad efter blad och stoppade i munnen. Ett oförstående mummel bröt ut mellan läpparna och Laeresal rynkade ihop ögonbrynen, piercingen i nosen rörde sig gungande när han höjde huvudet för att återta en stolt posering. Vänta lite, gav hon just honom ett kommando? Trodde hon att han var någon hon skulle kunna styra över? Han var betydligt äldre än henne och han tänkte just snäsa tillbaka när hon kommenderade honom att stanna? " Svårt att bestämma sig... " Mumlade han fram mellan läpparna. Det inte alls speciellt graciösa hoppet fick Laeresal att skratta högt. Bladen flöt med strömmen och Laeresal tog ett kort steg framåt och övervägde att putta ner tiken i vattnet igen - det hade sett kul ut.

Ytterligare ett kommando kom från den lilla uppnosiga inkräktaren, ett kort ögonblick övervägde han att snäsa av henne men intuitionen sa åt honom att lägga sig ner, det här kunde faktiskt bli något kul. Sakta la sig Laeresal ner, den stora kroppen sjönk graciöst ner på den blöta strandkanten. " Vem är du? " Rösten var dov och ögonen kilade fast sig i tikens.

Den äldre la sig graciöst ner i sanden och fäste blicken i den lillas, "Vem är du?" han ville tydligen inte bli ompysslad ännu, så valpen satte sig ner och slöt ögonen. "Jag är Morgén, stolt medlem av Qu" sa hon övat, precis såsom syskonen hade övat för skojs skull. De blå ögonen öppnas åter och ser in i främlingens, "Vad heter du?" frågade hon nyfiket, det var då som bladen kom till hennes minne igen, hon fick inte glömma bort hans skadade ben.
   Den äldre får helt enkelt prata på medan valpen utför sitt arbete, för här kan hon inte sitta bort tiden, tänk om han förblöder? Hon skakade på huvudet, det fick absolut inte hända! Nu är Morgén här, minsann. Med några snabba rörelser hade hon plockat upp ett blad i munnen och spatserat fram till den andres högerben, satt sig ner och börjat placera det första blöta bladet. Precis som när hon plockat bladen la hon på det ensamma bladet med omsorg, så försiktigt som hon bara kunde.

Dom piercade öronen var intresserat vinklad åt den lille framför honom, han hade aldrig stött på något liknande. En sån ynklig liten varelse som ändå trodde att hon kunde hjälpa honom? Hade hon ingen skam i kroppen att ens veta hur värdelös hon var? Huvudet hölls stolt upp i luften och han såg med avsikt ner på henne - Morgén stolt medlem av Qu... " Qu säger du, berätta mer om dessa... Qu? " Rösten blev med ens lite mer intresserad, ynglingen kanske  skulle komma till användning ändå? " Morgén, jag är Laeresal. " Rösten var dov men intet sägande, han hade ingen förpliktelse att försöka visa sig inför valpen han var redan så mycket högre värd. Den lille gick åter och hämtade bladen som om hon just mindes vad hon hållit på med, slarvigt. Hon hade ändå fingerfärdighet och var mjuk i sitt handslag, varsamt och ömt lade hon på bladet och han granskade varenda rörelse för att bedöma hur hon gjorde. " Du har gjort det här förr va? " Orden och rösten var inte uppmuntrande utan bara konstaterande och likgiltiga. " Jag menar du ser ut att ha vana på detta. "

Hannen ville att hon skulle berätta mer om Qu, Morgén tvekade först eftersom han inte direkt hade något med det att göra, "Vad vill du veta? Herrn" frågade den lilla och såg upp i hans ansikte innan hon gick vidare tillbaks till bladen för att hämta ett nytt. Han presenterade sig som Laeresal, valpen nickade kort som för att visa att hon lyssnade trots att hon placerade blad nummer två.
   "Du har gjort det här förr va?" frågade den äldre, det lilla huvudet riktades upp mot hans. Nekande skakade hon på huvudet, "Nej, faktiskt inte" ett ärligt svar. Morgén tänkte precis gå tillbaka till sitt arbete när hannen valde att tala igen, "Jag menar du ser ut att ha vana på detta" det lilla ansiktet lös upp som en sol och hon backade några steg, för att skapa mer utrymme. Den lilla studsade glatt runt i en ring med häftigt viftande svans, mellan hoppen och skratten försökte hon få fram ett Tack.

Laeresal sträckte på sitt hornbeklädda huvud när Morgén tilltalade honom med namnet herrn, han saknade sin tron. Att bli dyrkad av dom lägre stående varelserna och ses som den kung han var. Piercingen dansade i hans nästa när han andades ut en djup suck, för andras öron skulle det låta som en eftertänksam suck men egentligen var det en suck av uttråkad. Den mentala stimulans han sökte efter fanns aldrig hos en så ung individ som denna tiken framför honom - men något lite vettigt kanske skulle komma ur henne med lite lockande. " Är du född i Qu? Är ni många? Vart lever ni? " Fler frågor fanns att ställas men han tänkte vänta lite med dom mer... viktiga frågorna. Ett kort leende dansade på den smäckra nosen.

Hon hade alltså aldrig gjort det tidigare, från ingenstans verkade tiken få en psykos. Hon började hoppa runt i en ring och vifta hysteriskt med sin svans medans lungorna pumpade ut skrattet. Den gröna nosen rynkades i en min av avsky när hon betedde sig som en galning. " Besinna dig. " Han rynkade ihop pannan och stirrade på henne. " Har du käkat en svamp eller nåt? " Uppenbarligen fick man vara varsam med vad man sa till dessa vargar i Numoori - något verkade uppenbarligen inte stå helt rätt till i huvudet på dom.

   “Besinna dig” sa hanen med en arg ton, Morgén stannade upp med ens. Minspelet var inte längre trevligt när hon såg upp i hans ansikte. “Har du käkat en svamp eller nåt?” Nekande och skamset skakade hon på huvudet och såg besviket ner i marken, “Jag blev bara.. G-glad” förklarade hon.
   Valpen insåg att hon var tvungen att rädda situationen, det var inte meningen att göra honom så upprörd. Snabbt sträckte hon sig efter det tredje bladet och suddade ut sitt ledsna ansiktsuttryck. Hon gick fram till Laeresals ben och placerade även detta blad mycket noga. Den lilla försökte komma på något att prata om, hon tänkte så att det knakade. Just det! Han hade frågat något tidigare. Dumt att hon glömt av att svara på det.
   “Jo ööh..” Bröt hon tystnaden med, “Jag är född i Qu, ja. Vi bor här men vi är inte särskilt många.” Enligt Morgén var de inte många, men i ärlighetens namn var de så pass många att det räckte och blev över.

Laeresals ord och ton hade tydligt markerat för den psykotiska valpen att hennes beteende inte var okej, hon var inte en joker till för att roa kungligheterna. Hon var en hjälpande hand som skulle plåstra om honom och inte besvära honom mer än vad hon absolut behövde. Lite besviket över att svaret på hans frågor verkade vara bortglömda såg han på henne med mildare uttryckt men ändå irriterat. " Det är skillnad på att bli glad och sansat och värdigt visa sina känslor på ett värdigt vis. Men det du just uppvisade var mer likt en galnings handlingar. Det kan visa svaghet i att visa för mycket av vad man känner. " Tonen var åter neutral men blicken såg ner på henne, både bokstavligt talat och med uttrycket av att inte vara riktigt värdig hans närhet. Mjukt lade hon på ännu ett blad och blicken blev genast mer neutral. 

Honan verkade minnas hans frågor och ett litet nöjt leende rykte i mungipan på honom. Sedär hon kunde ju använda den ännu outvecklade hjärnan, kanske fanns det hopp för henne? " Hmm... jaså? " Svarade han eftertänksamt och nickade sakta medan han tänkte. " Ni bor här... " sakta svepte han med blicken och såg tillbaka på henne tillslut. " Säg mig Morgén, medlem av Qu varför är du här ensam? Det är både oansvarigt och dåligt omdöme att lämna en liten valp för sitt eget öde... " Det sista mumlade han fram omedveten om att han uttalat den sista meningen hög.