Skogens tysta hemligheter vilade bakom varje trädstam, de berättade inte
fast man kunde lyssna. De hade stått där längre en vargarna, kanske det bara var
vampyrerna som såg nya tärd födas och sen dö. Det värkade som om det alltid
var ett spöklikt lugn över platsen, vinden rev sällan i de tjocka stammarna men
lät de va. En det var mörkare en det brukar vara för natten trängde sig in på området,
bara månens sken som lyste upp strimmor av marken.

En röst hördes inne mot skogen, en sjungande röst, vacker och lockande.
Tsukiakari de, yoru wa wakaidesuga, watashi wa anata o sanshō shite kudasai.
Hikari wotōshite sutorīkingu, kurayami wotōshite sutorīkingu.
Wareware wa, anata ga tameshite dono yō ni mo yūjin ni naru koto wa arimasen
Anata no tame ni watashi no me o mite, anata wa yume no naka de ushinawa rete iru.

[Översättniiing -> Natten är ung men jag ser dig, genom månens sken.
Strimmor genom mörkret, strimmor genom ljus.
Vi kommer aldrig bli vänner fast hur du försöker,
för du ser min blick och du är förlorad i en dröm.]
Rösten var från en hona som satt i månenssken i en liten glänta och tittade
upp mot månen och sjöng, orden var på japanska.

Fywenthiel som honans namn var var en liten ökenräv, igentligen hade hon
också ett par vingar men de var gömnda under skinnet, hon kunde ta fram
de då hon ville och lämna de där om hon ville förvirra sina motståndare om
hon var med sina systrar. Det var ett par svarta liknande fjärilsvingar men
de var svarta och hade inte lika runda former som fjärilsvingar brukar ha.
Hon fortsatte sjunga och natten började kännas kall.

Den vita hannen rörde sig djupare in i skogen, Dimman låg kvavt och tung.
Månens strimmor lös igenom dom molnen som lekte över natt himlen.
Tystnaden bröts.
En röst, ekade igenom skogen.
Vacker och tilldragande.
Niko tassade framåt, osäker om vem han skulle möta.
Det var något som var fel.
Nyfikenheten fick det bästa av honom.
Orden, han förstod bara några få ord.
Men det var på Japanska hörde han.
Sakta tittade han fram bakom en stam.
Han såg en ökenräv som satt prydligt i en glänta, hennes ögon betraktade månen.
Hennes röst var ytterst lockande.

Han tog ett försiktigt steg framåt, Osäker hur hon skulle reagera.
"He-Hej...ah..A-Anata wa dare?(vem är du?)" Niko hörde att hans röst avslöjade hur nervös han var.
(( jag antar det är typ så här man gör ;u; förlåt för att det är så kort))

[Igentligen var dethär rollet paxat till Zodiac, men kan skapa ett nytt för honom så kan vi rolla här! ^^']

Hennes nos fångade upp doften av varg, okänd varg i mörkret.
Fywen slutade inte sjunga utan fortsatte på japanska.
Hennes mor hade lär henne det, men hon var ju endå en räv sort så
därför var det väl inte så underligt?
Främlingen kom närmare och hon fortsatte

"Watashi no tokoro ni ki kite,
anata wa anata no yume wa yoru de,
mitasa reru hazudesu.
[kom kom till mig så ska du få dina drömmar uppfyllda, i natt.]
sjöng hon och vände sig sen om och mötte hanens blick och tystnade.

Hon lade huvudet på sne och tittade på den större av dem,
hennes ögon spelade nyfikenhet och kärlek då hon tittade på honom.
Men han skulle bara veta, hon hhade fått som hon velat och
snart så kanske hon skulle få leka lite, på sitt sätt.
Då hanen talade lät han närvös [pratade han på japanska? O.o Hehe vi säger så nu!x'D]
men hon blev smått förvånad då hon hörde att han kunde detta språk.
Han var väl ingen räv?
Hon fnittrade till och log mot honom.
Jag är Fywenthiel, men kalla mig Fywen gärna. Vem är du själv hane? sa hon och svängde
lätt till med svansen och höll sen blicken på honom och log.