Den unga valpen - vilken Sarabi ännu inte lagt märke till - hade ingen aning om hur farligt det var att bara sitta dä rhon satt. Att lämna reviret var för en sådan ung hona inte bara dumt utan direkt livsfarligt. Iallafall då Sarabi var ute och strök på gräsmarkerna. Den lilla rävlika honan som knappt nådde över 50 cm i manke rörde sig tyst genom gräset. Hon hade gjort en liten avkrok in på slätten, men hållt sig borta från Qu, och fångat sig en mycket vilsen ripa. Det var synd om fåglar med dåligt lokalsinne, Sarabi hade bara kortt av lidandet. Den eldiga pälsfällen var noga renslickade och man kunde inte längre se blodspåren runt munnen eller ner längs halsen, men doften låg kvar. Kunde den gott få göra, hon älskade den. Det doftade metall och unken död. Fick henne att le. Nu var hon påväg tillbaka, gräset blev kortare och tycktes dö ut desto närmre man kom den djupa ravin vilken skillde Qu och Devils åt. Den sprickan var kanske enda anlendingen till att flocvkarna inte var i ständig strid - för minsta antydan till fred fanns inte ens i de vildaste drömmar. Kanske var det därför som det var förvånande att den unga honan inte anföll valpen direkt då hon såg den. Den var ju sär, prefket utplaserad, litenoch hjälplös - långt bort från all räddning. Och hon var där, erfaren och uttråkad - ond i högsta grad. Hon borde egentligen inte ens ha brytt sig om att kolla om valpen tillhörde Qu eller inte. vad spelade det för roll? Ett snabbt stuphugg skulle tillfredställande avsluta livet, om man ville roa sig skulle en brasa så enkelt kunna antändas i det torra gräset. Bilda en ring vilken växte innåt. Men inte då, istället stannade Sarabi upp för någon sekund och såg på den vita figur som uppenbarats på avstånd. Den var liten och satt blick stilla, Sarabi kunde känna nervositeten i luften. Hon log, ett milt leende, och satte sig själv i röralse emto den andre. Kom närmre - hade slutat smyga nu - inte det minsta rädd för att den endre skulle upptäcka henne. Hon såg inte allt förskräckinjagande där hon gick, möjligen att den giftiga blicken kunde vara en anledning till misstankar. Men den lilla kände väll knapast till den store kyoko - eller föresten, vem visste vilka godnattsagor föräldrar körde med. En gång hade det varit bäckvargen och gudarna, Devils hade sett till att alla valpars värsta mardröm var de beryktade vargarna Tenkai och Kyoko. Sarabi planerade att bli den tredje i skräck-skaran.
Dock gjorde hon inte mycket för att bättre på detta ryckte just nu, det mjuka leendet låg kvar då hon kom närmre. I närheten av den unga märktes också hennes ringa storlek, för valpen var inte så mycket mindre ändå. Trotts den stora åldersskillnaden. Sarabi saktade av, stannade dock inte helt, och gav valpen en blick som inte var helt genomsnäll. En röd hårslinga föll ner i hennes skarpa ansikte då hon nickade hälsande.


[Baah, uselt]