[Dock inte hur många som helst, utan typ en eller två som hoppar in ;p Och såklart är ju TBB:are välkomna, eftersom Taranis nu råkar befinna sig på erat revir!]

Det var natt. Molnen hängde tunga på himlen, dolde månen väl med sitt ogenomträngliga täcke. Inte en ljusglimt lyckades söka sig ned till marken. Jorden vilade i ett totalt mörker. De gamla träden sträckte sina grenar mot skyn, men det var knappt så att det gick att urskilja dem. Varje gång man lade blicken på en stam fick man fråga sig, var det en stam eller en levande varelse? Var det ett andeväsen eller en vålnad? Kunde det finnas något levande i denna skog som om natten verkade så skräckinjagande?
Jo, det fanns det. En ung hane, knappt 15 m-år fyllda. Svart och vitrandig päls, ljust blåa ögon. Med tysta steg smög han omkring, svansen mellan benen och öronen platt mot nacken. Hela tiden kastades oroliga blickar åt alla håll, och varje gång han såg något suspekt hoppade han till av skräck. Men det var endast hans fantasi som lurade honom att Kaiwoods träd skulle anfalla honom.
Patetisk, meningslös, hoppas du dör denna natt...
Rösterna fortsatte viska i hans huvud, fortsatte att trycka ned honom. Och han hörde varje ord de sade. En gång i tiden, när han var ännu yngre, hade han lyckats ignorera dem. Vägrat tro på allt de sade. Men när samma ord upprepades varje dag var det i längden svårt att tro att de inte hade rätt. Och slutligen hade han kommit att tro på dem.
Han var patetisk, han var meningslös. Förtjänade han ens att leva?
Nej, det gjorde han inte. Han var inget annat än en besvikelse och en flyktning. Jagad av sin bror, och ifall denne fann honom skulle han möta en säker död. Men varför då inte bara vända tillbaka, sluta fly och omfamna sitt öde? Varför inte bara låta brodern slita honom i bitar så att detta miserabla liv kunde ta slut någon gång?
För att han var rädd.

Huvudet ruskades, han ville inte tänka på det. Stegen fortsatte, tassande ljud som bröt den annars totala tystnaden i skogen. Kanske det egentligen inte var en så hemsk stämning som man kunde tro, det var mest troligt bara ungvargen som tyckte det. Hans nerver var verkligen inte de stadigaste. Kort sagt, han var ett nervvrak. Mer fanns inte att säga om den saken. Han hade blivit så psykiskt nedbruten under de år han hade levt så det var inget konstigt med de, men det var få som visste sanningen om honom. Han vågade aldrig berätta. Så de dömde honom för hans svaghet, hans patetiska liv.
Och visst hade de rätt, precis som rösterna. Rösterna som vägrade lämna honom ifred.
Ett knakande ljud nådde honom. Alla muskler blev på helspänn, huvudet kastades åt det hållet och det var nästan så han tjöt till. Men ingenting fanns där att se.
Så han fortsatte sin skräckfyllda vandring längs skogens utkanter, utan att veta vart han egentligen var på väg.

Månens ljus lyckades inte tränga genom den täta hinna av grått som lagt sig likt ett lock över landskapet. Molnen rörde sig långsamt, omärkbart, över himlavalvet och verkade inte vilja släppa herraväldet över den mulna skyn. Inunder den mörka, grå, skyn sträckte träden sina grenar efter ljuset som inte stod att finna. De höga, uråldriga stammarna, stod raka och höga, så tätt samman att det var svårt att skymta annat än dessa. Marken inunder, skyddad från omvärldens väder och vind, var torr och lika mörk som resten av skogen. Natten hade svept platsen i sin dunkla, ensliga, slöja. En plats där tystnaden rådde denna natt.

De stora tassarna stannade upp för ett ögonblick. Klorna lämnade små märken efter sig i mossan och jorden. Den långa svansen svepte snabbt över bakbenen och den grå ögonen sökte bland träden. Varför hade hon tagit sig hit? Till en plats utan luft, en plats där trädens kronor bildade ett tak och hindrade vingars slag? För att få svar? Kanske. Om det var sant, att andar dansade i denna skog, så ville hon se det med egna ögon.

I över ett år (ska se om det kan ha gått så lång tid för Mikkis, men vi kan ju låtsas) hade hon sörjt, grämt sig över förlusten av sin familj och flock. Sina vänner, allierade, stridskamrater... Alla borta (förutom om det nu tillkommer en till överlevande släkting till Demetrius då) för alltid. Hennes värld hade på ett ögonblick vänts upp och ner och ut och in. Felvriden på alla håll och kanter. Hon skulle aldrig sluta sörja dem. Skulle aldrig sluta gräma sig över vad hon kunnat göra mer, för att hjälpa dem. Rädda dem?

Med en fnysning ruskade hon på huvudet så att de långhåriga öronen fladdrade. Nej, hon hade inte kunnat göra så mycket mer. Men om hon kunnat?

Nosen rynkades för ett ögonblick och hon blinkade irriterat. Blicken studerade för en sekund trädens kronor i ett försök att se skyn ovan, men förgäves. Hon kunde lika gärna försökt se solen på natten. Vandringen återupptogs. Långsamt, smygande, rörde hon sig framåt. Sökte med blicken efter täcken på liv - eller... icke-liv? Andar. Om det var så att andar samlades här, att detta var en plats att finna dem på, så hoppades hon på att finna sin familj. Finna dem hon svurit sig trogna, de hon skulle hämnas. Hon ville låta dem veta att hon levde. Ville låta dem få ut hämnd med henne som språkrör. Hon tänkte inte de skyldiga gå ostraffade.

Försjunken i tankar ryckte hon förskräck till vid ljudet av en bruten kvist, endast för att inse att hon själv trampat på den. Novis! Ett misstag hon inte fick göra om. Hur skulle hon någonsin bli bra nog om hon begick ett så gravt misstag? Med ännu en fnysning fortsatte hon sin färd genom nattens dunkel.

[Jag hakar på! 8D Hoppas det inte blev allt för förvirrande, detta blir Dimitrijs första roll, så jag är lite ovan XD]

Det var ingen mening med det hela. De fortsatte att säga det åt honom. Rösterna. Viskade. Det fanns ingen mening. Högre och högre talade de.
Meningslöst, patetiskt.
Och slutligen skrek de åt honom, ilska och irriterade. Hatade.
Taranis tvärstannade. Ögonen slöts och huvudet ruskades av och an. Men de tystnade inte, de bara fortsatte. Fortsatte i all evighet. Och aldrig skulle han kunna undslippa dem, aldrig skulle de lämna honom ifred. Han var patetisk, han visste. Det var väl därför de förföljde honom, för att berätta det åt honom. För att få honom att inse vilken ynklig varelse han var.
Huvudet kastades bakåt och ett skri undslapp den unga hanen. Ögonblicket senare insåg han vad han hade gjort. Skrämt såg han sig omkring, kröp nästan in i sig själv.
Hade någon hört honom?

Det var helt tyst omkring honom, inte ett ljud kunde uppfattas. Inte ens vinden verkade dra i trädens grenar. Det var helt tyst. Kanske han hade klarat sig oupptäckt trots sin sammanbrytning.
Nu kommer Hananya...
Rösterna viskade, hånskrattade åt honom. En klump började växa i hans mage. Tänk om brodern hade hört honom? Han skulle inte ens överleva natten ifall så var fallet. Ifall Hananya fann honom, då var det ute med honom. Paniken kom krypandes, starkare än tidigare. Huvudet kastades åt alla håll, sökte efter något. Men inget fanns att se, vilket till viss del skrämde honom ännu mer.
Brodern skrämde honom.
Döden skrämde honom.
Livet skrämde honom.
Och paniken tog över. Taranis kunde inte längre kontrollera sig själv utan rusade blint framåt mellan träden, utan någon koll på var han egentligen var på väg eller vad som fanns framför honom.

[Så, mysko och typ.. jag vet inte. Haha ;D]

Ett klart, skarpt, ljud nådde de långhåriga öronen och Dimitrij lyfte förvånat huvuden och stirrade stint in bland trädens dunkel. Med försämrad syn i mörkret såg hon inte så långt, men inte ens en skinande sommardag skulle man sett mer än trädstammar här. Kunde det vara en ande? Hon avfärdade tanken lika hastigt som den dykt upp. Nej, andar skrek inte.

De kraftigt kloförsedda tassarna satte fart i en lunkande trav. Långsamt sicksackade hon fram mellan stammarna och över stenar och mossa. En ensam tuva med gräs vittnade om en plats där solen trots allt nådde ner om dagarna. Bokträd, ekar, tallar och granar. Den vilt varierande skogen passerade i ett lugnt tempo när Dimitrij smidigt sökte efter källan till ljudet. Tänk om det varit en ande? Ett övernaturligt väsen?

Det plötsliga ljudet av tassar vittnade om att så inte var fallet. Öronen vinklades framåt och hon kunde uppfatta en främlings språng. Vart kunde någon vara på väg i sådan hast? Jagad? Det var endast en vargs tassar, så, nej. Dimitrij saktade av till skritt på nytt och lät blicken fara efter ljudet.

Där.

En ljus varelse i natten. Alldeles för högljudd för att hon skulle behöva oroa sig. Det var inget hot. Långsamt trädde hon fram bland stammarna, försökte fånga främlingen med blicken medan denna passerade hastigt mellan träden. Panikartat. Kanske hade något skrämt den? Än en gång passerade tanken på andarna genom hennes huvud.

"Vad skrämmer er, främling?" Hon hade ingen anledning att hålla sig dold denna gång. Hade ingen anledning att låta främlingen missa henne och passera. Hon ville veta. Fanns det andar i skogen?

Blint rusade han framåt, utan en tanke på vars han var på väg eller vad han sprang ifrån. Det spelade för honom ingen roll, han kände sig avtrubbad. Lyckades inte fokusera på världen han sprang genom. Det enda han kände var paniken, ångesten. Det enda han hörde var rösterna, de som skrek åt honom och talade om vad han var.
Värdelös!
Ögonen slöts och huvudet ruskades. Små blixtar började slå runt honom där han sprang, gnistor som lös upp hans omgivning i svaga små glimtar. Elektriciteten som flödade genom hans blod kom alltid fram i tillfällen som detta. Hans kraft, vilken han även fått sitt namn efter. Åtminstone valpnamnet. Han hade även fått ett till namn, ett namn givet till en krigare. Men han hade aldrig velat vara den vargen, aldrig velat vara den onda som njöt av att se sina fiender falla till marken. Hans bror hade inte haft några problem med träningen, men i Taranis fall hade något gått fel. Han ville helt enkelt inte, så han hade stuckit.
Patetisk!
Och det var därför han nu sprang här, eftersom att han var jagad. Inte endast utav minnen och demoner, utan också av en fysisk skepnad. En varelse som borde älska honom och ta hand om honom. Brodern.
Du borde dö denna natt...

Han ryckte till, tvärstannade och kastade sig runt när rösten nådde hans öron. Gnistorna slog häftigt runt honom, och med svansen mellan benen och darrade kropp såg de ljust blåa ögonen ut i natten.
De som var så lika faderns ögon.
Det tog ett tag, men slutligen lyckades han lokailsera en skepnad. En form, en gestlat. En varg, kanske? Udda, eftersom den verkade ha horn på huvudet... Kanske det var en ande? Denna skog sades ju vara hemvist åt dessa övernaturliga väsen. Men varför skulle de tala åt honom?
Osäkerheten kröp i kroppen på den zebrarandiga ungvargen och hela han utstrålade en sådan enorm rädsla och nervositet så det var svårt att ens förstå hur han fortfarande kunde vara i livet. Att han inte hade skrämt ihjäl sig själv.
"Vem är du?"
Rösten var svag och darrande. Blicken flackade mellan marken, träden och den främmande skepnaden. Men han kunde inte hålla den fast vid den hornprydda gestalten, vågade inte se direkt på denne. Kanske det skulle innebära att den andra blev arg. Och då skulle han bli skadad.
Även om han förtjänade det så var han allt för rädd för att dö.

Hennes huvud höjdes när den andre stannade upp och - till synes skrämd från vettet - såg åt Dimitrij. Hon såg skräcken som formligen lös - eller kanske gnistrade var ett bättre ord, då främlingen verkade omgiven av små blixtar som dansade kring pälsen - omkring den randige. Dimitrij tog snabbt in hanens utseende med sina grå ögon. Ett randigt och förfärat utseende. För ett ögonblick for ett stygn av medömkan genom den ljusbruna tikens kropp. Det var synd om främlingen.

När denne talade, med en röst så darrig att Dimitrij var förvånad över att orden höll över huvud taget, ryckte det lätt i de långa öronen som legat dolda bakom hornen. "Du har ännu inte besvarat min fråga..." började hon "... men låt gå. Mitt namn är Dimitrij." Hon böjde lätt på nacken i en hälsning och lät ett litet, välmenande, leende leta sig in i ansiktet. Rösten var lugn. I det chockartade tillstånd främlingen tycktes befinna sig befarade hon att hon inte skulle få några hela eller trovärdiga svar. Och svar ville hon ha.

Mörkret i skogen sken upp i små, flackande, ljus när det gnistrade i främlingens päls. För ett ögonblick lämnade de grå främlingens skärrade gestalt för att ta in området. Träden stod tätt, precis som i resten av den här delen av skogen. En ensam bris lekte i trädkronorna, men nere bland stammarna förblev det praktiskt taget vindstilla. Där Dimitrij stod sjönk hennes tassar aningen i den mjuka mossan. De kraftiga klorna korsades på den ena framtassen, för långa för att lägga sig rakt mot marken. Vingarna på Dimitrijs rygg låg tätt mot kroppen. Utan funktion i denna täta skog. Hon skulle lämna denna plats så snart hon fick svar. De svar hon önskade. En lätt irritation gnagde på insidan av hennes pannlob. Utåt sett förblev hon lugn, med ett litet och vänligt leende i ansiktet som precis nådde ögonen. Stygnet av medkänsla kom åter.

| Vad blottar mitt vänstra öga, två vargar på TBB:s revir..?
Demethra hoppar in i försvar för sitt rveir! ='3, hann inte läsa igenom allt så noga så det kan bli några fel, isåfalll får ni rätta mig! |

En mörk figur gick med lätta steg mellan de grenlösa stammarna,
hennes tassar tog sig med smidiga hopp över stenar, lätt lätta fötter runt och genom buskage.
Hon hade nu lärt känna skogen bättre, i början hade hon bara gått och upptäckt nya platser, men nu kände hon till den. Visste vart stigarna ledde, var skarorna med bytesdjur kunde hålla till,
var bästa dricksvattnet fanns.
Och ännu var hon egentligen bara på testmånad ännu.
Ett skri ekade mellan stamamrna genom skogen.
Tiken stannade upp och lystrade, hennes öron vinklades först fram, sen åt sidorna, och slutligen bakåt.
Svansen piskade till bakom henne, vem befann sig på reviret? Vän eller fiende?
En kall vind blåste uppe i trädkronorna, stamamrna var kala nertill, men högst upp höll klungor av löv till.
De som ännu fanns kvar, nästan alla löv var egentligen på marken nu, hösten hade kommit.
Efter nån sekund sattes kroppen i rörelser och varginnan tog sig i rask trav frammåt, mot lukten som nu urskiljde sig från skogens andra lukter.
Skriket var en avslöjning, vad hade fått denne att göra det, nått måste antagligen smärtat honom eller skrämt honom.
Ganska snart bytte skogen stil, de kala stammarna nertill gick över till en mer blandad variant.
Små granar, kala björkgrenar, tjocka alstammar, allt i en blandning.
Demethra brydde sig inte om omgivningen, två figurer en bit bort hade fångat henens uppmärksamhet.
Ingen av dem påminde henne om någon i flocken, vilket avgjorde saken- de var främlingar på fel mark.
Tiken saktade av och gick nu istället med mjuka steg mot de två. När hon kommit ca. 10 meter ifrån stannade hon upp, stog en stund och inväntade deras uppmärksamhet.
Sen började hon gå i en cirkel runt dem, hon kom bara en fjärdedel av varvet innan hon stannade upp och vände sig mot dem.
- Nemen se här...!, Deme's röst var dov och väsande, blicken skarp och hånande, det mörka leendet falskmjukt.
-Vilka är det som är och trampar i fel skog...., hennes röst är sockersöt, men klangen av falskhet får orderna att skära genom tystnaden mellan hennes meningar.
Hon granskar de två vargarna, en liknar nån sorts Vren och den andre ser vettskrämd ut, det gjorde den redan innan hon kommit fram. Det kunde ha varit den som skrikit, efter sättet att mäta.
Hon brydde sig inte, de kunde vara två muskelberg som stod där, de var ändå på fel plats.
De stod ändå och trampade i hennes hem, hon hade all rätt att jaga bort dem.
Eller hade hon..?
För en stund tvekade hon nästan, hon var trots allt på testmånad, hade hon ens tillåtelse att jaga ut andra från deras revir, hon var ju inte ens full medlem ännu..!
Utan att visa sin tveka skjöt hon bort tanken.
Blossom kunde inte bli arg på henne för att hon jagat bort inkärktare, de hade inget här att göra,
vare sig hon var på testning eller inte.

[Välkommen Deme 8D Vill bara tillägga till det där om att TBB:are får joina att jag inte gärna vill att hur många som helst ska gå med, eftersom att jag inte vill att rollet ska bli stillastående. Bara ett tillägg ;D]

Han lyssnade till rösten som talade till honom. Den lät vänlig. Mjuk. Den andre sade sitt namn.
Dimitrij...
De isande blåa ögonen kastade en misstänksam och skrämd blick på den hornprydda, en blick som sade att han inte alls var säker på situationen och att han nog önskade att han vore någon annanstans. Men samtidigt avtog de gnistrande små blixtarna runt honom. Kom inte lika ofta, och inte lika tätt. De blev mindre och svagare, och slutligen var det endast runt tassarna och svansen som de fortsatte dyka upp. Ett tecken på att han lugnade sig en aning.
Tankarna korsade hans huvud samtidigt som rösterna fortsatte väsa ilskna saker. Men hans fokus låg inte längre lika mycket på dem, eftersom att det nu stod en varg framför honom. Eller, ifall det nu var det. Han hade aldrig mött en varg med horn förut, så han kände sig en aning konfunderad över främlingen.
"Taranis..." nästan viskade han fram utan att släppa den andra med blicken. Han brydde sig inte om att hon kanske inte skulle förstå vad han menade, han hade helt ärligt inte ens en tanke på det. Så mycket annat hände upp i hans huvud, alldeles för mycket om man skulle säga sanningen. Så mycket att han inte kunde kontrollera det eller ens förstå det.

En röst bröt tystnaden. Taranis ryckte till, tog snabbt några darrande steg åt sidan samtidigt som huvudet kastades mot vargen som hade talat. Återigen började gnistorna flyga runt honom, och all hans uppmärksamhet låg nu på den andra främlingen som verkade ha kommit från ingenstans.
Munnen öppnades, stängdes igen. Paniken stack till i honom, rädslan kröp under skinnet. Han kunde inte förmå sig att tala, visste inte vad han skulle säga eller göra. Visste inte vars han skulle ta vägen eller ens vad han gjorde här. Varför kunde de aldrig lämna honom ifred? Vargarna, rösterna, världen. Varför kunde han inte bara få lämna allt detta och försvinna? Enda utvägen för att lösa det var döden, men så kom han till den punkten igen. Punkten där rädslan tog över.
Han vågade inte.
Taranis stod åter stilla, eller inte stilla. Men på ett visst ställe, nervöst trampandes med alla tassar. Blicken flög mellan de båda andra samtidigt som han då och då kastade en blick över axeln. Såg sig omkring, så att ingen annan smög sig på honom.
Det var ett misstag att lägga all fokus på en sak, rösterna viskade det åt honom så han tvivlade inte på det.

Den randige främlingen verkade lugna ner sig aningen innan han talade. Taranis. Ett ensamt, viskande, ord som verkade mer framtvingat än frivilligt(?). Taranis? Ett namn kanske? Det fick gå...

Det ryckte lätt i Dimitrijs öra och hon såg främlingen i ögonvrån en kort stund innan denna talade. Uppmärksam! Varför hade hon inte varit mer uppmärksam?! Novis! bannade hon sig själv. Ett misstag hon borde lärt sig att inte göra. Sedan familjens stränga band brutits hade hon börjat brista på en hel del fatala punkter. Uppmärksamhet! De grå ögonen vändes kallt mot den nya främlingen och leendet gled av hennes ansikte. I fel skog. Hon visste mycket väl vilken skog detta var, och vilka den tillhörde. Hade hon varit uppmärksam hade hon kunnat undvika konfrontation med flocken.

Hon andades ut aningen kraftigare än hon planerat och höjde huvudet för att ta in den nya tikens utseende. Mörk med röda täcken, en slank kropp och en så falsk tunga att hon borde ha tappat den för länge sedan. Orden hon yttrade dröp av falskhet och för en kort sekund undrade Dimitrij om hon ens var seriös. Det tycktes inte riktigt så.

"Jag har bestämt för mig att detta är skogen jag söker, men jag tackar för att du verkar bry dig." Den tidigare artiga tonen hade förbytts mot en aningen bitskare och leendet kom åter, dock med en helt annan karaktär än tidigare. Ett snett leende. Det ryckte lätt i vingarna och svansen snärtade till bakom den slanka, långbenta, kroppen. "Mitt namn är antagligen av föga vikt för er. Jag antar att du inte är här för att småprata." Leendet vidgades aningen och nådde för ett ögonblick det ena ögat, snett som det var, och det ryckte aningen i det ena ögonbrynet.

[Twevleeegt med fölk! C:]

Demethra lät de kalla ögonen vila på den vit-svart randiga vargen,
den darrade, trampade och bytte plats.
Så rädd hade han ju verkat på sitt kroppspråk redan innan hon upptäckts, de var annars också rätt så ouppmärksamma, båda vå.
Ingen hade lagt märke till henne innan hon talat, även om hon stått en sund på behörigare avstund för att ge dem tid.
De tog inte den tiden, lade inte alls märke till henne, förstod de inte vad hon kunnat göra på den tiden?
Hon hade kunnat smyga sig närmare, bakifrån, kanske nästan till och med hunnit attackera- om hon så velat.
Men de ville hon inte, det var inte det som var tanken.
Hon skulle bara få bort dem, bort därifrån de stod och trampade i hennes hem.
Hennes plats.
Det var den Vrenliknande vargen som talade först,
den försökte låta artig på rösten, vilket fick henne att flina smått.
Hon höjde huvudet, och såg den rak i ögonen med en blick som avslöjade at hon egentligen njöt av detta.
Att se de stå och väga, att så och se dem förstå hur fel de var på detta, hur oinbjudna de var.
- Du är på andras revir, fnäste hon med fientlig röst med blicken fortfarande på Vrenkorsningen.
Huvudet var framskjutet mot Vrenen och öronen bakåtstrukna.
Efter några sekunder ansåg hon at orderna hade sjunkit in, så då höjde hon huvudet igen med ennn hånflin påkopplat igen.
-Vilka är ni och vad gör ni här? Dags att samla ihop ord till en vettig förklaring poco miedo..., rösten var hård men blicken flinande.
Hennes ögon såg lugnt från den randiga till den andre, den rädde hade mumlat något så länge hon stått och inväntat deras uppmärksamhet men hon hade inte kunnat urskilja dess ord,
han hade talat för lågt för deras avstånd.
Svansen svepte till bakom henne, elden hettade nere vid hennes framtasstrampdynor, färdig att antända, färdig att reagera.
Deme var inte riktigt säker på om det skulle behövas, de verkade rätt mjuka, inga typer som skulle ställa till problem.

Blicken flackade mellan dem, från den ena till den andra. Från den hornprydda till den rödsvarta. Trampandet fortsatte, det ena benet efter det andra. Svansen var invikt mellan benen och de isande blåa ögonen lös av skräck. Vad skulle han ta sig till? Vad skulle han göra? Vad skulle hända ifall han tappade fokus på någon av dem, eller ifall han inte höll koll på det som fanns bakom honom?
Slut bara ögonen och omfamna ditt öde.
Rösterna började viska igen, viska i hans huvud. Det var nästan så att han kunde se deras hånfulla leenden framför sig, i mörkret mellan träden. Deras röster räckte för att frammana bilder av honom själv, bilder av hur patetiskt och meningslös han var. Det var det enda de hade lärt honom under hela hans liv. Till en början hade han inte trott dem, till en början hade han ignorerat dem. Men när man får höra samma saker om och om igen, när någon berättar det varenda dag, så börjar man till slut tro på det. Och det var det som hände Taranis. Han började tro på rösterna.
Om du inte vågar låta Hanaya göra det, varför inte den röda?
Huvudet ruskades och han slöt ögonen, bara för att ögonblicket senare öppna dem. Han kunde inte tappa fokus på verkligheten, på de två vargarna som stod framför honom och på vad som kunde tänkas lura i mörkret. Han kunde inte ge upp, vågade inte göra som de sa. Ville inte höra dem, men kunde inte heller ignorera de som viskade i hans huvud.
Låt henne ta ditt liv...
En panikartad blick kastades på den rödsvarta tiken som han inte visste namnet på. Hon som kommit från ingenstans och med en fientlig inställning förklarade att han och den hornbeprydda var på förbjuden mark. I en skog som tillhörde någon annan. Varför hade han vandrat hit?
Han började ångra sig, men det gjorde han väl vad han än gjorde. Han ångrade allt, men denna gång kände han verkligen den där enorma ångesten som kom med instinkten att fly. Han ville bort, bort från allt. Men han kunde inte, för enda utvägen var döden. Och han var alldeles för feg för att möta den.

Blixtarna fortsatte att gnistra runt honom, aningen mindre då den hornprydda talade. Dimitrij hade hon sagt sig heta. Riktigt vad det var visste han inte, men det var något med henne som han faktiskt gillade. Och sedan började de åter spraka aningen mer, snabbare och tätare, då den rödsvarta honan talade.
"Jag... jag går, bara du säger att jag ska göra det," visakde han.
Rösterna fortsatte att viska, och bilden dök upp framför honom. Bilden av den rödsvarta som tog hans liv.
Ytterligare en panikslagen blick kastade mot denne och det var på darriga ben som han tog några små steg närmare honan med hornen. Varför var en fråga, men hon gav honom en känsla av någon sorts trygghet. Åtminstone medan den rödsvarta honan med den förrädiska rösten var i närheten.

[Dimitrij försökte inte låta artig C; Hon lät artigheten falna~]

Hon kunde höra skräcken i den randiges röst, såg hur det gnistrade av skarpa ljus i den andres päls. I ögonvrån höll hon koll på denne. På Taranis. Fokus för övrigt låg på den nya främlingen. Den rödsvarta tiken som uppenbarligen inte ville ha kvar dem på denna plats.

"Jag är väl medveten om på vilken mark jag står. Men det är även i denna skog man sägs se andarna dansa, så då sökte jag mig hit. Varför locka främlingar med detta om ingen får passera?" Leendet hölls kvar och ben bitska tonen slätades ut aningen. "Det kan verka tvetydigt." Hon nickade kort.

Den grå blicken vändes sedan mot den randige och leendet svalnade. Ironin lade sig. Hon tyckte synd om honom. Blicken återvände till den röda efter en kort sekund för att hålla denna i fokus. Den långa svansen slog lätt bakom Dimitrij, till synes utan anledning. Ännu bannade hon sig själv för att hon låtit sig begå så fatala misstag som hon gjort. Novis. Novis. Novis. Kanske var det bättre att lämna platsen och söka en plats att träna på. Hon fick inte bete sig som hon gjorde, fick inte göra misstag, om hon tänkte ta ut hämnd. Det fanns inte på kartan. Det ryckte lätt i vingarna igen när hon omärkligt tog ett halvt steg framåt. Syftade på att placera sig själv på bra utgångspunkt skulle den rödsvarta få får sig att anfalla, och en bra punkt för att hålla uppsikt över den skärrade. Hon tyckte verkligen synd om honom. Ingen borde behöva känna sådan skräck. Det var inte rätt. Hon hade varit på en liknande plats känslomässigt. Skrämd över att vara ensam när familjen dött. En otäck känsla. Nu var hon starkare till sinnet. Och hon tyckte synd om Taranis.

| ojsan, läste lite onoga xD sen så är Demes päls brun...! inte svart xDD |

Demethra såg på den randiga, den var helt enkelt onormalt rädd,
det måste vara något speciellt som skrämde honom, minnen, historier...
Hon koncentrerade blicken på den, nu och då var det som om det fått en kallsup av rädslan och då vände den en skräckslagen blick mot henne, som hon skulle mörda honom där han stod.
Detta fick henne att förundras, det var nått speciellt.
Hon tog ett steg närmare den randiga och höjde huvudet, hennes blick var hård, det var rösten också, men lyssnade man nogahörde man den mjuka tonen som seglade med,
- Vad skrämmer dig...?
hon lämnade orderna hängande emellan dem, stod bara och såg mot den rädda.
Hon lämnade plats åt denne att svara, en lång paus, sa inget mera.
Hon hade mycket kvar att säga, speciellt åt Vrenen som skyllt på historierna om andarna, men hon tänkte ta det sen.
Skulle först invänta svar av den randige.

[Aaah, sorry Deme... Rödbruna ska det bli hädan efter!]

Taranis kunde inte riktigt bestämma sig. Vad han valde mellan var att stå kvar eller vända sig om och fly. Men det blev ett mellanting, ett trampande på samma ställe. Så visst höll han sig kvar, men inte höll han sig stilla. Kunde helt enkelt inte göra det. Som det nervvrak han var kunde han aldrig slappna av, aldrig ta det lugnt. Till och med när han sov var hans sinnen på helspänn, han vaknade vid minsta lilla ljud. Något som inte var så lätt att bara skjuta åt sidan och strunta i. Speciellt inte när man hade röster i huvudet som talade om för en att det var det man förtjänade, att förevigt vara jagad av den som borde älska en.
Det var ett misserabelt liv han levde, ett liv som egentligen inte borde existera. Ett liv som verkligen inte var värt att leva. Men hur skulle man kunna ta sig ur ett liv som detta, när man knappt ens kunde se sig över axeln utan att bli skrämd av sin egen skugga?

Blicken falckade mellan träden, för att slutligen böjas ned mot marken. Benen skakade och gnistorna slog omkring honom. Han visste inte vad han skulle ta sig till, vars han skulle ta vägen. Och inte heller visste han vad han skulle svara nu när den främmande tiken frågade vad han var rädd för.
Det hade börjat bli en vana. Nästan alla han mötte frågade det, i alla fall om de fick en chans. Det var inte alla Taranis vågade stanna och samtala med, eller egntligen ingen. Men vissa gånger var han så illa tvungen att stanna upp eftersom att det inte fanns någon väg att fly längs. Som denna gång. Han hade ingenstans att springa. Och nu hade en fråga ställts åt honom, en fråga som fick tankarna att rusa genom hans huvud, beblanda sig med rösterna som alltjämt viskade åt honom hur värdelös han var. Vad skulle han svara?
"F... far," var ordet som gled ur den unga hanens strupe. Trots att han var jagad av sin bror och att faktumet var att Hananya ständigt var efter honom så visste han att brodern skulle döda honom fort. Fadern däremot, denne skulle plåga honom. Inte visa någon nåd. Taranis skulle vara förlorad i en evig smärta ifall han mötte den vargen som gett honom liv. Den vargen vars ögon han hade ärvt.
Och det var nog hans största skräck. Inte rösterna i huvudet, inte brodern som jagade honom, inte att bli tvingad att återvända till sitt hemland. Nej, fadern var hans största skräck. Och att glömma det dödskalle ansiktet var en omöjlig uppgift.

[Ah, trodde bilden syftade på svart XD Okej, brunröd i framtiden då C; Bra att veta~]

Den främmande tiken svarade inte på hennes ord. Ignorerade den faktiskt. En lätt irritation strödde sitt stoft inom Dimitrij, växte från irritationen över att hon varit så ouppmärksam. Hon kunde bättre än så.

Med en lätt, ohörbar, fnysning tog hon istället ett steg åt sidan. Ett halvt steg längre ifrån den rödbrune och ett halvt steg närmare Taranis. Hon var inte helt säker på varför hon brydde sig om den randige. När de båda var upptagna med att stirra på varandra - den ena frågande och den andre skräckslaget - borde hon tagit sin chans att försvinna. Ta sin sorti. Men nej, kvar stod hon. Ännu något som kunde visa sig vara ett fatalt misstag om hon inte skärpte sig. Hon tyckte synd om den randige, vettskrämde, hanen. En känsla av att hon ville hjälpa honom lekte i den bevingades kropp. Hon himlade med ögonen åt sin egen tanke. Vad höll hon på med? Varför brydde hon sig ens? Kanske familjen var svaret. Avsaknaden av dem hade gjort henne vek. Svag. Och hon var inte säker på om hon skulle avsky eller uppskatta känslan.

De grå ögonen fokuserade på tiken och hon väntade på ett svar. Om inget kom skulle hon tvingas upprepa sig själv. Konversationer som denna var inga hon uppskattade. De ledde ingen vart. Hon ville ha svar.

Demethra skakade på hvudet och lyfte huvudet, hon fick inte vara så snäll. De var inkräktare.
- Ni besvarade inte min fråga... Vilka är ni?, hennes min var hård, rösten väsande, och ögonen kalla.
Hon hade svängt sitt huvud rakt mot den hornprydde och hade nu sänkt det, framskjutet mot denne.
Det störde henne att de ännu inte kunnat säga sina namn, vilka de var.
Att det kunde vara så svårt, vissa tyckte visserligen att namn var onödiga, men trots det kunde de allt presentera sig.
Elden hettade inom henne, det var endast med en liten nertryckning hon höll den tillbaka, den var redo att närsomhelst bryta ut.
Hjälpa henne att jaga bort inkräktarna, egentligen behövde hon inte namn, "inkräktarna" var ett namn tillräckligt för att förklara vilka de var.
Dimitrijs snack om andar rörde henne inte, det hade ingen skillnad vad hon ville veta eller var nyfiken på.
Det faktum att hon, trots att hon kände till förbudet, klampade in på deras revir var oacceptabelt.
Hon borde ha attackerats dirket på plats, bara för sitt uppförande.
Oacceptabelt.
Hennes blick flammade till, öronen var ilsket bakåtstrukna ännu.
Hon tålde snart inte mer, från andra medlemmars sidor hade hon varit otroligt mjuk hittills,
Thzu skulle antagligen redan stått med flammande man och med tänderna fastlirkade om nacken på dem.

[Sorry för segt svar... -.-]

Taranis ben skakade. Den ena tassen lyftes, sattes ned igen. Sen samma process med den andra. Nervositet, det var det enda han kunde känna. Förutom rädslan. För det var något med denna rödbruna tik som verkligen fick honom att bli panikslagen. Fast vad fanns det som inte fick honom att rusa blint i vild panik? Att tänka sig ett sådan liv, ett liv där man var rädd för allt... Det var nog inte många som kunde göra det. Men det var Taranis verklighet.
"Taranis," kved han fram samtidigt som blicken vändes mot marken. Nästan som om han skämdes över sitt namn. Det var inte ens hans riktiga namn, bara ett namn han hade fått när han var liten i väntan på att han skulle få sitt riktiga namn. Ett namn som tillhörde en krigare. Men han hade aldrig velat bli den krigaren, så han hade förkastat sitt hem och sitt liv endast för detta. Det hade varit ett dumt val, så dumt och patetiskt. Men han kunde inte återvända, inte ta tillbaka det. Han var förlorad hur han än gjorde.
Världen var en hemsk plats.

Återigen tog han ett litet steg närmare den hornprydda. Dimitrij hade hon sagt sig heta. Dimitrij. Namnet spelades upp i hans huvud, och han började fundera över varför han egentligen klev närmare henne. Men i denna situation, med den mörka skogen och den hotfulla vargen framför honom, var den hornprydda den enda tryggheten som fanns att finna. Och trots att rosterna talade om för honom att det inte fanns någon trygghet, att även den hornprydda ville se honom ligga död på marken, så kunde han inte låta bli. För hur nedbruten han än var hade han fortfarande egna känslor. Och det kändes verkligen inte som det. Mest troligt var det väl endast för att hon var den tryggaste punkten i detta sammanhang, annars hade han nog velat springa ifrån henne också. Men just nu hade han bara tankar på att flytta sig närmare. Så han tog ytterligare ett litet steg, bara för att sedan inte våga röra sig mer.

[Förlåt! Missade att det var min tur ^^; Ehehe~]

Dimitrij höll kvar sitt huvud över axlarna när den främmande tiken sänkte sitt. De långa öronen ströks dock bakåt när hon höjde ögonbrynen.

"Som jag sade, antar jag att ni har föga nytta av mitt namn." Hon pausade, men fortsatte sedan. "Men om det betyder så mycket. Mitt namn är Dimitrij. Vad är edert?" Den långa svansen svepte om hennes bakben för att stanna upp rakt bakom henne. Att den randige tog ett steg närmare henne kändes på ett vis bra. Hon oroade sig över honom. Kanske i onödan. Hon hade inte varit en att oroa sig över främlingar förrän hon blivit ensam. Kanske var det just ensamheten som gjort henne så vek. Novis.

"Än en gång undrar jag varför ni lockar främlingar med tal om andar, om ingen får passera. Jag har inga andra ärenden än att se om dessa andrar finns med mitt blotta öga. Jag har inget att göra med den flock vars marker jag råkat traska in på." Svansen svepte åter och vingarna rörde sig lätt. Om hon haft mer plats hade hon kunnat gömma den randige bakom dem... Vad var det för tanke! Novis.

[Falala]

Demethra såg en stund på hanen som kalalde sig Taranis och såg in i hans ögon med kall blick när han tog ett steg närmare den andre.
Dimitrij, speciellt namn, påminde nästan om henne.
hon mätte denne med blicken, elden forsade genom henne som en het flod.
-Demethra, svarade hon kort och som hugget i sten med väsande stämma.
Hon höjde huvudet lite till och såg in i Dimitrij's ögon, stint, utan att släppa.
-Blod är varmt och sött vännen..., hon flinade lekfullt och rösten var lekande mjuk och dansande.
-Det var mitt svar.. andarna kan vara verklighet.., hennes röst dog ut i mörkret och hon började med mjuka steg gå runt Dimitrij, hon rundade även Taranis och kom sedan upp vid hans sida.
-..eller så är det bara ett lockbete, hennes sista ord västes ut mot Taranis öra, hotfulla men fortfarande lekande mjukfalska.
Hon flinade lätt och stod tyst en stund, med huvudet vänt mot Taranis sidhuvud ännu.
Hon lät orderna sjunka in, som tjock sirap som sakta rann ner över marken och omfamnade dem.
Hon lät dem falla in ordetligt, noga, täppa igen varje hål emd självsäkerhet.
Ögonen glimmad etill i nattljuset.
En skär tunga slickade henne om läpparna och ögonen stirrade in i Taranis päls.
Hennes framtassars trampdynor hettade, hon lyfte den ena tassen lite bakåt, lät svansen flytta sig frammåt mot dess trampdyna.
När svansens yttersta hårstrån nuddade tramdynans heta yta flammade de upp.
Som om hela hon var täckt med bensin spred sig elden från svanstippen fram till hennes nos på en hundransdels sekund. Allt flammade upp
på en gång.
Hon sotd i lågor, ett bloss flammade upppåt och fåglar flaxade ljudligt med vingarna i träderna ovafnör dem, skrämda av lukten av rök.
Hennes blå ögon mörknade och hon kastade huvudet fam mot Taranis omärkade päls.
Hennes käkar var vidöppna och elden brann gulröd över hela henne.

Det var med en darrande kropp som Taranis stod alldeles stilla medan de andra pratade. Och när den rödbruna började gå säknte han blicken mot marken, nästan som om han skämdes. Varför visste han inte, men det kändes som att det kanske var lika bra. Vad hade han egentligen för anledning att se på henne, eller ens på någon? Han hade ingen rätt till det.
Ungvargen lade märke till hur den andra kom upp bakom honom, hörde hur hon kom allt närmare och sedan uttalade några ord. Men riktigt vad hon sade uppfattade han inte, han var alldeles för inne i sin egna värld som var fylld med skräck.
Precis, stå bara helt stilla...
Rösterna i hans huvud talade, och inget ovanligt fanns att finna i det. Men denna gång kände han något oroväckande, en känsla som kröp efter ryggraden. I vanliga fall brukade det bara vara ord de kastade över honom, men nu kändes det precis som att något var på väg att hända. Huvudet lyftes och blicken kastades skrämt mot Demethra i samma ögonblick som hela hon flammade upp i lågor. Synen gjorde Taranis skräckslagen och runt honom blev gnistorna allt starkare, samtidigt som han i panik kastade sig åt sidan.
Det var också det enda som gjorde att han lyckades ta sig undan den andres käftar. För helt utan förvarning hade eldvargen huggit emot honom. En del av rösterna väste av ilska samtidigt som några skrattade med hånande röster åt honom.
Han var patetisk.
Och i den hastiga rörelsen åt sidan så råkades han tappa balansen. Med en kraftig duns föll den randiga ungvargen till marken, utan att släppa den brinnande med blicken. Händelsförloppet hade endast varit några ögonblick kort, men det kändes som en evighet. Och nu kunde han utan tvekan se hur den andra kom allt närmare honom, redo att göra ett nytt försök att sluta hans kropp i de brinnande käkarna. Men Taranis förmådde inte röra sig, kunde inte ens höra de hånande rösterna som ekade i hans huvud.
Och för en sekund så tänkte han på sina mor. Den varg han hatade och föraktade som aldrig gjort mer än sett honom som ett verktyg.
Den enda tyggheten han haft i livet.

Hon stod stilla och betraktade den främmande tiken när denna rörde sig mot den randige Taranis. Dimitrij kunde höra tiken - Demethras - röst viska till den skrämda hanen och hennes nos ryckte lätt. Ett lockbete. Det lät lika troligt som att andarna skulle finnas. Men i grunden var det allt oviktigt. Hon kunde höra såväl som se hotet i den falska tikens röst och kroppsspråk och hade ingen anledning att vänta sig ett vänligt eller ärligt svar ur dennas käftar.

När så tiken med ens flammade upp ryckte Dimitrij till. Vingarna höjdes i en halvt utfälld pose och tänderna blottades i en morrning. Svansen slog bakom henne när käkarna klapprade. Hon skuttade lätt åt sidan för att undvika den flammande tiken som kastat sig mot Taranis. De grå ögonen uppfattade hur den ljuse hanen föll åt sidan och hur han stelt blev liggande. Vingarna lade sig åter tillrätta när Dimitrijs käkar öppnades och elden slickade hennes tunga. Trots en skarp avsky mot eld, så var den även hennes kraft, och hon lät ett flammande klot av eld slungas mot Demethra, den brinnande tiken. Hon siktade inte för att träffa, utan mer som en undanmanöver. Ett sätt att pocka på uppmärksamheten och rädda den randige från en hemsk död. Hon ville hjälpa honom. En strid var inget hon önskade, men hon ville hjälpa för att sedan kunna lämna platsen så snabbt som möjligt.

Den ljusa hanens reaktion förvånade henne.
Visserligen hade han varit darrande och rädd innan,
men att bara låta sig falla till marken tuan att göra frösök att ställa
sig upp?
Han var för patetisk, kom han aboslut inte
på något annat?
Det råa flient på Deme's läppar breddes, något i henne fick
henne att nästan tycka synd om hanen. Där han låg,
med vilt uppspärrade ögon.
I ögonvrån såg hon vingar bredas ut, hennes blick fokuserades dittåt och tänderna blottades i en dov morrning.
Eldklotet som kom farande mot henne fokuserades av hennes eldvana ögon direkt.
Hon tog några snabba steg bakåt och undvek det.
Hon var förvånad över dennes kraft.
Eld, hon såg ju ut som en vren.
Demethra synade henne uppifrån och ner igen, väste mellan tänderna, rök steg från hennes mungipor.
Den enda lettråd för vad som befann sig i hennes käftar.
Sus fieles.
En eldboll växte sig större i hennes stängde gap hela tiden, hettades upp mera, fick längre lågor, formades.
Efter några sekunder var eldvarelsen färdig formad och klar för attack, hon öppnade sitt gap och de andre fick beskåda en flammande grodas gul-röda ögon innan den snabbt tog ett enormt grodhopp mot dem.
Dess inriktning var Vrenvargen Dimitrij, i hoppet öppnade den sitt gap och fyra par huggtänder, två där uppe och två där nere, blottades i en hög ormväsning.
Dess huggtänders uppgift var att gräva sig ner under skinnet och låta eldens sprudlande hetta sprida sig längs blodådrorna, hetta upp offrets kropp med andra ord.
Det på samma gång som dess kropp brände platsen den befann sig på.
Demethra flinade återigen och hennes huvud vändes mot Taranis.
Hon tog ett steg mot honom, fokuserade på en fläck intill hans huvud.
Den här sortes eldkraften hade hon ännu inte vant sig vid,
men hon tränade på det.
Att antända föremål med blicken.
Hon såg för sitt inre de torra löven hettas upp, börja röka. När hon fokuserad epå nutiden såg hon också rökslingan stiga från löverna.
Ganska snart hade en liten eldslåga tagit fart, efter det var det ganska lätt.
Elden behövde inte ta så mycket större form.
Hon böjde sitt huvud ner mot hanen och blåste ut het luft.
-Dags att ge sig av vännen..? hennes röst var sockersöt men väsande.
Ögonen hårda bland elden.

Ögonen slöts. Han hann inte tänka mer än att detta var slutet. Att det var här han skulle möta döden som han så länge hade sprungit från. Och han kunde inte låta bli att fråga sig om det hade varit mer ädelt att dö i sin broders käkar? Kanske det hade det, men det spelade ingen roll. Hananya skulle få finna hans döda kropp och sedan kunna återvända till hemmet. Det var det sista och också det enda som Taranis skulle göra för sin ende bror.
Men trots att han väntade så kom aldrig slutet. Det kändes som en evighet, trots att det endast var några få ögonblick. Men det var alldeles för länge för att han fortfarande skulle vara i livet.
Ögonen öppnades och han såg elden som verkade omringa de båda vargarna han hade framför sig. Taranis uppfattade inte mycket av själva händelseförloppet, såg endast hur flammorna lös upp den becksvarta omgivningen och fick träden att speglas med en kuslig känsla mot den mörka himlen. Skuggorna kastades långa över marken och det plötsliga ljuset som elden kastade över området verkade inte passa in. Det skrämde den unge hanen och blixtarna började åter gnistra runt honom, starkare än tidigare.
Så uppfattade han den rödbruna tikens blick på sig själv och sekunden senare kände han hur elden började slicka hans päls när några löv vid hans sida fattade eld.
Reaktionen kom tillbaka och det var ett tjut som Taranis flög upp från marken där han låg. Och utan att veta vad han gjorde eller vad som hände kastades en blixt rakt emot Demethra samtidigt som gnistorna flög runt honom allt häftigare. Han stannade upp, kollade en aning förvånat på sina egna tassar när han förstod vad han hade gjort. Men lika snabbt var han åter i rörelse, vandrade åt sidan med snabba, smidiga steg.

[Jag hoppas att det är okej om jag pp:ar Eldgrodan lite, då Dimitrij får kämpa lite mot den. Säg till annars så ändrar jag C: ]

En groda av eld. En groda? Oavsett vad det var så var den av eld och Dimitrijs naturliga reaktion mot allt av eld var att rygga undan. Kasta sig i säkerhet. Undvika. Vad som helst som fick henne att slippa eldens heta lågor. I ögonvrån försökte hon behålla fokus på den brunröda, flammande tiken - Demethra -  och Taranis, men det var svårt. För svårt. När eldgrodan först kastade sig ur Demethras mun och mot Dimitrij hade hon backat och skuttat i sidled. Blicken hade automatiskt följt grodan för att inse att den inte skulle upplösas som ett annat eldklot, utan leva vidare. Dess glödande kropp och skimrande ögon skrämde henne. Elden skrämde henne. De lysande vita tänderna som bet efter henne när den hastigt vände och på nytt kastade sig mot Dimitrij i ett försök att hugga tag i hennes kropp.

Andas.

Tänk.

Dimitrij skuttade undan på nytt. Elden från varelsen - grodan - slickade pälsen på hennes ben när de långa lemmarna inte rörde sig snabbt nog. Andas.

Tänk efter.

Hon kämpade för att hålla ryggen vänd bort från Demethra, ville inte lämna öppet för en sådan överraskning. Med var rörelse, vart skutt i sidled eller bakåt, for tankarna runt i hennes huvud. Tänkte, planerade. Den bubblande skräcken över eldgrodan kämpade hon med att hålla undan, dämpa. Hon behövde nå den rödbruna, men med det brinnande kräldjuret i vägen kunde hon inte komma närmre. Eller?

Med vingarna tätt pressade mot kroppen för bättre strömlinjeform tog de långa benen sats och skuttade över eldgrodan istället för att backa när den anföll. I samma ögonblick for den ljuse, randige hanen upp från marken med ett tjut. Ett skarpt ljussken, en blixt, fick trädens mörka stammar att skina upp och för en kort sekund tycktes världen frusen i en stilla bild. Den slungades mot tiken. Dimitrij rätade ut frambenen för att avbryta sin rörelse mot Demethra och undvika att själv stöta ihop med blixten. Det var över på ett ögonblick, vad som hänt var svårt att uppfatta då ljusa fläckar dansade framför hennes ögon. En skarp hetta sved genom armbågen.

Dimitrijs skri skar genom luften innan hon hann hindra det.

[Gjorde mycket samtidigt som jag skrev här... hoppas det blev någorlunda sammanhängande XD Eldgrodan bet henne i ena frambenet C; ]

Demethra inväntade Taranis reaktion, han kunde ju inte lägga där mera.
Den kom hastigt, tjutet han gav ifrån sig ekade mellan trädtopparna.
Demethra flinade rått, blixten som skjöt mot henne för¨ånade henne. Hon hade inte trott han skulle attackera så hastigt. Hon hoppade undan för att undvika men den träffade änden av hennes svans.
Hon gläfste till av smärta och raseri, känslan var brännande och stickande.
Hennes ögon mörknade och blicken vändes mot Taranis. Öronen vek sig bakåt, slickade, raggen höjde sig mer och huggtänderna blottades.
Huvudet var sänkt i manhöjdsposition och ögonen glimmade bland elden.
Hon kände kämparglöden växa när hon i sin kontroll kände hur grodan fick ett lyckat bett inriktat mot Vrentikens ben.
Demethra tog några varnande, långsamma och förberedande steg mot Taranis. Det här skulle han få sota för.
Hennes blick grävde sig ner i hans, långt ner. Som om hon såg in i hans själ, in i hans kropp. Som om hon såg den vändas ut och in.
På en hundradelssekund skjöt hon fram, käftrana var öppnade och ögonen smala.
Den lågt flammande kroppens mål var att fromligen krocka in i Taranis.
Få honom att välta omkull och kunna rikta in ett bett mot hans nacke eller nått liknande. Bara nått.
Strupen vore inte en dum idé, så skulle de här jäkla vargarna förstå vad som hände när man käftade emot.