Demethra kunde inte låta bli att le, en äkta TBB:are var han.
Om än lite oslipad
och ännu väldigt okunnig
för att ta sig ut i världen på egna ben,
men det skulle TBB fixa.
Det skulle de.
Hans ord var sanna,
det kunde vara en fin chans att attackera då.
-Vi måste bara komma ihåg
att det inte är vi som bestämmer.
Det som rör flockens plats
i förhållande till andra flockar
är överlåtet till vår ledare

Shiva nickade emot henne då hon talade. Han kunde inte göra annat än hålla med, för visst var det så. Och han respekterade Blossom oerhört mycket.
"Ledarens ord är det jag följer," sade han med en min som talade om att han var orubblig i den frågan. Blossom skulle han aldrig svika, inte heller TBB. De betydde allt för honom, det var hans hem och hans familj. Och han var uppfostrad efter vissa regler och värderingar, och en av dem var att man alltid skulle sätta flocken först. Han var en orubblig följeslagare, tanken på att ge sig av fanns inte ens i hans huvud. Världen hade ingenting att erbjuda honom jämfört med det han nu hade. Hans plats var i Kaiwood, ingen annanstans.
Det enda han dock kunde önskan ibland var att de som var medlemmar i flocken kunde vara lite mer roande, inte så tråkiga och stela. Åtminstone var det så han uppfattade den större delen av dem. Förutom Ijin och Blossom, och nu hade han upptäckt att inte heller Demethra verkade vara så himla dåligt umgänge.
"Hur hittade du hit, till TBB?" frågade han. "Hur hittade du till en mäktig flock som denna? Du måste ha bra egenskaper, eftersom att Blossom nu accepterade dig som en flockmedlem." Det lilla leendet var tillbaka på hans läppar, slugt och retfullt. Han gillade att jävlas med andra, och även om nu Demethra var en av de bättre i flocken så var hon inget undantag. När han sade alla så menade han också precis alla.

Demethra satte huvudet på sned och kisade mot Shiva,
frågan var svår att besvara. Hur hon hittade hit...
När hon lät tankarna rulla tillbaka i tiden var det svårt att komma ihåg just det som fick henne att börja ta de beslutande stegen mot TBB:s revir för att söka upp dess ledare.
-Jag föddes i en flock, jag växte upp med vargar som stöttade en i uppväxten. Det var vardagen. Men jag lämnade flocken som äldre, varför jag gjorde det behöver vi inte gå in på, började hon, viftade bestämt och avfärdande bort orsaken till rymmen. Ändå letade tankarna sig även till den tiden, nu när de ändå höll på med historiesnack.
Hon kom ihåg från valpåldern... Systerns lysande vackra lila pälsfärg, faderns ursinne i hans blick alltid när han lät ögonen skölja över skönheten. Deme's egna bitande avundsjuka mot systern, hur hon som i en självklarhet gick med i sin faders, sina bröders och flockens tycke om henne.
Avskum. Rest. Smuts.
Hur sen när Det hände. När de förde iväg Afrodite. Systern. Det bitande Deme egentligen kände av att det var fel, det hon egentligen inte märkte av, hon var så insluten i ett hat som inte var hennes. Men när hon blev äldre och blickade tillbaka insåg hon vad känslan varit, vad den velat och betytt. Ångest helt enkelt. Så bekantade hon sig med den känslan, och den höll i.
Hon kunde flera gånger tänka på sin syster, var hon död eller levande? Irrade hon runt någonstans där ute? Senare kunde Demethra inte längre stanna, hon lämnade flocken med avsky mot sin fader, mot sorg åt sina bröder, med längtan efter sin syster.
- Jag kom hit tillslut, men vandrade ännu ensam. Det kändes fel då, en del av mig saknades. De som kunde stötta mig, de som jag kunde stötta. En flock. Ni. varginnan lämnade även bort delen med systersdottern hon fann och systern som visade sig leva. Den delen var inte viktig nu. Hon drog upp ämnet om sin syster så sällan som möjligt. Det var avskum. Hon hedrade systern på samma gång hon avskydde hennes handlingar.

Shiva kunde inte låta bli att känna en viss sympati medan Demethra talade för det lät som en smärtsam historia låg bakom alla ord, en historia som inte nämndes. Men han kunde ändå inte hindra det svaga flinet som låg över hans läppar.
"Självklart," sade han enkelt. "Vi må vara onda och sällan sätta andra över oss själva, men TBB är mer än så för den som bryr sig om att titta närmare."
Det lät som om han talade av egen erfarenhet, vilket han till viss del också gjorde. Han visste vad TBB betydde och var för honom, och även vad flocken kunde betyda och vara för andra. Dock hade han aldrig sett saker och ting utifrån, från dem som kände sig hotade eller blev attackerade av TBB. Men det spelade ändå ingen roll ifall han såg det från en sådan synvinkel eller inte. Han var väldigt bestämd i sina åsikter och för honom var TBB en väldigt bra flock oavsett hur de handlade.
"Jag kanske borde vara glad över att du hittade oss," sade han sedan med en mystisk röst. Det var svårt att avgöra ifall han menade som vänligt eller ifall han var ironisk. Det var egentligen en blandning av båda. Han gillade att hon inte var lika stel och tråkig som de andra, men det fanns också en del som inte kunde låta bli att se henne som ett visst motstånd. Han hade enda sedan han föddes varit inriktad på att få en hög position i flocken, och alla andra medlemmar var egentligen vargar som kunde hindra honom från att uppnå sitt mål. Dock hyste han inget större agg emot dem, han hade bara svårt att se dem enbart som vänner.

Demethra rynkade pannan smått men såg rakt mot denne, hon kunde inte avgöra vad han tänkt med sina ord, men såsom så många gånger tog hon till sitt eget och lät sin egna synvinkel från det hela bestämma hur hon bestämde sig för att se det.
Hon släppte ut ett stilla skratt och skakade lätt på huvudet åt flockbrodern.
Hon kom på sig själv med att kunna slappna av bättre med denne varg, han konkurerade nästan med Duvan. Hon var en fin prick, som en ljus ängel över TBB, men ändå ond.
Demethra log vid tanken på deras möte, hon var en fin själ, ond eller god. Spelade roll just då. För att visa motsats gick hon över till Thzuki, hon var en helt rak motsats till Duvan.
Så äkclande spelat trygg, var tvungen att hysa alla hån som avr lägre än henne.
En dag skulle Deme gå om henne, i rang, i betydelse. Hon läöngtade efter ögonblicket att få se tikens blick när hon var tvungen att respektera Demethra.
Varginnan hade mött Thzu innan föreningen med TBB, det hade inte varit en upplyftande träff. Efter att hon börjat följa flocken hade hon helt enkelt blivit tvungen att respektera Thzuki, men hon gillade tiken inte mer för det.
Med en svag pisksnärt vände hon snabbt på huvudet och flyttade över tankarna till nutid.
Det var inte värt att tänka på fientligheter mellan flocken, det hade ingen skillnad. Det var bara gnäbb som visades uppmärksamhet från noll håll. När det gällde.


När det var flock mot flock. Fiende mot fiende. Styrka mot styrka.
Krig tillsammans, mot varandra. Med varandra.

Då var Thzu en varg, en flocksyster som oberoende av vad, var en av de stolpar som vargarna var och höll upp, för att binda och stötta flocken.

Shiva noterade den andres tystnad och kunde inte låta bli att fundera över vad som rörde sig i dennas huvud. För när andra vargar blev tysta gled de oftast in i sina egna tankar en aning. Ibland önskade han att han kunnat läsa av deras sinnen, men det kunde han inte. Hans krafter tillät inte det. Dock kunde han känna av deras energier vilket alltid gav honom en ledtråd till vad för sorts tankar det rörde sig om. Och energin som strömmade från Demethra var bestämd, stolt och kanske även en aning rebellisk. Men det hjälpte inte mycket, eftersom att hennes tankar kunde röra nästan vad som helst för att frammana de känslorna.
"Vad rör sig i ditt huvud?" frågade han sedan rakt ut. Det var mycket bättre istället för att spekulera och gissa sig fram till sina egna slutsatser. Och om hon då svarade ärligt skulle han få veta det exakta svaret.
Shiva hade alltid varit sådan - Nyfiken och frågvis med det ständigt irriterande flinet på läpparna. Ett karaktärsdrag som många störde sig på och få lyckades sudda ut. Men det fanns en som kunde, tre stycken ifall man räknade med Blossom och Ijin, men en som var väldigt speciell. Han anade ännu inte hur speciell.
Tankarna drog för några korta ögonblick till Duvan, och under den tiden blev leendet aningen varmare. Men sedan vände han åter uppmärksamheten mot verkligheten och det sluga i hans ansikte var tillbaka.

Demethras första reaktion på ynglingens fråga blev en ny pisknärt med svansen och en skarp blick som skärde mot Shiva. Vad hade han att göra med hennes tankar, de kallades hennas tanakr och hon tänkte dem för att de var henens och det betydde att ingen annan snokade mellan dem.
Hennes spända ansiktsmuskler slappnade av steg för steg, men den skarpa blicken hölls kvar. Slutligen slickade hon sig om den torra nosen med en skär tunga och lät öronen klippa till på huvudet.
- Att i krig spelar inget gnäbb inom flocken någon roll, att då blir alla vargar stöttande pelare för flocken som alla tillsammans, med varandra, mot andra,
henes stämma var ännu stötande och hård men hennes kroppsuttryck avr inte lika förolämpat som innan. Mer avslappnat såsom det var innan.

Shiva noterade att frågan inte hade varit så önskvärd från den andras sida vilket fick honom att känna sig smått nöjd med sig själv. Även om han uppskattade denna vargs sällskap mer än många andras så gillade han fortfarande att irritera folk. Och nog hade han lyckats med det när han ställde sin fråga.
"Det är sant, i krig står vi enade," sade han som svar åt henne. För det var sant. Ifall de skulle uppnå den vinnande positionen så var de tvugna att stötta varandra. Men visst fanns det fiender inom flocken också, inte hade Shiva tänkte stötta sina systrar när de väl stod på slagfältet. Han ville vara bättre än dem, och att ge dem en chans att glänsa genom att erbjuda sin hjälp var inget alternativ i hans värld. För honom fanns bara flockens och hans eget bästa i intresset.

[ahahahaaaaa, fantasibrist Dx förlåt för det korta svaret..]

Demethra såg in mot skogen en stund, i dess tystnad. Den som alltid stod där, den såg djur mötas, de såg bytesdjur och rovdjur öga mot öga, de såg djur bli dödade, plågas.. o den smärtan. Den såg blodet sippra ut till den, de kände bloidet sippra ner i jorden till deras rötter, de såg bytet bli avslitet, bli föda för ovdjuret och dess familj.
Ungarna som förväntansfullt hoppade runt, lekte, åt, gnabbades. För att sen växa upp, gå skilda vägar, skaffa sin egen mat, skafffa sin egen åsikt. Bli endera med eller mot.
Allt detta, att bara se och betrakta- allt.
Demethra vände huvuvdet mot Shiva igen, betraktade henne såsom skogen betraktade allt som skedde runtom dem.
-Vilken kraft bär du? frågade varginnan stilla, hon kanske inte kunde hjälpa Shiva med träning.. träning som hon säkert fick mycket bättre av sin mor och mormor. Men annat. Annat hon själv lärt sig. Annat hon själv lärt sig i unga dagar, på egen hand, och av misstagena hon begått.

Shiva fick en nöjd min i ansiktet då han hörde hennes fråga. Om vilken kraft han bar. Sanningen var den att han inte hade en, han hade två. Och båda var de perfekta för den illvilliga lilla vargen.
"Jag har inte en, jag har två. Den första är energi. Och anta inte som alla andra att det rör sig om energiklot eller liknande. Nej, jag kan känna av energier i omgivningen så pass bra att jag knappt behöver mina ögon. Varje liten detalj i världen är genomsyrad med mer eller mindre energi oc jag ser varenda liten sak med hjälp av kartan som energierna kan måla upp i mitt huvud."
Det syntes i hans ansikte att han gillade kraften, för den gav honom frihet. Han älskade att sluta ögonen då han rusade genom skogen, koppla bort synen och endast förlita sig på kraften han hade. Energierna flödade genom naturen och han gillade verkligen att han kunde se dem. Det kändes för den unga hanen som om han var en del av skogen. Och det ville han vara, eftersom att detta var Morikos hem. Och han hade stor tilltro i jordens Gudinna.
"Sedan har jag min snabhet också, vilken tillåter mig att röra mig fortare än andra vargar. En stor fördel i vissa tillfällen." Återigen hade han den nöjda minen som talade om att han var stolt över den han var.

Demethra nickade stilla, den sortens energi kände hon igen, det var ytterst få som bar den, men hon kände igen den.
Hur hon än då letade för vem det var hon träffat som bar den kraften, så kom hon inte på vem.. Tankarna letade sig till en mörkgrön långbent vrenvarginna med synliga rivmärken över bland annat bringan. Det grep tag i henne, Avani.
Den långbenta varelsen som Demethra mött för många många år sen, hon haade varit darrig och nästan rädd. Varginnan kom ihåg det som igår, vinterdagen när hon mötte den flickan. De hade blivit goda vänner, bara över den natten de tillbringade tillsammans i snökojan hon byggde åt dem. Hur de kom sig till att bygga snökojor för den antten kom hon dock itne ihåg. Var det snöstorm? Eller ren bitsk kyla de behövde skydd för? Kan det ha varit en fara som skärrade upp Avani ännu mer och som fick Demethra att bygga skydd? Orsakerna fanns det många av, mnen inga svar.
Deme ägnade inte mer åt det, de frågorna var oviktiga, bara grejen att Avani dykt upp på hennes näthinna var fint. Hon hade alltså betytt ganska mycket egentligen, ä'ven om varginnan lagt märke till det i den vrede som drogs ur henn när hon möttte Diablo och fick veta att han avrättade Avani och hennes bror, det tillsammans med sin egen bror.
Hon kom ihåg deras möte, det var första gången hon mötte honom över huvudtaget, först fick hon veta att han var far till Demethras systerdotter Leóns kommande valpar. Redan det var avskyvärt nog.

Demonstartivt drog varginnan bort sina tankar från varghanen, energi och snabbhet sa Shiva. Demethra fokuserade sig på ämnet. Energi och Snabbhet, ingen Avani. Hon är död och borta.
-Vem har du ärvt dina krafter av? frågade Demethra lugnt, tuan att visa någon större fantast över de speciella krafterna.
Snabbheten kunde ändå faktiskt vara till nytta, henne stankar dorgs till det eventuella kriget hon bollat med i huvudet.
Han avr ingen dålig grabb, bara han höll sig inom TBB's ramar.

Shiva ryckte lite lätt på axlarna när han hörde Demethras fråga. Han hade aldrig tänkt på det. Hans mors krafter var inte lika hans egna, och inte heller mormoderns krafter var något som påminde om hans. Morfadern var ett mysterium, men han tvivlade på att krafterna kom därifrån av någon outgrundlig anledning. Så varifrån kom dem?
"Jag vet inte," svarade han sanningsenligt. "De kommer inte från mor eller mormor. Och far har jag aldrig mött, inte heller är det brukligt att tala om honom med mor, så jag vet inte heller vad han har för krafter. Kanske de kommer därifrån, men det är bara gissningar och ingen fakta om jag säger det."
Tanken på att han faktiskt visste så lite om sin familj gjorde honom en aning ledsam. Inte för att de borde vara vargar som var värda att minnas eftersom att varken Blossom eller Ijin talade om dem, så utåt sett verkade han inte bry sig. Men han var ung och nyfiken, klart han ville veta om sitt släktled! Och tanken på att hans förfäder kanske alltid skulle förbli ett mysterium var inte så roligt för Shiva. Han kunde inte låta bli att undra ifall hans far hade tyckt om honom, varit stolt över honom och velat lära honom allting som han själv hade kunnat. Men det kanske han aldrig skulle få veta.
En svag suck gled över hans läppar utan att han tänkte på det. Men i övrigt visade han inte sina sorgsna känslor åt Demethra. Han var ganska sluten av sig, ansåg inte att andra skulle veta vad som rörde sig inom honom.

Demethra lyssnade stilla, så Shiva kände inte till sin fader...
Det betydde att Ijin inte berättat åt honom, var han en skam för henne?
Eller tyckte hon enbart det var oavsevärt att informera om en sån grej?
Demethra själv försökte tänka hur hon skulle ha gjort om det varitmhon som stått där med valparna,
hade fadern varit en varg som inte varit speciellt speciell hade de knske fått veta,
hade det varit en skam skulle hon antagligen utelämnat honom.
Hon avbröts av valpens lågmälda nästan ohörliga suck,
hon var inte säker på om det var ett tyngre andetag eller en suck.
Ändå sänkte hon huvudet ner lite till valpens höjd.
-Är du okej Shiva?, frågan innehöll bara några fåtala ord,
men ändå så mycket mer. Nått av det mesta känslosamma hon någonsin sagt, eller iallefall på ytterst väldigt länge.
Hon frågade aldrig hur folk mådde eller huruvida de var okej,
så sällan att man faktiskt kunde säga aldrig utan att överdriva eller ljuga.
Men den här gången hade hon frågat, det med en lugnande, trofast men samtidigt tröstande röst.
Som om hon varit valpens moder och nått mycket svårt hade hänt.
Hon var långt ifrån den här valpens moder, hans moder var nån annanstans,
och hon var ju till och med någonstans, kanske i närheten på reviret kunde det hända sig.
hon var ju inte död allktså, hon avr vid livet och fanns vid Shiva, som hans mor, som hans skyddare.
Demethra slöt ögonen hårt en stund, medans hon väntad epå svaret från Shiva,
hon förbannade sin reaktion, sitt uppförande, valpen skulle förstå henne fel.
Vad skulle den annars göra?

Ingen varginna i TBB sänkte huvudet till en random valp i samma flock
och frågade om den var okej med en röst som kunde vara en moders.

Leendet suddades för några ögonblick ut från hans ansikte och de mörka ögonen såg rakt in i Demthras då hon böjde huvudet emot honom och ställde sin fråga. Han visste inte riktigt vad han skulle tro. Hade hon sett igenom hans fasad, eller gissade hon bara? Han kunde inte veta, men det som fick honom att stanna upp under dessa ögonblick var inte fundersamhet. Det var känslan som kröp över honom. En känsla av att vilja berätta, säga precis allt som rörde sig inom honom, allt han tänkte på och funderade över då det kom till fadern. En känsla av att vilja berätta som han aldrig hade haft för någon annan än modern.
Men dessa ögonblick tog slut och huvudet vändes bort i en fnysning. Och när han åter såg på Demethra så var det med samma leende som tidigare på läpparna.
"Visst är jag okej! Varför skulle jag inte vara det?" Rösten var självsäker och kanske aningen dryg. Dock inte för att han önskade vara det emot Demethra, men för att dölja att det faktiskt fanns saker som han hade velat säga åt henne. Men man fick aldrig visa sig svag, det var då man kunde falla.
"Ifall mor inte vill berätta om far så antar jag att det inte finns mycket att säga om honom. Alltså finns det inte mycket nytta jag kan dra från det jag skulle få höra om honom ifall hon berättade heller. Han var säkert endast en varg i mängden."
Svansen hade höjts en aning bakom honom och Shiva talade med en nonchalant röst. Det lät verkligen som att han inte brydde sig.
Håll känslorna inom dig, annars kommer de att bli din undergång.

Demethra höjde sitt huvud igen,
det kändes som om hon väntat på hans svar i en evighet,
och att när hans blick mötte hennes- som om de korta sekunder varit timmar.
När han väl svarade hade han sitt normala leende på sig igen,
det som varit borta i allvarlighet för några sekunder sen, hans röst var så självsäker.
Hon såg på honom stilla för en stund innan hon ryckte till med huvudet,
-Hon har säkert en anledning. Släpp din fader unge man,
om Ijin vetat att han var till nytta för dig och var en viktig person
så skulle hon talat med dig om honom, Demethra lät säker på rösten,
som om hon trodde sina ord och vår säker på att det helt enkelt var såhär.
Egentlgien var hon inte så säker.
Men det var bäst för Shiva att veta att det skulle vara såhär,
vilket det också kanske helt enkelt också var.. Bara det att Demethra själv inte insåg det.

Huvudet ruskades lätt och det var med en nöjd min som Shiva sedan såg på den brunröda honan. Det skulle nog ta ett tag för honom att erkänna det, men han gillade henne skarpt. Hon var helt annorlunda jämfört med resten av flocken, vilket var uppskattat av den unga hanen.
"Du har rätt, det finns ingen mening att ödsla tid på sådana tankar." Orden lät övertygande då de kom från Demethra, och Shiva som själv hade försökt övertala sig att tro det ville inte göra annat än tro på att hon hade rätt. Och det var också precis vad han gjorde. Tankarna på fadern sköts undan, åtminstone för dennna gång. Han var säkert ingen varg som var viktig. Men säkerligen skulle tankarna återvända till honom någon gång mycket snart.

Han tystnade några ögonblick och såg på Demethra med något avsmalnade ögon, som om han försökte lista ut något. Och när munnen sedan öppnades och han talade kunde man höra en ton av ärlighet i hans röst som inte var särskilt vanlig.
"Vet du, du är faktiskt inte så dum att umgås med."
Varför han sade det visste han inte, kanske för att han hoppades att hon inte skulle tycka att han var tråkig. Dock så var det inte heller ett helt erkännande, för han hade ingen större lust att säga hur mycket han gillade hennes sällskap. Det höll han för sig själv för det behövde hon faktiskt inte veta. Åtminstone inte nu.

Demethra kom att tänka på Duvan.
Hon minns ännu deras möte, Deme's och Duvan's.
Var var hon nu, för ett ögonblick ville varginnan se henne.
Se hennes lilla ljusa gestalt framför sig.

Shiva såg tillbaka mot henne (?), båda valpar men Shiva
var så långt ifrån Duvan.
visserligen var den vita lilla varelsen ond,
eftersom hon var med i TBB, men ändå kändes hon som den goda
ängeln som gick runt och välsignade alla.
Demethra log, insåg sen att det väntades ett svar från hennes håll på
Shivas stora öppnande. Hon såg på honom en stund, visste inte vad hon skulle säga.
Banna honom eller vara moderligt lugn.
-Det är inte fel att stå sina flocksyskon nära, men...
hon skulle inte bli någon mor åt den här valpen, hon hade såna känslor, så som när hon frågat om han var okej, den blicken hon givit honom, den han besvarat henne med. Den stunden... Den var inte bra.
Den var inte godkänd. Hon var inte valpens mor, hon levde här bland dem. Ijin fanns här. Inte Demethra. Hon borde veta hut och hålla sig undan honom från och med nu en stund, så han inte fick annat för sig. Varginnan ruskade på huvudet lätt, såg upp på valpen igen.
-Det var inte dumt att möta dig heller, men det är bäst jag går nu, hon avslutade hela grejen tvärt. Mötet, samtalsämnet. Hela grejen. Det var bäst så. Det var bäst så.
Demethra gav honom en sista blick, sen vände hon enkelt. Lämnade väl smälta tassavtryck av där hon stått så länge dom pratat. Lämnade mörka fläckar på de närmsta trädstammarna där elden bränt, elden som tidigare riktats mot denne Dimitrij och Taranis.

Och valpen såklart, den lämnade hon också bakom sig när hon lugnt, som om inget hänt, vandrade iväg. Uppför en kulle hon tidigare vandrat nerför och upptäckt Dimitrijs gestalt, efter att ha gått nått tiotals meter från Shiva stannade hon upp. Stod en stund stilla och vände sig sedan om mot Shiva.
-Vi ses, det här var inte sista gången. Men det är bäst såhär just nu. Jag smiter inte från mötet, från dig. Men just nu så... Vi ses, hon såg ner i marken en stund. Som om hon skulle säga nått mer lämnade hon upp munnen halvt. Sen vände hon enkelt och försvann ur sikte. Hon var klar här nu för stunden. Kanske senare, kanske inte.

Kanske sågs de i det där kriget Shiva fantiserade om,
kanske i evighetsfredslöftet mellan Qu och TBB.Kanske inte alls.


|| Börja avsluta där? ^^ ||

[Ja, det är väl lika bra, jag har ändå inga fler idéer om vad som ska kunna hända ^^]

Det var med en fundersam min som Shiva granskade varginnan då hon drog sig undan mer och mer. Först i samtalet och sedan även fysiskt då hon vandrade iväg från honom. Och någonting med det hela var roande i den unga valpens ögon. Så när hon väl vände sig om för att säga sina sista ord hade han ett svagt leende på läpparna, och det syntes att han försökte hålla tillbaka det. Det hade kunnat vara mycket större.
"Sannerligen så kommer vi att mötas igen, Demethra," sade han med en väldigt lugn röst med tanke på den roade känslan han försökte undertrycka. "Vi ses..."
Sedan reste Shiva sig upp, såg efter henne där hon försvann mellan träden. Och när hans ögon inte längre kunde se henne så slöt han dem och lät energikraften ta över. Hon lämnade ett spår av röd, het energi - typiskt vargar med eldkrafter. Och han hade inte haft några problem att följa efter henne. Men det lockade honom inte, han hade andra saker att ta itu med just nu. Det var ett tag sedan han hade träffat Kali eller Usha, åtminstone utan någon i närheten. Kanske det var dags att ta itu med det. Båda systrarna kunde nog behöva en rejäl dos av sin broders retsamma ord och hånande påståenden.
Så med en glad min vände han sig sedan om och skuttade bort mellan träden.

[Kort D; men ah, nu är det väl avslutat! ^^]

|| måste liksom bara... ||

AVSLUTAT