Den stora fakargen sveper över himlen. Vingarna arbetar för att hålla den stora
kroppen uppe. Något som går ovanligt lätt. Han sveper med vindarna och
njuter av vinden som drar i pälsen och fjädrarna ger ifrån sig ett mjukt frasande
ljud som drunknar i vindens sus.

Solen står högt på himlen. Det är varmt. Något som dock inte stör denna fakarg.
Han kan temperera sin kropp efter omgivningen så hettan stör honom inte så mycket.
Han lyssnar till energierna i området. Lyssnar till sandens stilla sång. Det befinner
sig någon innanför gränsen som inte ska befinna sig där. Saturn har lagt de flesta
flockmedlemmars energier på minnet. Han är säker på att denna som nu klampar över
sanden inte tillhör Devils.

Men han måste oxå vara försiktig. Så att främlingen inte tillhör någon av de flockar
som Devils inte vill ligga i krig med just nu.
Vingarna fälls in mot kroppen och den stora hanen dyker ner mot sanden som sträcker
sig så långt ögat kan nå. Den gyllene blicken fixerar en brun gestalt som gör intrång
på Devils revir.

Den stora hanen tar mask. Sanden yr omkring honom när han landar med en duns.
Han styr över energierna så att benen inte tar skada av tyngden som blir i slaget.
Han reser sig i sin fylla storlek. Svansen piskar till bakom honom innan han lugn och
med värdighet vandrar fram mot den främmande tiken.
"Vem är du och vad har du för ärende på dessa marker?" Frågar han.
Ta reda på fakta innan han handlar. Det är något han länge gått efter.

[Säger till Azazz att svara nu. :3]

På avstånd bevakar den bruna den nya fakargen. Solen står högt på himmelen och värmer hans befjädrade rygg. Vingarna är utspända i sin fulla bredd och han seglar obekymrat på den varma termiken. Uppåtvindarna ger en dag som denna nog med kraft för att han ska kunna segla utan hjälp av sin egen vind. Och all energi han kan spara är han tacksam för. Sanden dansade långt under honom och om han hade stått stilla tillräckligt länge hade han kunnat se dynornas vandring. Öknen var en minst sagt märkvärdig plats. Han slog med de kraftiga vingarna för att vinna lite höjd och det dova ljudet av när de fylldes av luft ekade i de små öronen. Benen hölls uppdragna mot buken och svansen gungade i takt med stjärtfjädrarna för att hålla honom rak i luften.

Gamen visste inte om den randige hade sett honom ännu. Han hade lämnat den andre för natten då han absolut inte ville tillbringa den med främlingen och hade ännu inte tagit sig tid att möta upp Saturn. På ett bra avstånd höll han sig således. Tankarna virvlade i hans hjärna, men för tillfället mådde han relativt bra. Det som gnagde nu var hungern. Han hade inte ätit som han skulle på ett bra tag. Denna dag skulle få bli en jaktens sådan. Han behövde mat. Ännu aningen undernärd och med en stor kropp behövde han all energi han kom över.

Blicken svepte över området för ett ögonblick. Frånvarande tog han in omgivningen på nytt. Sand, sand, sand och hårt packad sten långt borta. Vid horisonten kunde han skymta ett ensamt litet moln. Utan större intresse undrade han om det skulle dunsta bort snart, eller kanske skänka lite skugga.

Med ens drogs blicken åter mot den randige när denna som hastigast dök mot marken. De blå sökte sig därefter genast mot vad det var Saturn dök efter. En främmande gestalt skymtades långt där nere. På högre höjd än tigern befunnit sig var det inte mer än en avlång fläck, men likväl förstod Azazel snabbt att det var en varg. De stora vingarna slog ett par kraftiga slag och lejonet lät sin egen vind ta form och ge honom fart framåt. Så snart han hade nog med fart fälldes vingarna tätt mot kroppen och han föll mot marken. Med nosen före närmade sig fakargen marken med häpnadsväckande hastighet. Adrenalinet pumpade och han lät ett leende pryda läpparna för ett ögonblick. Frihet.

Så snart han var lagom nära marken fälldes vingarna ut med ett kraftigt ljud. Sanden yrde då den stora varelsen tvingade undan luften med sin existens, men då han ännu var allt för långt ifrån de andra tog han inte mark. Med en djup båge tillät han sig själv att sväva längs marken med näst intill samma hastighet som förut. Snabbt närmade han sig de båda andra och stjärtfjädrarna fälldes ut i sin fulla bredd samtidigt som kroppen rätades upp i en bromsande pose. De fyra tassarna tog mark och han stannade någorlunda graciöst i sanden. Det mjuka, om än svidande varma, underlaget lät honom glida en bit innan farten tog helt slut och sanden yrde på nytt.

Nästan innan han helt stannat fälldes vingarna in och han fortsatte framåt mot de andra. Han hade medvetet valt att stanna en bit ifrån, så att inte överösa dem med sand. "Och vem är ni?" Han såg inte åt Saturn, utan vände sig genast mot den främmande vargen. En tik av doften att döma. Så snart han ansåg att han var nära nog och kunde stanna såg han snabbt åt den andre, mest för att bekräfta att han sett honom.

Solen steg sig ännu högre på himlen och öknen blev allt varmare. En plötslig längtan
efter vatten slog sin rot inom henne. Men naturligtvis fanns inget sådant här. Bara sand
och oändlig klarblå och molnfri himmel. Hon skulle just fortsätta sin vandring då något
skymtade högt upp i hennes synfält. Huvudet höjdes och blicken behövde inte söka länge innan
den fästes på något i skyn. Något mycket större än en vanlig fågel.

Trots dennes storlek verkade den inte ha några större problem att hålla sig svävande och hon
granskade varelsen intresserat. Den närmade sig henne. Hon svarade först inte på främlingens fråga.
Hon tittade bakåt som för att försäkra sig om att det var henne varelsen talade till.
Sedan vred hon tillbaka huvudet mot den randiga främlingen.

”Daylight”
presenterade hon sig. Svansen svepte betänksamt till. Det senare kunde hon inte svara
på då hon inte visste det själv. Hon antog att varelsen framför henne inte ville höra svaret
vet ej och hon förblev tyst.

Sedan gled uppmärksamheten och blicken iväg till en andre individ på det blåa himlavalvet.
Denne var mycket likt den tidigare enligt hennes uppfattning. Varelsen verkade även den
styra mot hennes håll. Även den dök likt den randige tidigare hade gjort men landade en bit ifrån henne
och den randige varelsen. Då även den undrade vem hon var så upprepade hon sitt namn.

”Daylight”
Hon tog en paus innan hon åter talade.
”och vilka är ni?”
Sedan satte hon sig ned och lät blicken pendla mellan dem båda.

Han hade tidigt lagt märke till att påfågeln fanns i närheten.
Ja, påfågel. Det är Saturn's eget privata smeknamn på den andre
fakargen. Men han lägger medvetet inte ner något större intresse
på den andre. Det är främlingen som tar upp fokus nu.
En främling som snart kommer få lära sig vad som händer om man
objuden klampar in på Devils revir.

Ett flin vilar på tigerns läppar.
"Daylight..". Säger han som för att smaka på orden.
"Du kommer få se på allt annat än dagsljus om du inte berättar ditt
ärende på dessa marker". Säger han och ser på henne med
genomträngande blick.
Saturn är ute efter att leka lite med henne. Få reda på hennes sanna
avsikter. Men nog trånar den stora hanen efter att få sätta tänderna
i den lilla bruna sköra kroppen. Det är en känsla han har saknat länge.
Ett begär han gärna bejakar.

"En Gam av öknen. Och en... randig falk." Gav han som svar vid den främmande tikens fråga. Hon behövde inte veta mer. Saturn fick stå ut med att bli presenterad så.

Azazel fnös lätt vid Saturns ord. Den randige verkade tro att han var något. De var ingenting, någon av dem, men visst var det deras plikt att jaga främlingar på flykten. Jaga dem... Den lejonlike följde upp vid den randiges ord och brydde sig föga om vad den andre sade. Just nu behövde de veta vem det var de stod inför. Vad de än gjorde fick de inte råka på att sluka en från en annan flock, om det inte var Qu. Vad han hade förstått så var det fritt fram att äta alla Qu's medlemmar, så länge man kunde ta sig därifrån utan problem. "Vill du komma här ifrån helskinnad vore det klokaste att vända om, oavsett ärende." Med en blick åt Saturn som sade att hot inte var ett bra sätt att komma underfund med vem en främling var vände han sig sedan åter mot den främmande. Han hade visserligen själv hotat nu, men det endast för att följa det Saturn sagt. Det vore underligt om han plötsligt bytt spår. Oavsett om hon tänkte gå eller inte, så tänkte han inte låta henne fly om det inte fanns någonting som sade att han inte fick äta henne.


[Approves småskisser! Kompenserar för den korta texten XD ]

Saturn's fokus ligger på tiken. Trots att han är mer än medveten om att
påfågeln står alldeles ijämte. Vinden sveper genom öknen. River med sig
sand och drar i pälsarna och får fjädrarna att frasa. Vilar mot nacken
på tigern. Han markerar med kroppspråk att tiken inte är välkommen här.

Genomresa? Ett dumt drag. Han flinar kallt och likgiltigt åt tiken.
"Det märks att du inte är vidare klok. Att sätta tass i denna öken utan
specifikt ärende kan vara... ödesdigert". Han fuktar nosen med tungan.
Han skulle inte ha något emot att sätta tänderna i den lilla bruna kroppen.
Det skulle faktiskt vara riktigt trevligt.

Han lyssnar till tikens energier. Ser på henne där hon nu sitter ner framför
dem. Den här tiken måste vara dum på riktigt. Flinet vilar på Saturn's
läppar. Hittills har han försökt hålla tillbaka impulsen att bara kasta sig över
Daylight. Saturn tar två steg närmare tiken. Sedan ännu fler. Tills han
står alldeles nära.

"Du kommer få ångra dig bittert att du beträdde dessa marker, min dam".
Säger han med en drypande sarkasm på de sista orden.
Efter det är det ord och inga visor. Han hugger snabbt efter tikens strupe.

Han svarar inte henne. Bryr sig inte om att ge svar på tal. Inte denna gången. Han hade diskuterat nog. Han visste inte var hon kom ifrån, visste inte vem hon var, men efter att ha stått still en stund, andats in hennes doft, hade han beslutat att hon inte tillhörde någon flock. Flockvargars doft var speciella, doftade av många vargar. Av gemenskapen. Men inte denna hona. Vilket innebar att det inte fanns någonting som sade att det skulle reta fienden. Och till råga på det så befann hon sig på reviret. - Om den främmande individen inte har någon vettig anledning att beträda markerna, döda honom. - Så löd reglerna.

När Saturn yttrat sig och börjat röra sig närmare hade Azazel redan sänkt huvudet. Skuldrorna rörde sig under den tjocka manen. Upp, ner, upp, ner. Utan större brådska hade han vandrat närmare tiken, men i en kringgående rörelse. Mot en plats vid sidan om henne. Han tänkte inte ge henne chansen att fly. Flykt var hans eget element, hans egen styrka. Och flyktvägar ville han påstå sig vara expert på. Och denna tik hade ännu för många.

När den randige sedan avslutar den sista meningen väntar inte Azazel längre. Sekunden innan den tigerlike gör utfall har den bruna fakargen hukat sig och sedan kastat sig framåt. Han slog efter hennes svank med en stor, kloförsedd, tass. Yttrade inga ljud. Lade inte vikt vid att morra. Hans mage kurrade ohörbart, men känslan av att ha en eventuellt blivande måltid framför sig fick det att värka i buken. Den lilla tiken skulle dö.

En efterlängtad vindil drog genom öknen och lekte lätt med hennes gröna
pannlugg. Dock inte alls lika sval som hon hade väntat sig. Sedan var den
förbi och den obarmhärtiga värmen kastade sig genast över henne igen.

Den gröna blicken vilade på den randige då han talade. Att sätta sin tass
i denna öknen kan vara ödesdigert. Hon lyssnade till hanens ord.
Jo det hade hon nog redan kunnat gissa sig till utan att hanen berättade
det för henne.

Då den randige närmade sig henne var hennes enda reaktion att resa sig.
Hon ryggade inte tillbaka och blicken var fortfarande stint fäst i dennes.
Svansen svepte åter till innan den blev stilla i en stel position. Flinet i hennes
ansikte var fortfarande brett och tycktes nästan endast växa sig bredare för
varje ord den randige hävde ur sig.

Ånger. Hon tvivlade starkt att hon skulle känna något sådant över detta
Möte, eller över något annat för den delen. Då Den randige högg efter
henne kastade hon sig hastigt undan. Men hon hade inte varit beredd på
lejongamens attack.

Hennes fokus hade legat på den randige och det hade
undgått henne att lejongamen hade smugit sig runt henne och attackerat bakifrån.
Ett rött sår uppenbarade sig nu på hennes flank och hon snurrade väsande
runt och högg mot denne.

|| gaaah bokmärkena fungerar juh inte D: kan ni inte maila mig när det är min tur att skriva? ||

Hans högg missade. Käkarna klapprar ihop med en smäll. Men flinet brednar ändå när tiken inte är utom skada då påfågeln smugit runt och attackerat från ett annat håll. Tiken vänder sig mot den brune. Tigern kastar sig på nytt mot henne. Nu med utspärrade klor som trånar efter att få sjunka ner i det mjuka skinnet på tiken. Att vända honom ryggen är ett bittert misstag. Hans tanke är att med sin tyngd pressa ner tiken mot marken. Så att dennes attack mot påfågeln misslyckas.

[Fruktansvärt kort. -.-]

När han träffade med tassen tog han mark med den andra. Kroppen snurrade runt tassen av farten och han landade snart nog med de resterande tre. Tiken - Daylight - hade nu vänt sig mot honom, och istället för att undvika som han hade gjort om han varit ensam valde han att möta hennes attack. I samma stund han satte alla tassarna i marken tog han ny sats och kastade sin stora kroppshydda mot den betydligt mindre tiken på nytt. Än en gång med båda tassarna redo och beredd på att slå till henne med dem båda när hon bet mot honom.

[Daylight, du får bestämma om hon träffar, spelar mig ingen roll ;D Tänk bara på att om hon ska bita i halsen så har han en tjock lejonman där :3 ]

Hans kropp tynger ner den mindre tiken och han ler nöjt. Men sen hugger tiken mot hans strupe. Då blir han inte glad trots att han hade tänkt möjligheten att hon skulle kunna göra det. Han drar hakan mot halsen och öppnar käften på vid gavel så att tikens hugg endast slår emot hans öppna käft. Han ligger kvar där han ligger på tiken. Vingarna ligger utbredade åt sidorna på sanden. Den fjädertippade svansen studsar upp och ner på sanden bakom honom. Han lättar tyngden som vilat på tiken lite så att han ska kunna slå mot henne med sin ena kloförsedda tass. Tiken ska dö. Han tänker inte ge sig förrän hon är död. Så frustrerande att hon inte bara kan dö. Faktiskt är han glad över att tiken valt att vandra in på reviret. Nu fick han lite att göra i alla fall. Han har fortfarande inga tankar på påfågeln.

Han gav ifrån sig en kraftig morrning när Daylight ryckte loss en tuss av hans päls och vände sig morrande efter henne när han missade med tassen i frustrationen. Morrningen övergick i ett småroat flin när Saturn pressade ner tiken med sin kropp. Utan att vänta, och utan att se mot tigern, bet han efter tikens ansikte som vändes mot Saturns hals i hopp om att sluta sina korta, men kraftiga, käkar om hennes huvud.

[Jättekort, menmen, det duger XD ]

|| felåt för segrt svar ||

Då lejongamen högg efter henne reagerade hon blixtsnabbt genom att slänga iväg huvudet. Men det var för mycket för henne att hålla reda på dem båda samtidigt och hon träffades utav den randiges tass. Ett mycket högt morrande läte lämnade henne och hon snurrade runt så gott det gick och högg först mot lejongamen sedan mot den randige. Utan att ta reda på om hon träffat högg hon igen samtidigt som hon gjorde en ansats att kränga sig ur den randiges grepp.

Hans tass träffade och fliner vilar åter på hans läppar. Men när tiken sedan hugger mot dem båda igen morrar han argt. Då han ligger över henne så lyckades hon få in ett hugg mot hans bog. Han ryter surt och hugger tillbaka. Siktar på tikens strupe. Om han nu får tag i henne tänker han inte släppa förrän livet har lämnat den bruna tikens kropp. Han är frustrerad på tiken för att hon inte bara kan dö. Så det ska han se till.

[Usch.. Kort. -.-]

Än en gång fick han hejda sig då hon högg efter honom och sedan Saturn. Hal som en ål. Det var vad hon var. Ilskan bubblade inom den brune. Varför ville hon inte bara dö?! Han högg på nytt efter hennes ansikte, än en gång i ett försök att sluta käkarna om hennes huvud. Morrningen brummade genom luften och fick hans bröstkorg att vibrera med ljudet. Hon skulle INTE komma härifrån levande.

[Älskar att skriva seriösa roll med den oseriösa avataren som förstör XD ]

|| felåt sjuhundra gånger att jag inte svarat :c har inte haft fantasi alls att skriva ||

Hjärtat dunkade hastigt och paniken slöt sig kring henne likt en bubbla. Men ändå gav hon inte upp. Envisheten och stoltheten var alldeles för starka för något sådant. Om hon nu skulle dö skulle det inte bli liggandes, bönande och bedjande. Hon lyckades undvika lejongamens gap. Men triumfen blev inte långvarig. Hon kände den randiges tänder slutas kring hennes strupe. Allt övergick till slowmotion framför hennes ögon. Det var som om begreppet tid upphörde att existera. Ändå kunde den inte vara mindre existerande. Hennes rörelser stelnade och kroppen blev helt lealös, en kombination av chock och den smärtvåg som sköljde över henne. Smärtan var total och värre än allt annat hon någonsin känt. I hela sitt lilla patetiska liv. Hon snappade vilt efter luft men hon fick ingen. Känslan att inte kunna andas var skrämmande. Hjärtats rytm saktades ned och musklerna skrek frenetiskt efter syre omedvetna om att hon inte var i stånd att ge dem vad dem ville ha. Hennes bruna päls färgades röd av sitt eget blod. Hur hon än försökte hålla sig kvar vid sitt liv så gled det allt längre bort från henne. Trots smärtan tvingades hennes läppar till att bilda ett leende. Synen flimrade framför hennes ögon. Minnen snurrade i hennes huvud och hon tyckte sig se mor och systern framför sig. Hon älskade dem. Ja hon älskade även modern. Trots dennes svek. En känsla av ånger drog över henne men försvann lika hastigt som den kommit. Modern och systern försvann även dem. Hennes hjärna orkade inte längre skapa fantasier åt henne. Musklerna klarade inte längre av att hålla läpparna uppdragna i leendet och det dog ut. Blicken var fäst rakt fram men hon kunde inte se. Hjärtat stannade helt. Den gröna blicken blev tom och den lilla gnutta liv som fortfarande fanns i henne blåstes ut likt ett löv med vinden.

|| Nu är hon död. ||

Ett njutningsfullt kuttrande ljud lämnar honom när hans tänder träffar sitt mål och sluter sig om tikens lilla sköra hals. Blodsmaken får det att gå rysningar längs med hanens ryggrad. Han älskar smaken av blod och det är alltid en sådan sensation varje gång han får smaka blod. Stjärtfjädrarna längst ut på den randiga svansen fälls ur även dem och varje fjäder börjar vibrera i samklang och ger ifrån sig ett mjukt frasande ljud som nästan skulle kunna liknas med en skapperorms skallra.
Han känner tikens lilla kropp förlora alla spänningar och blir tillslut helt slapp under honom. Med ett enkelt knyck med huvudet hör han det knäckande ljudet av tikens nacke som bryts. Försäkring på att hon verkligen är död. Utan att släppa greppet om tikens hals smiter tungan ut genom mungiporna och slickar blodet om läpparna. Men blandat i blodsmaken kan han känna något annat. En söt/besk smak. Hur kunde han missa det? Med en snabbrörelsekombination har han backat, svept till med hela kroppen och i en krängande rörelse kastat den livlösa lilla bruna kroppen bort från sig. Han försöker hålla sig från att inte svälja. Att förbjuda kroppen en sådan reaktion. Han spottar ut tikens blod i sanden men inser att det inte är nog. Med tassen skyfflar han över sand på blodfläcken och går sedan fram till tikens kropp. Han står med ryggen mot påfågeln. Sen sänker Saturn huvudet och börjar hulka. Försöker tvinga fram en kräkreflex. Han lyckas och hela kroppen drar ihop sig i kramp och en stinkande hög hamnar på sanden alldeles i jämte tikens kropp. Sen vänder sig Saturn om igen och ställer sig bredbent. Sen börjar han med framtassarna att skyffla sand över både högen och den bruna lilla kroppen. Begrava det i sanden. Han tycker sig erfara att rörelserna känns stela och monotona. Han måste försöka göra något åt det snabbt. Rena kroppen så fort som möjligt.

[Såg att Daylight har gift som kraft. Det kan man spinna vidare lite på. xD]

Än en gång lyckades det lilla kräket slinka undan hans tänder och käkarna small samman med ett skarpt klapper. I ren ilska höjde den lejonlike sina båda tassar ut åt sidorna, i en rörelse inte helt olik när vingarna fälldes ut.

Saturns käkar slöts om den lilla tikens hals.

Azazels båda tassar slog hårt ner mot den bruna kroppen i en samfälld rörelse. Med hela fakargens tyngd bakom slagen träffade han äntligen tikens kropp. Han undvek huvudet, den del som hela tiden slank undan, undvek att slå på Saturn och backade sedan. Den lilla var redan död. Det fanns inte mer han kunde göra.

Ett kort, framstött, ljud bröt sig fram ur den lejonlikes buk. Han ville inte bara stå och se på. Han ville hellre dela än inte få något. En obeskrivlig hunger lekte i de klarblå ögonen. Ljudet ackompanjerades av ytterligare ett. Det tredje dog bort innan det lämnat Azazels strupe.

Blicken studerade tankfullt Saturn när denne kastade den livlösa kroppen åt sidan på ett vis som verkade olycksbådande. Tigerns uppsyn sade sedan allt. Den brune tog sig snabbt bort till det lilla döda kräkets kropp, sänkte huvudet och lät nosen dra in dess doft. En kort morrning lämnade sedan gamen och han rynkade på nosen. Gift.

Som för att bekräfta tanken hade Saturn slutit upp vid kroppen och klökts upp hela maginnehållet bredvid den lille. Äcklad backade Azazel, för att undvika eventuella stänk av den illaluktande sörjan. Vidrigt. Plötsligt gladde han sig åt faktumet att han missat gång på gång. En röst i hans bakhuvud sade att han var orolig för Saturn. Orolig för honom? Kanske...

Med baktassarna valde han att hjälpa den randige att täcka över kroppen med sand.

[Bör vi säga att det är avslutat då? C: ]

|| Ja det tror jag ^^ ||

A V S L U T A T