Dimmslöjorna tycktes tjockare än vad Zahari tidigare sett när han vandrat över slätten. Det var knappt så det gick att se bortom nosen, vilket var förargligt med tanke på att han ville till Civitas snarast möjligt. Att det började skymma gjorde inte saken bättre - det ideella hade varit att nå Civitas för att vila, inte att behöva sova ute på slätten i det råa vädret. Packningen orkade han bära ganska långt men nu började selen skava och väskorna vägde tungt, trots att han inte hade alltför mycket kristaller kvar att byta. Zahari rynkade nosen och beslöt sig tillslut för att stanna och vila. Vid en jordplätt samlade han ihop lite torr ved, och med en utandning antände hans flammor en liten brasa. Tillräckligt för att hålla varmt, erbjuda ljus, och varna andra att inte komma närmare. Inte för att de skulle se hans lilla eld särskilt bra i den här dimman.
     Zahari började nästan dåsa till när han plötsligt väcktes av ett ljud, en röst som sjöng rena och ljusa toner någonstans. Men dimman gjorde det nästan kusligt och Zahari reste omedvetet ragg. Ett spöke? Nä, de fanns inte på riktigt. Men hans tankar började ändå treva mot de sagor han hört om Azhekaslätten, om mången vargar som gått vilse i dimman och aldrig tagit sig ut. Plötsligt blev Zahari väldigt torr i munnen.
     "Hallå?"

[Till Gwenhwyfar!]

Gwen hade bara för några dagar sen anlänt till slätten och stället hade get henne så mycket inspiration till hennes sång, så hon gick ofta kring bland den dimmiga prärielandskapet och bara sjöng. Öppenheten gjorde så att hennes röst ekade mer och reste sig längre vilket gav den sortens ljud hon var ute efter utan att behöva använda sin kraft. Hon var så inne i sin egna lilla värld att hon inte ens hade märkt att det hade börjat blivit mörkt. Det var inte förens hon hörde en röst som hon slutade sjunga. Hon tittade sig omkring och såg ett ljus bland dimman. Ett ljus? En eld kanske? Nyfikenheten grodde i henne och hon började sakta gå mot ljuset. När hon var en liten mitt närmre så kunde hon se en skepnad. ''Hallå?'' hon fortsatte framåt och använde sin kraft för skingra dimman och fick då syn på en annan varg. ''God kväll, hoppas jag inte skrämde dig. Jag trodde jag var ensam'' hälsade hon med en liten bugning och ställde sig på ett respektabelt avstånd. Hon kände ju inte denna främling men om hon fortsatte vara trevlig så kanske de var det tillbaka. 





(Hur hennes sång lät på ett ungefär.) 

När en virvlande silhuett närmade sig genom dimslöjorna spände Zahari varenda fiber i sin kropp, hans läppar dragna i sett smalt streck och blicken vild. Men så var det som om dimmorna delade sig och gav vika, och då såg han att det bara var en liten grå varg. Zahari slappnade av, och insåg nu att han hållt andan hela tiden. En djup utandning i formen av en lättad suck undslapp honom. Sen blev han blev nästan arg för att han blivit så skraj.
     "Skrämde? MIG?"
Zahari skrattade kort till, fejkat såklart för att verka som att idén av att han blev rädd av något var helt löjlig. Men hans röst var ändå lite darrig. "HAH. Nä, oroa dig inte. Såg dig bara inte, det är allt. Var det du som lät?"
Om hon svarade nej visste Zahari inte vad han skulle ta sig till. Det måste ju varit hon som sjöng, eller hur?

Gwen kunde inte låta bli att fnissa tyst åt hanens reaktion, nä han var absolut inte skrämd. ''Ja det var jag som sjöng'' svarade hon sedan på hans fråga med en vänlig röst. ''Jag älskar att sjunga och jag fastnar ofta i min egna lilla värld'' hon pausade en liten stund innan hon fortsatte ''Slätten ger ett sånt vackert eko'' hon tittade ut mot slätten och sedan tillbaka på hanen. Hon granskade honom och hans lägerplats, han hade gjort upp en enkel brasa och marken bredvid hanen var fylld av tjocka väskor. En byteshandlare? Det var det hon kunde gissa iallafall. Möjligtvis en helare. Hon närmade sig hanen och satte sig på andra sidan den lilla brasan, värmen var varmt välkommen. ''Mitt namn är Gwenhwyfar men du kan kalla mig Gwen och vad kan ditt namn vara åh modige herre?'' frågade hon milt men med ett litet busigt leende och rätade till sin lugg.

Självklart. Zahari rynkade på nosen och fnös, även om han var lättad över att hon bekräftade hans misstankar. Visst fick man sjunga, men i dimman mitt i natten? Var det tvunget? Det kunde ju skrämma vettet ur folk som kanske inte var lika skarpt lagda som Zahari själv.
     "Gwenwhwyf- nä ska inte ens försöka. Okej, Gwen," han drog ut på hennes smeknamn med en lätt spydig ton. Modige herre? Menade hon det, eller drev hon med honom? Det var inte helt enkelt att avgöra, men han beslutade att se henne som oskyldig tills motsatsen bevisats. "Jag är Zahari. Men du kan kalla mig Zak. Jamen för all del slå dig ner, här finns ju gott om plats." Det sista sa han med en lätt sarkastisk ton. Han var lite tjurig att hon bara tog plats med honom vid hans eld trots att han inte bjudit in. Det här var faktiskt ett privat läger. Nåväl, han hade väl kanske gjort samma en eller två gånger förr, hörde till gästfrihet och allt vad det var. "Och varför går du runt och sjunger mitt i natten? Kan ju skrämma livet ur folk som inte begriper att det är en dimmvarg liksom."

Gwen kunde inte låta bli att flina åt hanens försök att uttala hennes namn och hans lite spydiga sätt att säga hennes smeknamn. Han var en sån typ, hon kommer ha kul. ''God kväll Zahari'' log hon roat. Hon sa hans fulla namn med flit. ''Ja, man tackar. Jag kunde inte låta bli en härlig eld'' svarade hon och ignorerade hanens sarkasm. Hon kunde ibland bara ta för sig när det ändå kändes som en självklarhet i hennes ögon. ''Så den modige herren blev lite skraj ändå?'' fnissade hon. ''Förlåt mig, men för mig är det helt normalt. Jag sjunger när känslan kommer och ibland kommer det på nätterna men jag kan låta bli för din skull Zahari''. Hon gav honom ett retsamt flin. ''Men säg mig... vad gör du här på slätten? Genom resa bara eller har du affärer här?'' frågade hon sedan och sneglade på hans packning och sen tillbaka till honom.

Zahari blev helt ärligt förvåand förvånad, Gwen gav inte skenet av att vara en retsam, irriterande typ men hon hittade verkligen varje tråd som fanns och drog i dem.
     "Jag sa ju jag inte blev skraj, jag är inte rädd," svarade han snabbt, kanske lite för snabbt, med en irriterad ton. "Och jag sa ju du kunde kalla mig- äh skitsamma."
     Han svepte sin korta svans runt fötterna. Brasan värmde iallafall, trots dimman. Kanske var lite sällskap inte en helt dålig idé, även om han önskade sällskapet i fråga kunde ha mindre svar på tal.
     "Antar jag borde känna mig ärad? Kan inte minnas jag bad om en serenad men, eh tack?"
Han ryckte på axlarna som svar på hennes fråga. "Ska byta varor i Civitas. Behöver lite resurser, ska resa till kallare platser snart. Och du då, förutom att spontant brista ut i sång för främlingar?"

Honan bara log åt hanen som verkade lätt bli irriterad, inget hon själv blev ofta men det var alltid lite roligt att se andra bli det. Dock kanske inte alla uppskattade det. Värmen från brasan hjälpte med fukten från dimman, inte för att hon hade något emot dimman. Hon älskade den men det var skönt med lite omväxling. ''Varsågod, men om du ber snällt så kanske du kan få en ordentlig serenad, Zahari'' svarade hon hanen med en mjuk röst och med en glimt i ögat med en extra betoning på hans namn. ''Intressant, vad för varor byter du?'' frågade hon faktiskt genuint. ''Jag har inte haft äran att besöka Civitas än men nån gång ska jag nog ta mig dit'' fortsatte hon. ''Jag gör inte så mycket annat än att sjunga, det är min passion'' Hon flyttade på en lock som hade ramlat ner framför ansiktet. ''Men jag hoppas på att kunna ta mig till Skuggfall och se deras fantastiska teater, har du varit dit nån gång?'' 

"Varför skulle jag be snällt om det? Har jag sagt jag vill ha en serenad? Nä, precis. Behöver ingen vaggvisa tack." Hon hade väl en bra pipa men Zahari ville inte mata på hennes ego. Dessutom, om hon brast ut i sång, vad skulle han då göra? Sitta och glo? Dessutom hade hon mycket att prata om, ingen tid för sång, och framför allt - hon fortsatte förneka honom sitt smeknamn. Nåväl.
     "Ja i Civitas kanske nån vill ha en serenad," suckade han och lade sig ner istället, sträckte ut tassarna närmare brasan. "Jag byter kristaller. Långt härifrån, i Wintera. Det är mycket farligt, och svårt. Men nån måste göra det."
Ja, om kristaller var hans passion kunde väl sång vara en annans. Men på frågan om Skuggfall skakade han på huvudet. "Nä, har aldrig varit där. Men kanske kunde tänka mig se gladiatorspelen nån gång. Har du hört om dem? Har hört att folk till och med dött på arenan. Sjukt, eller hur?"