[Utspelar sig i juli på utsiktsplatser 1. ♥]

Det var eftermiddag, och den ljuspälsade valphonan hade just vaknat efter en välbehövlig vilopaus. Det var omöjligt för den unga att hålla ögonen öppna en hel dag, speciellt när mycket av dagarna bestod av lek och andra upptåg. Niyaha sträckte ut på frambenen, och gäspade stort.  Något sömndrucket blinkade hon, och såg sig omkring. Solen var på god väg att försvinna bakom horisonten, men ännu gav den ett varmt, något orangeaktigt ljus över skogen. Tidigare när hon somnat hade hennes far Kenai varit närvarande, men nu var han inte här. De nyvakna musklerna kändes något slöa, och det krävdes mer än väntat att hävda sig upp på benen.
     De mörkblå ögonen sökte över klippsamlingen, men hon verkade vara den enda som var här just nu. Dock var hon säker på att hennes far inte var långt borta - om än hon visste vägen tillbaka till lyorna själv, så lämnade han aldrig någon. Kanske var han bara och tittade i skogen omkring? Om än tanken av att han kanske väntade på henne gjorde att hon ville söka upp honom, så gillade hon denna utsiktspunkt. Samlingen av klippor gjorde en utmärk lekplats, samtidigt som den gav god utsikt över skogen omkring. Niyaha klättrade upp på en av de mossklädda klipporna, och såg sig omkring. Någon rörde sig där nere. Instinktivt reste sig de något oproportionerligt stora öronen, och hon lutade sig framåt. Unghonan vinklade huvudet något emot skyn, för att fånga doften som färdades med vinden. Ännu tyckte den unga att det var svårt att urskilja allas individuella dofter, hennes familj var enklast, sen Dimitrijs och de blå brödernas, men sedan brukade de flesta blandas ihop. Var det Niara? Eller kanske Caer? Ögonen följde gestalten som rörde sig nedanför. 

[Ett derpigt inlägg. Men ville ha fram något. ♥]

Himlen hade från klar blå färg gått till eldens alla färger,hon kunde inte släppa blicken från färgerna som tycks ändras hela tiden. Horisonten hade blivit orange röd och solen skänkte sina sista varma stålar till området. Solens strålar sträckte sig till hennes sittplats som var en platt men ändå hög sten,stenen fanns vid en av utsiktplatserna i reviret. Var någonstans visste hon inte men hon fick väll fråga Dimitrij senare. Nu njöt hon bara av lugnet som hade lagt sig över skogen, fåglarna sjöng inte lika högt längre och de flesta av djuren hade gått och letat efter viloplatser över natten. 
De ljusblåa ögonen tittade ut över utsikten och öronen klippte till lite då och då för att höra efter nya ljud, och det verkade som om de hade gjort det också. Rörelser i närheten väckte hennes nyfikenhet och hon reste sig, hon kunde inte se något men något rörde sig och det var inte lång här ifrån.

(Inget bra inlägg men det får dugga)

Den varglika skepnaden kom närmare, och snart kunde den unga se att det Caer. Svansen höjde sig glädjefullt och började i en upprymd takt svepa bakom henne. Valpen som stått placerad på klippans högsta punkt vände om och rusade utan eftertanke ner från höjden. När avståndet från klippkanten och den grönskande marken inte var så högt, tog Niyaha avstamp och landade något ostadigt på marken. Men den unga hade knappt tid att återhämta sig från landningen, innan hon ändrade riktning och rusade emot Caer. 
     Väl i synhåll saktade valpen av, och trummande av hennes stubbiga ben avtog. Tungan hade ramlat ut ur mungipan på hennes gläntade mun. 
     "Hej Caer!" ljöd stämman i förtjusning, när hon äntligen hade närmat sig den äldre. Den lätta uttråkning som drabbat valpen tidigare var bortblåst, och intresset låg fullt på den brunpälsade varginnan. 
     "Vad gör du?" frågade Niyaha med ett genuint intresse, och huvudet föll lätt på sned.

Hon hade börjat gå runt vid utkanten av reviret för att få en syn på varelsen som hade väckt hennes nyfikenhet. Klumpiga steg hördes från klippan som hon för några sekunder sedan hade passerat, antagligen från varelsen som hon diskret letade efter. 
Hörseln var fokuserad på varelsen som kom närmare i en snabbt takt och även nu kom doften. Hon stannade upp och väntade in,antagligen var det någon från reviret.
En röst hälsade på henne och den var bekant, hon vände på sig och blev överraskad över att det var Niyaha.Valpen var en av Loianas valpar, att de växer så fort.Hon tyckte inte det var så länge sedan hon hjälpte Loiana med lyan som valparna skulle föddas i. Nu var de stora nog att vara själva i reviret. 
"Hej Niyaha" Hon log och satte sig ner. "Jag går runt i reviret och kollar av var allt finns, vad gör du själv?" Hon lade huvudet på snett och såg nyfiket på valpen.

Valptikens djupblå ögon mötte Caers ljusa. Det var med ett brett leende som Niyaha såg upp emot den brunpälsade. Intresserat nickade den unge till den äldres stämma. Svansen svepte fram och tillbaka i en takt som instämde med den milda upprymdheten i anletet på den mindre. 
     "Jag tog en liten tupplur." började hon efter att Caer tystnad. "Och sen såg jag dig, så jag kom ner för att hälsa." fortsatte hon och avslutade med en djup nickning som för att intyga att det hon sagt var sant. "Men vad tycker du om reviret än då?" sade hon med ett mjukt fnitter.

Hon nickade till valpens svar på hennes frågor, nu var det hennes tur. Hon drog efter ett djup andetag och fyllde lungorna med frisk luft, "Låter skönt med en sovstund" Hon log med ett mjukt leende och beundrade att Niyaha hade så mycket energi och sig hela tiden. Valpen verkade inte lugna ner sig med tiden,energin var ladda hela tiden. 
"Jag beundrar naturen och djuren som lever här,det finns väldigt mycket att upptäcka här fast reviret inte är stort. Vad tycker du om det?"

Intensivt nickade Niyaha till Caer för att instämma om att det var skönt. Om än det ibland var lite tråkigt när alla andra sov och hon vaknat upp tidigare än de andra.
     Den unga lyssnade intresserat till den andre. Caer pratade med så fina ord, tyckte Niyaha. Hon ville också lära sig vara så vältalig som henne. Språk var något som fascinerade henne även om hon inte förstod till vilken grad ännu.
     "Det finns mycket saker att göra och att leka med. Den är aldrig tyst och jag tycker om alla olika fågelsånger." sade hon glatt innan hon lätt skrattade. "Den är väldigt livfull." 
      Den ljuspälsade tystnade en aning, innan den gälla rösten åter gav sig till känna; "Har du varit på den jättestora kullen? Där kan man se jättelångt! Det ser ut som en grönt hav när man ser skogen från ovan." Rösten skvallrade om hennes hänfördhet.

Hon små skrattade av valpens livfullhet och intresse i naturen. Själv tyckte hon att fåglarnas melodier var underbara och fick henne att glömma allt dåligt. 

Hon kom tillbaka ur sina tankar och sedan in i hennes huvud igen för att se om det fanns några minnen efter kullen som Niyaha precis beskrev."Nej inte som jag kan minnas, men jag lär mig gärna vägen ditt" De sista orden var lite osäkra, hon visste inte om Niyaha ville eller fick vissa vägen ditt. Hon blev lite osäker och undrade om hon skulle ändra sitt svar men lätt bli. Det var redan sakt och gick inte att ta tillbaka nu.

Svansen slog fortfarande lika ivrigt, om inte lite hastigare till rösten av Caer. 
     "Ja!" utbrast hon kort efter att den äldre honan tystnat. "Jag tror iallafall jag kan vägen. Fast det är ganska långt härifrån." sade hon och nickade intygande. Tanken på att hennes far kanske var i närheten var som bortflugen.
    Den unga såg sig omkring som för att lokalisera sig om vart hon skulle, innan den djupblå blicken föll på en stig. 
    "Häråt!" sade hon utan någon tvekan i rösten. Med lätta, studsande steg rörde hon sig emot stigen. När hon nådde den såg hon tillbaka emot Caer med ett brett leende sprudlande av glädje.

Hon följde blicken när Niyaha studsade fram till en stig som bara låg en bit bort från där dom stod. Hon tog några steg framåt och möte sedan valphonans breda leende, hon log tillbaka. Det här kunde bli roligt,att få se en ny plats med någon av flocken. Det blir nästan som ett mini äventyr. Hon skrattade lätt och snabbade på stegen mot Niyaha "Okej, du visar vägen så följer jag efter" Hon tittade ner på valpen,hon upptäckte att glädje som bara var liten innan hade nu vuxit sig större och gjort henne ännu mer nyfiken. Hon vill komma iväg till det nya platsen, desto snabbare desto bättre.

Entusiastiskt nickade Niyaha åt Caer.
     "Jag har följt med pappa och mamma när de gått runt. Fast jag har aldrig gått dit utan dom men vi kan säker hitta dit tillsammans." skrattade hon, och fortsatte med studsiga steg längs stigen som var upptrampad efter att flocken ett flertal gånger gått där. Det tog bara några språng innan Niyaha stannade igen och såg efter Caer.
     "Annars får vi fråga någon. Det blir som en upptäcktsfärd!" skrattade hon, och svansen slog ivrigt bakom den unga. Återigen vände hon blicken framåt och fortsatte röra sig med upprymda steg. Lycka sprudlade i hela den lilla valpkroppen.

Hon följde glatt efter valpen och ville komma fram så fort det gick, hon ville trava men var rädd att Niyaha inte skulle hänga med. Hon nöjde sig med rask gång istället, så länge det inte gick för långsamt för nyfikenheten var på topp. 
"Det kan vi säkert göra" Hon log stort och tittade ner på valpen. Äntligen fick man något roligt att göra. 

(Förlåt för ett segt svar,haft mycket att göra)

Niyaha såg tillbaka på Caer med ett brett leende, innan hon fortsatte framåt bland de grönskande växterna. Acherati var utan tvekan en vacker plats, det kunde den unga säga med säkerhet trots att hon inte sett mycket utanför dess gränser. Tanken på vad som fanns bortom den lummiga skogen fick hennes sinne att pirra av spänning och nyfikenhet. En dag ville hon erfara det hennes pappa erfarit, men inte förrän om ett långt tag.

[Ska vi kanske avsluta och säga att de gick tillsammans utkiksplatsen? Känner att jag inte har så mycket att skriva i det här rollet. D:]

(det kan vi göra)