Hon hade en klump i magen som växte efter varje meter hon gick.Det var fel att gå sin väg,iväg från de andra i gruppen men Dimitrij visste och hade godkänt att hon fick utforska.Men ändå ville hon vända tillbaka och hjälpa till med det hon kunde.

Hon visste inte var hon var eller var hon var på väg men hon visste att flocken skulle vara kvar och så länge hon tänkte på det var hennes kropp lugn men hjärnan var  ändå på helspänd,som den alltid var när hon var själv.Alltid redo på överraskningar,redo för strid.

Skogen var vacker och harmonisk,vindpustar drog med sig dofter som blandades av frisk luft,hennes lungor drog in dofterna och kroppen slappnade av lite mer.
Ljuden var mer ihop blandade än vad hon hade tänkt sig men det var en av nackdelarna att vara ljudvarg,ljuden blev mer intensivare och hon fick konsertera sig för att inte hjärnan skulle flippa ut av alla ljud.Men annars var det en stor fördel av att ha så bra hörsel som hon hade för de gav henne en fördel när andra kom åt hennes håll.

Vandringen kändes som timmar och hon började sakta att vänja sig vi att vara ensam igen, miljön hade ändrats mest tiden och nu var det knappt några träd kvar,hon lyfte upp huvudet och såg sig förvirrat omkring.Hade hon inte varit här innan, få med träd,svart av aska överallt och ljuden som man kunde höra överallt var bort blåsta. Då slog det henne,hon är tillbaka till eldskogen där allt började.Träffen med Dimitrij,elden som fortfarande levde svag här och där.
Men hur har hon kunnat gå så långt,hon vänder blicken mot det hållet hon kom ifrån,va flocken så nära eldskogen?

Pinnar knastar under hennes tassar mest hon går längre in i den döda skogen,inga djur inga ljud.Inget hade ändrats men livt skulle komma tillbaka det visste hon,det gör den alltid.
Ett "Hej" hörs och hon tittar hastigt omkring sig,få se en främling några meter bort med vingar. Men främlingen påminner henne lite om en drake men ändå en varg,det var förvirrande men intressant
på samma gång.
Hennes kropp spänner sig som den alltid gör inför nya möten med främlingar,alltid redo på att agera. Men hon kramade ut ett "Hej"
Hon ville inte vara oförskämd.

Hanen ställde samma fråga igen angående hennes namn "Jag hörde första gången du frågade,du behöver inte chatta.Mitt namn är Caer och du är?" Hon satte sig ner,hade ingen lust att gå närmre men ändå ville hon ta en närmre titt på främlingen.Men stannade kvar på sin plats.

Hon blev stelnade till en sekund och kom på att flocken väntade på henne i den andra skogen. Men hon kunde inte återvända än,hon ville veta mer om hanen. Men vågade hon verkligen säga något om flocken? Men det kunde inte skada någon eller?
"Lite ensamhet dör ingen av,om man blir nyfiken så måste man ju gå på upptäcks färd.Håller inte du med" Hon log men undrade över hur länge hon hade varit borta egentligen?

"Då får jag be om ursäkt för fördröjningen av svaret"

Öronen klippte till när hanen tallar men också för att hitta andra ljud,men inte ett knyst.Skogen var lika livlös som första gången hon kom hit.
"Hur kan de tycka nyfikenhet är dåligt? Utan den så finner man inga nya platser,inga nya vänner." Hon blev smått förvirrad för hon hade aldrig träffat på någon som tycker nyfikenhet är negativt.
"Vad min flock gör,vi håller på att samla ihop alla och sedan börjar vår träning" Hon ville inte säga mer för hon visste inte om hon fick eller om det var en bra ide.
Men hon puttade bort tanken och försökte få en bättre bild av hanens utseendeistället,vingar som en drake men resten av kroppen liknade en vargs. Hon har inte hört talas om den här rasen."Ursäkta mig,nu kanske jag är oförskämd men vilken ras är du egentligen,jag har aldrig sätt någon som du för" Hon la huvudet på snett och tittade nyfiket.

'Hur kan de tycka nyfikenhet är dåligt? Man utan den så finner man inga nya platser,inga nya vänner.' Cry nickade åt hennes ord med ett vagt leende på läpparna. Han hade frågat sig samma fråga en gång i tiden. 'Försök och se det ur deras perspektiv' sa Cry och sträckte på sin hals. Hans hals var något längre för att kallas normal lång men den såg absolut inte grotesk ut, den var mer elegant. 'Alla är inte alltid välkomnande mot främlingar och deras nyfikenhet eftersom deras nyfikenhet tyder på okunskap. Det finns ett visst ogillande i världen som du kanske inte förstår, inte för att jag tycker att du brister på intelligens utan för att jag själv inte förstår andra varelsers ogillande.' sa Cry lågt med en hes underton. Öronen var sträckta så högt upp de kunde komma, riktade framåt mot Caer, när hon talade om sin flock. Beskrivningen var kortare än han hade förväntat sig, han ville veta mer men antog att hon inte kände sig bekväm att berätta mer om sin flock. Ett val han respekterade. Han nickade åt hennes ord, visade att han lyssnade med intresse på henne när hon pratade om hennes flock. 


Hon frågade honom om vilken ras han var. 'Det är inget fel med att fråga om vilken ras jag är, jag tycker faktiskt att det är motsatsen till att vara oförskämd. Jag tycker det är vänligt, kanske kul, att du visar något intresse i vem jag är. För att besvara din fråga: Jag är en drakarg.' Sa han lågt och brede ut vingarna en aning innan han sedan lät de vila mot hans sidor. 'Drakargar är släkt med darkvargar, en enda skillnaden är att vi har karg i blodet vilket påverkar vårar utseende och krafter, antar jag. Det är en av mina hypoteser i alla fall. Det låter logiskt då kragar bär på andra krafter än darkvargar gör, om jag har förstått det rätt.' sa han och log på slutet. 

De som inte tycker om nyfikenhet är tråkiga och de måste gå hela tiden åt ett bestämd ställe,det låter inte spännande alls men det var deras liv. Hon själv gick lite hit och ditt fast hon hade gått med sin nya flock. Hon behöver få upptäcka nya ställen på egen hand.Annars blir hon knäpp och får ingen ro i kroppen.
Men nog om de tråkiga ämnet,hon sträckte på ryggen och gäspade lätt.Öronen var spetsade framåt och än en gång lyssnade hon på hanens ord.
Hon förstod inte riktigt det hanen sa men lyckades pussla ihop bitar som gjorde att hon förstod en del av den.Men hon ville veta mer om den här drakargen som stod framför henne men vågade inte riktigt fråga.Istället lätt hon tystnaden ta över platsen.

"Nej du har inte uppehållit mig,jag gick ifrån flocken för att jag var nyfiken på området men också för att jag ville vara lite för mig själv" Hon log och sedan reste hon sig upp för att sträcka på benen,de hade somnat under tiden hon satt ner.
Men tanken slog henne och hon började undra hur länge hon egentligen hade varit borta? Tiden var svår att ha koll på och när man stöter på någon och börjar prata.Ja tiden går fortare än vad man tror.

Hon log tillbaka och tittade upp på de tunga molnen som hade kommit med vinden över dem. Det var länge sedan hon hade sätt regn,få känna den träffa kroppen och svalka ner den efter de varma dagarna som hade passerat.
"Tack så mycket för pratstunden, det var roligt att få prata med någon.Tack för att du lyssnade." Hon vände på sig och riktade blicken mot samma väg som hon hade kommit från.Sedan tittade hon bak "Hejdå och skynda dig att hitta skydd,regn kan var roligt i början men den blir snabbt ens fiende." Därefter började hon gå mot sin nya familj.