Ett dämpat trummande hördes när den valp-lika vargen sprang genom skogen i sin egen lilla lek. Han gillade den här platsen, hur lång han än gick så återkom han alltid hit, det var något han älskade med den, det kanske var färgerna som tilltalade hans valplika sinner.

Plötsligt stannade han och slickade sin päls, varpå några av de lysande små prickarna följde upp i hans tunga och blev mat för honom, han oroade sig inte då fler skulle ta deras plats tids nog. Han satt där och blinkade lite, beordrandes prickarna att flytta på sig användandes av sin kraft, en sorts telepati som gav honom kontroll över småkryp.

Efter att ha tagit hand om sig själv en stund ställde han sig upp igen och fortsatte springa genom skogen planlöst, han gjorde många saker utan att riktigt tänka igenom dem särskilt väl.

Det var en sorts dvala han låg i. Det som var kvar av hans kropp krävdes det. Han sov inte normalt. Skulle han somna så skulle hans kropp tappa formen och han skulle dö inom kort. Det var därför tur att han hade instinkter som sa till honom vad han behövde göra. Något med förvandlingen under alla de åren han låg fast i den grottan hade förstört hans hjärna. Om det var trauma eller helt enkelt leran var svårt att avgöra men han var inte mycket mer än en valp i sinnet.

Det var ett sorts trummande ljud som väckte honom från hans dvala. Han låg i en liten grop vid ett träd där rötterna skyddade honom lite lätt. Det tog en stund för honom innan han vaknade helt och han låg endast där och lyssnade på trummandet som tycktes komma närmare från tid till tid innan det tog slut helt. Han rykte sig upp ur leran med ett dramatiskt gurglande vrål och Leran försökte tappert forma sig runt hans skelett och organ medans han kravlade sig upp ur hålan och tittade sig runt omkring.

[derp]

Fabrali var just i höjden av sitt roliga när något ofantligt reste sig med ett vrål. Enda sedan den dagen skulle Fabrali svära på att han stod modigt mot den, för honom enorma, varelsen. 
 Sanningen var dock att han skrek som en liten valp som just fått höra historier om Zombieshorderna som attackerat Numoori.
 Han tvärnitade men lyckades inte döda av sin fart innan han slog i det stora lermonstret och drattade på rumpan.
 "Snälla-ät-inte-mig-jag-smakar-som-ruttet-kadaver"
 Klämde han fram med en pipig röst, alla hans små kryp prickar flyttandes bort från monstret.

Kelitzon vacklade till lite när något träffade honom i sidan. Han vände huvudet mot vad det nu var som skrikandes sprungit rätt in i honom. Vilken roligt liten filur. Leran drog sig långsamt tillbaka till hans egna kropp och han tittade ner på den andre medan denne pratade. Han vred på huvudet oförstående. Han förstod inte mycket den stora klumpen av lera.
Hans blick rördes mot de små prickarna på den andres kropp som hade började röra sig ifrån honom. Han utbrast i ett glatt läte och rörde sig lite försiktigt mot den andre innan han vände blicken mot sin egen kropp och alla de pinnar, löv och kryp som långsamt flöt runt på hans kropp. Det fanns till och med en ekorre som han hade råkat stöta på som fastnat i hans lera och inte kommit ut.
Kelitzon koncenterade sig hårt och fick allt att röra sig lite bakåt mot hans svans innan han lät det fortsätta som vanligt. Han tittade glatt tillbaka på den andre med vidöppen mun och huvudet på sne.

Fabrali satte sig på sin rumpa och darrade lätt åt monstret han stött på, den verkade härma hans insekter i och med att denne också förde back allt som fastnat i dess fängelse och... lät den glad?
 Med en liten teleportering var han istället bakom den och petade den på svansen med tassen, vad var det för konstig grej?
 Han kunde alltid undvika den genom att teleportera runt den hur han ville och sen sticka om det var något farligt, men för tillfället tog hans valplika nyfikenhet över och han valde att försöka prata med den.
 "Jag heter Fabrali, vad är du för något?" sade han och var redo att teleportera bort sig vid ett eventuellt utfall från monstret.