| Till Tasseeen! (jaa, jag älskar vokaler) |

Blodröda klor klapprade mot stenunderlaget,
de bar upp en långhårig mörkgrön kropp, med tjock blodröd man och lugg som hängde ner delvis för ögonen.
En stålgrå blick såg ut över landskapet och den mörkgröna svansen svängde bakom honom med det blodröda tecknet längsmed.
Liknande tecken var placerade på fler ställen över hans kropp, Emons kropp.
Hanen hade höjt huvude men bar ändå huvudet i avslappnad position, ögonen blickade lugnt över landskapet.
Intog allt likt en tvättsvamp tog in vatten.
Öronen vinklade bakifrån, mot sidorna och slutligen frammåt.
Himlen var mörk, trots att det ännu bara var eftermiddag, gott väder inväntades inte.
Inte heller klimatet var mot varmare tider.
För att understräcka hans tankar drog en kall vind rakt honom i ansiktet, hårremmen ströks bak.
Hösten var här, det syntes var man än gick, snart skulle även vintern vara kommer.
Det skulle bli hans första vinter på denna plats. Här på Numoori.
Han tänkte på vad som hänt under den korta tid han vandrat här.
Han hade träffat sin borttappna syster, och fått veta budskapet om den andres avlidande.
Han hade fått träffa sin systersdotter och sen vidare gått runt och träffat vargar.
Flera än han hade funnit sin plats här.
Huvudet vändes ner och luggen som tillfälligt strukits åt sidan med vinden föll för hans ögon.
Klippan under honom var gråfrägad i olika toner, inom kort blev den mörkprickig av ett stilla regn.
Hans öron klippte vid regnets berörning. Han såg upp och blickade frammåt, alla klippor framför honom var likadant prickiga, och nya våta fläckar kom ständigt.
Svansen svepte till ännu en gång bakom honom innan han irriterat fnös ut het luft blandad med en tunn strimma rök.

Ken-yak.
En karg och otrevlig plats. Täckt med sten och vassa klippor. Inget djurliv men överallt smög smitare omkring, fega stackare, förrädare som gömmer sig för verkligheten. Här kunde de gömma sig, i evigheter, utan att någon hittade dom. Sakta glömdes de bort och ingen skulle veta vad som hade hänt med den där fega uslingen som bedrog sin flock, eller honan som bedrog sin make. Ingen skulle undra hur deras öden slutade. Ingen skulle önska dom en plågsam död, ingen skulle förbanna dom, för ingen skulle komma ihåg dom.

Förbannade att evigt vandra i stenöknen, bortglömda och ensamma.

Men det var ingen förrädare som vandrade i Ken-Yak den här dystra, grå dagen. Inte heller var det en bedragare. Nej, det var Tramptass. Den gråbruna betan i Devils. Ljudlöst smög han sig fram mellan stenarna, beredd på fara i vilken sekund som helst. De röda ögonen spejade ut över det karga området. Tre breda ärr löpte över hans vänstra öga, det enda minnet han hade kvar efter slaget med jättebjörnen.

Det var en ren slump att han hade hamnat i detta stenlandskap. Egentligen skulle han till bergen, på hemligt uppdrag. Men hans fotsteg hade lett honom till Ken-Yak. Han stannade upp och såg sig vaksamt omkring. En kylig bris for genom den tjocka pälsen. Han rös. Otrevligt ställe. Alldeles för kallt. Bistert muttrade han för sig själv. Han hade vant sig vid öknens ständiga värme, trots att han hatade den. En regndroppe föll ner på hans svarta nos. Med sjunkande humör såg han hur dropparna blev fler och fler, marken omkring honom blev mörk av vattnet.

"Bra. Jävligt bra."

Morrade han fram mellan de hårt sammanbitna tänderna. Men då fick han även vittring på en okänd varg. Han stelnade till och blickade ut i regnet. Han visste att Qu brukade ströva omkring här ibland. Han beredde sig på strid. En vargskepnad klev fram bekom en klippa. Tass gissade att den andre hanen snart skulle upptäcka honom, men han förblev tyst inväntande.

Återigen började de blodröda klorna kalppra mot stenunderlaget, öronen på hanen ströks bakåt vid ljudet,
om någon annan befann sig där avslöjade det honom bra, alltför bra.
Som för att förverkliga hans tanke nådde lukten av varghane hans nos med vindens spridda flöde.
Han fnös och lät de mörkgröna håriga öronen slickas längre bak.
Han kastade med huvudet som en irriterad häst och den mörkbruna luggen åkte ner för den stålgrå blicken.
Den sstålgrå blicken med det mörka hårda uttrycket.
Inget att avslöja, inget att dölja.
Snart nådde hanen en liten sluttning, när han var uppe på den såg han den mörka figuren.
Varghanen gick i mörka färger och han såg rakt mot Emon, stilla, väntande.
Emon vände huvudet långsamt, som en robot som läser av, mot hanen och mötte dess blick med hård kylande.
Hans ansikte var som hugget i sten, avslöjade inget.
Inget.
Luften kring honom var stel, glädjelös och fullständigt känslolös.
I detta nu.
Snart kanske han var uppmjukad, borttappad i sorger, gnistrande av ilska, vilket visste han inte.
Inte än, det var omöjligt att veta så länge han inte var synsk.
Vilket var en kraft han ännu inte funnit bland sina heta eldar.

Emon visste var han befann sig, på stenslätten Ken-Yak.
Chansen att den andre var ännu en Qu:are fanns. Hanen började tröttna på dem,
hans öron antog annan position, vinklades från fram, till sidan och bak, tog in allt.
Allt han kunde få.
Han drog in luft i lungorna, drog in den andres doft, lagrade den ifall fler påträffande med den här vargen skulle inträffa.

En hane blev synlig framför Tass' synfält. Han hade en besynnerlig mörkgrön pälsfärg och en brunaktig lugg som så många hade, han hade aldrig förstått vitsen med en pälslugg. Den andre hanen luktade inte Qu, det fick Tass att inte spänna sig så förfärligt mycket.

"Du är ingen Qu och du är heller ingen ynkrygg som gömmer dig för världen, det ser jag på dina självsäkra steg. Så, vem är du, främling som vandrar i denna stenöken.. ensam?"

Kanske skulle den andre tycka att frågan var för djärv och rättfram. Men Tass var inte känd för att vara ödmjuk. Var det nåt han ville veta så frågade han helt enkelt rakt på sak. Men han var ingen oartig varg, nej han hade mycket heder i kroppen, även om man inte kanske inte kunde gissa på att en ur Devils ens visste vad heder var. Så han presenterade sig innan den andre hunnit svara.

"Mitt namn är Tramptass från Devils."

Han såg misstänksamt på den andre och väntade tyst på hans reaktion. Tass visade inga som helst tecken på att anfalla den andre, men han var på sin vakt och skulle inte tveka till att göra främlingen illa om han försökte med något, han betedde sig helt enkelt som han alltid gjorde vid möten med främmande varelser. Visade inga tecken på aggressivitet eller hotfullhet, om inte den andre tog första steget.

|BlodRÖD lugg... ine nån brun... >o xD|

Emon lystrade till den andres stämma, orderna och dess innebördelse.
Rakt på sak av en främling att säga så, Emon rynkade ögonbrynen en aning, men det syntes inte p.g.a den tjocka luggen. Han tog några steg till efter att ha stanant upp, lugna vakande steg, mot den andre.
På samma gång presenterade denne sig, Tramptass.
Ett okänt namn, men medlem av igenkänd flock.
Devils, höll till runt öknen.
Emon stannade upp när han var på behörigt, men ändå nära avstånd från den andre.
-Emon, medlem av Cierzo, sa han med mörk och stark stämma.
Han sögon betraktade den andre, inväntade dess reaktion på hans flock, förvånad eller ilsken.
Första uttrycket kunde säga mycket om vad han tyckte om Cierzor.
Kunde säga mycket om hur vaksam man behövde vara i närheten av denne, vän eller fiende- så att säga.

Regnet ökade i mängd, dropparna var hårda och slog mot vargarnas pälsar, ett äkta höstregn.
En vinande vind fick regnet att byta rikting, villigt vända ditt vinden styrde dem.
-Ensam ja, vad får dig att vandra här, det tillhör ju Qu:arna, inte sant, det sista var inte lagt som en fråga, emra som en lugn konstatering.
Om den andre tillhörde Devils, visste den ganska klart vemden här slätten tillhörde. Emon gav ett rått flin ifrån sig när han såg mot den andre. Inväntande på dess svar.

Emon, medlem av Cierzo. Hanens ord klingade obekant i Tass' öron. Flocken var honom främmande. Men det fick inte Tass att bli mer misstänksam, det vimlade av flockar i Numoori han inte visste existerade, det var han nästan säker på. Treontha var ett rent exempel på det. Det var länge sedan Acier hade berättat om dom, men det kändes som om det var igår. Tass hade aldrig varit speciellt intresserad av sådant som inte rörde honom, tex andra flockar. Men på något sätt visste han att det kunde vara bra att vara informerad om annat i Numoori än Devils och Qu. Vem vet, det kanske skulle komma till användning i framtiden.

"Din flock är för mig obekant." Sa han likgiltigt. "Vad står ni för?"

Regnet smattrade mot den kala marken. Tass ruskade vattnet ur pälsen men det var förgäves. Regnet blötte obarmhärtigt ner honom igen. Regn. Han hatade det för ögonblicket. Emon tog till orda igen, då han nämnde Qu stelnade Tass reflexmässigt till. Ett hånfullt leende sprack upp i hans ansikte, fick honom att se ännu grymmare ut.

"Jag är på genomresa.." Svarade han med en ton på rösten som avslöjade att han inte ville ha mer frågor om vad han gjorde där. "Vad gäller Qu... Så är jag väl medveten om att dom små råttorna brukar stryka omkring här. Men det gör det inte till deras revir."

Tass visste vad han pratade om. Devils var noga med att känna sin fiende. Kanske var det dumt av honom att korsa stenslätten, men han hatade omvägar. Det fick bära eller brista.

Emon blev nästan förnärmad av den andres svar, att han inte kände till flocken. Men Tocho hade ju berättat att han var ny som ledare, och antalet medlemmar var ju inte så många ännu.
Han kanske inte kunde kräva av andra att de skulle känna till flocken, eller kunde han?
Han kände sig aningen bortkommen i samtalet, även om det skulle vara hans ämne.
Det för att det var hans flock de pratade om.
-Jag är ny, besvarade han frågan om flocken.
Som om det skulle förklara allt.
Egentligen avr det bara en ursäkt, men för denna gång fick han hålla på den. Tramptass lät inte uppmuntrad av hans fråga, verkade vilja byta samtalsämne. Inte gå närmare in i det tidigare.
Emon såg snett åt sidan, ointresserat.
Den svarta hanen hade kallat Qu:arna för "råttor".
Förklarade ganska mycket om de två flockarnas relation.
Emon såg tillbaka mot vargen, stod stilla.
Som om han inväntade nått, även om det var hans "tur" att tala.
Men istället för att ge ljud ifrån sig gjorde även han, så som Tramptass, ett halvhjärtat försök att skaka av sig regnets tyngande vätska.
Hans päls stod fluffigt ut innan den sakta lade sig uppefter hans sidor igen.
Klipporna blev på lägre partier nästan helt omringande av gyttjiga vattenpölar.
Innehållande på jorden som gav liv åt gästussarna som trängde sig upp mellan stenslättarna, de få grässtrån som fanns var nästan dränkta i sörjan vid det här laget. Deras fratid såg just nu inte ljus ut.
Emon såg upp från marken, fäste blicken vid den andre igen,
-Vart är du på väg, hans ord ledde tillbaka den andre till ämnet, det som han tidigare verkat vilja undvika.
Att söka närmare kanske var fel, men det var Emon's gång just nu.
Han skulle knappast bli spöad för det.

Hanens svar förvånade Tass, fick honom att ge den andre en misstrogen blick. Visste han inte vad det var för flock han hade gått med i? Det lät helt ologiskt. Var han korkad? Kanske ville han dölja någonting för Tass. Men det tvivlade den gamle hanen på.

"Du.. är ny?" Tass upprepade den andres ord och ett rått, ondsint flin prydde hans läppar då han uttalade orden. "Du vet alltså inte vad det är för flock du har gått med i.. Inser du hur idiotiskt det låter?" Han kunde inte låta bli att skratta. Det hela var komiskt, på ett satiriskt sätt.

Men hans skratt och hånflin suddades snabbt ut då Emon, trots Tass varning, frågade vidare om vart han skulle. Den gråbruna hanen drog ogillande öronen bakåt och tog ett hotfullt steg närmare den andre.

"Du är visst lite fräck du." Morrade han fram. "Passa dig, det är betan ur Devils du talar till. Vi är inte kända för att vara tålmodiga."

Han borrade skoningslöst in sin röda blick i den andre hanens och släppte den inte. Men han gick inte närmare.

"Ser du inte till att vakta din tunga bättre så kanske Cierzo kommer sakna sin flockbror..."

Kanske överreagerade Tass, men regnet gjorde honom inte på topphumör, fast egentligen njöt han av att visa sin mörka sida för andra. Att se skräcken i andras ögon, det var som godis för honom. Förhoppningsvis lärde sig Emon av sina misstag. Fråga aldrig fel fråga.

Emon höjde frågande på ögonbrynen, trodde Trampatss han var helt sjuk?
-Jag vet vad jag gått med i för flock, en ganska neutral till sättet, ledaren är ny men flocken växer sig större hela tiden. Det jag menar är att jag inte känner flockens bakgrund och nogare på det sättet. Förstår du dåligt?, Ögonen ogillande mot den andres flin.
Den andres leende blev ett minne blott sekunden senare, Emon's fårga hade tydligen tagit på fel punkt.
Emon äcklades av dennes ord "beta av Devil's", som om det gjorde honom till kung över alla. Emon stirrade kyligt tillbaka in i den andres ögon.
Tänkte inte vara den som säntke blicken först,
tänkte inte vara den som brast.
-Känsligt ämne? orderna var mer som en konstatering än en fråga. Han stod stilla och lät inga andra muskler än de runt munnen när han talade röra sig. Öronen var bakåtlutna, raggen rest och ögonen hårda.
Den andres sätt var kännt för en ond varg, normalt.
Men han överreagerade och betedde sig som en högre kung.
Alla runtom förväntades buga, Emon gjorde det inte.
Han tänkte inte göra det förrän han gick med i flocken Devils.
Vilket han inte riktigt planerat den närmaste framtiden.

Tramptass lyssnade inte på den andres pladder. Det var så ointressant och hanen betedde sig så respektlöst åt. Förstår du dåligt? Tass ryckte till vid hanens fråga men svarade inte. Att han vågade mot Tass det förstod han inte, kanske var den andre omedveten om hans telepatiska krafter och hans stridsteknik som han hade tränat på i flera år. Tramptass var en brutal och fullständigt obarmhärtig motståndare. Men Emon kanske ansåg sig starkare? Kanske var han det också, Tass kunde inte avgöra.

Hade hanens fräcka påståenden slutat där så hade Tass ignorerat det. Men den grönaktiga hanen fortsatte att spy ur sig ännu en sarkastisk kommentar. Det brast för Tass. Det kvittade om Emon var en värdig motståndare eller inte. Han skulle dö. Han skulle dö mellan Tass' käftar.

"Ett dåligt val har du gjort, när du valde att jävlas med Tramptass." Morrade han ursinnigt fram samtidigt som han klev fram och ställde sig så nära den andre att han kunde räkna pälsstråna på hans nosrygg. Deras nosar var bara några centimeter ifrån varandra. Tass kunde höra den andres andhämtning. Ett iskallt, helt känslolöst skratt for ur honom.

Men han anföll fortfarande inte. Istället stod han där, med den röda blicken inborrad i Emons stålgrå. Han väntade på en reaktion. Skulle Emon bli rädd? Backa ur? Eller skulle han fortsätta käfta eller rent av anfalla? Tass flinade. Vad det än blev så skulle Tass svara emot.

Emon blev förvånad av den andres reaktion, ja han ahde varit lättretad.
Mycket lättretad, Emons komentar hade tydligen blivit det sista Tramptass tålde. Denes stämma ljudde ut över stenöknen men Emon stod kvar och mötte den andres nos, så nära att han såg huden emellan de korta stråna.
Emon höll stadigt fram blicken, vek inte undan. Den andres ögon var hotfulla, förargade.
Hettan växte i Emon's mun, han hann tänke inte starta en fight.
Visst kunde han slåss, men helst emd en anledning, en liten fräck komentar var ingen anledning, men på det sättet tänkte tydligen inte Tramptass.
Om denne tänkte attackera skulle Emon svara, men annars tänkte han inte vara först.
Så han stod kvar med framböljande hetta, den kändes utåt. Det gjorde den nästan alltid. Hans kroppsvärme låg alltid lite över andras, -för hans eldelement. Nu var hanen så nära att han antagligen måste känna av hettan, speciellt eftersom att han stod framför Emon's nos därifrån den mesta hettan kom just nu iochmed den eld som höll på att vilja produceras fram.
Retande enkelt hade det varit att hugga frammåt nu, låta den andre känna på en glödande tunga, nästan flammande redan.
Men han lät bli, höll fast vid sitt tycke.
Inte vara först den här gången.

Ett mörkt, känslolöst skratt letade sig upp ur Tass strupe då den andre vägrade backa undan. De stod där och stirrade sammanbitet på varande, så när att Tass kunde känna hettan från den andre. Han skrämdes inte av hetta, speciellt inte av Emons hetta. Det ryckte i morrhåren på den gamle vargen. En stark begäran att slita sönder den grönaktiga hanen växte inom Tass. Han ville känna blodsmaken återigen. Men han tyglade sin stridstörst.

Han ville slåss nu, men han visste att han inte skulle göra det. Han var tvungen att hålla sig i bästa möjliga form för den annalkande striden med Qu. Han fick inte skada sig, för flockens skull. Nu var inte läge att vara dumdristig.

"Flytta.. på .. dig." Morrade han fram med kraft i varje stavelse. Hanen gjorde bäst i att lyda. Tass visste inte hur mycket hans tålamod klarade av nu, när han redan var förbannad.

På så nära håll hade Emon inte långt till den andres ögon, han såg dem nära.
Ögon avslöjade mycket, denne var inte på glatt humör. Så mycket kude Emon läsa av. På senare år hade han blivit duktigare på att läsa av ögon, men inte riktigt perfekt var det ännu.
Han hörde den andres ord, det var som en evighet mellan varje ord, och en evighet innan de tre orderna var sagda. Fulla av känsla, inpumpat. Så fullt.
Ilska, överkokande ilska.
Denne varg borde verkligen lära sig att behandla och kunna ta sig i nackskinnet.
Verkligen.
Komentarer låg på hans tunga, klara att rullas ut, men han lät bli.
Lät bli att jävlas, lika mycket som denne Tramptass lät bli att attackera.
När Tramptass lät bli, lät han också bli.
-Tråkigt att detta möte måste sluta såhär, sa han sanningsenligt på samma gång han lyfte på huvudet lite mer och tog ett mjukt steg åt isdan. Lämnade plats åt den ilskna vargen att gå.
-om det nu är slutet på detta möte... rösten var lugn och sansad, hetsade inte upp sig av stundens hetta.
Hade han valt andra ord hade han kunnat stå inför en vild fight med denne nu. Det hade också varit ett val, men han valde det inte.
Det hade varit så onödigt, till ingen nytta.
De var inte fiender med andledning, som två flockmedlemmar med motstridande flockar.
De var flockmedlemmar som möttes oskyldigt, som inte passade ihop att snacka. Så enkelt, det bara kunde starta en fight som kunde kosta dem skador.
Skador som skulle ge dem problem framöver, eller bara onödigt lidande.
Lidande till ingen nytta.
Emon såg mot den mörke hanen, han var äldre, det syntes på honom. Mot honom var Emon ganska ung.
Men den andre var också starkare, Emon hade haft svårt...

Den andre vargen flyttade på sig, Tass kände sig lite lugnare. Det var dags att ge sig av, innan det blev mer tjafs.

"Tråkigt?" Han höjde på ögonbrynen och flinade sedan ironiskt. "Det är så här mina möten brukar sluta." Han var ingen trevlig typ, åtminstone inte mot irriterande främlingar. Även om hans vänner skulle säga annat om honom. Men så var det väl för alla, eller?

Med den plötsliga ilskan som bortblåst vände han ryggen åt den gröna hanen och började avlägsna sig från platsen. Utan att se tillbaka tog han till orda.

"Adjö Emon. Jag tvivlar på att våra vägar kommer korsas igen." Sa han i en uttråkad ton och försvann sakta iväg.


[Sorry för min inaktivitet och mina korta inlägg, har ingen fantasi just nu x( ]

Emon stod forfarande med rumpan mot Tramptass när denne började vandra tillbaka, men huvudet var sträckt efter honom.
-Vi ser alla olika på det, fnös ha långsamt och såg småkallt efter den andre. Han stod tyst en stund och såg den andre vandra längre bort, sen hörde han den andres sista ord.
Han svängde huvudet frammåt igen med blicken ner mot sina röda klor.
-Adjö..., mumlade ha, omedveten om den andre hört honom eller inte. Sen började även han vandra mot sitt håll, efter några stegs vandring mumlade han en kort avslutning på sin avskedelse-
-...du högmodige askprins, han kunde inte fatta hur denne kunde uppföra sig på detta sätt.
Klampa över sten och mark, vränga ur sig och blåsa upp för ett litet felaktigt ord som klingade falskt i hanens öron. Från den sekund gnistrade han av ilska, för att sen lugna ner sig på en millisekund när den andre lydde. Så högmodigt, så ouppfostrat. Emon skakade sitt huvud när han fortsatte vandra.
Han trodde Tramptass, han avr inte heller själv så säker på att de skulle mötas igen...
| Börja avsluta här eller...? |