Dom små vingarna flaxade för brinnande livet och Bell minns inte sist han vilade. Han kände sig lite grann som en fågel som begav sig till varmare länger under dom långa kalla vintrarna förutom att han begav sig inte till någon varmare plats, snarare tvärt om.
En flock mammutar vandrade stillsamt under honom och Bell flög närmare för att landa mjukt på en av deras stora behårade ryggar. Med en djup suck sjönk den lilla svartvita vargen ner på ryggen och slöt ögonen för en kort stund. Vila, bara lite vila var allt dom små läderlika vingarna behövde innan han var tvungen att bege sig vidare.
Efter någon timmes paus reste han sig och sträckte på dom små benen och vingarna, mammuten hade aldrig ens märkt att Bell hade landat fören han såg den lilla råttan framför trynet och gav ifrån sig ett högt trumpetlikt ljud.
Det var inte långt nu och redan kände Bell en hård klump samlas i bröstet, nyheten han hade med sig skulle vända upp och ner på hela Eriinari om hon fick chansen.
Där lite längre fram kunde han se den vita stora individen och flög lägre för att vara helt säker på att det var rätt varg. Mycket riktigt så var det Selva som vandrade framför honom med långa starka steg.
"Selva!" ropade han och gick ner för att landa på hennes breda rygg. Helst hade han meddelat nyheten öga mot öga men storleksskillnaden var så stor att hon skulle lätt kunna trampa ihjäl honom i ilska och Bell hade inga planer på att dö här ute och speciellt inte idag.
"Jag har någonting jag måste berätta."

Nästa varg som vågade ställa frågan ifall hon behövde hjälp skulle hon slita huvudet av innan meningen hunnit talas till punkt. Det hade blivit ett återkommande scenario, när varje möte med en ny individ började med att främlingen närmade sig med avsikten att hjälpa vad de trodde var en varg som var i desperat behov av assistans. Hur det kunde komma sig var någonting hon verkligen inte kunde lista ut. Om något borde de FRUKTA henne! Inte nedvärdera och tro sig kunna erbjuda något som hade det minsta värde för henne! Faktum att brännskadan, som blodbändningen äntligen börjat ta ihop så att hela sidan av halsen nu täcktes av färsk ärrvävnad och nästan helt slutat sticka och klia, drivit hennes instabila sinne till vanvettets kant och berövat henne nästan alla sinnen i sitt ursinne att försöka få tyst på rösterna och samtidigt balansera upp irritationen av smärtan från såret, kunde ur en betraktares synpunkt verka som någon som var i behov av hjälp... det gick inte ihop för henne. Det enda hon för stunden visste med säkerhet var att hon var så urbota jävla less på att få frågan om det var någonting främlingar kunde göra för henne, att hon inte ens övervägde att använda sin kraft för att slita isär nästa irriterande varelse som dök upp. Nej, blodbändningen var helt borträknad sedan långt tillbaka. Denna gång skulle hon begrava tänder i kött och hon skulle njuta till fullo av ljudet av ben som krossades och senor som gick av mellan käftarna på henne.
De breda tassarna placerades med stadighet framför henne, tillät henne färdas fram i ett tempo som hon inte haft sedan hon lämnat landets östra del. Men hon var klar med att pressa huvudet emot backen i desperata försök att tysta rösterna så pass att hon skulle kunna hugga tag i en av tusentals tankar som kanske kunde verka rimlig och inte endast var ett hopkok av tiotals vrålande röster som alla ville göra sig hörda samtidigt. Såret hade behandlats, och det kaosartade sinnet hade sakta gått tillbaka till det tillstånd som lät henne skilja sig själv aningen från den sjukdom som härjade lika mycket i hennes kropp som hon själv gjorde. För psykiskt frisk, det skulle man aldrig kunna påstå att hon var.

Det svaga ljudet av vingslag skulle aldrig ha uppmärksammats, om det inte var för att hon hörde sitt namn ropas av en bekant röst. Kraften, som äntligen släppt fokus på skadan, vilade nu omkring henne likt en barriär mot omvärlden och fångade upp hjärtslag och rörelser från alla varelser runt omkring henne. Men då den som närmade sig var luftburen, var förmågan tvungen att sträcka sig en extra bit för att kunna fånga upp ljudet av snabba hjärtslag i bröstkorgen och känslan av fladdermusvingarna som arbetade för att bära den lilla kroppen framåt. Blicken behövde inte söka efter individen, när en bekant tyngd plötsligt kändes bak på hennes skuldror.
"Bell." Namnet sades med den mörka stämma som hon burit med sig sedan hon var valp. De svarta öronen vinklades bakåt, och när den andre talat till punkt tillät hon sig själv snegla mot sin rygg i ett försök att skymta uttrycket som vilade i en andra, å så mycket mindre, vargens ansikte.
"Goda nyheter, hoppas jag." Om än man kunnat tro att det var omöjligt, så sjönk tonläget i hennes röst ytterligare. På sättet hanen talat, antog hon att vad han än sökt upp henne för att berätta, så var det inte någonting hon skulle anse vara "goda nyheter".

Dom små mörka öronen vinklades bak och lades emot den lika mörka nacken. Vinglarna låg tätt emot sidorna och han såg ner med blicken och suckade tungt. Helst av allt så ville han inte bringa henne denna nyhet men visste att det var hans uppgift.
"Det kan jag tyvärr inte påstå." tonen var låg och han svalde hårt för att sedan ta satts från Selvas rygg och glidflyga ner framför henne. Dom små tassarna tog i marken och Bell tog några steg innan han stannade och sänkte huvudet snabbt.
"Jag pratade med en av ynglingarna och det ser inte ljust ut, han finns ingenstanns att finna i Qu och har tydligen inte varit närvarande på ett tag. Ingen verkar veta var han befinner sig heller."