| Paxat roll för Raitaro, Black, Fallulah, Falloura, Kai, Wind, Mitri & Lihai |

Vinternatten var hård, trots att snön låg glittrande på kala trädgrenar och som ett tjockt lager över marken, så var luften bitande kall.
Luften som lämnade alla levande varelser var vit rök, luften de andades in så kall att det brände i nosen. Månen lyste i ett halvklot över den mörka himlen, försökte ensam ge marken sken. Kvistar som inte orkat med snöns tyngd hade brutits av och låg nu frusna på den vita marken och spår efter harar eller småfåglar som mellanlandat, var det ända som störde den annars så felfritt släta, smått vågiga, markytan.
En storvuxen, muskulöst byggd hane bröt det ljusa landskapt med sin mörkgröna hårrem och blodröda man och lugg.
Han vandrade stilla, obrådskande och sansad.
Platsen han gick över var inte speciellt okänd.
Det var hans hemplats, hans revir. Här någonstans runtom fanns de flesta av hans flocksyskon som inte för tillfället var ute på längre vandringar eller uppdrag.
På uppdrag för flocken.
För Cierzo.

Det var kallt för dom små nätta tassarna att sättas i marken, mycket kallt, den som bar dessa vita tassar hette Falloura, hon är rosa med inslag av både vitt och grått, hennes ögon är röda som blod och hennes lugg över högra ögat är vitt. Och där går hon, helt ensam, spår ifrån smådjur fanns i den kalla snön, men Falloura brydde sig inte, hon bara gick där, gick runt i sitt flockrevir. Men plötsligt stack det in en doft i hennes nos, hon behövde inte vara rädd, det var bara lukten ifrån en flockmedlem, hon ville kika vem det var då hon inte har träffat någon ifrån flocken än, utom Tocho och hennes mor förstås.

Dom nätta räv benen satte fart emot lukten och hennes röda ögon såg sig omkring, hon sprang förbi många kala träd, ganska så länge, men tillslut kunde hon skymta någon mörkgrön hane med röd man och lugg. Vad hette han och varför hade han kommit med i flocken? Falloura blev nyfiken och saktade in och satte sig bredvid honom, även om han gick framåt så satt hon ner i den kalla snön, vinden susade förbi och drog i hennes päls och lugg.
- ¿Cuál es tu nombre? Y habla usted español?
Frågade hon trevligt och log emot hanen, han såg inte så farlig ut.

Mörka, små hukande skepnader dansade över snön.
De täckte ungefär fem kvadratmeter.
Flackande och virvlande av mörkaste mörker.
Med blicken strängt fäst vid dem låg hon, Fallulah.
Cirka tre meter ifrån dem.

Hon frammanade ännu en gestalt, denna gång av en hjort.
Hjorten stegrade sig.
Den var inte mer än kanske tre decimeter hög, men den nätta kroppen var stolt bärare av en utsökt krona av horn.
Även den anslöt sig till dansen.

(Om du nu inte alls förstår vad som händer,
så ska du veta att Fallulah har Mörker som en av sina krafter.
Hon tränar just nu.)

När figurerna dansade som bäst suckade hon och slöt ögonen.
Stängde av kraften.
När hon öppnade ögonen igen, var de borta.

(Skulle kunnat skriva mer, men nöjer mig med detta så att jag har nåt att svara med sedan ;D )

Vinden lyfte den blodröda manen.
De gröna ögonen var som vanligt lugna och såg stadigt på allt de betraktade.
De hundratals ärren glänste svagt i skenet från eldklotet.
Det svävade ungefär en meter ovanför hans huvud, och följde honom troget vart han än behagade gå.
Han vandrade i lugnt tempo mellan trädstammarna i Hemskogen, och lyssnade på alla ljud.

Han trivdes här, och hade alltid gjort det.
Platsen skapade en frid inom honom som var svår att uppbåda på andra ställen.
Han rös till vid tanken på snöslätten.
Black hatade kyla, men eld gick bra.
Det gick mer än bra, eftersom han älskade den.
Och elden älskade honom.

Ljudet av prat fick honom att stana upp och höja det majestätiska huvudet.
Erfaren var blicken som snabbt skådade mellan stammarna, och fick syn på den rosa valpen.
Han sänkte huvudet en aning och började sedan, lika lugnt, gå mot henne istället.
"Hej du." brummade han vänligt och kikade på valpen.

Wind
Den svartgråa tiken gick med långa steg över den vita marken, hennes röda lugg lyste som eld i den vita snön, Hon ruskade smått på huvudet och hennes ögon syntes genom den eldröda luggen, det ena bärnstensbrunt, det andra blått. hennes ena öra var halvt avslitet, likaså hade hon tre fula ärr över ryggen och tre över nosryggen, men trots det rörde hon sig smidigt och ärren på ryggen kunde göra ont när det var som kallats, men nu var det helt okej. Hon ser sig omkring över landskapet, den plats som hon är född och uppvuxen i, Hon sveper lite med svansen och ler lite för sig själv, när hennes nos uppfattar dofter i närheten, hon känner igen dem ur flocken så hon styr stegen dit och snart får hon syn på en mörk hane med blodrött hår och en rosa tik. Hon ler vänligt emot dem. - Var hälsad flockmedlemmar.

Lihai:
han höll sig nära reviret, men han var och tränade på sin blixtattack. han hade sin blick riktad mot en trädstam framför honom och han koncentrerar sig djupt och han skapar sedan från elektriciteten i luften och han sänder en blixt mot trädstammen som blir träffad av blixten, det hördes ett högt knall när blixten slog i träet och efterlämnade ett svart märke efter sig. han ler nöjt och ruskar smått på huvudet, han blev en aningen trött efter den koncentrationen, men han börjar gå in mot reviret igen och han känner genast lukten av sin mor i närheten. han ler smått och styr stegen ditåt, det var länge sen han träffade sin mor.

Mitri:
Den snövita tiken ligger i sin lya i en dunge i skogen. Hon klipper lite med öronen och lyssnar på skogens ljud. Hon ler lite trött för sig själv. Där hon ligger under träden, kunde hon se fåglar och smådjur springa fram och tillbaka i det vita landskapet.Men just nu var hon inte pigg på att jaga, hon hade mycket att fundera på och tankarna bara virvlade runt i hennes huvud. Hon sveper lite med svansen och lägger huvudet mellan frambenen. Hon ser ner på de tre sovande valparna och hon ler kärleksfullt mot dem. Hon ligger så att valparna inte behöver frysa.

Hon suckar lite för sig själv och klipper lite med öronen. Hon fuktar nosen med sin skära tunga och känner hur törsten börjar ge sig till känna. Hon reser sig upp och går fram till en liten bäck som finns i närheten av dungen. Men hon är fortfarande på sin vakt. Man visste inte ju inte vilka som kunde smyga sig på en. Hon dricker snabbt och går sedan tillbaka och lägger sig bredvid valparna igen.

Hon ser hur en sval vind riva ner de snö som ligger på trädens kala grenar och får snön att ramla ner på marken och hon suckar nöjt, nöjd med att ligga inne i den varma lyan.. Men vinden bar även spår av varg i luften, troligen någon som är i närheten.

Kai:
en stor mörkgrå hane med en lång lugg går omkring i den snötäckta skogen, hans ögon är bärnstensbruna men helt neutrala, kyliga och uttråkade. han suckar tungt och ser sig omkring, tre ärr löpte över hans rygg liksom hans syster Wind, han hade två ärr på höger bakben och tre ärr över nosryggen. Hur han hade fått ärren på kroppen var det ingen som visste, jo en visste och det var Cuywendz.

han ler smått för sig själv när han tänker på den långbenta tiken och han funderade på hur hon hade det nu. han sveper lite med svansen och eftersom han är i sina egna tankar så ser han inte vart han är på väg eller om han går in i någon.

|| Oj himmel!! Hade helt glömt dethär rollet för att jag inte hade lagt det som bevakat roll för svar! ^^
Men kollade upp nu, ända som inte svarat är är Raitaro och han har inte varit inne sen 20:e november... Ska vi hoppa om honom och fortsätta? ' - ' ||

|| När ens varg ser en annan skulle man kunna skriva inom parentes vem det är så man fattar lättare... Hoppas jag nu fattar rätt att Falloura, Black och Emon är på samma plats? ^^ ||

Emon svängde blixtsnabbt på huvudet snett bakom honom, vargdoften därifrån var stark.
Den storväxta hannen slappnade av sekunden efter när han kände igen Cierzornas gemensamma doft. Ingen inkräktare alltså. Han vände sig mot doften som bara kom honom närmare,
det var bra. Han skyggade inte denne medlem, fler möten med fler medlemmar var bara bra.
Dock var det inte vad som väntade honom som steg fram från det vita landskapet.
En liten ljusrosa väldigt rävlik valp. Han rynkade ögonbrynen för en sekund,
hörde valpens spanska tal och höjde förvånat på ögonbrynen. Dessa reaktioner med ögonen lade omgivningen inte märke till speciellt bra pga. den evigt tjocka luggen som dolde det mesta av hans glänsande stålgrå blick.
- Yo Emon, el español es uno de mi lengua materna, fue recibido joven [Jag är Emon, spanska är ett av mina modersmål, var hälsad unga flicka], svarade han henne med dov och hes röst. Blicken kikade fram från sin plats bakom det blodröda och stirrade in i hennes nätta blodröda med tom och kall underton.

|| ännu osäker om Black också är där.. eller? =o ||

[ Black, Emon och Fallo är där alla tre ja. (: ]

Falloura log emot flockmedlemmen som kallade sig för Emon.
- Buenas tardes, Emon, que también hablan español como ya lo notó. ¿Cómo estás?
Sa hon trevligt till Emon och log bredare, hennes blodröda ögon fångade upp hans stålgråa, hennes leende försvann då hon spydde upp en lysande vit sak. Vad var detta?
- ¿Qué es esa luz?
Sa hon förbryllat med båda ögonbrynen höjda, hon kisade inte emot ljuset eftersom att hon var van vid detta ljus ifrån tidigare i sitt liv, det var en häftig sak hon fick ur sig, på något sätt. Efter en kort stund såg hon en svart individ i ögonvrån, det luktade som en flockmedlem, men man vet ju aldrig. Så Falloura ställde sig hastigt upp, kollade emot den stora svarta personen och reste ragg, hon såg både livrädd och hotfull ut på samma gång, dessutom så morrade hon ilsket.
- ¿Quién eres tú?
Morrade hon fram emellan sitt morrande och då tänderna var blottade. Hon slutade med det hon gjorde och la sig i underläge, med blottad vit mage låg hon och gnydde.
- Hjälp mamma! Hjälp!
Ropade hon.