Det var här hon passade in, inte på de klippor och stenar hon varit på innan. Det var här Blad skogens bruna stammar och trädens gröna löv. Hennes kropps färg smälte samman med löven när hon varsamt tog sig mellan trädens kronor, det enda som stack ut litet var de gula markeringarna. Men knappt märkbart. Ett flin låg i hennes ansikte när hon hoppade genom luften, det kändes som hon flög, till ett annat träd. När hon skulle landa sträckte hon ut benen framför sig och borrade ner klorna i grenen och lät bakbenen krama om den. Vilket gjorde så att hon inte ramlade innan hon fortsatte. Hon var hungrig, kanske skulle hon jaga en av de ekorrarna som hon såg springa ner för stammarna när hon närmade sig.

Hon hoppade ner några grenar så att hon var cirka två meter från marken, hon hade redan siktat in sig på en ekorre som irrade runt efter nötter, eller något annat att äta. Hon kröp ihop, redo för ett språng, hon trampade lätt på stället innan hon åter flög genom luten, och landade på ekorren, den dog på fläcken. Hon hörde knacket från dess ryggrad som knäcktes på flera ställen av tyngden.

Hon lyfte upp den slappa kroppen och såg sig om. Där, hon travade mot ett buskage som befann sig under ett stort ståtligt träd med stora rötter. Hon lade sig tillrätta på mossan och började nöjt slita i det tunna djuret.

[Ja... Detta ska då föreställa mitt startinlägg c:]

Lövskogen med sin så vanligt livliga och levande natur sträckte ut sig framför den svartvita honan, så väldigt olik mot för Kaiwoods mystiska och uråldriga stämning. Här fanns massvis med fåglar och insekter, och allt från gnagare till björnar. Djurlivet var rikt, rikt och levande. Det bar med sig en något motbjudande känsla av ljus och glädje, som om inga bekymmer alls fanns, ingen ondska som svärtade ner naturen. Faktumet fick den svartvita honan närmast att känna avsky, och den vita, kalla blicken riktades upp emot en av de många smala trädstammarna med täta lövkronor och fästes vid ett par fåglar i ett bo, troligen ruvandes på ägg. En fnysning lämnade henne, om hon hade kunnat klättra, eller om hon hade brytt sig nog mycket i deras låga levnadsform så hade hon mer än gärna sett till att förstöra deras idylliska värld, men nu var ju inte något av det varken möjligt eller av intresse. Hon kunde kanske inte påstå att hon var på jakt efter någonting särskilt, åtminstone inte bytesdjur. Hon visste inte ens varför hon lämnat reviret den dagen. Kanske behövde hon tid för sig själv och sina tankar? Inte troligt, det hade aldrig förut drivit henne iväg från reviret, nej, anledningen var någon annan. Hon hade återigen börjat känna den där suktande känslan efter blod, hon kunde helt enkelt inte låta bli, det var någonting hon älskade, troligen det enda i denna värld av vad som fortfarande återstod. Blod och euforin som uppstod av andras smärtsamma skrik och patetiska ord. Ett flin lade sig på de ljusa läpparna. Hon hade två mord på nacken vid sin fortfarande relativt unga ålder, någonting hon kunde säga sig vara stolt över, men det räckte inte på lång väg. Redan första gången, då hon först satt tänderna i en annan varg, känt blodsmaken och hört skriken så hade hon fastnat för det, sin egna lilla sjuka underhållning. Det gick nog inte att förneka att honan var sinnessjuk och skadad, men det brydde hon sig föga i. Doften av en annan varg nådde henne, en främmande hona. Detta kunde vara någonting, helt klart värt att kolla in. Det dröjde inte allt för länge innan hon kunde få syn på en grön och gul hona liggandes under ett träd ätandes på en gnagare. Ännu en fnysning lämnade henne då hon steg fram ur buskagen. ''Här har vi det mysigt'' rösten var lika kall, illavarslande och hård som vanligt, även om en ton av någonting annat smög sin in i den, en som inte riktigt gick att definiera i ord, men det var långt ifrån en bekväm känsla, en som även tog form i ett snett flin på hennes läppar.

Hon kände hur tänderna sjunk genom ekorrens tunna hund för att låsas fast om en bit kött som hon, med ett knyck, ryckte bort den lilla köttet som fanns på dess ben, men ändock skulle ekorren räcka åt henne ett tag, hon var inte så stor, så att säga. Hon tog en till bit av ekorrens kött, men hann dock inte tugga i sig det innan doften av främmande varg nådde hennes nos, hon tittade förskräckt upp och såg en svart hona med vita tecken. hennes först var kall, hård och det fick hennes blod att frysa. En kall kår drog längsmed hennes ryggrad och spred sig ut i resten av hennes kropp. Hon reste sig snabbt och backade så att baken stod tryckt mot stammen "Vad vill du?" sade hon med en löjligt ljus och sprucken röst. Hon samlade sin enda kraft, ifall något skulle hända, och väntade spänt på vad honan skulle svara. Vad skulle hända med henne? Varför lät honans röst så illavarslande? Ekorren låg fortfarande på marken, halvt uppäten, och redan bortglömd. Svansen piskade nervöst till bakom henne.

Den gröna honans reaktion var precis som hon hade förväntat sig, något i dennes energier sade henne att det fanns ett ljus där, en godhet. Och nog var hon väl medveten om hur de godtrogna lopporna ställde sig när en strid hängde över dem, hellre fly än illa fäkta sägs det väll. Tja, de kunde sällan strida, men att endast lägga svansen mellan benen gav inte henne någon vidare utmaning. Främlingen skulle troligen ändå inte ha särskilt stor chans, inte om denne inte hade någon fantastisk kraft till sin fördel, vilket troligen inte var fallet. Den gröna var till och med mindre i storleken än henne själv, det var rätt sällan så var fallet, hon var liten och nätt i kroppsbyggnaden. Till synes var hon inget stort hot alls, men det var inte alltid fysisk styrka som räknades, utan teknik, och hennes kraft underlättade väldigt mycket. Nog skulle detta kunna bli ett roligt litet tidsfördriv en så annars händelselös dag som denna. Det var ju alltid roande att höra deras skrik om inte annat, även om de kanske var fega ynkryggar. ''Åh, bara leka lite'' flinet lade sig ännu en gång på hennes läppar, och man kunde se att den hårda, kalla, vita blicken inte bådade gott. Hon tog sig några steg närmare honan som stod upptryckt mot en av trädstammarna, jäktade inte, tog sin tid med att placera tassarna på marken framför henne. ''Säg mig, du gröna, bär du ett namn??'' hon var egentligen inte särskilt brydd, men hon såg gärna honan hållas med den spända stämningen ett tag till, se vad det gjorde med henne. Hon vickade huvudet en aning på sned och granskade honan närmare, jo, detta kunde nog bli ett bra tidsfördriv.

Det var tyst ett tag, endast en kort stund, men under den stunden hann alla känslor en varg kunde känna rusa i hennes späda kropp, kanske inte lycka eller glädje,men de andra känslorna, de tunga. rädslan som kom krypande under skinnen skapade rysningar längs ryggraden och den åt upp henne. Honans blick, så olycksbådande, var genomträngande och det kändes som om honan såg rakt igenom henne med den skarpa, vita blicken. Hjärtat dunkade hårt i bröstet. Skräcken var gripande, som om en hand sträckt sig ut för att lägga ett hårt grepp om henne. Hon tog några steg åt sidan, så att trädet inte längre blockerade hennes väg bakåt. Hon fick inte förlora kontrollen till paniken. Hon försökte sakta återfå ett visst lugn, som snabbt raserades av honans ord. Hon ville Leka, sättet rösten sa det på slog henne i tusen bitar, is må spillror. Leka, aldrig skulle hon se på det ordet på samma sätt. Åter ljudade den mörkes röst, bad om hennes namn medan hon sakta närmade sig. Skulle hon kanske fly? Upp i trädets skyddande blad? Eller försöka villa bort honan på marken? Hon reste litet på sig, då kroppen automatiskt krupit ihop litet då honan närmat sig, och höjde på huvudet. Nu får du skaffa en ryggrad! Tänkte hon surt, men ändock vagt, till sig själv. Hon Skulle överleva det här, bara prata sig ur knipan och i värsta fall illa fäkta för att sedan fly. Jag hon skulle inte få panik, inte ännu. Honan hade ju inte gjort något. Ännu. "Numiroya" sade hon som ett segt svar på honans fråga och hon tvingade rösten att låta stolt, för namnet var något hon var stolt över. Hon backade två snabba steg, för att komma längre ifrån den mörka. "Vad är ditt?" sade hon sedan, i ett klent försök att leda bort uppmärksamheten som var så strikt fast på henne.

Ett kallt kort skratt lämnade hennes strupe då honan backade ytterligare några meter ifrån henne, inte var hon väll rädd? Vad i all sin dar skulle ha kunnat framkalla den känslan hos honan? Hon studerade energierna som flödade genom den gröna honan, de blev allt mer vilda, upproriska, ett tecken på oro, det hade hon lärt sig vid det här laget. Hon kunde inte låta bli att roas av det hela, likt alltid annars, det hela var som en drog, någonting hon aldrig fick nog av och endast ville ha mer av. Att endast framkalla rädsla var dock långt ifrån det hon sökte, det fanns något än mer underbart som hon suktade efter, smaken av blod. Hon fortsatte endast att långsamt ta sig närmare honan i takt med att denne ryggade ifrån henne, lät inte denne öka avståndet mellan dem. Honan svarade henne slutligen, gav henne sitt namn, och det lämnade ett vagt flin på hennes läppar, inte riktigt lika kallt som innan, ''Döpt efter självaste landet Numoori anar jag''. Den gröna verkade närmast stolt över sitt namn, eller kanske över den hon var, det hade hon svårt att förstå, vad möjligen fanns det att vara stolt över i en godtrogen loppas liv? De gjorde ju knappast något anmärkningsvärt, bildade sig inget rykte, njöt inte av världens fulla aktiviteter. Hon skakade vagt på huvudet åt sina tankar, nej, saker att vara stolt över var TBB, och den ätt hon tillhörde, mäktigt blod som utnyttjades till fullo i den läran som mormodern och modern lärt ut. Saknaden efter de båda honorna brann fortfarande i hennes hjärta, även om det väldigt sällan syntes utåt. Ett av de livsmål hon hade och levde efter var att göra de honorna stolta och visa sig värdig sitt blod, och detta var precis sättet att göra det på. ''Kali'' sade hon kort, men det enda ordet innehöll så många olika uttryck, samtidigt som den på ett sätt var känslolös. Lika kall, hård och illavarslande som alltid annars, och lyssnade man tillräckligt noga så skulle man kunna uppfatta skadeglädjen som fanns där under ytan. ''Det betyder Den Svarta, och det syftar inte på min pälsfärg'' med de orden så tog hon ett språng emot den mindre honan, lät de röda gnistorna dra sig i pälsen på henne som så ofta annars, och man kunde höra knastrandet av när de slog ut i luften väldigt tydligt i de sekunder av tystnad som följde efter hennes ord.

Skrattet skapade en rysning hon inte hann stoppa. Kalla kårar kröp likt långa fingrar över hennes rygg vilket fick hennes muskler att stelna till. Kali, ett namn hon skulle minnas med avsmak och rädsla. Rösten var kall, hård och matade den redan härjande rädslan. Hon var patetisk, om hon fick några skador när hon flydde sen kunde hon alltid hela dem. Hon hade knappt lyssnat på betydelsen av honans namn och var därför oberedd på den plötsliga attacken. Musklerna stelnade till i en mikrosekund innan hon lyckades kasta sig åt sidan, men dock lite försent, då hon kände honans tänder rispa hennes axel och av någon anledning så drog hennes muskler ovilligt i ihop sig, vilket resulterade i att hon föll till marken. Hon måste upp. Fort, nu, innan honan attackerade igen. Men musklerna ville fortfarande inte reagera. Varför hade hon inte varit mer uppmärksam? När hjärnans signaler väl gick ut till musklerna, vilket egentligen inte tagit mer än en sekund, så kastade hon sig upp och stirrade på honan i en sekund innan hon kastade sig mot ett av träden, i ett försök att fly.

Den gröna hann i sista sekunden slänga sig undan ifrån henne, men inte helt oskadd, hennes kraft gjorde det den skulle även om den inte utdelade särskilt märkvärdig skada. Honan föll till marken, och under den korta stunden som denne verkade lamslagen så lät hon energierna i kroppen samla sig, hon skulle komma att behöva dem. Honan tog sig upp på benen igen och flydde upp i träden, och hon var inte sen med att sätta av efter henne, zick-zackade sig fram mellan träden utan större svårighet. Den vita blicken följde den gröna honan, iakttog dennes rörelser och försökte avgöra vart denne skulle ta vägen härnäst innan hon faktiskt gjorde det. När honan var på väg att ta ett språng till nästa gren så samlade hon ihop gnistorna och lät en energiaktig blixt slå ut i avsikt att kapa grenen framför honan. Det märktes att hon hade blivit tränad för detta, uppfostrad till att jaga, till att mörda. ''Det tjänar ingenting till att fly'' ett skadeglatt skratt lämnade henne, ett som var närmast isande kallt. Hon återupprepade det hela på andra närliggande grenar som var stora nog att bära vikten av en varg, försökte isolera honans flyktvägar och fånga henne i ett och samma träd, med endast en väg därifrån, rätt in i hennes käftar. När hon ställde in sig på att mörda någon så gav hon inte upp, hon gick till extrema längder för att få det hon ville, och just nu så ville hon höra den här honans skrik, smaka på blodet som flöt i dennes ådror. Allting var en jakt, en lek, en som hon skulle se till att njuta till fullo av.

| Blev en kortis 8D |

Då tassarna och frambenen tilläts att sluta om stammen på träden kände hon en vag triumf. Hon kunde fly! Hon kastade sig upp för stammen för att sedan springa ut över grenarna, de var litet hala men hon var van, men något hon inte var van vid var den hastighet hon nu höll bland grenarna, hon brukade vara försiktig och räkna ut varje steg, men nu rusade hon blint fram i panik. Plötsligt så försvann grenarna framför henne och hon kunde höra Kalis röst. Jodå, hon skulle fly, tog honan bort grenarna stannade hon väl bara uppe i trädet, och väntade på att hon skulle tröttna. Fler grenar försvann, men det var ändå inte detta som fick henne falla. Utan det var ett olyckligt litet lös som lossnat, men ändå fastnat på en av grenarna. Numiroyas tass fastnade på lövet som gjorde att hon snubblade. Hon föll. Hjärtat fastnade i halsgropen och hon sprattlade vilt i luften, försökte vrida på sig så att hon landade på tassarna, för just nu föll hon med ryggen mot marken och magen mot himlen, men förgäves.

Smärtan strålade ut i hela kroppen då ryggen landade på en av rötterna. Det gav henne en tillfällig känsla av förlamning och synen blev oklar och det dansade ljusprickar framför den. Hon blinkade några gånger och försökte hitta den svarta demonen. Sakta lät hon smärtan försvinna med kraften, men hon låg kvar. såret på axeln hade även det försvunnit, som om det aldrig ens funnits där, och snart stod hon på benen igen, sökte efter den svart-vita med blicken, som fortfarande var grumlig.

Det var inte hennes kapande av grenar som nu fick honan att ändlöst falla till marken, honan verkade ha snubblat, halkat. Så patetiskt, korkat till och med. Honan verkade vara av en ras som klättrade i träd, men uppenbarligen så var denne inte nog mycket tränad, inte heller uppmärksam. Ännu ett skadeglatt, kallt skratt lämnade henne. Det var någonting väldigt roande med att se hur rädslan och paniken lamslog honan, fick denne att göra bort sig och misslyckas. Att orsaka sån skräck utan att direkt göra någonting alls var en underbar känsla, men inte på långa vägar nog för att stilla det begär hon hade, hon tänkte få tag på det hon suktade efter, honans blod och liv. Honan skulle falla, mer än endast från ett träd, skulle inte få se ännu en soluppgång. Hon tog sig närmare honan och stirrade ner på henne där hon låg med vita, kalla ögon, ''Patetiska ynkling'' sade hon och en kort fnysning lämnade henne. Det här verkade knappt bli en utmaning, men det var ändock roande. Honan verkade vara något av en godtrogen loppa, och hon hoppades på att hon skulle be om sitt patetiska liv, det var bland det bästa, att riktigt se dem kräla i smutsen. Inte för att det skulle falla henne in att faktiskt skona dennes liv, vad var det roliga i det? Honan verkade omtöcknad när hon till slut reste sig upp, verkade ha problem med att fokusera blicken. Hon lade dock märke till att såret hennes tänder rispat upp på honans axel inte fanns där längre, helning, kunde komma att bli problematiskt om honan var väldigt skicklig och stark, men det trodde hon inte. Hur som helst så kunde hon motverka det hela rätt bra med hjälp av sin kraft om det kom till det. Hon riktade in ett hugg emot honans nacke, inte med avsikt att hålla fast henne, utan snarare att orsaka så svåra skador hon bara kunde. Nu hade spelet börjat på allvar.

Hon kunde se en suddig svart skugga som rörde sig mot henne, orden omfamnade hon. ja hon var patetiskt. Hugget mot hennes nacke hade huv inte varit beredd på så hon kände tänderna sjunka genom huden, det var en obeskrivlig smärta, kanske skulle hon behöva försöka göra något åt att någon försökte stjäla hennes liv. Men hon var just det honan kallat henne. En patetisk ynkling. Men trots det så var inget mer värdefullt för henne som sitt eget liv. Så hon bet ihop och slet sig loss från honans grepp. De långa sår som slets upp började redan växa igen. Hon backade snabbt några steg. Andades i flåsande andetag, hjärtat slog fortfarande hårt i bröstet. Men hon hade bestämt sig. Hon kunde gå i mot attacker tills att hon fann en utväg. Plötsligt kastade hon sig framåt utan för varning och högg efter honans ansikte.

[kort O_o]

Hugget som hon utdelat mot honans nacke hade mer varit ett experiment än vad det var i mördande syfte. Hon ville se hur pass bra honan kunde läka sår, hur fort det gick. Till sitt missnöje så märkte hon att såren började växa igen nästan omedelbart efter att hon släppt taget, skulle försvinna inom loppet av några minuter. Hon skulle behöva jobba snabbt och metodiskt, det visste hon, och det gjorde henne bara mer inställd på tanken över att ta honans liv. Vad var inte livet utan lite utmaningar? Honan kunde hela, det gav hon henne, men hon tvivlade på att hon slogs något vidare. Hennes misstankar besvarades när hon i nästa stund slängde sig rakt mot hennes ansikte, idiot, att attackera rakt framifrån var det sista man skulle göra. Honan skulle tydligen behöva lära sig en läxa om grundläggande taktik, och hon tänkte visa henne. ''Dåligt val'' hävde hon ur sig och spjärnade emot honan med ena framtassen samtidigt som hon flyttade sig ur vägen för henne. Tassen hade varit fylld av gnistor, dessa var dock inte som de föregående, dessa riktade in sig på honans krafter, det som var hennes specialitet, i hopp om att lyckas försvaga dem. Hon var väl medveten om att effekten av hennes kraft endast varade en ytterst kort stund om hennes kraft inte hade kontakt med honan. Hon hade dock en tanke bakom det hela. Vissa helande krafter brukade lindra smärta, så ett tillfälligt avbrott kunde vara nog för att chocka honan tillfälligt. Det skulle ge henne nog med tid för att göra det hon tänkte, för det fanns en sak som hon visste inte gick att hela. Ett flin drog sig på läpparna då hon högg efter honans svans, försökte få grepp om den så hon kunde kapa av den, endast för att orsaka så mycket smärta som hon bara kunde. Alla krafter hade någon sorts nackdel, och hon älskade att utnyttja dem till fullo.

| Inte aaalls ett otroligt segt svar, ursäkta, men här har du ett, hur bra det är går dock att ifrågasätta |

Honans ord sände en våg av oro igenom henne, hon visste att detta med att slåss inte var något för henne, men orden hade förvarnat henne, litet iallafall, och hon undvek nästan tassen som stoppade hennes framfart, men ändå gick det sprakandet igenom henne och hon kände att hon tappade kontrollen över läkeprocessen som skedde i hennes nacke, som om krafterna vacklade till. Vad hade honan nu gjort? Paniken växte i hennes ögon. Hur skulle hon kunna överleva om hennes krafter inte löd henne? Det var allt hon hade. När honan kastade sig efter hennes svans dansade hon förvånat undan med ryckiga rörelser. Hon må inte kunna mycket om att slåss, men att gå efter svansen var något valpar gjorde. De gula ögonen stirrade chockerat på främlingen. Varför gjorde hon ens detta? Hade Roya gjort något fel? Frambenen vibrerade lätt av paniken, som tydligt gick att läsa i ögonen. Sedan bestämde hon sig för att, återigen, ta sig emot ett träd. Hon var tvungen att fly! Hon vände helt om, kastade sig framåt, men honan hade verkat snabb, alldeles för snabb. Hon kastade en blick bakom sig och kastade sg sedan en gång åt sidan, bytte snabbt och smidigt rikning. Bara några meter kvar sedan skulle hon sitta säker i träden igen.

[Och Roya fegar vidar ^^'  Hon upptäckte att hon inte var s bra på det där med att slåss x'D och utan kraften, tja då tänker hon inte försöka ^^']

Honan lyckades dansa undan från hennes hugg, men hon lät inte det stoppa henne, utan riktade ett flertal snabba hugg emot hennes mage och rygg, inte säker på om de skulle träffa eller inte. Hon lät sin kropp omslutas av röda gnistor, de drog sig i pälsen på henne och gav ifrån sig ett sprakande ljud när de slog ut i luften. Hon hade förväntat sig att honan skulle försöka fly ifrån henne igen, så hon var inte sen med att sätta av efter henne samtidigt som hon lät en våg av gnistor skjutas iväg emot henne, i hopp om att lyckas paralysera honans muskler tillfälligt och skada en del nerver och vävnader. Det skulle ge henne mer än nog med tid att orsaka lite riktigt skada. Hon började tröttna på katt och råtta leken, hon ville höra honan skrika, se henne blöda och vridas i plågor, och hon tänkte inte ge upp innan hon fick just det. Innan hon fick tillfredsställa monstret inom sig, ty det hade återigen vaknat. Om hon lyckades få honan att stanna upp länge nog så skulle hon kunna få chansen att upprätta en kraftlänk till henne, på så sätt så skulle hon kunna trycka undan hennes helande krafter och dra åt sig av hennes energi utan att behöva någon fysisk kontakt, men hon var ännu inte allt för träffsäker med den delen av kraften, tyvärr. Hon lyckades hålla jämna steg med honan och utdelade hugg närhelst hon fick tillfälle, riktade främst in sig på bakbenen, försökte få ett grepp om ett av dem. Tänkte inte tillåta henne att fly upp i ännu ett träd. När honan närmade sig ett så såg hon till att driva henne åt ett annat håll, det var antingen det eller hennes käftar som hon hade att välja mellan. Honan skulle ändå sluta upp där förr eller senare, det tänkte hon se till.

| Underligt inlägg, men mja |

Hon kunde höra knastrandet bakom henne. Kunde höra det spraka. Någon gång kunde hon även se den röda gnistan flyga precis intill henne. Hjärtat slog hårt i bröstet, dunkade emt revbenen, och andetagen var ytliga och snabba. De gula ögonen flackade mellan träden, försökte hitta ett med rätt flycktvägar bland grenarna. hon ville inte råka ut för samma sak som sist.Dock vart det tressande med honans käftar som klapprade samman precis invid hasorna, och det var som om alla hennes farhågor besannades då hon kände käkar slutas  om ena hasen. Hon tumlade till marken. Inte säker på om honan satt kvar om hennes ben sprattlade hon vilt med benen och lät sået i nackn slutas helt. Hon måste up hon måste fly! Panikartat frsökte hon slänga sig på alla fyra igen. Vart befann sig honan? Blicken flackade. Letade frebilt efter den mörka pälsen med de ljusa vita detaljerna. Ho såg ingen väg ut. Vad var det hon gjort? Vad hade gjort honan så ilsken? Hon visste inte. Men hon önskade att honan skulle tröttna. Att hennes kraft kunde hjälpa henne hålla ut. Hon koncentreade sig, samlade sig inför attacken hon visste skulle komma.

Hon älskade detta. Jakten, rädslan hos den andre, dennes överhängande död som närmade sig med varje minut som förflöt. Hon kunde skymta slutet, ville smaka på blodet, höra skriken, längtade efter att få se livet rinna ur honans ögon då hon kapade hennes strupe. Blotta tanken på det hela var upphetsande, berusande. Så fick hon till slut ett bra tag om honans ena ben, och med ens så spjärnade hon emot med sina tassar i marken för att fälla honan till marken så snabbt som möjligt. Damm från den torra jorden virvlade upp omkring dem likt ett moln, men hon lät sig inte störas av det. Honan sprattlade och sparkade, hysteriskt nästan. Det var något som endast var till hennes fördel, det gjorde det så mycket enklare att orsaka lite verklig skada. Hon slöt käkarna tätare om benet, kunde känna tänderna vidröra själva benet. Hon kunde höra knakanden, och små knäckande ljud. Benet hade redan börjat ge upp under påfrestningen som honan själv orsakade. Om det inte vore för att hon hade munnen full så hade man kunnat skymta det illavarslande flinet på hennes läppar då hon med så perfekt teknik ryckte till med huvudet och käkarna för att dra underbenet ur led. Det hade alltid varit något hon älskat att göra, enda sedan första gången hon och hennes syskon tagit ett liv. Försök fly och hela det där. Nu var det hela så gott som avgjort, från och med nu var det endast en lek om smärta. En fråga om hur mycket smärta hon kunde orsaka utan att honan förlorade medvetandet, för det förtog ju det roliga om de inte längre var närvarande för att se och känna förödelsen. Hon släppte taget om benet för att undvika en spark från det fortfarande hela benet som utan tvekan skulle ha träffat henne rätt i strupen. Hon slickade sig belåtet om munnen där vars blodet hade fastnat i pälsen. Så ljuvlig smak. Hon reste sig från den något halvliggande ställningen och högg mot honans buk. Honan skulle falla för hennes tänder den här dagen, så var det bara.

| Har tillåtelse att PP:a det med benet |

Det stod klart för henne att den mörka tiken fortfarande satt kvar i hennes ben. Smärtan var näst intill outhärdlig och hon tjöt högt när greppet hårdnade, hon kunde höra och känna benet sakta ge vika. Tårar gled längs med hennes ansikte och högljudda gnyenden lämnade gång på gång henne.
Med ett högt knäppande ljud drog hennes ben ut ur den led det borde varit fäst i och hon tjöt igen.
Hon mumlade snabbt mellan varje tjut och mer och mer tårar rann ner för hennes nu smutsiga gröna ansikte. Paniken låg likt en dimma över henne.
Hon greppade frenetiskt efter sin kraft och helade bara de såren som orsakat av honan på benet. Hon hon bara lyckades ta sig därifrån kunde hon fixa med benet sen.
Även om hennes hopp om att överleva sakta sipprade bort.
Hon siktade med sitt nu enda friska ben och försökte sparka undan tiken, som dock med lätthet undvek den tafatta attacken.
"varför?" hann hon skrika innan hon ände tänder gräva sig ner i hennes buk. Som resulterade i ännu ett högt tjut av smärta.
Varför? Varför hade gudarna satt henne här? Varför ville denna, för henne, okända hona se henne död?
[Hade glömt att det var min tur....]

Ett iskallt skratt steg ur hennes strupe då hon såg tårarna rinna från honans skräckslagna ansikte och hörde den darrande rösten skrika som ifrågasatte varför hon gjorde det hon gjorde. För att hon älskade det såklart. För att det var ett av hennes främsta mål i livet att utrota så många godtrogna loppor som det bara gick, att se deras lidande och bedjande, att känna smaken av deras blod. Det var som en drog, en som hon tog varje tillfälle i akt att smaka på. Hon sänkte huvudet intill honans öra. ''För att det är så tillfredsställande och underhållande''. Stämman hon talade med var lika iskall som skrattet, lika hänsynslös och oempatisk. Endast sekunder senare så vände hon sig tillbaka till honans kropp och delade ut ett flertal hugg samtidigt som hennes kraft aktivt försökte trycka undan honans helning. Hon hade en gång hatat sin kraft, nu skulle hon nog inte kunna tänka sig att leva utan den, så användbar på så många sätt, så fantastiskt passande för henne. Hon försökte orsaka så mycket smärta och lidande som det bara var möjligt. När hon ansåg kroppen nog vanställd så tog hon ett steg bakåt och begrundade sitt vackra verk. Tillfredsställelse speglade sig i hennes uttryck. Nu var det dags att avsluta det hela. Hon utdelade till sist ett slutgiltligt hugg mot honans strupe, slet sönder den och såg livet rinna ur honans blick i takt med att blodet rann ur henne. Hon slickade sig om läpparna innan hon sedan vände sig om och lät stegen föra henne tillbaka till Kaiwood. Ännu ett liv på hennes nacke, ett som hon inte var missnöjd över att ha dragit på sig.

| Har tillåtelse till PP |

Ett skratt lämnade den svarte. Någon som Numiroya i sitt sinne hade bestämt måste vara en Demon, skickad för att skörda hennes liv. Något hade hon gjort, något för att förarga vilka gudar som än huserade. Hon hade inte trott och nu skulle hon straffas.
Tårarna rann obehindrat ner för hennes ansikte hennes nos hade blivit täppt.
Den galna tiken, demonen, svarade och hon visste inom sig att hon haft rätt. Den kunde inte vara en varg, inte en vanlig dödlig, för hon ville inte tro, ens i döden att världen avr befolkad med sådan ondska. Ville inte tro att hennes liv död var något bara för en vanlig vargs nöje. Nej det var ren ondska i formen av en demon.
Återigen kände hon huggen emot hennes kropp. Tänder som med lätthet skar och slet i hennes kött. Tänder som skulle bli hennes död. Hon visste det nu. Det fanns ingen återvändo. Hon skulle inte kunna ta sig därifrån för att ta hand om skador senare.
Hon kved. Skrek. Grät. Hoppades med en död låga att något skulle finnas inom demonen som skulle få henne att ta reson inför tårarna, ett hopp så litet att det aldrig funnits. Skräcken i de gula ögonen växte när hon i sin oändlig smärta såg tiken släppa hennes buk och bröstkorg för att sänka käkarna mot hennes hals. Tänderna sjönk in och hon grät för sista gången i sitt liv. Hon hann inte ens skrika, inte mer än att dra ett sista andetag innan strupen krossades emellan vassa vita tänder och gurglande uppstod då kroppen förgäves försökte andas medan blodet täppte för den krossade strupen än mer.
Mörkret flackade inför hennes blick och hon förvånades lätt i den outhärdliga smärtan över att hon fortfarande levde, hon visste inte att det var resterna av hennes kraft, vilka sakta dog ut med hennes sista energi och sakta ledde henne mot hennes nu oundvikliga död.
Varför`Tänkte hon en sista gång innan mörkret och döden omfamnade henne.

Avslutat