Trädstammarna omslöt henne på ett sätt som för svagare själar hade kunnat vara klaustrofobiskt men ingav istället henne en rå, härlig känsla av mörker som kändes obekant men ack så välkommen. Hennes tassar rörde sig motoriskt framåt mot den något fuktiga marken något de gjort flera dagar i sträck nu utan uppehåll som fått musklerna att börja säga ifrån. Trots det så fortsatte hon målmedvetet med ilskans glöd inombords som de senaste dagarna varit starkare och mer bestämd än någonsin trots att den nu hade börjat bli svagare precis som hon. Svagheten hade kommit när intaget av mat och vatten uteblivit och hon visste att hon behövde äta snart om hon inte ville känna av ljuset hon bar inom sig, hon kände det kämpa mot fängelset hon skapat åt det och morrade irriterat åt situationen. Om det inte hade varit för den dumma kraften så hade hon inte behövt vara här på en plats som var okänd för henne, hungrig, törstig och svag. Hela hennes liv hade kommit att kretsa om hur hon skulle bli av med den och ännu hade hon inte lyckas, det liknade hennes vanliga otur.
Med ens så bestämde hon sig plötsligt för att stanna upp när hungern med ett plötsligt hugg omvandlades till smärta, hon behövde verkligen fånga ett bytesdjur nu.
Hon lyssnade uppmärksamt runt på ljuden som omgav henne men inga var i matväg och därmed ej intressanta för henne så istället började hon känna mer på dofterna som inströmmande i hennes nos i jakt på något användbart där. Den välbekanta doften av kaniner fick det att värka i käkarna av längtan efter att knäcka några nackar eller orsaka ett litet mer utdraget lidande som att äta dem levande. Hela hennes kropp genomfors av en lyckorusning vid tanken och hon började röra på sig igen, målmedvetet inriktad på doften från kaninerna. Hon rörde sig snabbt och smidigt fram utan att ge ifrån sig ett endaste ljud trots de vissna löv som låg på marken och som gav ifrån sig ljud vid minsta beröring. Hon saktade knappt ner på farten när hon kom nära utan stannade bara för ett ögonblick då hon lyssnade efter hur många de var. Det var en hel grupp på åtminstone tio individer utanför boet, och efter vad hon sett i den skogen ett högst ovanligt men välkommet fynd. Smidigt rörde hon sig närmare tills hon såg den första kaninen som hon efter ett språng kunde begrava sina käkar i tillräckligt länge för att kunna spruta in ett gift som gjorde kaninen tillfälligt förlamad. På så sätt var det bara att låta den ligga för att fortsätta slakten på de andra som var döda efter bara några steg från hennes sida och till slut stod hon med elva döda kaniner utspridda runt om henne medan den tolfte hjälplöst sprattlade i hennes och som hon svalde hel efter att ha pumpat in ett gift som löste upp benen i den. Så fort hon svalt det sista upprepade hon samma sak med ytterligare sex kaniner men sedan hon gjort sig av med hungern började hon äta dem för nöjes skull. Den ena som vaknat till mest besvärade sig inte ens med att döda utan åt istället långsamt samtidigt som hon njutningsfullt såg på hur den plågat sprattlade för att komma undan. Några gånger lät hon den fly bara för att se hur långt den skulle komma utan bakben och utan ben alls. Till slut tröttnade hon och åt upp resten av kaninen för att sen fortsätta leka med de andra. När hon kom till den sista kaninen var hon så mätt att hon inte fick ned en bit till och istället för att äta den så bestämde hon sig för att jaga den några gånger innan hon dödade den och faktiskt så tyckte hon att det var riktigt underhållande att se den lilla varelsen försöka fly med skräckslagen blick. För henne var det bara att ta några snabba steg och sänka huvudet och bita tag, sen hade hon den sprattlande tingesten i munnen. Hon roade sig några gånger med att kasta upp den i luften och sedan ruska den så mycket att den lilla varelsen skrek av smärta vilket gav henne idén att spruta in lite gift som gav den en oerhörd smärta innan hon släppte ner den för att se hur långt den skulle lyckas ta sig. Kaninen gav henne en enorm underhållning genom att med stor svårighet ta sig framåt samtidigt som den skrek och kroppen på den ryckte i kramper. När hon så sedan blev uttråkad gick hon fram för att döda den genom att bryta dess nacke men hon hann bara ta några steg innan hon kände sin kropp stelna inför den känsla som plötsligt infann sig i hennes sinne och som ingav henne känslan av sorg vid synen av den döende kaninen vid hennes tassar. Den känslan trappades sedan upp hundrafalt tills hela hon fylldes av en ren, varm känsla som uttryckte så mycket godhet och visdom att den del av henne som inte påverkades av den kände en smärta så stark att den kunde liknas vid den hon kände vid åsynen av en eld. Det var då hon återfick fattningen och med stor ansträngning pressade ner ljuset som fyllde henne tills det blev så svagt att hon knappt kände att det var där längre. Den styrka som det kostat henne fick henne att flämta av en ansträngning som var så mycket större än någon fysisk motsvarighet men samtidigt blev hon mer och mer vredgad över det som hände att hon till slut kände inte kunde bära raseriet längre utan var tvungen att släppa ut det. Kroppen sökte sig självmant till liket av den nu döda kaninen som hennes tassar sedan började riva och slita i tills inte ens det räckte och hon även började tugga och kasta runt den sargade kroppen med tänderna. Hon förlorade alla tidsbegrepp och logiska tankar det enda som fyllde henne var vreden och hon slutade först när hon märkte att hon rev med klorna i jord istället för i kött och när ilskan lagt sig såg hon att hon slitit upp stora jordklumpar och att kaninen låg utspridd i så små bitar att det nästan bara var mössen som kunde dela dem än mer. Men ilskan var inte slut där den drev henne till att fortsätta förstörelsen och med hjälp av klorna började hon sarga ett träd som om det var det som orsakat henne raseriet hon kände. Till slut slutade hon dock när det gick upp för henne varför hon kände sådan ilska, hon hade börjat förlora greppet om allt...

(Okej, det här inlägget kan liknas vid ett epic fail men hoppas det blir bra i alla fall :) )

(Tack :D Men ditt var nog ännu bättre ;) )

Känslorna som fyllde henne var motstridiga och olika på ett sätt som gjorde kroppen förvirrad. Paniken som berodde på hennes längtan till att vara ensam ville ge benen rörelse till att sig därifrån fortast möjligt. Den övervanns dock av fientlighetens aggressiva budskap som fick hennes hållning att bli högdragen och hela hennes varelse till att signalera att hon inte var en vänlig själ att ha att göra med. Den andra varghonans bruk av ett språk hon aldrig hört eldade på aggressiviteten än mer genom att det fick henne att känna sig underlägsen och hon HATADE verkligen den känslan. Allt hennes hat koncentrerade sig till en enda mening "Och vad stirrar du på?". Hon mötte trotsigt den andra honans blick och kände sig skamligt nog som en månadsgammal valp som sa emot en av de större i flocken. För att få något att avleda tankarna från denna genanta tanke ledde hon ögonen runt i gläntan sökande efter något distraherande nog. Såklart fastnade de direkt på de två andra vargarna vid honans sida, det ironiska var hon upptäckte dem först nu, hon kände instinktivt vilken av dem som var den riktiga och den underliggande tonen av ljusets kraft som hon kände vid denna tanke gav henne en föraning till varför hon upptäckt den riktiga vargen utan att ens ha försökt(om det är ok?). Utan att låta det påverka hennes yttre känslospel mötte hon åter honans blick med orden "De två vargarna som följer dig är väldigt lika dig." Hon blandade orden med den retfullhet honan yttrat mot henne med sia ord som för att ge igen, varför visste hon inte. Samtidigt försökte hon bedöma om honan skulle börja slåss som så många andra vargar hon mött, men hon verkade inte vara den typen. Trots det kände hon raggen resa en bit på ryggen medans klorna instinktivt gjorde sig redo att slita och stycka. Om det blev strid så var hon beredd och hon skulle inte dra sig för att orsaka dig smärta som det skulle krävas för att vinna eller roa henne tillräckligt.

(Ja, blev lite kort men hinner inte skriva mer :( )

[Ni har gjort intrång på vårt revir, dödat (slacktat) våra byten och skadat vår skog. Dumma flickor]


Hon hade legat och vilat ovanpå en av skogen stora stenlbock, en vana hon lärt sig från sin mor, då skriken nått hennes ytterst känsliga öron. Dem hade slitit henner ur hennes mycket lätta, meditations lika, slummer och tvingat de blodröda ögonen att slås upp. Huvudet hade höjts och det hade ryckt i de långa vrenlika öronen. Först hade hon förbannat de satans rovfåglarna som skulle envisas med att försöka jaga harar inne i skogen. Ungindivider från vårens senaste kläckning, naiva dumma fåglar som bara skadade djuren och sig själva så de båda avled. Mindre byten till TBB, mindre mat, mer slöseri med resurser, skarpare varningar från gudarna. Men sen så slog doften av varg emot henne och hon stannade för en sekund upp. Ett elak leende spred sig över läpparna, men sedan slocknade att och en allvarsam ilska klädde istället in hennes skarpa konturer. Inkräcktare på TBBs revir, och inet bara det, utan dumma idioter som jagade deras byten. Hon behöver bara fortsätta några meter innan den starka doften av blod skulle anfalla henne. Mycket blod, många harar. men inte knud ehon ana sig till synen som mötte henne då hon efter någon minuts tyst och snabb vandring steg fram mellan träden inom synhåll för de två främlingarna. Eller var det fyra, snabbt reflekterade hon tre närmast identiska individer. Men det som ändå slet åt sig hennes uppmärksamhet var den mörka blodfläckade vrenhonan och den sönderslitna haren. Hon uppskattade snabbt mängden blod, och analyserade skriken som ekat igenom skogen nyligen. Hon var en klipsk hona och kom snabbt fram till att det måste varit minst tio harar. En snabb blick skänktes åt det håll som hon viste att deras bo fanns. Den satans vrenen hade ju slacktat halva populationen. Det fanns lite byte som det var i Kaiwood, älgarna hade sedan länge slutat att vandra förbi och hjortarna höll sig på numoorislätten. harar och rådjur var lite mat för en tor flock, det sista dem behövde var något dumt skrälle som kom och högg ihjäl djur för nöje. För så måste vara fallet, ingen varg var så hungrig att den kunde äta över tio harar utan bara av den enkla anledningen att släcka sin hunger. Man kunde se hur hatet brann i Ijins ögon då blicken sökte Vrenhonans.
Snabbt reflekterade hon att den andra honan också var mycket lätt blodfläckad runt munnen, doften var svår att urskilja då hela stället stank av harblod men hon anade sig till att det var någon annan gnagare. Troligen även den dödad här i skogen. Satans respektlös kryp! Hon morrade dovt, blott någon sekund hade gått sedan hon steg fram ur skogens mörker för att möta framlingarna.
"Nej men ser man på.."
Sade hon iskallt, mellan sammapressade och blottade tänder. Hon såg de sönderrivna trädstammarna först nu, och då brast det.
"Era respektlösa as, detta är TBBs revir - ni har inte ens rätten att befinna er här! Att jaga och förstöra vår skog är långt över gränsen för vårt tålamod. Ni är inte värda varningen, men försvinn genast eller dö."
Raggen var rest och ögonen lös av hat och avsmak för de fyra honorna. Hon övervägde fortfarande om inte tre av dem egentligen var samma varelse - hade faktiskt djupgående träning i krafter såsom kopiering och illusioner och anade sig till att detta kunde vara ett sådant fall. Dem tre vita honorna - bruna av smutts - var helt enkelt för lika varandra. Läppen rullades upp coh blottade överkäken upp till tandfästet, och hon knyckte på nacken. Skulle inte honorna genast avlägsna sig skulle dem gå en grym död till möten, hon hade en hel flock bakom sig och var en vältränad stridsmaskin sedan den dag hon tagit sina första steg. Om de skulle vända och utan ett ord snabbt ge sig av var dem ändå inte riktigt säkra, Ijin var för förbannad för att riktigt säkert kunna säg att hon inte skulle skada de fyra. De förtjänade inga chanser, det enda dem förtjänade var döden - servered på ett grymt och respektlöst vis. Just som den kommit för de satans hararna.

[Dåligt skrivet, sorrey.. men ja, nu kommer TBB. Fler medlemmar lär anlända (L) ]

(Men i texten till forumet står det endast att flocken The BloodBlooms håller till i här :?: Eller har jag fel :S)

Den lilla vita valpen hade legat och slumrat i solen högt uppe i ett träd. Skogens lugna andetag hade vaggat henne till sömns och hon gav ifrån sig ett ljud som skulle kunna liknas vid låga snarkningar. Solen kittlade hennes nos och det var lugnt och skönt.
Men mycket snart ekar vilda dödsskrin genom skogen och valpen vaknar med ett ryck. Hon rycker till så häftigt att hon ramlar ner från grenen. Hon faller mot en annan kraftig gren som enkelt skulle kunna bryta hennes rygg om hon hamnade fel. Vingarna fälls snabbt ut och hon missar grenen med en hårsmån och hon tar sig därefter säkert ner till marken. Skriken ekar fortfarande i skogen. Hon kan höra rädslan och smärtan i varenda skrik som kommer från minst tio stycken harar. Duvan kan särskilja det så bra. Skriken gör ont att höra. Valpen kastar sig fram mellan träden. Svävar fram och manövrerar sig enkelt mellan träden. Skriken dör ut ett efter ett. Duvan undrar vad det är som får hararna att skrika så. Doften av blod blir starkare ju längre in i skogen hon kommer och beblandar sig även med doften av varg. Valpen stannar tvärt upp och landar på marken en bit ifrån en död ekorre. Hon går fram till den lilla sargade kroppen. Öronen lägger sig ut åt sidorna. Någon som bara dödat det lilla djuret och sedan inte velat ha det mer. Duvan bestämmer sig för att gå tillbaka sedan och begrava ekorren. Om inte någon fågel har hunnit sno åt sig. Just nu är det de andra ljuden som har hennes fokus. Hon kastar sig fram igen och sveper mellan träden och får snart syn på flera gestalter längre fram. Hon stannar upp och landar bara en bit från den plats där främlingarna befinner sig. Hon lyssnar till ljuden och ser på scenen som utspelar sig framför henne. Ijin är redan där. Duvan har sett henne några gånger men inte pratat med henne personligen.
Kvarlevorna av en söndersliten hare ligger utspridd på platsen. Bland dem står en stor varg. Förmodligen den som dödat haren, och de andra hararna. Men Duvan ser inga fler kroppar. Valpen fokuserar blicken på ett träd som fått barken uppriven. Öronen lägger sig mot den vita nacken och en dov morrning lämnar henne. Vad har trädet egentligen gjort den varg som gjort så. Duvan gillar det inte. Skogen är värld respekt. Att behandla den så här respektlöst borde inte bara förbises. Det verkar inte som att Ijin har god lust att visa främlingarna ett och annat.
Blicken fokuserar på tre identiska skepnader. Duvan kisar och försöker urskilja konturer. Hennes syn är trots allt inte den bäste. Men hon inser snabbt att två av de där inte är äkta vargar. Hon kan varken höra hjärtslag eller andetag från dem. Valpen stiger fram. Hon ser skogen som sitt hem. Hon är beredd att göra allt för att skydda den. Även om hon inte kan ge något vidare motstånd då hon bara är en valp.
Vingarna är aggressivt böjda ut åt sidorna. Likt en fågel som försöker föra sig större. Nackfjädrarna och raggen är rest och svansen är uppburrad. Duvan är inte glad över att skogen tvingats utstå sådan respektlöshet.
"Ni borde lyssna och ge er av härifrån genast. Ni har inget här att göra och gudarna borde straffa er för vad ni gjort mot denna skog". Säger hon mer en dov morrning och låter inte alls som den valp hon är. Hon ser snabbt på den av de vida identiska vargarna som är den äkta. Även om hennes blick är suddig så stirrar hon ändå rakt på den äkta av de två identiska vargarna. Illusioner som lurar synen lurar inte Duvan som har en hörsel som klår det mesta.

(Men åh, förstod inte att TBB var förkortningen på The BloodBlooms :roll: )

Största delen av hennes uppmärksamhet var riktad mot varghonan och hennes "kompanjoner" men trots det märkte hon de tecknen som kom och som alla tydde på att de fort sällskap av en artfrände. Hon kände för att slita sig själv i stycken på grund av sin otur. Alltid på fel plats vid fel tillfälle och i detta fall där sällskap fanns att finna.
Hon vände blicken mot den plats dit ljud som skvallrade om rörelse hade sin källa och snart kunde hon urskilja en vargs skepnad i skuggorna, en syn som fick raggen att resas ytterligare och tänderna att blottas, hon ville bara bli av med dessa främlingar. Varghonan som kom förde sig på ett sånt sätt som instinktivt fick en att betrakta denna hona som en ledare och ägde hela skogen. Ett irriterat läte lämnade hennes strupe samtidigt som en undran över vad denna individ kunde komma med som gjorde denne till skogens herre. Av den andra honans kropps spel att tyda så var hon upprörd och ilsken och Vitae kände sig uppgiven inför tanken på vilka ursäkter hon skulle tvingas framföra för att ha gjort den andre upprörd av något som hon aldrig förstod den stora vikten av. Den här gången kanske hon skulle förvisa vänligheten och istället dra igång nåt slag av bråk, lite roligt i livet måste man ju ändå så ha. Hon riktar en skarp blick mot varghonan när denne stiger fram ur skuggorna, äntligen med några ord som lämnar tungan. Men sen verkar honan stanna till som om hon upptäckt något och när hon åter riktar sin blick mot Vitae är ögonen inte längre fyllda av ilska utan av raseri. Hon morrar irriterat, inte ännu en ilsken bitch till varg hon har verkligen fått nog av dem nu. Denna bitch verkar dock kunna uttrycka lite ilska och Vitae blir nästan road av att höra henne. För tror varghonan verkligen att hon kan uttala värre svordomar än de hon redan hört i halva sitt liv, hon berörs inte längre av dem ens. "Ni kanske borde markera ert revir bättre då, för era så kallade revir gränser är helt osynliga även för oss vargar med ett normalt luktsinne" hon kan inte hålla kaxigheten borta i tonfallet, istället hörs det lång väg vad hon tycker om denna flock som hotar henne. Att de är fullkomliga losers som inte ens kan markera ut sina gränser ordentligt och utan revir gränser så är skogen lika med fritt land för alla. Hon betraktar honan som nu visar tänderna i ett försök att se hotfull men snarare ger henne en känsla av humor, aldrig att hon varit så nära att le ett varggrin. Det är då hon upptäcker att ytterligare sällskap dykt upp i from av en valp med vingar och som inte är så skräckinjagande som den tydligen tror. Hon kände en stark lust att trampa på den bara för att se om den skulle mosas som en myra något skulle vara ytterst tillfredsställande att se. "Gudarna kan inte straffa mig mer än vad de redan gjort, snorvalp" säger hon som svar till valpen samtidigt som hon sveper strött med svansen för att markera hur lite hon tar deras ilska på allvar, hon är helt uppfylld av sin egen oräddhet att de logiska argumenten inte ens tränger fram och trots den andra honans muskulösa kropp vars stridsduglighet ser ut att kunna bli en utmaning känner hon sig mer oövervinnlig än någonsin.

[läste igenom lite snabbt och hoppas att jag inte missar nå viktigt ^^']

Med lugna steg vandrade den stolta varginnan igenom skogen och hade länge lyssnar
på ljuden av kaloskrin och skällande. Någon eller några hade tagit sig in på TBB's revis
och dödat för nöje, idioter var allt denna unga hona tänkte och log ett brett kallt
leende. Skulle hon göra dom sällskap eller ej, självklart skulle hon och tydligt tala om
att man inte trampar in på TBB's revir ostraffat. Dom ljusa tassarna böt riktning och började
nu att röra sig emot dom andra vargarna, dom var minst 4st som befanns sig på samma
plats, två dofter kände hon igen, men inte dom andra tre. Hon humade kort men beslutade
att skynda på stegen och lunkade nu igenom skogen och hörde orden och dofterna bli
tydligare. När hon trädde fram ur skuggorna fick hon en chockerande syn av att det var betydligt fler än 4vargar. Dom har hela 24st. Med ett ogillande morrande såg hon sig om
och den mörka gröna blicken blev smalare och smalare och lusten växte inom henne.
Hon ville bara flyga på dom skyldiga, slita dom i småbitar för att sedan bränna upp dom.
"Ni respektlösa individer som har trampat in på TBB's revir, förstört och nu är uppkäftiga borde dö. Varför skulle vi sona er? Varför skulle vi vela se er be. Nej ni är bara en hög avskum som förtjänar att ligga under våra fötter." rösten var iskall och man kunde tydligt
se att hon menade vartenda ord, dom mörka gröna ögonen hade nu blivit röda och lös
starkt och hon granskade dom ljusa främmande vargarna, konstigt nog så såg alla identiska
ut och ett brett flin spred sig på dom svarta läpparna och hon skakade på huvudet.
"Och ni tror att era små kloner kan förvirra oss? Nej lilla hynda, det är lika bra att ni
träder fram på en gång." dom röda ögonen dansade över vargarna och den trefärgade
svansen svepte till och den skära tungan gled över dom glödheta tänderna.
Ärren över hennes högra öga lös ikapp med ögonen och rätade på nacken med
en knyckande rörelse. Den sårade framtassen bultade svagt men inte så att hon
skulle bli störd av det och än så länge hade det inte öppnats.

Ilskan steg Ijin åt huvudet. Hon svarade inte ens på vargarnas respektlösa kommentarer, knyckte bara på nacken och man kunde se hur det brann i de blodröda ögonen.
Men en lätt oro började också gnaga inom henne då hon såg sin dotter på platsen. Hon var för liten, likaså Duvan. Dem hade inegt här att göra, förutom att lära.
Plötsligt log hon, vansinnigt.
"Thzuki, ta den patetiska honan som flyr, din eld kan bränna upp alla 19 på några sekunder - låte henne inte lämna skogen, och visa vår ondska tydligt."
Sade hon iskallt, visste att honan låg på samma rank som henne och att hon därför inte hade rätt att dela ut order, men detta var en situasion där det krävdes sammarbete, och hon själv ville gå i angrepp emot den patetiska harmörderskan.
"Och du dit vider, kommer sluta dina dagar här."
Den hatiska blicken vreds emot Vrenhonan, hon noterade snabbt att den andre var just en vren, och visste därför att ett hugg kunde vara dödligt.
"Se och lär."
Sade hon vänt emot de två valparna, innan hon kastade sig två blixtsnabab steg framåt, coh sedan skjöt en våg av Ispilar emot fiendehonan. Ljudlöst och osynligt steg också små isspikar upp i marken bakom och runtom vrenen, om hon flyttade på sig skulle hon skada tassarna allvarligt. Ducka kunde hon heller inte göra, då pilarna var väl utspridda i luften för bästa effekt. Och allt var Ijin pricksäker, hon hade övat sedan hon öppnat ögonen.

Innan ispilarna ens nått fram till den andre, samlad erhon sig coh franmkallade ett mörker ur skogens många skuggor. Halstade hararnas, trädens och sitt eget hat och skapade en mörk klump brevid sig. Blotta åsynen av denna var så onaturlig och skrämmande att det ofta kunde paralysera en fiende i någon sekund, men det var också ganska anstängade för henne att skapa ännu. Hon var mer för närstrid, trotts sin lätt kroppsbyggnad, men vid detta tillfälle var det inte fördelaktigt.


[FIGHT FIGHT FIGHT 8D]

(Yeah, fight :D )

Vitae betraktade deras ilska med ett illmarigt leende, vältrade sig i skadeglädjen över deras förargelse på de döda hararna. De som smakat så läckert och delikat att hon ännu slickade sig om munnen vid tanken på smaken även fast nöjet över att se deras lidande hade varit större. Dumdristigt nog kände hon sig kaxigt säker på sin vinst i den här striden men det kändes onödigt att yttra någon kommentar om detta eftersom det säkerligen skulle vara till hennes nackdel och hon behövde inte mer otur för idag. Istället lade hon sin fulla tankekraft på hur hon skulle komma undan det här med både segern och livet i behåll. Att två var valpar var ju skrattretande roligt men den ena honan verkade ju ha en del stridsduglighet, ett litet irritationsmoment för hennes del.
Hon visste ju att honan skulle anfalla henne förr eller senare och blev inte förvånad när hon fick se istapparna komma susande mot henne, hon höll undan lustan att rygga tillbaka eftersom den andre bara skulle betrakta henne som ett enkelt byte efter det något hon inte ville med sin högfärdighet. Tyst betraktade hon istapparnas positioner, hur hon skulle kunna smita undan med minsta möjliga skråma men hon visste att hennes funderingar var tvugna att vara kortfattade och snabba om hon inte ville bli angripen borta i tankar på att fly, det skulle vara alltför ironiskt. Snabbt tog hon beslutet att giftet var hennes bästa fördel och för att slippa förhindret som det innebar att hon någon hann reagera och göra något höjde hon huvudet på tiden av ett hjärtslag för att spruta iväg giftet med sikte på honans ögon. Sedan satte hon sig snabbt i rörelse utan att se ifall strålen träffat eller inte för det visste hon att den skulle göra, hon hade aldrig tidigare missat ett byte men för att komma undan var hon ändå tvungen att var snabbfotad. Hon tog ett kraftfullt skutt som krävde hela hennes fulla muskelstyrka för att bära hennes kropp över istapparna i luften. Nedslaget blev dock lite tidigt då de sista istapparna hon passerade över i luften var en hårsmån från att skära in i hennes skinn men hon lät inte det upphålla henne utan sköt iväg benen i springande galopp så att hon får som en pil över gläntan rakt upp i ett träd där hon efter att ha kommit upp för stammen var nära att tappa balansen för ett ögonblick och var tvungen att korrigera kroppen för att hitta den igen. Grenen hon tagit sig upp på föll henne inte i god jord och hon fortsatte några grenar uppåt för att hitta en gren där hon skymdes tillräckligt mycket av kvistar och barr som även kunde fungera som skydd ifall det skulle behövas. När hon väl stannde upp skakade hela kroppen av ansträngningen som det krävdes av henne för att vara uppmärksam på allt som skedde omkring henne och det faktum att hon skulle behöva söka sig undan ett annahalkande anfall. Hon hann trots det kastaq en blick över var hon befann sig och såg i ögonvrån den lilla valpen vars gestalt gav henne en ide som på beställning. Den lilla äckliga tingesten hade ju ett perfekt syfte som gisslan.

Hon hade stått tyst en stund. Endast iakttagit vad som skett i gläntan. Den vita hade flytt likt en rädd liten hare. Skrattretande. Ett flin vilar på valpens läppar. Men hon blir mer förargad när hon tänker på hararna och det stackars trädet. Hon följer den mörka främlingen med blicken när Ijin attackerar. Ser på främlingen när denne klättrar upp i ett träd. Duvan får en idé. Hon sveper till med vingarna och flyger upp i höjd med den mörka främlingen. Under tiden av en knapp hundradel har hon särat på käftarna och sänt ut en ljudvåg mot främlingen. Med syfte att rubba balanssinnet hos främlingen. Sedan flyger hon iväg till det stackars trädet. Hon tycker inte om att man skadar träden medvetet. Det är bara elakt. Sådana elakingar måste bestraffas.

Dom röda ögonen lös starkt och hon såg emot den svarta varginnan då hon talade till henne.
Hon visste inte vem denna varginna va men kände igen henne, det var som en yngre
Blossom hon hade bredvid sig. Bara det fick henne att le och nickade innan dom ljusa
tassarna började att bära henne ifrån platsen. När hon passerade klonerna for en
tryckvåg av eld ifrån henne och dom falska vargarna försvann. Dom glödande ögonen
blev smala samtidigt som ett brett, brett grin växte fram på läpparna. Denna dag blev
bara bättre och bättre, en strid var något hon hade saknat. Inte ens striden sedan kriget
hade gett henne det hon hade varit ute efter så länge, att få känna blodet pumpa i
den muskulösa kroppen. Känna den varma vätskan så kallad blod rinna ned i strupen
och känna sitt eget blod rinna, befläcka marken hon står på. Känna smärtan och adrenalinet
pumpa, muskler och senor jobba. En underbar känsla som hon aldrig skulle vela bli av med.

Dom lugna lunkande stegen ökade snabbt till ett travande och snart galopperade varginnan
igenom skogen med ett kallt, slugt och iaktaende leende. Dom korta öronen låg tätt emot
den brandröda nacken, ärren över hennes ena öga lös starkt och det vita leendet blev
sakta röd, lika röd som glödens hetta. Hon må vara liten och robust, men tack vare sin
fars blod så var hon en mästares springare trotts sin kropp. Att hinna ifatt den ljuse skulle
inte vara henne några problem, nej hon skulle nog tacka varginnan sedan för den dagliga
rundan. Någon hon också har saknat, allt är inte längre som förr även om hon inte har
funnits med i flocken så länge så har hon alltid hållit sin kropp igång, just för att inte rosta
ihop och tappa flås eller gnistan.

Värmen, kroppsvärmen ifrån den andre varginnan blev starkare och starkare och Thzu
kände av att hon inte var långt baki henne nu. Kanske 10-30m. Hon skulle kunna skapa
eld i detta tillfälle men behövde ta sig närmare, se vargen innan hon fritt lät elden
ta sig. Den röda manen glöd nu en en varm ton och den vitbruna varginnan flög som
en ljus pil över stockar och stenar, sicksackade bland träden och hoppade smidigt
över det som behövdes. En ljus gestalt kunde nu skymtas och den röda blicken lös
till och dom svarta läpparna sprack upp i ett leende, ett hånfult leende.

Plötsligt blossade det upp eld på trädstammarna framför och runt om varginnan,
på marken växte en vägg av eld och stängde flycktvägen för den unga varginnan.
Hon må vara mycket större än Thzu, men det stoppade inte henne. Hon var skicklig
i både närstrid och med sina krafter, hennes kropp var tålig och flexibel, smidig
och lätt. Även om hennes kroppshydda mer såg ut som en pansarvagn så gjorde
det henne inte osmidig. Hon kände sin kropp, visste vad den kunde och nästan mer
där till. Den hade många plus men även många minus.

"Att ni ens vågar fly, försöka komma undan. Oavsett om ni var inblandad eller ej
så ser jag ingen anledning till att skona er. Ni trädde in på 'vår' mark och dödade
våra byten, vår mat." rösten var kall och igenom borrande och man kunde tydligt höra
att hon sket fullständigt i vad den andre tänkte komma med. Hon skulle dö här
och nu. Medans hon närmade sig varginnan hade väggen av eld spridit sig och hade
nu blockerat all flycktväg, den enda som fanns att ta sig ur var bakom inferohonan.

[Hoppas detta dög ^^' ]

[Vitae, tror du missade att det var isspikar på maken så att hon borde gjor tilla tassarna om hon hoppade undan dem i luften ^^ Aja... Och kan vrener klättra i träd? O__o'']



Knappt hade den dödliga isvågen lämnat henne förens något minst lika dödligt lämnade vrenen. Ijin han frysa till och inse vad det var innan det var för sent. Blixtsnabbt höjde hon bakbenet och sparkade hårt emot ´Kali som var allt för nära henne och det dödliga giftet, för att få bort henne en bit undan striden. betrackta ja vist, men Ijin tänkt einte läta sin dotter skadas. I samma rörelse säntke hon ickså huvudet, slöt ögonen och borrade in nosen mot bogen. Hon kände hur giftet slog emot henne. Hon visste inte hurvids det skulle skada henne - om det 'bara' var Vrengift eller om honan hade andra gifter i bakfickan. men hon hade lyvkast skydda ögonen och nosen. Huvudet höjdes igen, hon kände hur giftet stelnade och frös fast i hennes iskalla påäls. På så sätt skulle det inte kunna skada henne eller rinna ner i ansiktet. Hon klippte med ena örat gång pågång, då lite gift hanet i det och det hade slagit lock för det.
Den röda blicken sökte igenom området, skanade efter honan som hon för någon sekund förlorat ur sikt. Det var tillräckligt för at vrenhonan skulle ha försvunnit.
Ett rasslande ljud i ett träd drog dock till sig Ijins uppmärksamhet, och hon såg uppåt. Den vita valpen var snabbt uppe i luften, och sände ut en ljudvåg emot fienden. Sen sådan smart valp, ljudvågorna skulle förvirra balansen hos honan och med lite tur skulle detta orsaka ett fall. Ijin kunde hjälpa turen på traven lite.
Snabbt sändes åter en våg med isspjut iväg, upp emot trädet där vrenen befann sig. Hon siktade inte så noga, detta var mest för att honan skulle behövva röra på sig då helles balans var utslagen - så att hon förhoppningsvis skulle falla. sannorlikheten var stor att hon skulle göra det.
Ijin kunde göra ett utfall nu, men valde att stå kvar, med alla sinnen fokuserade på fienden. Hon kunde inte riskera att varken lämna valparna eller bli yttrligare utsatt för honans gift. Detta betydde inte att hon var ute ur leken, nej men hon var en strategiker. En hatisk väsning lämnde henne som isspjuten försvan in bland lövverket rakt emot den plats där hon visste att fienden befann sig.


[Vi kan väll försöka hålla stridsinläggen relativt korta? Så att man hänger med och kan hålla koll på allas attacker?]

[quote="Ijin"][Vitae, tror du missade att det var isspikar på maken så att hon borde gjor tilla tassarna om hon hoppade undan dem i luften ^^ Aja... Och kan vrener klättra i träd? O__o'']

[kommer in bara så där.. Tja nej jag tror inte vrener kan hålla sig bland trädet.
Dom är för stora, visserligen är dom smidiga men inte på de viset.
Jag tror inte Key hade tänkt sig Vrenen som en klättrande varelse ^^'']

[kali? x3 är du säker på att du sover tillräckligt embla?]

Hon hann endast som hastigast fästa blicken på giftet hon kröp
ihop och gjorde sig redo att kasta sig undan. Men någon hann före
henne själv. Hon rullade iväg över marken innan hon reste och ruskade
på sig. Hon förstod gesten, att hon skulle hålla undan.

Det var med ett knappt hörbart, uppgifet suckande hon satte sig ned.
Blicken som i vanliga fall brukade komma att se så död ut glimmade nu
av intresse och följde modern och den mörkbrune inkräcktaren.

Men hon kämpade mot impulsen att ge sig in i striden. Hon ville
slita sönder, känna smaken av blod på tungan. Flinet krökte
åter hennes läppar men hon satt helt stilla bortsett från ögonen
som ständigt pendlade mellan dem.

[ ledssen för bajjskort inlägg men min mobil är sjukt dryg att skriva på ]

[Vadå dissa hela mitt inlägg Mistress? ;O]

[Nej jag menade inte dissa! D': Jag menade att ni tre som kom efter Chenoa orkade jag inte läsa, dom var så långa, jag dissade inte, förlåt. D':]

Liqüd skrev:

[Nej jag menade inte dissa! D': Jag menade att ni tre som kom efter Chenoa orkade jag inte läsa, dom var så långa, jag dissade inte, förlåt. D':]

[Tyvärr så måste jag säga att du MÅSTE läsa mitt inlägg.. För det är det enda
som berör dig ;D ]

Paniken som spred i den ljusa honans ögon fick Thzuki att koka inombords av belåtenhet
och slughet. Hon älskade att se andra lida, lida under hennes tassar och bönandet gjorde
allt så mycket bättre. Orden som kom ur varginnans mun fick ett brett och hånande leende
att sprida sig. Hon ville inte dö, vilket patetisk liten råtta. Dö skulle hon, under Thzukis tassar.
Men sen när den fräna doften av spya började att stiga i luften strök inferohonan öronen
bak emot nacken och morrade ogillande emot vrenen. Ångorna var starka och hon lät elden
sprida sig över spyorna, bara några cm ifrån den vites nos och hon undvek hugget utan
problem och stannade med sin glödheta mun bara mm ifrån varginnans nos.
"Hugg ni, men då kan jag garantera er att ni aldrig med kommer att göra om det.
Er lilla sjukdom skrämmer inte mig, sjukdomar biter inte på mig. Vet du varför?" dom flammande
ögonen såg in i hennes, djupt in och man kunde se galenskapen och allvaret i dom.
För det stämde, hon kunde inte bli sjuk. Men skadad. Hettan inom henne dödade alla
former av skadliga bakterier som kom in under hennes skin.
"Jag består av eld, hetta och ondska." väste hon fram i varginnans öra och granskade
kräket under sina fötter och skakade på huvudet och skrattade rått. Att hon verkligen
trodde på det hon själv sa. Patetiskt, sjukdomar skrämmer inte henne. Hon nog skulle
hon kunna lämna märken i denna tik utan att behöva röra vid henne, vem trodde hon
att Thzuki var. Någon nybörjare. Inte då, hon hade tränat hela livet och jobbat för
sina belöningar och skrattade åt dom som påstår sig kunna ta död på henne.
"Men var inte orolig, jag kommer inte att döda er. Eran svaghet äcklar mig så
djuriskt. Men ni kommer inte att lämna denna skog helskinnad." dom röda ögonen lös
starkt och hon ställde sig under en gren och hela hennes robusta kropp blev svart,
det var bara dom intensiva och glödande ögonen man såg och det röda lysande
flinet. Hon skulle leka med denna individ som man gjorde när man var liten för att lära
sig jaga med ett halvdött byte. Leka med det. Eld började att blossa upp längst
framtassarna och snart brann frambenen och den röda manen. Det var längesedan
hon hade känt denna underbara känsla, att få känna sin egen hetta över hela
kroppen i en strid. Om man nu kunde kalla detta strid.

[Tjaa.. det känns som om att hon borde kunna bränna upp dom.
För med så många kloner är det typ omöjligt att hålla dom alla uppe eftersom att det kräver energi och kraft ifrån vargen. ]

(Okej vrenar kanske inte klättrar i träd vanligtvis men vem säger att de inte kan göra det som en sista utväg även fast de kanske har lite problem med balansen och så vidare xP Men ska få ner henne på marken snart, lovar ;) )

Hon kände ljudvågens vibrationer fortplanta sig i kroppen, få den att svänga i samma våglängd och orsaka en lätt yrsel av balansorganets oklara signaler om upp och ner. Hon känner inte riktigt grenen under sig längre och den lilla balans hon lyckas hålla utplånas fullständigt, istället börjar hon falla genom luften där hon känner nåt kallt nudda hennes päls och krusa dess hår. Smärta känner hon ingen hon är fullt upptagen med att ta reda på världens riktningar och vrida kroppen rätt för att undgå skada i fallet. Bark river i hennes skinn och blixtsnabbt försöker hon få fäste i timret med sina klor. Hennes snabba reaktionsförmåga räddar henne och hon griper tag med tassarna i grenen som är grov och tjock, stadig under hennes tyngd så att hon slipper behöver ägna uppmärksamhet åt svajande underlag. När hon rest upp sig skannar hon av omgivningen igen, tar reda på var hon är i förhållande till marken som hon får se inte alls långt ner, bara några meter under henne. Hon söker efter den andra vargen och får se på andra sidan gläntan, där den stor redo för sitt nästa drag. Hon fnyser irriterat åt sin utmaning som hon funnit i att ta upp strid med denna hona och försöker tänka ut en bra lösning på problemet. Hon inser snabbt att hon har mest fördelar i att inleda en närstrid då hon kan få chansen att bita honan och ge henne en antingen dödlig eller mycket smärtsam dos gift för vet att dessa vargar inte är av den typen att de kommer låta henne löpa utan kommer slåss tills antingen hon eller de inte längre kan.
Smidigt hoppar hon ner från trädet och börjar springa så fort marken rört hennes trampdynor, hon springer som ett suddigt streck genom gläntan där hon sicksackar mellan träden och försöker vara på flera ställen samtidigt genom att springa fram och tillbaka så att den andra honan inte kan få chansen att se var hon ska anfalla. Snart känner hon den andres värme så nära är hon, det kan bara röra sig om några centimeter mellan honans kropp och hennes käftar. Med en härlig känsla av att vara mitt i stridens hetta och det begär av att känna en artfrände dö på grund av henne öppnar hon munnen, redo att hugga.

(Hoppas det blev kort nog =] )

Nu orkade hon inte bry sig om elden mera, hon var så rädd och har inte lyssnat ett enda ord på vad honan sagt. Så hon ramlade ihop och då hon snuddade marken reste hon sig hastigt upp, anfådd. Hon orkade inte heller parera, hon bara stod där, skräckslagen.