Hon ångrade sig nästan genast när hon landade. Vingarnas kraftiga dunsar dog snabbt ut bland de förkolnade stammarna och vinddraget fick askan på marken att yra upp i luften i ett blekt moln. Hon höll andan för ett ögonblick när tassarna nådde marken och tog genast ett par skutt i sidled för att komma ur molnet. Det som återstod av träden var till största del höga, förkolnade stammar där de tunnare grenarna bränts bort och all tillstymmelse till blad försvunnit. Solen hängde på himlen över platsen som om ingenting hade hänt. Oskyldigt skinande. Marken kläddes av bränd barmark, kol och aska. Den brännande hettan hade avtagit för ett par dagar sedan och vinden som hade gått förbi hade lämnat området kyligt så som det borde vara en höstdag. Nu låg luften stilla. Tystnaden var påtaglig. Det skulle ta lång tid innan den här delen av skogen såg gyllene blad och mognande frukt igen.
     Dimitrij hade valt att röra sig norrut för att se på förödelsen så snart vingen läkt nog för att hon skulle våga sig på att använda den igen. Huden om handleden stramade något, ny och ovan, men den hade läkt bättre än väntat, vilket var skönt. Hon harklade sig och studerade det numera övervägande öppna landskapet med sina skarpa, grå ögon. Alla kullar och stenar som tidigare dolts av träd, sly och lummiga buskar var blottade och mörka. Smutsiga. Fåglarna hade ännu inte återvänt. Men vad fanns det egentligen att återvända till? Det skulle ta ett tag för naturen att återhämta sig efter en sådan brand. Gräset skulle kanske komma snabbt, men resten? Det återstod att se vad vinden bar med sig. Hon skämdes, men det fanns inget hon kunde göra. Inget annat än att hoppas och be. Be för att det kanske ändå kunde bli till det bättre. Att det skulle komma något positivt ur det hela. Hon ruskade på sig, rullade med vingarnas skulderblad och sträckte på sig. Hon hade mycket ny hud som behövde lära känna världen. Och lika mycket, om inte mer, ny päls. Den var fortfarande inte riktigt lika tät som förut på alla ställen, men skyddade tillräckligt. Solen var inte så stark här som längre söderut, trots att den stod högt på en klar himmel.
      Även om hon fortfarande kände sig nedstämd till och från så ville hon själv påstå att hon hanterade förlusten bättre den här gången. Hon hade inte förlorat lika många, och hon hade en vän att stödja sig vid. Hon hade ett mål att nå. Hon skulle antagligen sörja länge, det var väl inte mer än naturligt, men hon visste vad hon skulle göra den här gången. Hon visste vart hon ville nå och behövde inte famla runt i blindo. Hon kunde börja om. Hon skulle inte vrida sig i mörker och samla på sorg som hon gjort. När hon långsamt rörde sig genom det svärtade landskapet och granskade stam som stock gick hon för sig själv igenom tankarna än en gång. Det borde gå. Det var inte en omöjlighet. Kanske skulle det ta längre tid och vara svårare att lära, men ju mer hon tänkte på det, desto större blev hennes beslutsamhet. Det fanns hopp i mörkret. Hon hade inte sett det förut, men kände det som om det sken inom henne i detta nu. Hon hade inte sett det förut, för att hon hade letat på fel ställe. Nu visste hon bättre.
      Hon stannade upp efter en stund. I bakhuvudet hade hon börjat ana en främlings sinne, men kände sig inte särskilt orolig. Ingen av Dem rörde sig om dagen. Och ingen kunde smyga sig på någon annan i det här landskapet. Hon såg i den riktning hon anade sinnet, men kunde inte se dess ägare då hon vandrat ned i en sänka mellan ett par karga kullar. Vingarna rörde sig över hennes sidor när hon velade mellan att stanna och ge sig av. Hon var bara ute för att sträcka på vingarna, trots allt. Men om hon skulle få något att hända, göra en förändring, så behövde hon andra. Hon behövde söka för att finna.

Elden hade slukat allt i sin väg och hade inte låtit något få leva.Hon hade hört några små rykten att Lövskogen som skogen hette hade varit en plats där man kunde slappna av och njuta av naturen som omringade en när man gick igenom den.Men tyvärr hade hon kommit för sent till Lövskogen och inte få uppleva den fantastiska upplevelsen.Nu när hon tittade sig omkring var allt ner bränt till grunden förutom att det stod ett par nakna träd lite här och där som såg ut att ge upp när som helst.Grenar under hennes tassar smulades i bitar när hon trampade försiktigt på dem,allt bara föll ihop,kroppen blev tyngre av dysterheten och den glada leendet som hon hade imponerat burit på några dagar hade dött ut som skogen själv hade gjort.
Hon gick en bit in mot skogen men ville inte ta risken att förstöra mer än vad det redan var men egentligen så fanns det inte mycket att förstöra.Stenar dök upp lite här och då ur den ask fyllda marken.
En bit upp på benen blev färgade i svart färg efter som att askan flög upp mot hennes ben när hon gick på den,det blev som moln vid hennes ben och till slut kunde hon knappt andras för askan gick in i nosen och ner i luftrören och gjorde det svårt att andas.Hon stannade upp och lätt molnen av askan lägga sig på marken igen innan hon fortsate sin promenad.
Hon hade inte sätt mycket av numoori men hon började undra om det se värre ut än den här platsen? Inte ett ända ljud hörde hon och hon hade ändå riktigt bra hörsel.Fåglarnas sång som hon hade hört ända sedan hon anlände till numoori var borta. Hon kunde förstå det för de hade nog flytt för sina liv när elden började bildas i skogen, de som inte flydde hade nog gömt sig och hoppades på att de skulle klara sig.
Hon kunde inte förstå att elden kunde vara så himla grym men ändå vara en vän samtidigt,den höll en varm under nätterna när man behövde extra värme.Men sen om man släppte den med blicken kunde den sprida sig som mögel och förstöra allt som var ivägen.

Hon hade gått i några minuter och nosen var nog igentäppt med aska för det var inte mycket hon kunde andas, dofterna som hon hade känt innan hade tunnade bort sakta.Men det var en doft som hade trängt sig igenom och väckt hennes intresse.Hon var inte den ända vargen i skogen och det gjorde henne på lite betträ humör men hon var ändå försiktig.Hennes ben ville springa men hon tvingade dem till att göra som hon ville,en varg hade hon inte sätt på länge och det skulle bli skönt att kunna prata med någon fast den kanske inte var en trevlig person.
Stegen ökade på successivt och hon hade inte lika mycket kontroll över benen som hon hade haft innan men hon kunde precis hålla dem i lugn trav.Askan flög upp mot hennes ansikte och gjorde det svårt att se var hon var på väg men hon körde lite på sin magkänsla.
Farten saktade ner till gående,öronen klippte till några gånger för att fånga upp den andras vargens rörelser.De var inte långt ifrån varnade nu och det var bara en tidsfråga innan någon av dem skulle få syn på den andra.

Hon såg stint mot kullen där hon kände det främmande sinnet närma sig. I bakhuvudet tänkte hon för sig själv att det närmade sig snabbare än vanligt, men när allt vad hette undervegetation hade slukats av elden så hade det också blivit lättare att ta sig fram. Hade hon vandrat den sträcka hon flugit hade hon kanske slutit avståndet på några timmar. Den sträckan hade säkert tagit någon dag till fots medan skogen ännu stod.
    Snart uppenbarade sig en främling på krönet av den ena kullen. Dimitrij förblev stående i sänkan, med blicken vänd åt den andra. En brun främling, mindre än henne själv. Troligtvis yngre. Det såg ut som att hon vandrat genom skogen ett tag, med svärtade ben och buk. Eller... det som hade varit skogen. Även om tanken fortfarande sände ett stygn av skam genom hennes kropp så kändes det inte lika hemskt längre. Inte riktigt.

Doften av varg hade blivit starkare och nu smög hon sig försiktigt fram för att göra så lite ljud som möjligt.Hennes öron klippte till några gånger för att se om något var i närheten men det ända hon kunde göra var hennes egna andetag. Utan att hon hade märkt det hade hon gått upp på en kulle som gjorde henne helt synlig för vem som helst,varför kunde hon aldrig vara mer försiktigare?Så fort hon ansträngde sig gick allt snett men när hon väll struntade i all med smyga,vara försiktig och att inte göra spår eller ljud ifrån sig så gjorde hon exakt det.
Hon stannade upp och tittade sig omkring för att se om vargen var synlig men ingen rörelse någonstans.
Hon satte sig ner och väntade på att något skulle hända,det hade gått några sekunder innan hon kom på att hon saknade fåglarnas melodi men det vara inte länge innan hon släckte den tanken i huvudet.

Främlingen såg sig omkring, men tycktes inte se att Dimitrij stod i sänkan, och satte sig sedan ned. Dimitrij rynkade på ögonbrynen. Hon förblev stående en kort stund, innan hon tog ett par steg framåt, längs med kullen snarare än mot den. Öronen höjdes över huvudet när hon stannade upp igen och såg på den främmande. Doften av sot och aska hindrade henne från att känna vargens doft. Hon tog ytterligare ett par steg längs kullen, utan att korta avståndet mellan sig själv och främlingen, endast för att åter stanna och se på den andra. Hon var trygg i sin hållning och uppenbart medveten om hur synlig hennes ljusa fäll var mot den grå, brända skogen. Inte för att där fanns mycket kvar att kalla skog. De stammar som fortfarande stod var inte mer än glest placerade, mörka pelare, utan tillräckligt med hela grenar för att knappt ens bidra med skugga under den högt stående solen.
     "Främling." Efter att ha stått still ytterligare en stund öppnade Dimitrij munnen. Ordet var lugnt men tydligt och bar ett hälsande tonfall.

Hon reste på sig och hon överraskade sig själv genom att vara nyfiken på den andra vargen som var i närheten.Det hade aldrig hänt för,men tiden hade gått och med den hade hon ändrat på sig en hel del.Hon gick några meter innan hon äntligen fick syn på vargen,genom alla dofter som fanns kunde hon med säkerhet säga att det var en hona som hon hade fått syn på.
"Främling" hörde hon en röst säga och hon tittade lite stelt på honan,vad skulle hon säga? Ett hej skulle kunna vara trevligt och kanske presentera sig själv skulle vara passande.
Hon granskade hon vargen och såg att den både hade horn och vingar,vad mer konstigheter skulle hon se här i numoori? Hon gick lite närmare och kämpade med att få upp ett par ord från hennes strupe."Hej på dig själv främling,mitt namn är Caer." Hon var imponerad på sig själv,för första gången sa hon en hel mening utan att känna sig på tvungen.

Hon granskade främlingen med skarpa ögon. Inte på ett vis som såg ned på någon, utan som att hon vägde och mätte den andra med blicken för att veta var hon hade henne. Caer.
    "Dimitrij", svarade hon kort. Främlingen var enkelt formad, med brun fäll och lugg i ansiktet. Ung. En hona att döma av rösten, och den aning av doft hon kände över stanken av aska. Kanske borde hon inte undra över vad en annan varg gjorde i området. Nyfikenhet och vetgirighet var något som drev många. Ändå passerade frågan hennes tankar, utan att få luft. Vad gjorde hon egentligen själv där? Var det för att se på förödelsen? För att se om något överlevt? För att räkna de döda? Kanske skulle hon se det som sitt fel. Kanske inte. Hon var förlåten. Hon kunde inte sluta upprepa det för sig själv. Hon var förlåten. Hon skulle börja om. Var allt i grunden en del av gudarnas spel? De var fria att bestämma sina öden. Fria att fatta egna beslut. Men hur mycket bestämdes av gudarna? Vad satte de i rörelse, och vad satte de stopp för?
    "Elden har en förödande kraft", sade hon efter en stunds tystnad och såg ut över landskapet. Ett kort konstaterande. Rösten var fortfarande lika lugn, på gränsen mellan saklig och tankfull. Stammarna sträckte sig efter solen, likt glesa, mörka kolonner av död. Marken var mörk av sot. Förkolnade grenar, svärtade stenar och nötta stubbar klädde kullarna och sänkorna runtom. Snart nog skulle livet åter spira. Livet hade en förmåga att övervinna allt. Gräset kom alltid först. En utmärkt överlevare. Men snår och nya träd skulle följa i gräsets spår. Men för nu kändes platsen död. För nu.

Hon visste inte om hon skulle säga någonting eller låta varghonan tala först? askan hade avtagit lite gran från nosen och doften från varghonan blev tydligare.
Hon satte sig ner och undrade vad honan gjorde på det här hemska stället,tanken slog henne att fråga men modet svek henne och frågan förblev en tystnad i huvudet."Elden har en förödande kraft" hon tittade sig omkring och höll fullt med honan,elden kunde verkligen vara grym.

Dimitrij,hon sa namnet några gånger för sig själv och förde sedan blicken tillbaka till honan. Här var dem,två honor i en skog som var en gång vacker,harmonisk och fridfull.Nu var det aska och kalla träd som sträckte sig mot skyn.


(Kort men orkar inte skriva mer,klockan är för mycket)

Hon fortsatte att se ut över landskapet. Betraktade det som en gång varit en skog. Nu var det en eldens slätt. Det var svårt att tänka på platsen som lövskogen, trots att det var vad det varit för bara någon vecka sedan. En frodig och grön plats, nu förvandlad till en eldskog. Men det skulle inte vara mörkt allt för länge. Dimitrij drog ett djupt andetag och kände hur sotdoften kittlade i nosen. Sträv och torr. Hon tog ett par steg framåt, fortfarande längsmed kullen utan att korta avståndet mellan sig själv och främlingen. Caer. Hon såg på den andra honan, vilken hade satt sig ned. Väntade hon på något?
     Hon vände bort blicken igen. Vid kullens fot stod en av de mörka kolonner som varit ett träd. Hon ruskade på kroppen och tog de få stegen fram till stammen. Vingarmarna sträckte samtidigt ut sig från hennes sidor, utan att veckla ut vare sig fingrar eller membran. Som två extra ben placerades de mot marken efter att ha sträckt på sig. Knogarna pressades mot marken. Hon lyfte framtassarna, stödd av vingarmarna, och placerade dem mot stammen. Den var hård. Ett starkt träd. Kanske ett av skogens äldre. Lövskogen hade varit en relativt ung skog. Relativt. Stammen doftade som väntat av kol, sot.
     Kanske tycktes hon obrydd eller oförsiktig som inte höll främlingen i sitt fokus. Men hon hade den bruna ständigt i periferiseendet. Hennes familj hade alltid haft gott synfält även i ögonvrårna. Och den främmandes sinne fanns ständigt närvarande, även om hon inte rörde vid det. Det skedde mer och mer sällan att hon vidrörde främmande vargars sinnen. Så länge hon visste var de befann sig var hon nöjd. Långsamt tog hon vikten från vingarmarna och placerade framtassarna mot marken igen. Knogarna förblev placerade mot den mörka marken.

[Det är inget krav att svara direkt - är du trött och inte orkar skriva så vänta tills senare.]

Hon släppte inte blicken från honan som gick runt henne,hon skulle nog aldrig vänja sig av synen av att en varg har horn och vingar.Vad mer kunde hon se som fick henne att fundera över om hon drömde eller om det verkligen det hon såg?

Honan gick fram till en föra detta träd som nu var en stort svart kall stam.På något viss fick honan två extra ben, dem hjälpte till att hålla upp hennes vikt eller balans när hon lyfte upp framtassarna på den döda stammen. Stammen gick inte sönder när den fick vikten på sig och hon tänkte att det nog var ett av det äldre träden i lövskogen.
Tiden hade gått och ingen av dem hade sagt ett ord till varandra,tystnade hade varit sjön i de första sekunderna men  nu var den bara jobbig."Var för dig till den här delen av lövskogen?" fortfarande hade hon inte släppt blicken från honan men log mjukt för att vissa att hon inte ville något ont.

När hon åter hade tassarna mot marken yttrade sig främlingen. Dimitrij såg mot den andra och besvarade tillfälligt det lilla leendet med ett eget.
     "Förödelsen." Rösten var rättfram och enkel. Hon pausade och såg sig omkring. Elden var en förödande kraft. Skogsbränder förändrade landskap lika kraftigt som jordbävningar eller översvämningar. Den andra kunde inte veta hur det börjat, men hon visste allt för väl. Hon drog ett djupt, omärkligt andetag av den skarpt doftande luften. "Jag ville se vad som fanns kvar." Hon mötte främlingens blick. "Vad gör du själv här?"

"Jag är en nykomling,jag har gått lite hit och ditt och nu har jag hamlat här mitt i förödelsen." Hon reste sig upp och sträckte på ryggen.Doften hade avtagit i nosen en aning och doften av varghonan blev tydligare.

Blicken fortaste att snappa upp skogens lidande,tydligen hade en del av skogen klarat sig för ljud av liv hördes i hennes känsliga öron.Hon tittade åt hållet med ljuden och kunde nätt se små gröna kronor stiga sig mot himmeln,hon blev glad av att se att skogen inte var helt borta.
"Men en del av skogen har klarat sig så allt är inte borta,plus det som dör kommer alltid tillbaka men starkare och vackrare än innan" Hon tittade mot marken och kände hur hoppet om att skogen skulle bli ännu vackrare än innan steg.

"Livet är en mäktig kraft", svarade hon kort på främlingens yttrande. Vingarnas knogar lyftes från marken och armarna lade sig på nytt att vila längs hennes sidor. Livet var onekligen den starkaste kraft hon kände till. Det var en kraft som stod över vargarna, som inte kunde tämjas. Hur många skogar man än brände så skulle livet alltid finna sin väg tillbaka. Hur lång tid det än tog. Även om elden var förödande så var livet starkare. Hon hade seglat över det brända området. Det täckte många mil av det som en gång varit lövskogen. Från savannen till numoorislätten.
     Efter en stunds tystnad yttrade sig Dimitrij igen, med saklig ton. "Söker du något här i landet, nykomling?"  Hon fäste sin skarpa blick på främlingen igen.


[Edit, 8/1-14; Tog mig friheten att flytta denna tråd till Eldskogen, då det brända området numera har ett eget forum C: Om du inte har sett det än, så kika gärna på den uppdaterade kartan C:]

Hon höll helt med främlingen,livet var en mäktig kraft och ingen skulle kunna vinna över den inte ens elden kunde vinna den striden.
"Söker du något här i landet,nykomling?" hon kände hur främlingens skarpa blick fördes till henne."Jag söker efter en ny start i livet,att få ett syfte här i värden" hon tittade tillbaka på främlingen men inget leende eller något speciellt uttryck i ansiktet.Vad skulle hon säga, allt hade gått åt skogen med familjen så nu la hon så långt ner på botten som det skulle gå.Nu var det bara att börja klättra sig upp ur hållet och ta kontroll över sitt liv.

En ny start i livet. Dimitrijs blick förblev fäst vid den andra. Kanske hade Caer råkat ut för något, som många andra. Det spelade ingen roll. Dimitrij stod still en stund, utan att säga något. Övervägde om hon skulle stanna eller gå utan att röra en min. Vägde vad hon skulle säga. Om hon skulle säga något. En mängd frågor hastade förbi bland hennes tankar. Den bruna fanns där, sökande en ny start. Men vad för start sökte hon? En för sig själv eller med andra? En lugn tillvaro eller en aktiv? Vad för syfte? Vad hade hon att kämpa för? Fanns det potential hos den andra, för att söka samma mål som Dimitrij själv? Fanns det någon? Hon kunde inte vara ensam med målet, även om hon inte trodde att många tog tag i sin önskan.
      "Vad är det för start du söker?" Hennes röst var låg, men där fanns en genuin ton av nyfikenhet bakom den.

Vad för start hon sökte? det var en svår fråga.Hon själv visste inte riktigt vad hon sökte,bara dt var en start på ett nytt kapitel gjorde hennes dag till en hel fantastisk dag.
Men tanken gick och hon kunde känna främlingens blick iaktta henne. Hon gillade det inte men ville inte vara oartig så hon struntade i det och fortsatte att fundera på frågan."Jag vill gå med i en flock, en som det finns äventyr,spänning,fara i.Men också att det finns vänner som man kan baka upp eller prata med när det gäller." Svarat var väll inte det bästa men det var det ända hon kom på för tillfället.

Öronen reste sig upp över Dimitrijs huvud när den andra svarade. En flock. Den bruna fortsatte, talade om äventyr, spänning och fara. En något road glimt sökte sig in i Dimitrijs blick. Äventyr, spänning och fara? Det lät som en grovt sammanfattad saga. Hon hade snabbt lämnat tron om att livet skulle bli som i sagorna när hon växte upp. När Caer tystnade stod Dimitrij själv tyst en liten stund, innan hon fortsatte med samma låga, något intresserade ton som tidigare.
     "Har du hört berättas om De Vita?" Hennes ögon smalnade av en aning när hon ställde frågan, även om den skarpt grå blicken förblev något intresserad. De hade varit hennes familj. Trots kampen mot Nattens Barn, som för henne var så självklar, så var det tydligen få som hade hört talas om dem. Det var skrämmande få som kände till Nattens Barn. Men det var något hon tänkte ändra på.


[De Vita var en flock med vampyrjägare som kämpade mot vampyrerna i många generationer. Det är dock inte så många som hört talas om dem, särskilt inte om man kommer utifrån Numoori kan jag tänka mig.]

Om hon kände till berättelsen om de vita? hon gick igenom sitt huvud från topp till tå men kunde inte hitta något.Hon hade aldrig hört det för men kanske när hon var mindre och så har det försvunnit med tiden,men  sedan kunde också vara så att hon aldrig har hört det för. Hon tittade på honan som nu hade satt blicken i henne som en kniv."Nej jag har inte hört talas om de vita,är det något viktigt att veta eller det är en historia om något eller så?" hon ville inte värka förvirrad eller oförskämd men hon hade den blekaste aning om vad honan snackade om.

Ett kort skratt lämnade Dimitrij när den bruna svarat, men det var ett ljud som inte riktigt kunde beskrivas som glatt. Om det var viktigt? Det fanns ett mörker i det här landet som ingen kämpade mot sedan De Vita försvunnit. Ingen som hon hade hört talas om. Men hon skulle kämpa, ära det hon givits till kropp och själ. Kämpa för den framtid som de alla slagits för. Det var med en lätt krökning i mungiporna som Dimitrij fortsatte tala.
     "De var jägare med ett mål." Hon var en jägare. Leendet brednade en aning, sade att hon visste, att hon kunde historierna. "Har du hört om Nattens Barn?" Hon började långsamt att röra på sig, snett mot den andra. Inte så att hon skulle hamna framför Caer, utan snarare passera en god bit vid sidan om ifall den bruna inte rörde på sig. "Om vampyrer? Det finns gott om sagor om dem. Om äventyr, spänning och fara." Hon kunde inte gå och dra på det. Där fanns ingen anledning längre. Om det var viktigt? En fråga om liv och död.

"De var jägare med ett mål" hon blev lite obekväm med leendet som bredde ut sig på främlingens läppar. "Har du hört om Nattens Barn?" det första som dök upp i hennes huvud när de två sista orden sades var "vampyrer" hon viskade tyst för sig själv försökte sudda ut tanken.
Honan började sakta röra på sig men åt sidled,nu anade hon trubbel. Har hon stött på en vampyr? var främlingen är vampyr? nej det var inte möjligt vampyrer fanns inte,de var bara sagor. "Om vampyrer? Det finns gott om sagorom dem.Om äventyr,spänning och fara" 
Hennes ögon förblev lugna men hennes kropp var som en spänd gummisnudd,hon var bered på vad som helst. 
Blicken släppte aldrig främlingen och hon kunde höra varenda rörelse och andetag honan tog. "Hur vet du så mycket om mörkes härskare? De finns bara i sagor eller är de bara som föräldrar har sakt för att lugna oss när man var mindre och trodde att de skulle komma." Hon hade hört många olika sagor om vampyrer men hon är inte den som tror på vad som helst som sägs.Hon vill se det med sina egna ögon innan hon tar något beslut.

Mörkrets härskare. Orden fick Dimitrijs ansikte att rynkas. För ett ögonblick blottade hon tänderna innan minen slappnade av och ögonen åter spändes i den andra. Ögon som vittnade om att hon sett mycket. Kanske för mycket för den tid hon haft i livet. Härskare?
    "Sagor föds ur sanningar. Och sanningarna är aldrig glamorösa eller vackra." Den tidigare lugna rösten hade fått en hård underton. Äventyr, spänning och fara lät alltid lockande i sagorna, men när man mötte dem på riktigt var det en helt annan sak. Hon hade känt spänning, självklart. Men en spänning som vittnade om hur dödliga de alla varit. En spänning blandad i blind rädsla. Hon hade många oglamorösa historier, mycket hon varit med om som aldrig skulle nå sagorna. "De borde ha lämnat den här världen för länge sedan." Hon stannade upp, vänd mot den bruna men lät omedvetet blicken glida över området. Solen fick det brända landskapet att se grått och dött ut. Men där fanns liv. Döden skulle aldrig segra, för även när livet släcktes kom det åter. Nytt liv. Andra liv som följde dess spår och kämpade.

Hon reste sig upp och skakade av sakan som hade fastnat i hennes päls.Men hon satte sig aldrig ner igen efter det,hon hade sten koll på honan hela tiden."Sagor föds ur sanningar. och sanningarna är aldrig glamorösa eller vackra." Hon fullständigt med vad honan sa,det fanns alltid en historia bakom varje saga.Även om den inte stämde till hundra procent så fanns den där vare sig man ville eller inte.
"De borde ha lämnat den här värden för länge sedan" det lätt inte som om honan var något stort fan av vampyrerna,det var inte hon i heller. 
"De här vampyrerna, finns det många av dem eller de där är få? Inte för att det spelar någon roll för även om det skulle bara vara en av dem så skulle det vara en för mycket." hon släppte blicken från honan och tittade mot solen som stod högt på himlen.
"Finns det någon som stoppar dem här nattens barn eller?" Blicken återvände till främlingen och spände den intensivt.

Hon kunde inte vara säker på om det var en slump, en tillfällighet som skulle gå över, eller om hon funnit det hon sökt. Hon kunde inte svära vid att det skulle gå eller bli rätt. Men främlingen kände till mörkret. Hon hörde den andra tala och fann en glöd inom sig som hon sökt utan att veta om det. Hennes ansikte förblev lugnt, men inom sig kände hon tankarna och känslorna rusa. Det var underbart. Huruvida det var ett falskt hopp eller något äkta kunde hon inte säga, men där och då kände hon det gro. Hon tog ett steg närmare den mindre honan.
     "De Vita jagade dem." Rösten hade blivit låg, även om den hårda undertonen fanns kvar. Hon sänkte hakan utan att sänka huvudet och mötte den plötsliga intensiteten i främlingens blick. Fanns det fler som delade hennes dröm? Som ärligt delade den, och var villiga att kämpa? Hon kunde inte vara ensam. Men hur många var ärliga? Hur många trodde på sig själva som på historierna? Hur många skulle stå kvar när det verkligen gällde och hur många skulle svika? "Jag jagar ännu."

"De vita jagade dem" Hon sa orden för sig själv och började tänka och försökte lägga pusselbitarna på plats.Vampyrer,De vita jagar dem,och sedan kom den sista pusselbiten som hade saknats. "Jag jagar ännu" De vita var vampyr jägare och det var även honan som stod framför henne.Hon som hade trott att främlingen var en vampyr.Kroppen slappande av igen och hon kunde nu sätta sig åter ner igen för att lyssna på vag honan hade att säga."Du är vampyr jägare eller hur? och det var även De vita." Hon tittade på honan med en nyfiken och intresserad blick. "Din uppgift är väll att utrota alla nattens barn om du nu är jägare?" Tankarna gick runt i huvudet som en klocka och desto mer hon fundera på det desto mer började hon tänka på vilka faror främlingen hade varit med om.
Att honan hade överlevt om hon nu har möt någon.

Hon nickade när Caer undrade om hon var vampyrjägare. Hon var en jägare. En jägare som jagade vampyrer. Det hade de alla varit. När den bruna fortsatte ryckte det lätt i vikaanens mungipor.
     "Min uppgift är först och främst att sprida kunskap. Ingen kan utrota något på egen hand, och särskilt inte utan kunskap." Det hade hon lärt sig den hårda vägen. Hennes förlust hade berott på okunskap. För att de inte hade varit förberedda när vampyren varit det. Hon hade aldrig varit så rädd som då. Men minnet styrkte henne, lika mycket som det hemsökte hennes sömn. "Säg mig, Caer, hur mycket vet du om vampyrer?" Om hon visste något alls, eller bara gissade, eller hade hört från någon. Sagor fanns det många. Det var inte alltid de gick under samma namn, vampyrerna. Nattens barn var bara ett av många namn. De hade funnits i sagorna länge. Landets historia var fyllt med blodbad som alldeles för få kunde berätta om. Dimitrij kunde inte föreställa sig hur ett liv utan vetskapen av det mörker som fanns hade varit. Det hade alltid varit en del av hennes liv.