Dimitrijs ord gjorde henne ännu mer intresserad av vampyr jägarna. Hon ville veta mer om de blodtörstiga monstren. 
Hon visste inte så himla mycket,bara det hon hade hört av sina föräldrar och vänner."Jag vet att de vandrar och dödar under natten,gömmer sig när solen stiger upp.De är flera gånger snabbare än oss vanliga och deras styrka,lyckt och syn är även flera gånger bättre än våran.Men en fråga,har inte ljudvargar lika bra hörsel som vampyrer eller vampyrers hörsel är även bättre än deras?" Hon själv hade gått och funderat på den frågan länge,fanns det andra som hade bättre hördel än ljudvargar eller?
Hon tittade upp mot solen och sedan ner mot honan igen.Värmen började bli svagare och små kylrysningar började vandra upp från hennes ben och vandrade mot ryggen.

Den andra kände till vampyrerna, och hade åtminstone hört valpsagor om dem. Dimitrij skakade långsamt på huvudet när Caer talat till punkt.
     "Jag kan inte mycket om ljudvargar, men jag tror inte att det finns något här i landet som kan jämföras med en vampyrs fysiska förmågor." Hon spände omedvetet läpparna när hon tystnat. Som ung novis hade hon fått lära sig att föreställa sig det otänkbara, och oftast hade Nattens barn ändå överstigit det hon trott när hon väl nått åldern och kunskapen för att följa med och delta i jakten.

"Finns det någon annan grupp som du är med i som jagar vampyrerna nu eller de är det bara du som vågar det?" Hon spände blicken i Dimitrij,det måste ju finnas fler som jagar vampyrerna är främlingen som stod framför henne.De kan ju inte låta en sån fara vandra omkring överalt.
"För om det finns det så vill jag vara med den,vill göra nytta här i Numoori och jag orkar inte bara vandra runt hit och ditt utan ett mål.
Struntar i att mitt liv står på spel men det är bättre att dö i en strid än i ensamhet och tristhet." Hon hade tänkt på saken medan honan hade talat och hon var helt övertygad över att hon skulle göra det till vilket pris som helst.Hellre dör hon med ett gott syfte,att ha försökt få bort de onda som vandrar här i Numoori.

Honans ord intresserade Dimitrij mycket. Där fanns en glöd i rösten.
     "Det finns ingen större grupp som kämpar", började hon efter en stunds paus och tystnade åter ett ögonblick innan hon tog till orda igen. "Men jag bygger en, och jag välkomnar alla som är villiga att lära och kämpa." Hon vände huvudet, utan att släppa blicken från Caer, så att hon nästan såg på henne ur ögonvrån. Även om där fanns en glöd i den andres sätt, en beslutsamhet, så kunde hon inte lita på att det skulle hålla i sig. Hon kände inte främlingen till mer än namn eller utseende. Hon skulle inte känna någon mycket bättre i början. Men allt fick ta sin tid. Kunde hon inte försöka lita på någon så skulle det aldrig gå, så hon behövde ge fler okända ansikten en chans att ta plats hos de hon kände väl. De hon känt. En vilja att kämpa och att inte dö ensam tillhörde många, även de som i stridens hetta svek. Men Dimitrij skulle samla alla hon kunde. Hon skulle testa dem, lära dem, och sen sålla. Låta de som inte hörde hemma gå. För hur svårt det än skulle bli, så hade hon inte det som krävdes för att ta tillvara på de som svek. Om den bruna hona som stod framför henne ville delta så gladde det henne. Om hon skulle stå kvar till slutet återstod att se. Efter ytterligare en paus tog Dimitrij till orda igen.
     "Tror du på gudarna, Caer?" Hennes öron hade rest sig över huvudet igen, och hon såg på den bruna med tankfullare blick än förut innan hon vände sig om. "Gå med mig en bit. Det blir kyligt av att bara stå still." Hon tänkte bättre om hon fick röra på sig. Och så fick hon en chans att fundera lite.

Synd att det inte finns andra grupper som kämpar mot monstrerna,men det är positivt att honan håller på att bygga upp en.Honan välkomnar alla är villig att lära sig,hon var en av dem som ville lära och kämpa mot vampyrerna.
Tankarna snurrade runt i huvudet på henne och hon såg ett mål i sitt liv för en gång skull.Tänk om hon kunde kämpa och lära sig om vampyrerna,att få skydda de som inte kan skydda sig själva.Att få vara med i en grupp som hon kunde bli en del i,kunna prata med andra och inte vara ensam längre.Allt gick runt i hennes huvud så fort.Men hon var fats besluten att hon ville göra det.
Fokusen riktades åter igen mot honan "nej jag tror inte på gudarna,hur så" Hon tittade nyfiket på Dimitrij.Var det viktigt att tro på gudarna eller var det bara en spontan fråga? 
Hon nickade till och tog några steg mot honan,kylan hade nästan tagit över hennes kropp,benen var stela och musklerna gjorde ont när de fick arbeta igen."Jag håller helt med dig om att kylan bli värre av att bara stå här" Hon log mot honan och vände blicken sedan åt ett håll som verkade lovande.

Dimitrij började vandra i ett makligt tempo när Caer också rörde på sig. Det frasade lätt under tassarna för vart steg, där smuts och sot efter elden klädde marken. För nu var det dött. Men det skulle det inte vara länge till.
     "Gudarna har spelat en stor roll i Vampyrerna och Jägarnas historia." Det gjorde de ännu. Hon såg på den bruna, innan blicken vändes framåt. Hon skulle aldrig tvinga någon att tro om de inte ville det. Men hon tänkte inte lämna ute det hon lärt och upplevt. Hon hade inga tvivel. Det fanns ingen anledning att tvivla längre för henne.

Kroppen var stel men började sakta att få tillbak värmen igen, musklerna kom igång igen och hon kunde slappna av mer och mer.
Öronen klippte till då hon lyssnade på honans ord om att gudarna hade en stor roll i jägarna och vampyrerna.
"På vilket viss har gudarna någon roll i jägarna och vampyrerna?" Hon vände på huvudet och tittade nyfiket på honan. Hade gudarna speciellt valt ut en grupp med jägare som skulle utrota vampyrerna? hade gudarna skapat vampyrerna av misstag eller ilska på någon som hade gjort fel och skulle få se sin värsta mardröm? Frågorna hoppade upp i huvudet efter varandra och allt blev förvirrande.

"Vampyrerna motsatte sig gudarna och straffades sedan av dem. De bannlystes från ljuset och från rätten att skapa liv." Dimitrijs tankar vandrade hastigt över hennes dödfödda. Rätten att bringa liv till världen. "Det är en lång historia", fortsatte hon och såg på Caer. "Om du väljer att delta i jakten kommer du höra den många gånger." Skymten av ett leende tecknade sig i hennes mungipor.

Hon blev bara mer intresserad av historierna om gudarna,jägarna och vampyrerna.Hon ville veta mer och ville lära sig allt.
"Jag har tiden att lyssna på historien" Hon log än en gång åt honan medan de gick vidare på askan som hade lagt sig över marken som ett täcke.
"Jag vill mer än gärna delta i jakten och lära mig mer om historierna och  att kämpa." Det blev som en glöd tändes inom henne,hon var laddad till max och hon kände att det här var något för henne.Om hon skulle och fick gå med i Jägaran skulle hon ge 110% till slutet.

Hon hade nog inte väntat sig att finna sådan entusiasm hos en främling. En som hon inte kände till mer än namn och utseende, och som inte heller kände henne till mycket mer än så. Kanske hade hon trott att ingen av fri vilja ville göra sin värld mörkare än vad den redan var. För hon hade förstått att det var många som levde bekymmersfria liv, utan vetskapen av det som fanns i natten. Hennes liv hade alltid fläckats av det mörker som fanns där. Hon hade vuxit upp i vetskap, för att kämpa. De hade varit många, länkade av familjens band. Nu skulle de inte ha mer gemensamt än ett mål. Det skulle bli betydligt svårare att finna jägare som stannade till slutet. Kanske var det bristen på det band som fått henne att tvivla. Men bristen på det kunde åtgärdas, om hon bara fann de som delade samma mål. Hon såg på Caer.
     "Hittar du till savannens nordöstra kust?" Hon vände blicken i den riktning hon visste att savannen fanns. Långt bort och långt utom synhåll även för hennes skarpa blick. "Om du vill delta så vill jag att du vandrar dit. Jag vill att du tänker över det, så att du vet ifall det är något du vill i längden och inte bara nu." Hon såg tillbaks på den mindre honan. "Det är inte en kamp att ta lätt på, och det är lätt att säga att man vill något tills man står framför det. Kommer du vara lika säker imorgon på att du vill ge ditt liv för en grupp främlingar, eller en framtid du inte kan delta i?" Hon kunde följa den bruna en bit, om hon ville kämpa, men Dimitrij skulle vara tvungen att återvända snart. Hon kunde inte lämna de andra för länge, och hade fler att söka.

Hon nickade med huvudet och tittade åt det hållet honan tittade åt.Hon hoppas att hon gjorde det,det skulle vara första gången för henne att vara på savannen."Vad ska jag göra när jag kommer fram till savannen?" Hon vände blicken till Dimitrij och såg frågande ut. Skulle hon vänta där på någon mest hon tänkte på saken med att gå med i en grupp där hon kunde lika bra förlora sitt liv nästa dag.
Men hon hade bestämt sig och tänkte inte vika undan nu.
"Jag vet att farorna är stora och mitt liv kommer att hänga på en skör tråd om jag går med,men jag har inte haft något mål i mitt liv och jag har varit vilse länge."Hon gjorde en paus en liten stund och vände på blicken igen."Men jag är redo att ta tag i saker och hitta något jag kan kämpa för." Hon kanske var rädd att möta det som fanns där ute men hon kommer inte att vara ensam.Jo nu när hon skulle vandra till savannen men hon skulle klara sig,hon hade klarat av allt ont hittills så det här klarade hon."Jag tar mig till savannen och tänker på saken och väntar sedan där"Hon  log och visade tecken för att hon var redo för äventyr,spänning och en hel del fara.

Hon nickade när Caer sade att hon skulle tänka över det och vänta när hon nått savannen. Det var på gång nu. Hon gav den bruna ett kort leende.
     "Vänta när du når fram, så kallar jag när det är dags att samlas." Det hade satts i rörelse. Hon var en pjäs i det här spelet, men den här gången styrde hon sina egna steg. Hon såg upp mot himlen innan hon åter vände sig till den andra. "Jag kan följa dig en bit om du vill, men sedan måste jag ge mig av." Nu hade hon mycket att göra.

"Det skulle vara trevlig att få sällskap en bit på vägen ditt.Tack så mycket för du ger mig den här chansen" Hon log och tittade sig omkring,dags att lämna Eldskogen och ta sig till ett ny plats.

(Kort men finns inte att skriva så mycket nu)