[Öppet för en eller max två spelare till. Först till kvarn, bara att hoppa in, sjukt taggad på att rollspela Kian så :'D]

Han hade nått en brinnande skog.
Eller, brinnande var kanske inte rätt ord. Men vid första anblicken kunde man faktiskt tro det då löven skiftade i alla nyanser av gult, rött, orange, och brunt. Det som om en evig höst rådde i skogen, men ändå var inte luften kylig. Det var en varm och behaglig plats han hade hamnat på, för att inte tala om vacker.
Ovanför trädkronorna sken solen ned mot marken, vilket fick allting att lysa i ett vackert ljus som passade perfekt ihop med trädens löv. Och mitt i allt det där höstfärgade vackra vandrade han, Kian. Och han hade lite svårt att förstå att det var sant, för vilken otrolig skönhet kunde inte naturen skapa egentligen?
Det fick honom att le, ett nöjt litet leende, medan han betraktade allting omkring sig.

Sakta gick han framåt, bara såg på sin omgivning. Han var en vandrare, en långbent, naiv vandrare. Många platser hade han varit på, mycket hade han sett, och ändå hade han minst lika mycket kvar att lära. Det var därför han vandrade, för att lära. Och även för att han ännu inte funnit ett hem.
Men det gjorde inte den unga hanen något. Han var lika glad för det. Kian hade alltid trott att ett glatt humör var bland det viktigaste i livet, och han höll också fast vid det. Även gånger då det regnat, och han varit hungrig, trött och ensam, så hade han försökt sig på ett leende och det hade lindrat hans smärta en aning.
Så han log nästan alltid, för allting var enklare då.

[Försöker fortfarande lära känna karaktären, så därför är start inlägget lite underligt. Ha överseende, tredje inlägget jag skriver med min nya kille ;D]

Vinterpäls. Vinterpäls, precis överallt.
  Ehfra gnuggade frenetiskt de trubbiga hornen överallt där hon kom åt. Månaden var April och våren hade anlänt till Numoori, åtminstone till de platser där det kunde kallas för vårväder. Fåglarna hade fnatt och hade inte en lugn stund där de susade fram och tillbaka mellan trädtopparna, ömsom med en kvist i näbben, ömsom med en halväten mask. Ogräset grodde i backen och knopparna började spricka upp i buskarna. Vindarna blev svalare, dagarna längre. Men så var det där med den hemska pälsfällningen. Med ett frustrerat "screw this!" gav hon upp försöken att lindra den eviga klådan och rätade på nacken. Pälsen som lossnat hade delvis fastnat i hornen och föll irriterande ner i ansiktet, vilket framkallade en rungande nysning som fick henne att grinigt himla med ögonen. Hopplöst, var det. Lika bra att fortsätta.
  Sagt och gjort satte hon benen i rörelse. Det var skönt att återigen känna gräset under trampdynorna, något hon inte gjort på länge. Hela vintern hade hon spenderat i Raukakekedjan, men inte ensam. Sex månaders ensamhet hade hon aldrig klarat av. Hennes sällskap hade hon funnit redan första dagarna på färden över Azhekaslätten. En dimmvarg i hennes ålder hade funnit intresse i den till miljön missanpassade individen, och de hade snabbt blivit vänner trots dimmvargarnas rykte av att vara tillbakadragna individer. Han, för det var en hane, hade bestämt sig att följa henne upp i bergen för att sedan fortsätta vidare på egen hand, över bergets krök som längre västerut svängde av åt norr. Det hade blivit en försenad avresa, och inte förrän vintern nått sig slut hade de skiljts åt. Det hade varit en mycket underhållande sträcka, synnerligen i det fall när han försökte lära henne Nordspråk. Det hade gått sådär, men slutligen kunde hon åtminstone få fram mycket styltiga meningar på det enligt henne hopplöst meningslösa språket. 
  Ehfra log åt minnet när hon försökt uttala ordet "björnbärssnår". Antec, dimmvargens namn, hade skrattat tills han inte fick luft. Med ett stort skutt tog hon sig över en trädstam och skrattade till för sig själv. Förbannade språk.. Plötsligt stannade hon upp, höjde huvudet, och stack nosen i luften. Flockdofterna som legat starka i luften hade svalnat av rätt rejält, men nu var det någonting annat som också fanns att avläsa. Varghane. Kanske kunde denne berätta någonting om vad som fanns i slutet av den här.. höstfärgade, skogen?
  "Hello?" Ehfra spanade ut mellan träden och hoppades på att främlingen var på väg mot hennes håll och inte bara var en ovetande passerande längre bort.

[Peffra anländer!]

Kian fortsatte sin stilla vandring genom skogen med de brinnande färgerna. I huvudet spelades en melodi och förnöjsamt gick han och gungade med huvudet till takten. Då och då kom svaga nynnade läten ifrån honom, för det var en vacker sång. Han mindes den från sin barndom, och det var något som alltid dök upp i hans huvud under stunder som dessa. Lugna, stillsamma och tysta stunder där bara han var närvarande. Det var vackert, och gav honom en väldig ro.
Men något avbröt hans nöjda tillstånd. Ett rop, en röst, en frågande stämma som gled fram mellan träden.
Genast stannade den unga manvargen och huvudet höjdes medan blicken nyfiket sökte mellan träden. Vem var det som hade talat? Och var det för att fånga hans uppmärksamhet eller var det menat för någon annan att höra?

Några ögonblick stod han stilla och lyssnade, väntade på ytterligare en röst som skulle svara den första. Men inget svar kom och med ett bekymmerslöst leende skakade Kian lätt på huvudet innan han själv gav svar.
"Haaallååå..?"
Tassarna började röra sig framåt samtidigt som nosen vädrade i luften. Jo minsann, där fanns visst en svag doft av en främmande varg. Var det denna som var i närheten? Han kunde inte vara säker då vinden inte var på hans sida. Han skulle visserligen kunna låta sina jordkrafter ge honom en bild av omginvingen, men... Nej. Det var inte lika spännande då, det tog bort överraskningen.
Med en pirrande känsla av förväntan i kroppen och ett brett leende smög han framåt i sökandet efter den som talat.

"Hallååå?"
  Svaret kom sent, nästan när Ehfra börjat ana att individen rört sig utom hörhåll. Eller helt enkelt ignorerade henne. Så var dock inte fallet, upptäckte hon förtjust när svaret väl kom. Hon lade genast märke till att svaret var.. just precis, Nordspråket. Detta kunde allt bli intressant. Bara hon inte sa något dumt. Äh, i såfall hade hon någonting att roa Antec med då de möttes igen. Han hade allti skrattat lika mycket då hon misslyckats att tala det där fördömda språket med alla dessa märkliga stavelser. Hon hade skrattat med honom.
  Ehfra började röra sig framåt, och kom fram i en kvick trav. Dags att ha lite kul till på köpet. Osynligheten slöt sig runt henne som en slöja och varginnan var sekunden senare försvunnen - bortsett från tassavtrycken det nertryckta gräset avslöjade henne. Det var alltid lika kul att se reaktionen.. Raganan behövde inte leta länge, innan en långbent gestalt med relativt ljus päls uppenbarades inom hennes synfält. Hon bet sig lekfullt i tungan, saktade av, och stannade upp. Den unga hanen, en hane i hennes ålder, rörde sig ovetande rakt emot henne. Hon kvävde ett skratt, alltid så.. oseriös.
  "Hej."
 
[yass <3 ursäktar för min lilla jävel till varg. jupp.]

Det var som om doften växte sig starkare, och med ett lekfullt flin sökte Kian vidare. Halsen var böjd och huvudet hölls i samma höjd som manken medan han försiktigt placerade tassarna en efter en på marken.
Han undrade vad han skulle hitta, eller rättare sagt vem. Kanske det var någon han mött förut, någon han redan kände... Det vore roligt, förutsatt att det var någon han tyckte om. Så kunde de prata historier, om allt som hänt sedan de sist sågs. Eller kanske det var någon helt ny, en främmande individ som bara väntade på att han skulle lära känna denne. Det vore också väldigt roligt, då Kian var en social varelse som sällan missade ett tillfälle att stifta nya bekantskaper.
I vilket fall som helst kände han hur en svag pirrande känsla av förväntan kröp genom honom. Det här var spännande!

Helt plötsligt var det någon som talade, inte alls långt ifrån honom. Om han inte misstog sig kom rösten rakt framifrån. Men där fanns ingen.
Kian hoppade till av förvåning och med ett dumt uttryck i ansiktet stod han sedan stilla och såg sig omkring. Där fanns ingen, och ändå hade någon talat. Så underligt... Kanske det var en ande?
Tanken fick en kall kår att krypa längs ryggraden samtidigt som spänningen inom honom ökade. Åh, det vore ju super häftigt ifall han mött en ande!
"H... hallå?" Rösten var lite staplande. Ifall det var rädsla eller nyfikenhet var svårt att avgöra, mest troligt en blandning av båda. "Vem där?" Han fortsatte att se sig omkring samtidigt som öronen rörde sig ovanpå huvudet, lyssnade efter ljud som kunde avslöja var den främmande varelsen befann sig.

[Ingen ursäkt behövs, jag älskar Ehfra sedan jag lät Sihva möta henne <3]

Åh, den andres reaktion var precis lika rolig som hon hoppats på. Förbryllat, som de flesta vargar när hon gjorde såhär, stannade han upp och stirrade omkring sig med de stora, trattlika öronen rakt upp på huvudet. Hans blå ögon var förbryllade. Ehfra såg på honom i några sekunder innan hon inte kunde hålla tillbaka ett fnitter som hon snabbt kvävde. Lekfullt steppade hon åt sidan i en kvarts cirkel runt honom för att studera hur han såg ut från sidan. Kort rygg, kort svans. Långa ben och långa öron. Liten, rosa nos. 
  "Söta öron." Kommenterade hon glatt, och struntade i det märkliga uttalet som blev på bokstaven Ö. Det var hopplöst, de där förbannade uttalen. Vad var det ens för något? Det lät som om man försökte pressa upp lungorna ur strupen. Hon fnittrade återigen till, tungan utanför munnen och svepte vilt med den smala svansen i luften. Fortfarande helt osynlig.
  "Nosen också. Liiiten."


[Holy god. Vad är det jag skriver ens HAHA. Älskar den här löjliga lilla karaktären.]

"Söta öron."
Kian ryckte till vid ljudet som nu kom från sidan av honom. Snabbt vändes blicken ditåt, men inget fanns att se.
"Nosen också."
Återigen ryckte han till, såg sig omkring. Det fanns ingen där, och det hela som tidigare hade varit spännande började bli aningen obehagligt.
Osäkert backade Kian ett steg, samtidigt som han försökte lokalisera den främmande varelsen. Det gick inte. Det fanns en doft i luften, han hörde fnitter, men det fanns ingen där. Ingen att se, ingen alls.
"Vem är du?"
Rösten var gällare nu och han talade med en smått stressad ton. Det här var faktiskt inte så roligt, vad skulle han göra?
Så plötsligt slog det honom. Vilken dumskalle han var, han hade ju sin jordkraft som kunde hjälpa honom. Visserligen sög den ur honom energin, men i detta fall kanske det var värt det?
Så ögonen slöts och han lät sin kropp bli ett med marken, han lät darrningarna i jorden tala till honom, och när han åter slog upp ögonen såg han rakt på den främmande tik, trots att hon var osynlig. Men inte helt, för marken talade om för honom var hon befann sig.
"Jag ser dig." Såg och såg... Kunde lokalisera i alla fall.

"Vem är du?"
  Den bredörade främlingen lät onekligen stressad. Ehfra pusslade snabbt ihop meningen i huvudet, att han undrade vem hon var. Återigen skrattade hon till, bet sig i tungan för att hejda anfallet, och skulle precis börja röra sig mot hanens andra sida för att peta till honom i sidan med hornen, då han plötsligt stannade upp. Ett par sekunder tickade förbi.
  "Jag ser dig." Han verkade uppenbart börja bli lite.. rädd. Var han det? Ehfra såg en aning förvirrat på honom. Hade hon råkat... Hon kikade ner mot sina framtassar. Nej, hon var helt osynlig. Hon såg inte ens sig själv. Hur..
  "Va?" Osynlighetens slöja sjönk av henne, som om någon dragit av henne en filt. Ögonen lyste av förvåning och undran. Sådär hade aldrig någon kunnat göra förut.. Förutom Shiva, då. Men han hade bara berättat om sin förmåga att se genom energier, inte visat den på så vis. Hennes förvåning kanske var rättmätig. Hur.. Hur ställde man frågor nu igen? När det handlade om hur saker skedde, gjordes, eller.. Ja, så var det.
  "Hur då?"

"Va?"
De blåa ögonen hölls fästa på platsen där varelsen stod, även om det enda som fanns där var luft. En ande, det måste det vara! Men hur kom det sig att andar lämnade vibrationer i marken?
Han var stressad, lite osäker, på gränsen till rädd, men ändå nyfiken och upprymd. Det var svårt att hantera så många känslor på en gång, så det slutade med att han bara stod och väntade. Han visste inte vad mer han skulle säga.

Och så, utan förvarning, uppenbarades plötsligt en reslig, hornklädd vargliknande varelse framför honom. Än en gång hoppade Kian till, av ren förvåning. De främmande stirrade på honom, ställde en fråga.
"Hur då?"
Kian var tyst några ögonblick.
"En bättre fråga är varför jag inte kunde se dig tidigare," svarade han sedan, fortfarande på lite osäker på vad han skulle tro om det hela. Även om han nu kunde se henne... Kanske hon var en ande i alla fall?
"Är du... är du en av de döda?" Öronen vinklades framåt, nyfiket väntandes på ett svar.

[Borde svarat för evigheter sen haha, förlåt xD]


"Är du.. är du en av de döda?" Ehfra stelnade till med en misstrogen min, som om hanen skämtade, vilket han inte verkade göra. De blå ögonen betraktade honom noga, innan Vrenen utan förvarning brast ut i skratt.
  "Nej", fnittrade hon, och bet sig i den kluvna tungan för att försöka hejda sig. Han såg ju så rolig ut, som fallen från skyarna. Hade han verkligen inte hört talas om osynlighet förut? Det hade väl de flesta. Iallafall.. hört om det. Det kanske inte var lika många som ägde förmågan. Det var inget märkvärdigt, egentligen, tyckte Ehfra själv. "Jag lever. Det.." Hon tystnade och antog en koncentrerad min, sökte efter rätt ord i det mycket begränsade Nordspåkiska vokabuläret. Hon och Antec hade gått igenom bara det mest grundläggande, som till exempel förmågorna de flesta vargar tycktes äga. Förmåga... Kraft! "Kraft. Det är min kraft."

[Lugnt, jag är själv inte alltid så snabb att svara xD]

Hon levde.
En våg av lättnad sköljde genom Kian då han hörde det. Även om det hade varit hur spännande som helst att träffa en av de döda, så kändes det ändå skönt att den stunden inte var kommen nu. Han behövde nog förbereda sig lite mer, mitt i allt kanske det var en elak ande som sökte upp honom.
Tanken fick honom att rysa lätt, och han ruskade på huvudet. Nej, han skulle inte stå här och skrämma upp sig själv med tankar om de döda och hur hemska de kanske var.

Istället vände han åter sin uppmärksamhet emot den hornprydda varginnan.
"Sååå... Du kan alltså bli osynlig? Eller vad?" Ögonen smalnade av, som om han försökte se igenom henne. Sedan drog ett brett flin fram. "Finns det verkligen såna som kan bli osynliga? Hur häftigt är inte det!" Han trampade några gånger med framtassarna av ren upphetsning vid tanken. Tänk om han hade en sån kraft!
"Och ja, det var tack vare min kraft som jag visste var du befann dig. Jag kan tala med jorden." Kian sträckte stolt på sig, för han var mycket nöjd över det han kunde åstadkomma.

Ord hon aldrig hört, så som "såna", "häftigt" och "alltså" gjorde henne helt förvirrad. Ehfra log ursäktande och försökte få ordning på den främmande hanens hastiga meningar. Det hon fick ut var att han konstaterat att hon kunde bli osynlig, och att han.. talade med marken? Varginnans öron vändes skeptiskt bakåt.
  "Du.. Du.. Talar med.. marken?" Hon fick inte alls ordning på vad han sagt. Sedan skrattade hon lågt till, ursäktande. "Fo.." Hon försökte lägga tungan rätt för att få till de där förbannade nya stavelserna. "Förlåt." Finally. "Jag a.. ar, är, inte bra på NordsprÅK."


[Ursäktar för kort, men hon fattar ingenting xD]

Kian flinade emot henne då hon förundrat såg emot honom. Det här var roligt, nu var det hon som inte förstod honom!
"Ja, jag talar med marken!" sade han med en stolt min i det avlånga ansiktet. Hon verkade ha svårt att förstå hur det kunde komma sig, vilket för honom tedde sig aningen underligt. Hon kunde ju bli osynlig... Hur konstigt var inte det då?
Men sedan, när hon fortsatte tala, slog det honom att det kanske inte var hans kraft hon hade problem att förstå. Hon sade själv öppet att hon hade lite svårt för språket.
Först nu lade Kian märke till dialekten hon talade med. Den lät inte alls som hans egna. Var det för att hon egentligen inte talade Nordspråket? Så fascinerande.
Svansen viftade till några gånger medan han studerade henne.
"Du pratar inte Nordspråk egentligen?" Då måste hon tala ett annat språk. Då borde hon vara någon annanstans ifrån. "Varifrån är du då? Någon avlägsen del av Numoori, eller kanske ett annat land?"
Det hördes tydligt i hans röst att han med spänning väntade på hennes svar.

[Bah, blir så konstigt xD]

Ehfra ruskade lätt på huvudet. Nej, Nordspråket var verkligen nytt för henne. Ibland var det svårt att begripa någonting alls - faktum var att hon gissade över hälften av gångerna. Hon flinade svagt åt tanken. Det var bara en tidsfråga innan hon skulle vara något otroligt dumt. 
  "Jag kan Nimorian." Hon dröjde en aning på nästa svar. Pusslade meningar och gick igenom sitt bristfälliga vokabulär. Ögonbrynen gled långsamt ihop då meningen tedde sig allt mer obegriplig. Någonting med land, och är du. Var inte land också marken? .. Eller? Ehfra damp frustrerat ner på bakdelen och slog den blå blicken i marken, följde linjerna av de till synes alldeles för stora tassarna. Hade han frågat efter var hon kom ifrån, som följdfråga? ".. Nooo-ordanskogen?" 
  Ehfra höjde blicken och såg förhoppningsfullt på främlingen.


[Blir så lustigt när hon inte begriper xD Stackars Kian. Han är inte den förste.]

Ja, han hade haft rätt. Hon talade inte samma språk som honom, det språk som de nu kommunicerade på. Men det var väl det enda sättet de kunde kommunicera på, för hon kunde då detta språk betydligt bättre än vad Kian skulle kunna hennes. Han kunde bara ett språk, det som han alltid talade.
Men det hindrade inte honom från att babbla på, och dessutom var hennes dialekt väldigt charmig. Så han hade absolut ingenting emot att fortsätta denna konversation!
Han flinade emot henne och viftade på svansen då han såg hennes fundersamma min.
"Du förstår inte allt jag säger, huh?" sade han med ett glatt leende. "Det gör inget, jag skulle inte förstå om du talade ditt språk heller. Jag tycker du gör det rätt bra!"
Han satte sig ned, bara för att hon gjorde det, och huvudet lades nyfiket på sned medan han fortsatte flina emot henne.
"Jag är Kian. Vad heter du?"

[Joinar lite med Midas om det är lugnt? ^^ ]

Midas lät vingarna bära honom genom luften. Hans vindkraft gjorde det ännu lättare för den annars så tunga kroppen att för tillfället verka helt och hållet tyngdlös. Hans far hade sagt till honom att öva mer på sin vindkraft. Till en början hade Midas struntat totalt i det. Han tränade väl på den kraften han själv ville? Men ju mer han flög, desto mer började han inse att det fanns en anledning till att hans far ville att Midas skulle utveckla vinden mer. Midas kände sig sedan sammansvetsad med elden, så hans vindkrafter behövde lite mer träning. Vinden var också otroligt användbar när han flög, och det fanns inte mycket han inte kunde göra i luften med vindens hjälp.

Precis när bergstopparna växlade till skogen sökte sig Midas ner mot marken. Landningen var mjuk och smidig och efter att hans tassar tagit mark så började han gå. Han hade väl egentligen velat flyga, men det var svårt att flyga i skogen, och uppe i luften var det svårt att se vad som hände under trädkronorna. Så gå var bättre i detta området.

Han hade inte hunnit gå långt innan doften av varg, eller rättare sagt vargar, letade sig in i hans luktsinne. Han fnös ljudligt och fortsatte med i samma takt i riktning mot främlingarna. De var egentligen inte alls nära Devils revir, men nu när han stött på deras doft var han nästan tvungen till att ta reda på vilka de var. Efter bara en liten stund kunde han se dem. Två vargar. Ingen av dem såg ut som den 'typiska' vargen i sin kroppsbyggnad. Det vill säga: ingen av dem hade Midas egna kroppsbyggnad. Han stod och betraktade dem under tystnad, sa ingenting utan lyssnade bara. Lyssnade och inväntade en reaktion, hur lång tid det nu skulle ta.

Ehfra log fortfarande ursäktande, men leendet blev allt mer lättsamt då han verkade berömma henne, trots allt. Hon visste verkligen att hennes Nordspråk var hemskt bristfälligt. Nästa mening, kunde hon iallafall som ett rinnande vatten, vad hon hette.
  "Ehfra." Leendet dog ut, då ytterligare en främmande doft fördes med av de svala vårvindarna. Ännu en hane. Den blå blicken fladdrade som hastigast över mot Kian då han med all säkerhet också känt det, innan den fortsatte ut i skogen. Han syntes genast mellan den brinnande orangea växtligheten, vilket fick henne att undra hur länge han stått där. Hon var inte den mest uppmärksamma varg.. Hon skyllde det på att vinden legat åt andra hållet till nu. Mindre smidigt hävde hon sig upp på tassarna igen, ruskade lätt på den smidiga kroppen och fäste återigen blicken på den andra främmande. Hans kropp var mörk, svart förmodligen, men ena ansiktshalvan lös i vitt. Bevingad... Hon hade träffat honom förut. Namnet hade dock slunkit ur minnet.
  Ehfra sade först ingenting, utan såg bara som hastigast mot Kian, innan ett svagt leende letade sig fram på läpparna. Midas, mindes hon plötsligt.
  "Hej, igen."

Glatt viftade Kian på svansen då han hörde hennes namn. Det var lite annorlunda, men samtidigt så gillade han det.
Ehfra...
Det var roligt. Han gillade roliga saker. Men samtidigt var det också vackert. Han gillade vackra saker också. Kunde det finnas ett bättre namn åt henne? Han trodde inte det. Det var perfekt! Och det gjorde honom spralligt glad.

Men Kian hann inget säga om den saken innan en doft svepte över honom, och han rörde huvudet i samma veva som Ehfra. Blicken landade på en mörk skepnad som stod och såg emot dem. Kian studerade den andre, lät blicken glida över kroppen. Första känslan var ett svagt sting av misstänksamhet, men sedan...
"Främling!" Snabbt reste han sig och tog några steg närmare den andre, med ett brett flin i ansiktet. "Är det vingar du bär på din rygg?"
Vingar. Som de hade fascinerat honom sedan han mött honan. Laali hade namnet varit. Vingar, förmågan att flyga. Det var ju otroligt!

När tiken, som först hade varit en främling, tilltalade honom vid namn så stirrade han först förvånat på henne. Sedan kom minnet.
"Ehfra", hälsade han med en nickning. Jodå, nog mindes han henne alltid, tiken han mött på Numoorislätten och haft ett kort samtal med om Numooris olika platser.
Hans blick gled sedan över från Ehfra till att landa på den andre som ännu var en främling för honom. Först såg främlingen lite skeptisk ut, men sedan sken han upp och kommenterade Midas vingar. Vid kommentaren han fick så visste inte Midas först om han skulle skratta eller fälla en dryg kommentar, och stod först helt tyst. Sedan harklade han sig för att ge något form av artigt svar.
"Jodå, visst är det vingar alltid", svarade han stilla. Ja, vad skulle det annars vara?

Så, han mindes alltså hennes namn. Ehfra log med en svag nickning åt Midas, och såg sedan på Kian. Hon begrep inte vad den gängliga ungdomen hade sagt, så istället såg hon tillbaka mot den bevingade. Midas svarade, och Ehfra anade att det var någon form av bekräftelse på någonting. Vad, hade hon inte den blekaste aning om. Öronen vreds tankfullt tillbaka på huvudet, innan de vändes framåt igen. Det var knepigt, det här.
  "What did he say?", frågade hon den nyanlände. Raganan visste att den svartpälsade kunde Nimorian, de hade talat språket sinsemellan det den senaste gången borta på Numoorislätten. 

[Varnar återigen för att mina svar kan bli väldigt kortfattade när det kommer meningar som det inte är rimligt att Ehfra ska förstå. Hon är som sagt oerhört bristande i Nordspråket.]

Midas vände blicken till Ehfra igen.
"Yeah, right..." började han när han mindes att den unga tiken endast talade Nimorian. "He asked if it actually are wings I carry on my back", översatte han snabbt till Ehfra. Han vände sedan blicken tillbaka till den andre hanen. Kunde han Nimorian? Eller kommunicerade dessa två vargar med varandra på sina egna språk, utan att fullo kunna förstå den andra? Midas tyckte att det lät som en humoristiskt typ av möte, och han blev intresserad av att dröja sig kvar med dessa två för att få veta mer.

[Åh, det är jag som varit seg. Förlåt förlåt <3 ]

Kians blick föll från den ena till den andra då de talade med varandra. Det var som att han plötsligt blev aningen skjuten åt sidan då de plötsligt började tala på ett främmande språk. Ett språk som Ehfra däremot verkade kunna väldigt väl, till skillnad från Nordspråket. Den mörka hanen med det tvåfärgade ansiktet verkade vara lika säker på båda språken.
Och det var något med sättet de talade till varandra på... som om de kände varandra. Och visst måste det vara så, de två hade träffats tidigare.
Kian som annars var så pratglad var nu tyst. De två kände varandra, och de talade ett språk som han inte förstod... Det kändes som att han inte riktigt hörde hemma på denna plats.

Sakta tog han ett steg bakåt, som för att ge dem utrymme så de kunde tala. Ifall han skulle dröja kvar eller inte hade han fortfarande inte kunna avgöra.
De kanske hade mycket att tala om, kanske de ville utbyta historier och så stod han där som ett fån och lyssnade till ord han ändå inte kunde förstå. Kanske det vore bäst att dra vidare trots allt? Eller så var det bara en mindre brist i kommunikation som fick honom att tänka så, mitt i allt önskade de båda att han skulle stanna. 
Kian var osäker. Han stod stilla och avvaktade.

[Well... Ja. Skumt xD ]

"Eh? What else? How funny", svarade hon efter översättningen. Hon kastade en blick mot Kian, och bet sig lätt i tungan för att hålla tillbaka ett roat skratt. Han var allt lite lustig, den där långörade typen med den rosa nosen. Han hade blivit stående en korta sträcka därifrån. Sade ingenting, vilket fick henne att ana att han inte begrep sig på vad de sade. Givetvis var det vingar, vad skulle det annars vara? Spretiga missbildningar?
  "Vingar", upprepade Ehfra och smakade på ordet. Hon anade att det var det som var motsvarande hennes tungomåls wings, vilket definitivt verkade rätt logiskt.
  Hon tog några spänstiga, travande steg närmare Midas, lätt svepande på den långsmala svansen.
  "So, what are you doing here, Midas? If my memory serves me right, you told me about this place the other day, didn't you? It's beautiful, like you said, truly beautiful. Like fire, or a never ending fall, or something." Hon tippade huvudet på sne, fnittrade till och kastade en blick mot Kian, som förmodligen inte begrep ett ord.  Den återvände snabbt mot Midas. "Interesting, indeed. Wanted to see it again? Huh?", pladdrade Ehfra glatt och blev stående med svepande svans och glittrande, blå ögon.

Det ryckte till i hans ena mungipa, men något leende bredde ändå inte ut sig på hans läppar. Det var inte ofta man fick se ett leende hos Midas, och ryckningen nu var det närmaste ett leende som Midas kommit på väldigt länge. Öronen klippte till på huvudet och han lyssnade på Ehfra när hon uttalade 'vingar'. Kanske inte perfekt uttal, men inget dåligt heller.
"Yes I did", svarade han, nästan smickrad över att hon kom ihåg vad de talat om sist de sågs. Men å andra sidan, vem skulle glömma ett möte med honom, egentligen?
Han nickade sedan åt hennes ord.
"I'm glad you found it beautiful aswell", svarade han och kunde nu inte hindra läpparna från att aningen vinklas uppåt. Midas första leende på länge. "Actually, I live not far from here now", fortsatte han sedan som svar på hennes fråga.
Han kastade sedan en hastig blick mot främlingen. Antaglien tråkade de ut honom med deras interna samtal, men Midas kände obligationer till att samtala med honom, så blicken vändes snart till Ehfra igen.

[ tycker synd om Kian <3 x) ]

"Oh?", sade Ehfra. Hon hade inte undgått att lägga märke till det, uppenbart ovana, leende som spritt sig på den fortfarande nybekanta hanens läppar. Ett smalt flin trädde fram på hennes egna då hon lät tungan slinka ut mellan framtänderna för ett ögonblick, en aning ormlikt om än mycket långsammare.
  "How nice. I'm still wandering. Wandering, wandering. It was quite a while since we met, still I have no plans not to go any further with it. Maybe I should settle down and actually do something of importance, but.. I think not." Ehfra hade alltid sett livet som en lek. Allt var en lek för henne, och skulle nog alltid vara. Etusiasm och positivitet hade alltid präglat hennes liv och uppväxt, och det hade format henne till en oerhört gladlynt individ som nästan aldrig tappade humöret. Ingenting var på allvar för henne, allt var bara en lek. 
  "Talking about nothing", lade Raganan till och snörpte lätt på munnen. Öronen vändes för ett ögonblick bakåt, samtidigt som nosen rynkades, som om hon var i färd att säga någonting riktigt viktigt. "Do you know exactly how awful ... bjoo- no - bjho-ööööhhrnbähr - taste?"

[Jisses, det där sista. Hur något smakar på engelska.. Alltså. Hur skriver man ens det? Har säkert gjort fel trots tio tusen översättningsförsök xD]