Ehras ansikte sprack upp i ett flin och det var något reptilliknande över hur hennes tunga for ut ur munnen. Han lyssnade på henne när hon berättade om sina planer, som inte direkt var några planer. Hon verkade inte ha något mål med varken sin vandring eller livet i allmänhet. Inte som Midas, som i Devils funnit sitt kall i livet. Än såg han inte Devils som sin familj på samma sätt som hans far hade gjort, men han hoppades att en dag få känna så... 
"Well, as long as you're happy with your life, why complaine?" svarade han samtidigt som det ryckte till i ena mungipan. 
När han hörde vad hon sa härnäst bubblade ett skratt inom honom. Han knep ihop munnen för att inte skratta rakt ut och det kändes som om hela ansiktet skulle sprängas. 
"Uhm, you mean 'bear'?" förtydligade han i en fråga. "Can't say I ever tasted it", fortsatte han mellan sammanbitna tänder.

"Uhm.. No..", hon stönade lätt och kikade för en sekund upp innan hon drog efter andan och slog en av de stora tassarna i marken. "Blackberries!" Det var vad Antec sagt att de hette. De hade inte funnits i Nordanskogen, kanske var klimatet för kyligt? I vilket fall som helst, hade de smakat hemskt, om än den minde silvervargen med all uppenbarelse funnit dem välsmakande.
  "I mean, they taste like grass mixed with honey. Or leaves mixed with ... honey. Honeygrass and honeyleaves. Or something". Hon flinade brett åt hans min som inte alls varit lika stel som på Numoorislätten, svepte på svansen och fnittrade till. Hon brukade kunna få de flesta att le - om det var för hennes spontana glädjefnatt eller hennes ständiga leenden var svårt att avgöra. Förutom .. den där mörkpälsade med fjädrar runt nacken, hon mött för länge sedan. Han hade morrat på ett obegripligt språk och inte sett särskilt vänlig ut. Så dumt. Hon ville ju bara fråga efter vägen. "Because, I mean, that's important. Berries are nasty stuff, for sure." Ännu ett fnittrande skratt steg ur strupen då hon kom på sig själv och såg i riktning mot Kian, som ännu inte deltagit i samtalet. Något sade henne att han snart skulle lämna platsen, i och med att han uppenbart inte verkade begripa vad de sade.

Midas kvävde ett frustande när Ehfra rättade honom. Björnbär alltså? Han hade aldrig hört om en varg som ätit björnbär, och om sanningen skulle fram så fann han det rätt motbjudande. De var inga växtätare. Vargar var inte skapta för att äta kottar, rötter och bär.
"I'm not shocked to hear it didn't tasted good. It must have tasted like shit? Why on earth would you choose eat blackberries?" frågade han häpet. Han kunde verkligen inte förstå vad som fått henne att prova att äta bär. 
Hennes förklaring om hur det smakade gav inte Midas någon vidare bra beskrivning. Han visste mycket väl hur gräs smakade, men han hade aldrig i hela sitt liv ätit honung. 
När Ehfra såg bort mot den tredje i sällskapet blev Midas varse om att han faktiskt var kvar. Han hade mer eller mindre glömt av främlingen helt. Nu vände han dock blicken med den andre. 
"Jag ber om ursäkt för vårt prat", sade han, dock med en tom röst som inte tydde på att han var ledsen på riktigt. Men det var artigt att be om ursäkt för ett dåligt uppförande.

Villrådigt stod Kian och lät blicken glida från den ena till den andra då de talade med varandra, utan att han förstod ett enda ord av vad som sades. Men deras samtal flöt på, och han kunde avgöra att de verkade ha setts tidigare. Kanske de till och med var gamla vänner? Och så stod han här, inkräktade på deras stund... Det kändes inte rätt.
Han ruskade ursäktande på huvudet emot den mörke hanen då denne talade till honom. "Det är inget du behöver be om ursäkt för. Ni verkar ha mycket att tala om, jag ska bege mig vidare."
Kian lät de långa benen föra honom några steg bakåt, samtidigt som han artig log och nickade emot dem båda.
"Säger du åt Ehfra att jag tyckte det var trevligt att träffa henne?" Han vände sig om, utan att vänta på ett svar. En snabb blick kastades över axeln emot den hornklädda honan som lurat honom så grovt i början av detta möte. "Adjö." Och sedan avlägsnade han sig från platsen. Det var dags att fortsätta vandringen, det fanns fler ställen att besöka.

[Kian lämnar rollspelet.]

Ehfra skrattade åt Midas konstaterande. Ögonen slöts och huvudet lutades några grader bakåt då det porlande skrattet slank ur henne, alldeles för lättroad. Hon skulle precis till att svara, då de båda insåg att de verkat glömt bort att det faktiskt fanns en annan varg i sällskapet. Ehfras öron sjönk tillbaka en aning, ursäktande, men hon sade ingenting då blicken slutligen vilade på den långörade främlingen. 
  Vad han än sade, verkade han vilja bege sig vidare, och vände snart om för att röra sig bortåt. Vrenen skärpte blicken, tog några stora kliv framåt och stannade sedan återigen till. Kians blick mötte hennes för ett par korta sekunder, han sade någonting hon anade var ett avsked, och gick.
  "Bye!", ropade hon dröjande , och blickade efter den försvinnande gestalten, tills han helt försvann mellan de gyllene träden som utgjorde större delen av Höstskogen. Öronen spelade undrande på huvudet under tiden, tills hon vände sig mot den större, bevingade hanen igen.
  "Why such a hurry?", frågade hon Midas besviket. Han hade ju varit så rolig, med de långa öronen och rosa nosen, och hur han blivit så paff av hennes osynlighetskrafter. Å andra sidan var det förståeligt att han tröttnat på att inte begripa ett ord. Hennes molokna min försvann dock snart, och istället rynkade hon på ögonbrynen, medan hon vred huvudet bakåt för att återigen gnugga på en fläck där den fällande vinterpälsen kliade.
  "Oh, right. He wanted me to." Osammanhängande. "I mean, the blackberries. He wanted me to taste them - my friend, Antec, wanted me to." Återigen spelade ett leende på läpparna.

Midas nickade åt hanen. Han skulle hälsa Ehfra det. När hanen gått sin väg riktade Midas åter sin uppmärksamhet åt Ehfra.
"I believe he needed to go", svarade han kort. "But he wanted me to tell you that he enjoyed meeting you", lade han sedan till.
Sedan började Ehfra tala om de där björnbären igen och Midas lyssande roat till vad hon sade. Han hade fortfarande svårt att förstå hur en varg kunde föredra bär, och hur Ehfra hade gått med på att smaka dem.
"Well, Antec doesn't seem to be in his right state of mind", svarade Midas med det där flinet som verkade vara vanligare i Ehfras sällskap än i någon annans. Hon kanske inte alltid verkade ha alla fyra tassarna på jorden, men det var också just som utgjorde en del av hennes personlighet, en del som Midas tyckte om och fann underhållande.

"Oh", sa Ehfra med ett leende. Hon var glad att han åtminstone inte tagit allt för illa upp av hennes upptåg med osynligheten - hon hade inte kunnat låta bli. Det var sällan någon kunde egentligen störa sig på henne, hon var helt enkelt för glad. Förutom Xerxes, som varit ett klart undantag. Det var länge sedan hon mött honom nu, det hade inte varit lång tid efter att hon lämnat de norra bergen och det var länge sedan nu. Hon hade sett mycket, varit med om mycket. Det hade varit en spännande resa. Många nya relationer hade lagts till på listan.
  "But he is!" Ehfra gjorde stora ögon, så de blå fältet tycktes fördubblas i storlek inom det mörka, hårlösa området runtom. "Well.. He is clever, really. But a bit strange, at the same time. Although, I like him a lot." Svansen svepte bakom henne, fram och tillbaka. Leendet breddades återigen ut på läpparna. "Whatever. You live here now, huh?" - för första gången under mötet, insåg Ehfra att Midas inte bara doftade av sitt eget sinalement till doft, utan också av många andras. En flock? "With your pack, then?"

"Clever you say?" han kunde inte riktigt förstå hur en sådan typ av varg kunde framstå som speciellt smart, men han valde att inte säga något mer om det. Trots allt så kände han inte denne Antec, så vem var han att döma denne hanen? "Well then, maybe he is", sade han sedan, utan att lägga något tonläge i rösten. Han kunde inte låta bli att undra vad de två hade för relation, men han valde att inte fråga. Han ville inte inkräkta på Ehfras relationer till andra, han hade inte med det att göra.
När Ehfra sedan startade ett helt annat samtalsämne kom han först av sig, innan han harklade sig för att ge henne ett svar.
Det var först nu hon kommenterade det faktum att han var en flockmedlem numera, kanske hade hon inte snappat upp det förrän nu.
"Well yeah. I live with them over there", han nickade mot Blodbergen. "..in those mountains", förklarade han. Han hade inte haft någonting emot att ha Ehfra i Devils, det hade varit... roligt... Även om inte Midas hade kul direkt. Dock så trodde han inte att Devils var rätt flock för Ehfra.

"Oh", sade Ehfra klent och följde riktningen han pekat ut med blicken. Mellan det täta verket av gyllene löv kunde ingenting synas, men i och med att han benämnt det som "berg" så hade de förmodligen gått att skåda om inte löven varit i vägen. Blodbergen, meade han förmodligen. Hon hade hört namnet, det lät rått. Det lät faktiskt inte så bra alls. Ehfra rynkade lätt på nosen. Hon hoppades bara att namnet inte kom från vad man kanske kunde ana. "Never been there, anyway. Blodbergen, right?" 
  För en gångs skull fick hon till uttalet någorlunda, och rätade stolt på nacken.

Han nickade.
"Yes, Blodbergen", svarade han. Han visste inte exakt vad stället kallades på Nimorian, så han var tacksam över att Ehfra visste vad det hette.
"Would you like to see it?" frågade han sedan, i hopp om att han skulle ha henne i sitt sällskap ett litet tag till. Han visste inte om hon hade någon annanstans att vara, men han hoppades att hon skulle följa med. En liten bit skulle han kunna ta henne innan Devils revir var allt för nära. Ehfra utgjorde inget hot alls mot flocken, men han visste att Devils inte tillät främlingar på eller allt för nära reviret.

"Would you like to see it?"
  Det fanns en viss förhoppning i Midas röst, utblandad med hans vanliga, neutrala tonfall. Ehfra anade starkt att hans intuition inte varit att låta det skina igenom, men hon sade ingenting. Ett snett leende kunde dock inte hindras att dra i ena mungipan, tätt följt av ett kort, porlande skratt. Om hon ville se Blodbergen? Om än namnet, som hon även hade fått översatt till Nimorian av Antec, hade låtit rätt dåligt så hade han ändå förklarat att det inte hade någonting med egentligt blod att göra. Han hade berättat att det hade med bergens färger att göra, men längre än så hade hans kunskapsbank om sagda berg inte sträckt sig.
  Ehfra insåg att den silverfärgade dimmvargen dök upp allt för ofta i huvudet, så hon skakade av sig tankarna på vännen. Han hade vandrat vidare, och så även hon. Hon kunde dock inte annat än att sakna hans kommentarer och dryga vis - som ändå alltid menade väl.
  "Do you want me to come with you?"

Det ryckte till lite i mungipan vid hennes fråga. Självklart ville han att hon skulle göra honom sällskap, annars hade han ju inte frågat! Men han sa ingenting om det, ville inte låta som om han dumförklarade henne, vilket han absolut inte gjorde. Så istället nickade han först kort, innan han bekräftade hennes fråga med ord.
"Yes, why not?" sa han lugnt. "But we can't go too far, since my pack live there as well... and they are not to happy with having strangers running around too close to the borders", lade han till lite snabbt. Kanske hade inte flocken något större problem med Ehfra i och med att hon var i hans sällskap, men Midas ville inte chansa. Men han ville gärna visa henne Blodbergen, i och med att hon aldrig hade varit där. Han önskade att hon också hade haft vingar, och kunnat flyga, för det var en otroligt mäktig syn att se bergstopparna under sig. En syn som man inte glömde i första taget.

"I didn't expect anything else", svarade Ehfra sanningsenligt och rullade avfärdande med skuldrorna. Sen drog en busig min över anletet, och sekunden därefter hade Ehfra försvunnit under osynlighetens täcke, för att bara lika kort tid senare uppenbara sig precis intill Midas. Hon lutade sig retsamt mot den större hanen med ett brett flin.
  "Call it a deal!"


(Avslutat om du inte vill tillägga något!)

När hon plötsligt försvann snurrade Midas runt ett varv för att se sig omkring, men inte fanns hon där. Han ryckte till när hon dök upp precis jämte honom och fnös kort. Han hade aldrig varit speciellt förtjust i sådana här överraskningsmoment, men han höll sig för att inte bli irriterad. Att bli genuint irriterad på Ehfra verkade dock svårt. Hennes glada sätt gjorde det svårt.
"Let's go then!", sade han sedan och gav henne ett leende. Därefter började han röra sig mot bergen, relativt ivrig på att få visa henne var han mer eller mindre bodde.

[Avslutat]