Nyaldi grep den vita fällen närmre kroppen. Kylan var bitande så fort man inte satt just intill lågorna, och trots sin uppväxt långt, långt norrut kunde Nyaldi inte säga att hon älskade kölden. Hon längtade tillbaka till Islagunens varma källor, och till sin egen hydda där vekar brann i bivax och lugnet härskade obesegrat.
Norrskenet ovanför flimrade till. En vacker dans. Hon mindes förra gången det lika utbrett dansat över de norra skyarna. 
Runt en av härdarna satt en samling sparsamt fläckiga Zimaer och konverserade på ett språk hon inte kunde förstå. Men de var inte blinda. De hade uppenbarligen sett hennes nyfikna blickar och välkomnade henne med öppna gester och breda leenden in till deras gemenskap. 
Närmare härden flammade värmen upp. En av vargarna formade gestalter ur eldens gnistor; ugglor och renar och kloprydda rovdjur. En mycket skicklig illusionist, misstänkte hon, om vargen kunde få sprakande lågor att böja sig för dess vilja. 
Men o så vackert. 
Hennes ögon tindrade i norrskenet, glödande och gröna. Skuggorna var bannlysta från detta ljusevent. 
En bägare med värmade dryck hade landat hos henne, och hon insöp den hjärtligt. Kryddiga aromer, hetta och sötma. Kanske honung, kanske äpple. 
På ett sätt var det en lättande känsla att vara anonym bland dessa individer. Islagunan kallade alltid på sin värdinna, på den som de kallade ansvarig. Hennes plikt var emot samtliga som passerade förbi Islagunens portar, och hennes arbete tog aldrig slut. Här var hennes plikt inte mindre, men den var avlägsen. Istället för att delegera hade hon skickat sig själv att undersöka de rykten som svallat in över knytpunkten. En fest, en samling, en högtid utan dess like. 
Någon slog sig ner bredvid henne, så nära att hon kände sin vitta renfällskappa bli ankrad mot marken. Hon vände sig mot främlingen med ett leende.

Meme hade sett norrskenets dansade färger i en syn några dagar tidigare och genast rört sig norrut, hemåt. Nu gick hon omkring bland festligheterna med en enorm nyfikenhet i blicken. Det var länge sedan hon stött på några vintervargar men nu tycktes den kalla slätten helt översållad av dem. Överallt brann eldar och enkla tält av djurhudar var uppspända. Och så sjöngs det och dansades, ett effektivt sett att hålla kylan ur kroppen. Själv nöjde hon sig med att mjukt humma med i en av de sånger hon hunnit lära sig under kvällen och värmde sig med hjälp av sin vita renpäls. Hon var en av få isblod som egentligen inte behövde kragen för att likna sin Konung men hon bar den likväl tacksamt som ett skydd från kylan och för att signalera sin tillhörighet.
Så fick hon syn på en syster vid en eld, mitt i ett lugnt samtal med en högrest främling. De satt nära, troligen för att skydda sig från kylan, och Meme rörde sig genast dit. Med en mjuk nick hälsade hon zimaerna som satt runt elden och berätta sagor på vinterspråket och slog sig ner på Nyaldis lediga sida. En naturlig paus hade uppstått i hennes och främlingens samtal och hon tillät sig själv ta upp platsen.
"Nyaldi."
Hälsade hon och lutade mjukt sin nosrygg emot den mörka tiken för någon sekund. Det var länge sedan de två senast träffats, Alcmeme hade haft fullt upp med arbetet i Måntemplet och Civitas enda sedan stormötet om de odöda.

Hela Nyaldis anlete sprack upp i genuin överraskning, som sedan snabbt övergick till värme och lycka när hon kände igen vem hon vänt sig mot. 
"Åh Meme!" sade hon på en utandning, och besvarade ivrigt buffen med att stryka halsen och huvudet mot sin systers hydda och mjuka Isblodsfäll. Det var ett svagt ögonblick där hon insöp doften och lät lungorna fyllas med bekanta förnimmelser. Varje gång hon stötte på ett av Isbloden hon närmast vuxit upp med ville hon begrava nosen i deras pälsar och känna sig som hemma, men det var få hon tillät sig den ömma gesten. 
 
Ett par ögonblick senare lutade hon sig bakåt för att syna systern på eventuella skador. Trots att Zombiejägare och Isblod rörde sig flitigt på de slingrande vägarna runtom Numoori var det inte alltid säkra stigar som tampades. Att Meme skulle vara påväg norrut hade hon inte varit medveten om, men nyheten gladde henne oavsett. Hennes hjärta bultade aningen lättare när hon inte fann några särskilt vittnande skråmor. 
"Jag trodde inte jag skulle få se dig denna kväll, syster!" sade hon "berätta, hur är det?" frågan var öppen; kunde betyda allt ifrån en begäran om rapport till en enkel fråga om mående. 
Hellst ville Nyaldi ha båda, men Alcmeme fick avgöra själv vad som skulle komma först.

Den vita vrenen log mjukt emot sin syster.
"Norrskenen kallade mig, ingen vill väl missa det här."
Svarade hon och gav himlen, festen och sagorna i eldslågorna en lång menande blick.
"Jag mår bra, om än jag sörjer våra förluster. Speciellt Chander var extra kär för mig, som du vet."
Sorgens mörker hade dragit in i hennes blekblå ögon men det försvann likna snabbt.
"Det är mycket att stå i i söder, Månvargarna är tappra och vill återbygga sitt tempel men ännu är det långt kvar dit."
Hon skakade långsamt på huvudet medan hon talade.
"Men det ryktats om att de ansvariga för förödelsen alla snart har fått sitt straff.. Kanske en klen tröst. Tenebris har bevisat sig vara goda allierade iallafall, de och jägarna har stöttat något oerhört i krisen. Även om de tycks ha en hel del lömskare affärer för sig med. Så som det är med de flesta grupper antar jag."
Ett svagt, matt leende lekte i hennes ena mungipa. Ibland letade sin cynikern ändå fram till ytan.
"Jag har saknat dig syster, och skönheten här uppe. Det känns skönt att vara närmre hemma för ett slag."
Hennes blick sökte sig till elden och figurerna som zimaerna lät dansa där inne. Ännu fanns det en instinktiv skräck för elden djupt inom henne men hon hade lärt sig tygla den. Så trotts att flammorna ibland reste sig högre och gnistor for åt hennes håll satt hon stilla kvar med ro.
"Hur är det med dig, och Islagunen?"

Norrskenet flammade i vågor över den mörka himlen. Den hade under minuternas gång falnat i en vagare skimmer, men exploderade på nytt i en intensiv dans av färger. 
Nyaldi blev nästan distraherad av skådespelet, så vackert var det.
"Du har ett gott öga för detaljer, det uppskattar jag." sade hon, menande, och gav Meme av marig blick. De visste båda att Alcmemes krafter gjorde undersökningsarbete synnerligen effektivt. Akela var kanske den enda som hade ett övertag men hon var ofta uppbunden i andra uppgifter och kunde sällan avvaras för långtidsuppdrag. "och du får berätta mer om det sen när vi-" hon gjorde en vagt cirkulär rörelse med huvudet för att indikera de samlade vargarna "är ensamma." rösten var varm och len. Ensamma, som i fria från de som inte delade deras blod. 

"Allt är sig likt. Lagunen frodas." sade hon sedan. Men något i hennes ord föll matta. Allt var inte sig likt. Det var förluster i deras hjärtan som lik ännu öppna sår bultade vid vart slag. Hon var inte ensam i att känna tomrummen. Nyaldi tvekade inte en sekund att Meme inte kunde läsa det i de få orden hon uttalat. Det var mer än nog. Istället för att fundera vidare på den tangenten fortsatte hon, "Vissa handlare har till och med börjat sätta upp tält utanför murarna. Snart kanske vi behöver expandera! Du borde se det Meme, det är essansen av hemma!" 
Fast det var det inte heller. Inte riktigt. Ira. Baugur, Arroya. Debwer, vart än han nu befann sig, men måtte han vara oskadd. Hathor, fast än Nyaldi inte alltid sade det högt. Archimedes. Åh Archie. Meme. Till och med inte-så-lilla-längre Ursa.
Familj. Det, det var hemma.
"Jag har aldrig en lugn stund, det kan jag säga dig." sade hon sedan, och börjde sig ner för att dofta på mjöden. Nattkylan hade sugit värmen ur kruset och lämnat drycken ljummen. Doften som tidigare varit stark och nyanserad blossade bara svagt upp när hon blåste på den. "Men jag kommer alltid ha tid för en besökande syster. Archimedes och Arroya har nog möjlighet att avsätta lite tid för din skull också." det mariga i blicken var tillbaka, nästan lite utmanande. Det var en inbjudan. 


[wierd svar, men har suttit och skrivit på hemtenta hela dagen så hjärnan är mooooooos ]

Den vita vrenen nickade bara som svar, hon såg fram emot nästa chans att få vara enbart med sina blodssyskon. Den gemenskapen var något hon saknat något otroligt under sin tid i Ötamon och Relictus. Då Nyaldi började tala om islagunen kunde så många känslor synas i hennes gröna blick. Hennes passion för platsen lockade fram ett leende på Memes läppar. Även om där också gick att finna sorg och saknad så brann systerns engagemang starkast och fick hennes ett stråla.
"Du är på rätt plats systra mi, självklart får ditt hårda arbete resultat. Jag ser fram emot att slita musklerna ömma när jag hjälper er utöka den där muren förr snarare än senare."
Hon skrattade hjärtligt åt tanken, på den tiden då muren bygdes hade hon själv varit rekryt och inte tillåtits delta men hon hade hört att det varit ett stort arbete att anlägga platsen. Det var verkligen den största äran som Nyaldi fått, att förvalta deras konungs första offentliga utpost. Och hon gjorde det, givetvis, förstklassigt - både hennes och kungens omdömen var fläckfria.
"Och det skulle vara en glädje att följa med dig tillbaka dit när Zelenochs fest är över, innan jag återvänder till min egen post hos månvargarna."

Nyaldi slogs över hur lyckligt lottat hon ändå var. Vilka svårigheter och missöden som än skulle möta henne så hade hon alltid sina syskon med sig, på ett eller annat sätt.
"Det skulle göra mig salig! Vi kan ta fram det bästa köttet och tända eldar för att fira." Magen krusade sig i extas, varm av både mjöd och förväntan. Meme hade inte varit tillbaka i Islagunen på ett bra tag. Hennes hemkomst, om än tillfällig, var högt prisad.
Blicken gled över skaran vargar, samlad runt elden. De hade inte lyssnat, inte noga i alla fall, hänförda av eldens fagra gestaltningar. 


[Börja avsluta? ]

"Då var det bestämt."
Konstaterade hon med en belåten min och lutade sig närmre sin syster. Tillät sig förhäxas av eldens dans en stund innan det var dags för dem att sammanstråla med sina syskon.


[Avslutat]