Det var Isblod på besök i Lagunen. De hade anlänt några dagar tidigare för en period av träning som Nyaldi inte var avundsjuk på. Hon hade genomför ett av sina första uppdrag med tiken, och även om hon skulle lägga sitt liv i hennes tassar så var det en annan sak att träna. Hathor var inte nådig, och det visste hon. 
Ett Isblods träning var aldrig avklarad. Nyaldi var bara glad att kamp och strid inte var hennes specialitet. 
Nej, hennes styrkor fanns i annat.

Den tredje dagen kallade hon Lorenzo till sin hydda. Hathor hade på sitt fåordiga sätt hintat om att det fanns saker att undersöka. Saker att gräva i. Hanen presterade väl, men det var något annat än resultat som det handlade om.
Den väldiga mammuthyddan var upplyst med brinnande vekar, flytande i urnor fyllda med bivax. Det varma, milda skenet spred värme i den fallande skymningen. Några av ljusen var parfymerade med lavendelolja, och det doftade vagt av essensen i hela boningen. 
Nyaldi satt iförd sin vita fäll kring härden i boningens mitt. Glöden försedde hyddan med värme, och röken sipprade ut genom ett hål längst uppe där sparrarna av revben höll hudarna till tak. Rullar av skin, hennes anteckningar, låg spridda. En rulle hade hon framför sig, fullt med ristade markeringar som nästan bara hon och Meliaan, med några undantag, kunde utläsa. 
"Hälsad, Isblod." sade hon när den tunga huden inför ingången veks åt sidan. Det var bara Lorenzo som hon väntade. Hade det varit någon annan så hade hon fått skämmas. 
Hon nickade mot fällen som låg utbredd framför härden, mitt emot henne. En inbjudan att slå sig ner. Nyaldi hade inget behov att pressa formalia när det bara var Isblod närvarande.
 "Har dina dagar här tjänat dig väl?" sade hon, inget annat än värme brimmande i hennes röst.

Det hade varit ett tacksamt avbrott i de mörka tankarna. Träningen. Att bara släppa träsket och labyrinten av mörker och använda muskler och krafter för att ta ned sin motståndare. För att träna under olika förhållande så bytte de motståndare på ett roterande schema. Ibland var det Hathor själv, men mest några frivilliga i Islagunen. Det var roande, att dessa civila erbjöd sig att träna mot isblod, som inte gjort något annat än träna i livet. Han kunde höra viskande om folk som försökte gissa och betta på vem som skulle vinna. När det inte var hans tur i deras lilla sparrings område så tränade han mot träningsdockor, inget direkt givande emot hans speciella krafter, men han klagade inte. Värmen i musklerna Hathors hårda ord vid tvekan eller misslyckande. allt det tog bort tankarna på det tomma ekande hålet inom honom.

 Nyaldi själv hade kallat honom. Tekniskt sätt var de på samma rang. De var jämlikar och knutna till varandra på fler sätt än en vanlig flock eller civil kunde förstå. Deras syfte högre än något annat. Men det förändrade inte att hennes uppgift i Islagunen trumfade det mesta han fått eller behövt göra. Hon var på ett sätt ett av deras ansikten utåt. Enzo kunde inte ens tänka den vikten på hans skuldror. Hans del av det hela var nog för honom fram till att Konungen sade något annat.
 Vad Nyaldi ville honom hade han ingen aning om, men när kvällen närmade sig och dagens träning kändes både i sinne och muskler. Solen var redan långt på väg i sin resa ner under horisonten. Förhoppningsvis var han inte sen. Huden flyttades med en viss tyngd då han klev in. Hon väntade honom, vilket han inte direkt var förvånad av. Av vad han hört var hon en mycket värdig värdinna, någon Nordriket kunde vara stolta över, och det var han.
 "Nyaldi" han nickade, något mer likt en bugning än något annat. Hennes fråga fick honom att blicka upp på henne igen. Nog hade de hjälpt alltid, men nu när träningen inte längre låg i fokus var den tomma värkande känslan där igen. Han tvivlade på om den någonsin skulle försvinna.
 "Jag antar att det är dig jag har att tacka för det" Han log inte med sitt svar, och för många skulle hans uttryck antas vara känslolöst och kallt. Tonen var relativt tom som om han istället frågade en fråga bara staterade ett faktum. Nyaldi var direkt ansvarig för lagunen, och hon gjorde ett bra jobb av det.

Det var inte ovanligt att vargar bugade inför henne. Vargar som fått höra om Nordriket, om deras ideal, och kopplade henne till de stordåd som hennes syskon uträttade varje dag. Som hennes Konung uträttade varje dag. Hon hade fått vänja sig, men det betydde inte att hon kände sig helt värdig den respekt och tillgivenhet hon blev visad.
Framför allt inte när det var andra Isblod. De var av samma kött, skurna från samma hudar, fått nytt liv blåsta i sig av samma Herre.
Bugningen, och de efterföljande orden "Jag antar att det är dig jag har att tacka för det" fick värmen i de gröna ögonen att vackla.
"Åh, Lorenzo, ingen formalia behövs här. Vi har alla bevisat oss lika inför vår Kung." sade hon med ett milt skratt. Hon puttade igen rullen som legat framför tassarna. Nu fanns ingen tid för att läsa rapporter. "Tacka bara om träningen givit dig utmaning och fröjd." avslutade hon. 
Det var inte hon som organiserade träningen, utan det var Hathor som var kallande. Nyaldi såg bara till att Islagunen kunde förse dem med boende och redskap. 
Hon sträckte lojt ut sig på renpläden. Lät stela muskler och lata ben knaka och protestera. Det var nog dags för henne att underhålla sin träning, och inte låta sig bli satt. 
"Hathor talar varmt om dig." sade hon sedan, dunkla gröna ögon fästa på Isblodet. Vägande, mätande, avgörande, trots värmen i dem och den avslappnade linjen i hennes liggande gestalt.

Ödmjuk, något Enzo inte kunde säga att han själv var. Nyaldi var viktigare för knutpunkten än vad hon kanske var redo att erkänna, men Lorenzo såg hennes arbete och frukten det bar. Trots att deras status tekniskt sett var densamma så kunde han inte helt erkänna sig själv på samma nivå som henne, vad hade han egentligen åstadkommit? Trots det så klagade han inte eller sade emot henne utan nickade bara lätt och svarade med sin vanliga neutrala röst.
 "Gamla vanor är svåra att ta död på" ett kort konstaterande som på något vis ändå förklarade hans tankesätt. När Lorenzo kommit till slottet hade Nyaldi redan varit en framstående figur i Riket. Ett anlete att lita på.
 "Hathor är en bra lärare, hon håller oss allt i form" Utmaning var det ingen tvekan om, fröjd däremot låg längre ifrån hans sinne än vad han velat. En dag skulle han kanske komma dit igen, utan sin själsbroder kände han sig något vilsen, men han litade i riket och att följa deras gemensamma mål skulle en dag visa honom vägen igen. Chander hade inte velat något annat. Han tog plats bredvid henne på en pläd, noga med att trots det inte ligga nära nog för att vara oanständigt.
 "Jag kan inte se varför, men det är skönt att höra" Han var bara ännu ett Isblod, samma värde som resterande. Varför skulle just hans namn dyka upp i samtal? Han såg ned på de mörka tassarna ett slag innan han blickade tillbaka på den mycket mindre tiken.
 "Jag är inte mer än vilket annat Isblod som helst, vi har alla bevisat oss lika inför vår Kung" han upprepade hennes exakta ord med ett sällsynt litet flin på läpparna. Men han skulle ljuga om han sa att det inte gjorde honom stolt, och nyfiken. Lättande att trots att han kände sig vilsen och trasig var han fortfarande värdig i rikets ögon. Älskad.

De gröna ögonen blänkte när de vinklades med förnöjdhet. Målet hade varit att få kamraten att komma till ro, känna sig välkomnad. Hon bedömde det som en vinst att se ett roat uttryck formas; vad som för många var blott ett flin kunde vara ett hjärtligt, kroppskälvande skratt hos den näste. 
"Hon är målmedveten. Dedikerad. Jag avundas henne, ibland, för hur säkert hon driver framgång hos sig själv och andra." svarade hon, "framgång som gynnar oss alla, som gör oss starkare, bit för bit."
Nyaldi mindes det första lagspelet; hur hon och hennes lagkamrater gått segrande ur en hårt kamp. Men lärdommen hade inte legat i vinst eller förlust. Det var värdsliga ting bortom all relevans. För att frigöra Numoori spelade personliga förluster ingen roll, och inte heller vinsterna. Nej, det viktiga var vad de kunde åstadkomma, tillsammans. 
"Det var nog därför hon lyfte dig. Du är dedikerad. Lojal. Backar inte för att bidra och lyfta Riket högre."
Hon mindes Kungens ord, från hans tal när hon ännu var blott en rekryt. 
"En sann medlem av Riket styrs inte av simpla känslor av prestige, hämnd eller förnedring.*" citerade hon, ögonen slutna och minen varm som om minnet var en prisad ägodel. "Ert blod blir Nordrikets, och era kamraters framgång blir er egen.*" Kungens ord ekade på hennes tunga, talade med den allra yttersta vördnad. 
"Hur får det dig att känna?" frågan var ställt med huvudet vagt på sned, blicken åter igen sökande. Mätande. Nyaldi höll själv sitt anlete varmt och avslappnat medan hon sökte efter ledtrådar. Hathor hade inte använt många ord. Det var sällan hon ens öppnade munnen, och då bara för de viktigaste av orden. 
Gemenskap. 
Hon hade andra saker att diskutera med Lorenzo sen. Eventuella uppdrag och rykten som behövde undersökas. Men det var senare.
 

[*Raderna är hämtade från rollspelet Lev idag - dö imorgon]

Att måla lovord över Hathor var inte svårt för någon av dem, bevisligen. Hon hade också varit en högt uppskattad medlem redan innan Enzo kom till riket, och hon skötte sin roll med stor dedikation. Han kunde inget annat än att hålla med flocksystern.
 "Du har en stor roll här" kontrade han henne.
 "Utan dig vet jag inte om Islagunen funkat lika smort som det gör nu. Du är viktig för riket" hans röst bar som oftast inte många känslor, men det fanns inget att finna hos honom som skulle påvisa att han talade något annat än sanning. Nyaldi sköte det administrativa på utposten makalöst bra. De hade inte bara lyckats hålla sig relevanta för vandrare utan under hennes styre hade utposten även vuxit. Det om något var bevis nog för hennes påhittighet och dedikation till dem.
 Dedikerad och Lojal, kanske var det ord andra kunde använda sig av för att beskriva honom? Han hittade inget i hennes röst eller anlete som antydde att hon trodde annat. Det gjorde honom ödmjuk. Att bli sedd av sina jämlikar var en lättnad. Att han inte stod och trampade på samma plats utan att komma fram eller bak.
 Att lyssna på henne citera konungens ord var nästan som en saga, en visa som förde med sig ett lugn han inte känt på ett tag. Sorgen skulle en dag dö ner. Han skulle aldrig glömma Chander, eller vad han betytt för honom, men han skulle inte låta sig styras av simpla känslor.
 "Det ger en trygghet" svarade han på hennes fråga med ett svalt leende. Nöjd med stunden de var i ändå.
 "Att veta att oavsett vart jag hamnar är jag aldrig ensam" Han blickade åter emot henne. Nej som isblod skulle de aldrig vara ensamma. Det skulle för alltid vara del av något större än de själva, även i döden.