De hade rest snabbt och lätt. Filia tänkte inte dra tassarna efter sig med tanke på vad deras ärende innefattade. Det var av största vikt att de kom fram till Civitas så fort som möjligt. De båda månvargarna hade främst rest nattetid för att kunna dra nytta av energin som deras krafter skänkte dem och därmed inte behövt stanna lika ofta. Hon hade valt att ta den ena dottern med sig, dels på inrådan av flocken att inte gå ensam, och så var ju fyra ögon och öron bättre än två. Kanske ville hon även ha en av valparna nära, som en trygghet.
Då de klev innanför Civitas portar så var staden redan i full rörelse. Förmiddagsärenden att uträtta, leveranser att utföra, platser att ta sig till. Det var tjockt på huvudgatan, knappt så att det gick att se längre fram än någon meter. Kanske inte den bästa tidpunkten att anlända, men hon tänkte inte vänta. Trots att hennes nervskadade framben skrek efter vila efter all vandring så fortsatte hon. Hon behövde finna sin partner, i det här vimlet.
Hon kunde inte påstå att hon var vidare välbekant med staden, hade endast besökt den ett fåtal gånger, och efter måntemplet hade det inte direkt varit tillfälle att lägga mycket på minnet. Hon hade fått förklarat för sig på ett ungefär vart Achilles och Qu brukade hålla hus i staden, men det var svårt att hitta.
Efter att ha frågat runt lite så lyckades de till sist komma fram till en boning som stämde överens med beskrivningen. ''Achilles?''. Hon stack in huvudet innanför öppningen. Tomt. Hans doft låg dock tjock över platsen, så han kunde inte ha hunnit långt. Hon utbytte en blick med dottern och slog sig sedan ner framför öppningen. ''Jag antar att det är bäst att vi väntar här''.

| Achilles & Luwa |

Dagen hade flutit på bra och Achilles hade fått rapporter från Islagunen, Isil Anar och andra som befann sig på mer udda platser alla med olika uppdrag. Achilles älskade den här biten med sin vardag. Han ville ha koll på allt och var alltid glad över att få meddelanden från hans allierade, vänner och ofta familjemedlemmar. Han fick verkligen känslan av att Qu hade ögon och öron överallt nu. De var många, de var starka och de hade blivit några att räkna med - men utan att allt för många visste om det. Än. Att Achilles tillbringat mycket tid i Civitas var mest av praktiska skäl för att det låg bra till, och det var bra att undvika för mycket aktivitet och rörelser till och från deras frihetsläger i Byoomi. Hålla det skyddat så länge som det var möjligt. Han och de alla visste att de hade tillbringat så lång tid där nu att det bara skulle vara en tidsfråga innan de behövde flytta därifrån. Men nu skulle han vila. Han hälsade till Yargol att de skulle ses senare och han gav sig av. De hade mycket kvar att göra. 

Achilles förvåning gick inte att ta fel på när han möttes av synen av Filia och dotter när han svängt in i Qu's lilla högkvarter i Civitas. "Filia! Luwa!" Utbrast han och omfamna de båda med värme. Han hade inte sett dem på ganska länge nu, lite för länge insåg han. "Vad härligt att se er! Det har hänt så mycket som jag måste berätta, men.." Han stannade upp mitt i meningen medan han studerade Filia. Han visste inte säkert vilket det var- hjärtslagen, andetagen eller hennes underliggande plågade ansiktsuttryck han kunde läsa av utan att hon sa ett ord - men han bara visste. Hela hans hållning och röst bara skiftade och han kände hur det isade i honom. "Vad är det som har hänt? Varför är ni här?" Han släppte inte Filia med blicken och slutade nog att andas.

Färden hade varit relativ snabb och lätt, trots Luwas försök att få modern att tänka mer på sina ben och inte pressa sig för hårt. Det hade hänt för mycket redan och hon kunde inte tänka sig vad hon skulle ta sig till ifall modern förvärrade sin skada på resan för att leverera redan hemska nyheter. Samtidigt förstod hon brådskan. Hon hade till och med erbjudit sig att gå själv, men modern hade insisterat.
Staden var inte mindre befolkad än sist hon varit här, men hon kunde inte avgöra om det var fler heller, oavsett så gjorde det det inte ett dugg lättare i deras sökande efter fadern. Där hennes ljudkrafter i vanliga fall skulle vara en hjälp var det nu nästan en plåga när hon försökte. Sorlet av tusentals vargar var öronbedövande utan att det förstärktes. Men efter många fel stopp och ännu fler vägbeskrivningar hade de till slut hittat vad som var flockens tillhåll i staden, bara för att inse att det stod tomt.
"Han måste återvända någon gång" höll hon med och nickade. Kanske kunde hon samla tankarna och stålsätta sig inför vad de behövde berätta.

Även om det dröjt något kändes det inte som tillräckligt med tid för att förbereda sig, men samtidigt alldeles för lång tid sedan de senast setts av. Så fort hon mötte hans blick tårades hennes upp och hon sjönk in i hans omfamning utan klagomål eller motstånd, ville inte att han skulle släppa dem så snart.
 Hans ord registrerades knappt, och hon såg i hans ansikte så fort han insåg att något var fel.
 "Wulfric...." började hon svagt, men tystnade och slog ned blicken. Det fanns inte styrka nog i henne att fortsätta och tysta tårar fuktade ögonen. Det fanns en viss skam i hennes bröst. Wulfric hade varit som en bror för henne och hon hade inte kunnat varit där för honom när han behövde det som mest.

Wulfric.

Så fort Luwa så hans namn så var det som att Achilles visste, men inte ville förstå. Han såg snabbt på Filia för en bekräftelse. Hon behövde inte säga något, det räckte med att se på henne. Det gick inte att missa ögonblicket i Achilles ansikte när direkt förstod varför de var här. Hans snabbt tårande blick flackade och han backade ett steg för att hålla balansen. Man kunde höra hur han drog efter andan och kände hur det kramade åt i bröstet. Det blev som att hjärtat inte hade någon plats kvar att slå på. Som att kvävas och få en hjärtattack utan att dö. Han hade känt känslan förut, men inte på länge. Han hade snarare förträngt den fullständigt, för senast det var så här illa var när han tänkt på hur nära han varit att förlora Filia. Nu hade han förlorat Wulfric, och kunde samtidigt minnas hur det kändes att nästan förlora Filia igen. Achilles försökte hålla sig samman för att inte fullständig panik skulle ta över, men han behövde vända sig bort. Det var som att allt föll förbi omkring honom medan han nästan kunde höra sitt egna hjärta brista och blöda inombords. Det slog så fort och oregelbundet, som att det inte orkade hänga med. Han blundade och försökte fokusera på att andas för att inte svimma. 
"Hur." Var det enda han kunde få fram. Achilles hade hamnat i fullständig chock medan vågor av känslor började välla över honom.