[Utspelar sig knappt en månad innan Norrskenet, på Jägarnas revir.]
 
Det var med lunkande kliv Azazel rörde sig framåt innan han stannade upp. Runtom honom reste sig glest satta träd, och framför honom tätnade skogens grönska märkbart i lummiga snår och raka stammar. Dofterna tillhörande reviret han vandrat in på, utan att själv vara en del i deras skara, låg i luften runtom honom. Han såg in bland träden, in i det lätt gröna dunkel som bildades när solens varma strålar sökte sig genom trädens kronor. Han hade jagat, och hade släpat upp och lämnat bytet i ett träd inte långt bort i hopp om att det skulle vara kvar tills han kunde komma tillbaka och hämta det. Vid det hade han lämnat de underligt flätade växterna han fått av den mindre fakargtiken han träffat, i utbyte mot ord som inte haft så mycket mening. Hon hade verkat nöjd dock, och han var nöjd med remmarna. De skulle hjälpa inför det han hade framför sig, hoppades han.
     Med ett djupt andetag såg han sig om över axeln. Bakom honom sträckte sig savannens böljande vidder, delvis dolda av några glest trädklädda kullar. Platsen hade varit det han närmast kunnat kalla hem under den långa tid han befunnit sig här, den plats som han känt sig mest hemma på.  Han hade spenderat mycket tid där sedan han blev medlem i Devils för vad som kändes som en hel levnadstid sedan, och även nu, det senaste året sedan han fått lämna dem. Han hade varit redo att lämna landskapet då. Det kändes tyngre nu. Mycket tyngre. Nu var det inte kedjor han lämnade bakom sig i hopp om frihet. Friheten var redan hans.
     Han släppte ut luften ur lungorna med en suck och såg tillbaks in i skogen framför sig. I ytterligare en stund stod han stilla, innan han fnös kort och log. Han skakade lätt på huvudet åt sig själv när han fortsatte in bland träden.
     Det hade gått mycket snabbare för honom att nå de andra om han flugit över skogen och försökt landa i någon av skogens många gläntor, men han drog sig fortfarande för det han var på väg emot. Hans känslor var blandade, sade att han ville skynda för allt vad benen kunde bära, samtidigt som han ville dra ut på det hela så länge som möjligt. Solen hade nått sin högsta punkt när han kom fram till den plats där han senast sett till sin broder och Zayevs familj. Han förde den platta nosen över marken och höjde huvudet för att följa deras dofter och spår ut mot kusten. Han hade inga svårigheter att urskilja dem från resten av dofterna. Han skulle nog aldrig kunna blanda ihop Zayevs doft med en annan.
     Det tog en längre stund innan Azazel kunde uppfatta ljudet av de han sökte. Han kunde höra valparna leka eller bråka över havsvindarnas sus i trädkronorna. Inte långt bort kunde han ana att träden öppnade sig ut mot den klippklädda kusten, och måsarnas skrin blandades med cikadors sång och fåglars röster. Doften av salt blandades med vännernas. Han kunde höra de båda äldre säga något, kanske delta i de växande valparnas bus. Azazel stannade upp för ett ögonblick. Han slöt de blå ögonen och drog djupt efter andan. Han ville, och han ville inte. När han öppnade ögonen igen stack det av nervositet i hans bröst.
     När han fortsatte framåt så kunde han snart skymta vännerna bland träden. Solen fläckade marken runtom dem där trädkronorna inte slöt tätt. Så snart han såg dem så gav han ifrån sig ett tydligt brummande som hälsning. Arno, den ljusare av de båda ynglingarna, slutade genast att brottas med sin broder och vände blicken mot fakargen.
     ”Azazel!”, ropade den unga pojken glatt och satte fart bort mot den lejonlike. Azazel hälsade med ett skratt och gav honom ett brett leende. Han lyfte ena framtassen för att slå den om Arno när valpen kom nära. Arno gav ifrån sig ett överraskat fnitter när Azazel höll fast honom och gnuggade sitt ansikte mot hans huvud. Den ljusblå stretade emot och kämpade skrattande för att komma loss, och snavade ett steg baklänges när Azazel släppte honom. De hade växt så fort. Han hade svårt att förstå att det redan hade gått så lång tid.
     ”Zayev, Naira”, Azazel vände blicken mot vännerna när han hälsat på Oberon, också med ansiktet före och en varm fnysning. Han log mot dem, det brukade han göra, men det fanns känslor i hans leende som inte brukade finnas där. En sorglig ton i den blå blicken. Han strök huvudet mot den tunna tikens ansikte i en vänskaplig hälsning, och satte sig sedan på bakhasorna med framtassarna i luften för att gripa tag om broderns nacke med ett nytt, varmt brummande.
 
[PPade lite, hoppas det var okej~]

Naira
Tiden hade gått oroväckande fort och valparna växt något otroligt. Oberon var redan lika stor som, om inte något större än, hon själv. Arno låg inte långt efter. Skrattande undvek hon Oberons lekfulla försök till en tackling, endast för att bli knuffad till marken av hans far. Med skräckblandad förtjusning tjöt hon till då stora labbar slogs om henne. Hon kunde höra Zayev skratta henne i nacken och valparnas fnitter.
    "Din luns." sade hon innan hon kärleksfullt slickade hans panna.
Han tryckte sitt ansikte mot hennes och ett nöjt, kurrande läte lämnade honom. Valparnas fnitter fick honom dock att avbryta sig och han såg upp på dem. Med lekfull blick släppte han Naira och gick ner i en lekinvit med svansen viftande bakom sig.

Zayev
Ett morrande skall lämnade honom. Han såg utmanande på pojkarna. De kom studsande mot honom båda två och han sprang skrattade åt sidan. Allt sedan han började träna med Dimitrij hade han blivit smidigare, men han var för den sakens skull inte speciellt graciös. Valparna å andra sidan verkade ha fått grepp om att kunna manövrera skarpa svängar. För det mesta. Zayev passerade Naira igen, som hade flyttat på sig något för att inte vara i vägen för deras framfart. Hon hejade aktivt på sönerna med rop och skratt. Den stora blå hannen stannade abrupt upp och vände sig om. Med ett högt, lekfullt morrande ställde han sig på bakbenen. Snart hade han både Oberon och Arno i famnen. Den plötsliga tyngdförskjutningen fick honom ur balans och de föll skrattande till marken. Han låste frambenen om de båda sprattlande valparna innan han lät tungan löpa över deras ansikten.
    "Släpp!" skrattade Oberon och försökte dra sig loss.
    "Va? Sitter du fast?"
Rösten var genuint undrande och ansiktsuttrycket lika så. Åtminstone för ett kort ögonblick. Han tappade snart masken och släppte dem. De tog sin chans och flydde undan honom medan han rullade över i sittande ställning. Hans blick sökte efter dem och fann dem i närheten av sin mor. Zayev skrockade och skakade roat på huvudet.
    "Ge dig på din bror istället." sade han till Arno och nickade åt den andres håll.
De sneglade kort på varandra men slösade ingen tid. Naira skyndade sig skrattade därifrån för att undvika att de föll över henne. Då hon rörde sig mot honom öppnade han sin famn och låste henne i en kram när hon kom nära nog. Smidigt vände hon sig om så hon kunde observera sönerna.

Han hade varit så uppslukad av all lek att han inte noterade Azazel förrän det ljudliga brummandet lämnade honom. Glatt höjde han huvudet och såg mot honom. Ett brett leende uppenbarade sig på hans läppar. Valparna avbröt sin lek och skyndade bort till sin farbror. Han kunde känna Naira avlägsna sig. Han tog sig upp på tassarna och började gå mot brodern han också. Men någonting var fel. Allting var inte som det skulle. Han behövde inte ha sin partners förmåga att känna av känslor för att se det. En oro beblandade sig med glädjen.
    "Du märker det också."
Nairas röst hördes i hans huvud och han nickade vagt. Leende slog han sedan tassarna om fakargen.
    "Azazel." sade han in i hans man och strök tungan över hans ansikte.
    "Pojkar, kan ni ge oss en liten stund själva med Azazel?"
Han hörde Nairas röst bakom sig och ljudliga protester från sönerna.
    "Bara en liten stund. Sen lovar jag att ni ska få ha honom för er själva."
Zayev släppte brodern och såg menande på valparna som besegrat lommade iväg. Den tunna tiken slöt upp vid hans sida.
    "Vad är det som är fel, Azazel?"
Hennes röst var låg och orolig. Han själv sa ingenting utan såg frågande på Azazel.

[ETT SUPERKORVIGT SVAAAAR!!
En kurrande björn låter ungefär såhär: länk <3 Och lite (rätt mycket) PP av valparna, hoppas att det inte gör något xD]

Azazel fnös ljudligt när Zayev slickade honom i ansiktet, och han rynkade på nosen med ett skratt. När brodern släppte honom föll hans framtassar tillbaks till marken, och fakargen fick backa ett steg och sätta sig ner igen för att inte sitta nästan uppe på den andre. Han såg efter de båda andras valpar när ungarna tillfälligt lämnade dem, innan han mötte Nairas mångögda blick.
    "Det är inget fel", svarade han och skakade på huvudet, fortfarande leende. Han såg mellan de båda andra. För en stund var han tyst medan han mötte deras ögon. Vingarna rörde sig när han rättade till dem så att de inte låg mot marken. Med ett ljudligt "Heh" föll hans blick till marken innan han såg upp igen. Öronen försvann in i den tjocka manen.
    "Det... det är dags för mig att fortsätta", sade han efter en stund. "Jag ger mig av." Hans leende smalnade av. Han ville inte lämna dem, men hans väg var inte deras. Och hur gärna han än ville stanna så slet hans önskan om att få se sin familj igen, sin första familj, hårt i honom. Zayev var hans broder, Naira hans vän. De var hans familj här. Men han hade sina föräldrar, sina syskon, som han inte hade sett på vad som kändes som en livstid. Han kunde inte ens vara säker på att de var i livet längre, efter allt som hänt. Gudarnas vrede. Kaoset. Han saknade dem innerligt.

De både helveteshundarna såg oförstående på Azazel. Zayev kunde inte förstå vad det var som var fel med brodern: han hade aldrig sett honom såhär tidigare. Han kunde känna hur musklerna spände sig under hans hud och Naira lade sin panna mot hans ben i ett försök att lugna honom, utan att lyckas. Tystnaden mellan dem var inte som den brukade vara. Den var spänd. Tvekande. När fakargen tog till orda vred han uppmärksamt öronen framåt. Det tog ett ögonblick för honom att inse vad orden innebar. Han skulle faktiskt lämna dem. Visst hade han egentligen vetat om att detta kunde och skulle ske, men han hade trott att det skulle dröja än. Den blå höjde sorgset på ögonbrynen. Han öppnade munnen för att säga någonting men ingenting kom fram. Käftarna stängdes igen och han harklade sig kort. Att det skulle vara såhär jobbigt hade han aldrig trott.
    "Redan?" lyckades han säga med någorlunda stadig röst.
    "Zayev."
Nairas mjuka röst nådde hans öron och han såg på henne. Hon gav honom en menande blick som han valde att ignorera, även om han var väl medveten om att hon hade rätt. Istället såg han på brodern igen i väntan på ett svar.

Broderns svar fick Azazel att skratta hjärtligt. Han kastade lätt med huvudet och höjde hakan med ett leende. "Visst känns det som igår? Öknens hetta, vattenhålet. Sand och sten under tassarna. Kaoset och striderna." Han öppnade ögonen efter att ha slutit dem. Det kändes som om ingen tid passerat alls, och samtidigt som en livstid sedan. "Hur lång tid har det gått sedan vi lämnade det bakom oss? Haha, jag skulle säga att det är ett under att vi fick gå alls, och att vi fortfarande är vid liv!" Hans leende brednade, och värmen i hans röst tycktes nostalgisk. Han drog ett djupt andetag och sänkte hakan på nytt. Den blå blicken mötte båda helveteshundarnas ögon.
     "Ni är min familj här. Min bror. Min vän." Azazel kämpade för att inte darra på rösten när han talade. De var hans familj här, men de visste båda att han hade en till familj. De han inte sett på den livstid som passerat. Han skrattade på nytt, ett något nervöst läte. "Det är inte lätt, det här."

Han log vagt då brodern skrattade och kunde inte göra annat än att nicka medhållande åt hans ord. Det kändes onekligen som om ingen tid alls hade passerat sedan kriget och de fick lämna Devils. Zayev brummade ett kort skratt.
    "Verkligen!"
Han var Tramptass evigt tacksam över att han och Azazel faktiskt hade fått lov att lämna flocken utan problem.

    "Det är inte lätt, det här."
Utan förvarning rörde han sig mot fakargen och slog frambenen om honom. Han ville inte att Azazel skulle lämna dem.
    "Jag vet." svarade han dämpat, men lyckades inte hålla rösten så stadig som han hade önskat.
Bara tanken på att inte se brodern var dag var otroligt jobbig.
    Naira stod tyst bredvid och såg på de båda innan hon vända uppmärksamheten mot sönerna.
    "Pojkar, kom här." sade hon mjukt.
Hon försökte inte ens att dölja tårarna som hotade med att tränga fram. Azazel var en stor del i alla deras liv, även om hon inte känt honom lika länga som Zayev. Men hon kunde kalla honom för vän, för familj, och att behöva se honom gå var bland det jobbigaste hon upplevt.

När Zayev slog sina labbar runtom honom så grep Azazel nästan instinktivt tag om sin broder med frambenen. Han gned in ansiktet i den andres hals, begravde nosen i den blå pälsen. Då han hörde broderns röst skälva så kände han hur han själv började darra. Han höll hårt om den blå vännen, tryckte sitt huvud mot den andres och gav ifrån sig tydliga, djupa vibrerande läten mellan de fnysande andetagen. Värken i hans bröst, en saknad trots att han inte ens lämnat familjen bakom sig än, kändes som en hård knut som hotade att sätta sig i halsen. Han kunde inte hindra tårarna som plötsligt trängde fram ur de hårt slutna ögonen och rann ned över hans ansikte innan de gneds in broderns päls.
     "Jag kommer sakna ditt fula ansikte." Orden kvävdes när han talade in i Zayevs fäll efter att ha hållit om den andre en längre stund. Han drog efter andan, och utan att släppa brodern vred han på huvudet för att kunna snegla upp i den andres fläckade ansikte. Leendet i hans egna, breda ansikte var spänt av gråten. Ögonen var blanka av tårar. "Lova mig att du inte går och dör innan jag hinner tillbaka. Då blir jag väldigt upprörd." Han gav ifrån sig ett halvhjärtat, fnysande skratt.



[Den här är ditt fel Älg. Bara så du vet.]

Arno och Oberon hade inte rört sig särskilt långt bort när deras mamma sagt åt dem att ge de vuxna lite tid. När Naira bad dem komma tillbaka så hade den unga blå ynglingen stått och sett på dem på avstånd en stund, inte helt säker på vad som hände. Öronen stod spetsade på hans huvud, och det var med stora, osäkra ögon som han såg på sin mamma när han kom fram till henne. Han hade hört vad farbror Azazel hade sagt till hans föräldrar - tydligt riktat främst mot Zayev - och Arno förstod orden, men inte riktigt varför de båda vuxna hanarna höll om varandra som de gjorde.
     "Mamma?" började han med låg röst och stannade upp bredvid Naira. "Vart ska Azazel?" Han såg tillbaks på sin pappa och farbror. Han kunde höra deras brummande stämmor och skälvande ord. Han kunde inte säga varför, men inom sig kände han hur en knut av oro knöt sig. Känslorna i luften var för honom förvirrande, och de gjorde honom nervös. Ledsen, utan att riktigt förstå anledningen till det.
     "Mamma, varför gråter vi? Vad har hänt?" Blicken sökte sig tillbaks till modern, och pendlade sedan mellan de vuxna.

[Kände för att lämna ett inlägg med Arno också. Och PPade Oberon liiite. Förlåt Vic. Om du vill peta in något med Oberon så är det helt okej, bara så du vet <3]

Det fanns inte ord nog att beskriva hur han kände. Zayev höll om brodern hårdare. Han ville inte att han skulle lämna dem. Inte nu och inte sen. Han förstod varför, men det gjorde det inte lättare. Tårarna rann ned för hans kinder. Det var ingen idé att försöka stoppa dem. Han skulle inte ens lyckas med det om han så försökte. Då Azazel kommenterade hans utseende lämnade ett kort, frustande skratt honom.
    "Och jag ditt, din pälsboll." svarade han med kvävd röst.
Han tvingade sig själv att släppa lite på greppet då han kände den andre röra på sig. Så gott han kunde såg han på honom. Ett vagt leende smög sig fram på hans läppar.
    "Jag lovar att jag ska försöka. Och du får lova mig att du kommer tillbaka för att hälsa på i framtiden."
Zayev hörde sönernas frågande röster, men såg inte åt deras håll. Han ville inte, vågade inte.

Naira drog försiktigt på mungiporna och slickade varsamt Arnos ansikte.
    "Azazel ska återvända hem till sin egen familj, utanför Numoori."
Det fanns ingenting hon kunde göra nu för att hindra tårarna. Ett kort, glädjelöst skratt lämnade henne.
    "Det är därför vi gråter."
Hon kunde se hur deras ansiktsuttryck och känslor förändrades. Det skar i henne att se alla hennes fyra pojkar så ledsna. Sakta vände hon sig om, och med en kort nick med huvudet, rörde hon sig bort till Zayev och Azazel. Hon tryckte hårt huvudet mot Azazels ena vinge innan hon vände blicken mot sin partner.
    "Zayev..." sade hon tyst.
Han svarade henne inte, och hon ville inte på något vis tvinga honom till att släppa sin bror, men hon var medveten om att han visste lika väl som henne att han var så illa tvungen.

Han hörde Naira säga hans namn, och tog ett hårdare grepp om Azazel igen. Han ville inte släppa honom. Han ville inte att Azazel skulle försvinna. Zayev kunde känna tikens trevande trådar flätas samman med hans eget sinne.
    "Zayev, du måste släppa honom. Du vet att du måste..." sade hennes röst. "Plus... vi är fler som vill säga hej då."
Efter en stunds tystnad släppte han motvilligt taget. Naira hade rätt. Han var tvungen att låta honom gå, oavsett hur han än kände.

Han skrattade till när Zayev svarade. "Jag lovar." Han gned hårt huvudet mot broderns ärrade ansikte. De hade gått igenom mycket tillsammans. Azazel hade ibland svårt att förstå att det funnits en tid då han inte haft brodern vid sin sida. Nu satt de här, två ärrade, vuxna hanar med rödgråtna ögon och tjocka röster. Det hela kändes på ett vis overkligt. Han brummade dovt, innan han skrockade in i broderns hals.
     "Vem ska berätta om alla dina äventyr och hemligheter om inte jag är här? Klart jag måste komma tillbaka!" När han kände Naira knuffa på hans vinge så höjde han den för att lägga den om den nätta honan och dra henne intill sig. Han kände Zayevs grepp hårdna runtom honom, och höll själv hårt om brodern. För ett ögonblick fick han svårt att andas, och fnös ljudligt ett par gånger när hans ansikte fastnade tryckt mot den andres bröst.
     Zayev släppte snart sitt grepp om Azazel, och det var lika motvilligt som fakargen själv släppte taget. Så snart som han var fri satte han ner den ena framtassen mot marken igen, och drog utan att vänta Naira till sig i en omfamning. Han lade huvudet runt hennes nacke.
     "Jag litar på att du tar hand om honom. Den där tjockisen behöver någon som vaktar hans svans." Han skrockade varmt, och slickade Naira upp över örat med sin sträva tunga. "Jag kommer sakna dig." I samma stund som Azazel sökte vännens mångögda blick såg han i ögonvrån hur de båda ynglingarna kommit tillbaks. Han sträckte ut den närmsta vingen för att ta dem också till sig.
     "Och jag kommer sakna er! Ni får vakta era föräldrar åt mig, och när jag kommer och hälsar på så vill jag att ni berättar allt spännande som hänt så att jag kan bli riktigt avundsjuk på allt roligt ni hittar på!" Azazel höjde den andra framtassen på nytt och satte sig på bakhasorna igen när han höll om brorsönerna. Arno formligen tryckte sig in i hans famn. Leendet i hans ansikte blev bredare, och han skrattade hjärtligt, trots den sorgliga undertonen och saknaden som redan stack i bröstet.

Ett förvånat pip lämnade henne då Azazel drog henne intill sig. Hon hämtade sig snabbt och begravde ansiktet i hans man. Hans bekanta doft fyllde hennes nos. Hon skulle sakna honom något otroligt.
    "Jadå." Naira andades fram ett skratt. "Jag ska hålla koll på honom så han inte gör något dumt."
Hon fnittrade lätt då hans sträva tunga löpte över hennes öra. Aldrig hade hon träffat på någon med liknande tunga som honom. Hela han var så väldigt unik i jämförelse med de andra. I ögonvrån såg hon sönerna komma närmare och flyttade på sig så de kunde säga farväl till sin farbror. Tyst satte hon sig intill Zayev och genast drog henne närmare. Hon kunde känna hans sinne skaka, även om han inte visade speciellt mycket av det på utsidan.
    "Vi kommer sakna dig, Azazel." sade hon sorgset och gjorde ett försök till att le. "Lova att ta hand om dig själv."
Hon kunde nästan lite på att han inte skulle göra någonting som kunde skada honom, men av vad hon hade förstått skulle det bli en lång resa.

Han försökte att inte snora för mycket på brorsönerna när han gned sitt stora huvud mot deras. Andetagen vibrerade med ljudliga brummande läten, och han höll hårt om de båda ynglingarna innan han såg upp på Naira och Zayev. Hans leende falnade för en kort stund när han mötte deras blickar. De blå ögonen var stora och fuktiga, och mungiporna drog sig neråt när läpparna spändes. Han slöt ögonen hårt för ett ögonblick och rynkade nosen, fortfarande med hårt spända, darrande läppar. Det breda leendet dök dock snabbt upp igen.
    Han släppte de båda unghanarna och reste sig upp. Fortfarande med vingarna delvis utfällda, och fjädrarna vilande över de båda ynglingarna så att han förde dem med sig, tog han stegen bort till Zayev och Naira, och gned sitt ansikte mot alla de andras.
    "Och jag kommer sakna er", brummade han mjukt. "Allihop." Han log varmt. Ett tydligt spinnande vibrerade i hans strupe. När Naira bad honom ta hand om sig fnös han kort. "Det ska jag. Och ni får ta hand om er så att ni alla är hela och hållna när jag hälsar på nästa gång." Leendet blev bredare, om än något sorgset. Han hade en lång väg framför sig. En sträcka han bara färdats en gång förut, och det för väldigt länge sedan. Han kunde inte säga hur det skulle gå, men han tänkte vara försiktig. Han hade inga planer på att riskera något dumt. Det han själv mest var orolig för var de andra. Deras väg skulle kanske inte föra dem så långt bort, men han fruktade tanken på vad de gett sig in på. Han skulle be för deras lycka och säkerhet.
      En efter en höll han om dem. Först Oberon och Arno. Sen Naira, och sist Zayev. När han satte sig framför brodern och åter slog framtassarna om honom så höll han sig fast hårt. Han drog in den andres doft, tryckte ansiktet mot broderns, mötte hans ögon med en beslutsam blick. Han skulle komma tillbaka. Det var ett löfte. Det skulle ta lång tid, och han skulle sakna dem alla oerhört mycket, men han skulle komma tillbaka. En dag.
     "Jag älskar dig, Zayev." Han andades ut med en tung suck då han lossade sitt grepp och lämnade den andres famn. "Jag älskar er alla. Ni är min familj här." Han rätade på sig där han stod och knyckte lätt med huvudet. Leendet blev varmare och antog en mer karaktäristiskt road ton. "Och såhär lätt blir ni inte av med mig! Jag kommer tillbaka. En dag." Han slöt ögonen i sitt leende.

Långsamt släppte chocken och insikten att han inte skulle träffa Azazel på säkerligen en oerhört lång tid kom krypandes över honom. Det var skrämmande. Med rinnande ögon mötte han blanka, blå ögon. Hans ansikte vreds i en sorgsen grimas och ena tassen lyftes instinktivt när Azazel kom närmare. Ett nästan kvidande läte lämnade Zayev när brodern tryckte sitt ansikte mot hans. Han ville inte att han skulle försvinna. Han ville ha kvar honom här. Och han visste att han var självisk för att känna så. Men för tillfället hade han inte någon ork att bry sig. Den blå hannen drog in ett så djupt andetag han kunde med sin snoriga nos. Snart försvann vännens ansikte och han ville inte göra något annat än att hålla honom kvar.
    "Jag lovar." hörde han Nairas röst svara på Azazels ord. "Så gott vi kan åtminstone."
Han sneglade på henne, och förstod vad hon menade. De hade gett sig in på en farlig väg men han skulle skydda dem alla. Han ville inte förlora mer av sin familj.

Otåligt såg han på medan brodern kramade om sin familj. Han slog hastigt labbarna om honom och höll honom hårt. Även om han vetat om att Azazel ville återvända till sin biologiska familj så hade han aldrig riktigt tänkt på det speciellt mycket. Men nu när det äntligen var dags var det jobbigare än han någonsin hade kunnat tro. Han mötte de beslutsamma blå och nickade kort till svar.
    "Jag älskar dig, Zayev."
Orden fick tårarna att rinna igen och han hulkade till en gång. Med en sista kram släppte han motvilligt taget. Han drog ett djupt, snorande andetag.
    "Och jag älskar dig. Kommer alltid att göra." svarade han med tjock röst.
Oavsett vad som hände fanns brodern i hans tankar och hjärta, men det skar att inte kunna ha honom nära. Efter att Azazel tystnat kunde han höra Naira ge ifrån sig ett kort skratt.
    "Och vi älskar dig, av hela våra hjärtan. Och hade det varit så här lätt att bli av med dig så hade jag blivit lite förolämpad."
Liksom brodern hade hon en road ton i rösten. Han vände blicken mot henne och såg henne pressa sitt tunna ansikte mot Azazels breda.
    "Hej då."
Hennes ord var de han hade fruktat att höra. Det var dags. Vid gudarna, så han ville att han skulle stanna kvar! Han tryckte en sista gång sitt ansikte mot broderns.
    "Farväl, flufftuss. Och dröj inte för länge."
Han drog ytterligare en snorig suck och gav honom ett litet leende.

____________________________________________________________________

Han kände en viss lättnad över Nairas svar, trots att den knut som bildats i hans bröst stack hårt. Ett pressat skrockande lämnade honom när han öppnade ögonen igen och såg på sin familj. Han mötte vännens smala ansikte, pressade sin panna mot hennes med ett lågt brummande. Hennes ord fick hans hjärta att vilja hoppa över ett slag. Det var dags. Det var på riktigt.
     "Hej då", svarade han med tjock stämma, och strök sitt ansikte mot hennes. Han mötte valparnas pannor på samma vis, strök tungan över deras huvuden. "Sköt om er." Han log mot dem.
     Han vände sig mot Zayev, och mötte broderns panna en sista gång. Tårarna gjorde deras fällar klibbiga, doften av salt och snor gick inte att ignorera. Han drog ett djupt andetag, så gott det gick genom den rinnande nosen.
     "Farväl, knubbis." Han besvarade broderns leende med ett eget, brett sådant och skrattade. "Vi får se om vi är lika omfångsrika när vi ses nästa gång. Du får ju massa träning nu ju!" Han knuffade lekfullt till brodern med framtassen innan han rätade på sig med ett djupt, vibrerande andetag.
     Så var han där. Vid det svåraste ögonblicken han kunde påminna sig om att ha upplevt. Han såg på vännerna, på familjen, sin broder. Blicken flackade tillfälligt bort bland träden innan han vände tillbaks ögonen. Den långa svansen höjde sig i en båge bakom honom. Han log mot dem och skrattade, ett kort, tunt skratt.
     "Vi ses." Med det vände han om och började röra sig bort från dem. Först med tveksamma rörelser, och sedan med säkrare steg. Han kastade en kort blick över axeln innan de försvann bland träden. Knuten i hans bröst kändes olidligt tung och hård. För varje steg kändes det som att han ville stanna och vända tillbaka, samtidigt som han ville öka farten och springa därifrån. Skynda för att hämta det han lämnat innan han gått för att möta familjen, skynda upp i luften, ut över skogen och påbörja sin resa. Den långa resan hem.

____________________________________________________________

Ett kort skratt lämnade honom och han knuffade tillbaka. Han skulle sakna det här.
    "Ja, du förblir nog lika rund i alla fall." skämtade han och log.
Jo, det här skulle han sakna nåt så otroligt. När Azazel sade farväl en sista gång kunde han inte förmå sig att svara. Istället nickade han. Brodern vände om och rörde sig bort från dem. Varenda fiber i hans kropp skrek efter att gå med honom, men han ville inte göra det svårare för sig själv och Azazel än vad det redan var. Instinktivt höjde han ena tassen och var halvvägs uppe ur sin sittande ställning. Han kände Naira och sönerna trycka sig mot honom. Var gång brodern såg sig om vända han öronen framåt med en glimt av hopp i sitt bröst att han skulle vända tillbaka och stanna. Men han visste att det inte skulle ske.
    "Är du okej?" frågade tiken försiktigt efter en lång tystnad.
Zayev såg på henne och log halvhjärtat.
    "Jag kommer bli." han såg bort i den riktning fakargen hade försvunnit. "Men det kommer bli tomt."
Hon nickade åt hans ord. Detta var utan tvekan bland det jobbigaste han någonsin varit med om.

AVSLUTAT ;__;