Första natten utan sina pojkar närmade sig hastigt. Naira fann situationen hon befann sig i underlig, nästan skrämmande. Att ligga själv i den stora grottan var obehagligare än vad hon först hade kunnat tro. Hon kände sig som ett öppet mål. Men hon visste samtidigt att ingenting skulle skada henne. Dimitrij fanns kvar på reviret och i närheten. Var det någonting kunde hon kalla på henne utan svårigheter.
    Ett grymtade läte lämnade henne när valparna sparkade till mot de inre organen. Visst hade hennes första kull också sparkat, men inte riktigt lika mycket som denna. Hon önskade att det skulle vara över snart. I början hade det varit lika mysigt som första gången, men i slutet av dräktigheten hade hon börjat bli mer än less på att bära omkring på de små. Hennes kropp klagade, och hon ville så gärna träffa dem. Den tunga tiken lät en suck slippa ur henne.

Första värken kom som en chock och väckte henne ur sin slummer. Hon hade vetat att det inte skulle dröja länge innan de föddes, men hon hade hoppats på att de skulle komma efter flockens första uppdrag utanför reviret. Värkarna kom med jämnare mellanrum allt eftersom tiden förflöt, och hon gjorde sitt bästa för att ta djupa andetag.

Efter vad som kändes som en hel evighet låg tre friska valpar, en ljus hane och två mörka honor, intill hennes mage och diade. Kärleksfullt lät hon tungan löpa över deras små ryggar.
    "Välkomna till världen." sade hon mjukt.
Hon kunde knappt vänta på att Zayev och de två sönerna skulle komma hem igen.

[Ensaminlägg för när Zayev och Nairas andra kull föds c:]