Det skulle snart mörkna till kväll, men ännu brann skymningen på himlen över lyorna och skogen lyste som av tusen små solar tack vare de otaliga eldflugorna. Ötamon var sällan helt mörkt. Det var en plats som sjöd av liv, trots att inte mycket var i rörelse. Något som däremot var i rörelse var den lilla vargen som löpte mellan träden. Hon tycktes följa en osynlig linje, en osynbart dragen gräns, men hon visste exakt var den gick. Det var med långa steg som hon travade med sänkt huvud och halvt slutna ögon.
   Det hade blivit lite av en vana för henne att dra sig tillbaka på kvällarna och bara vara. Hon tyckte om att vara med sina flocksystrar och -bröder, men hon njöt också av att få vara för sig själv, rensa tankarna lite, samtidigt som hon gjorde lite nytta genom att kontrollera gränsen. Det hade blivit mer och mer så, att hon tog avstånd från resten av flocken. 
   Det störde henne att hon saknade de krafter som de andra besatt, och hon längtade efter den dag då hon själv skulle finna sina, samtidigt som hon var lite orolig. Syskonen hade upptäckt sina förmågor, och de var jämnåriga med henne. Tänk om hon aldrig fick några krafter? Tänk om hon inte hade några alls? Vad skulle hon vara för varg då?
   Självkänslan var kanske inte på topp, men när hon var ensam gjorde det ingenting. Och kanske var det delvis därför hon tyckte om sina sena kvällspromenader.

[Privat med El'the Immiker]

Natten var klar. Eldflugorna dansade i luften som var stilla under de väldiga trädens kronor. Den vita vargen tycktes nästan glida över marken. Lika tyst som eldflugorna gick han längs revirgränsen.

Ett trummande av tassar fick honom att stanna upp, slita sig från sina egna tankar och se upp. I hög hastighet såg han en skugga komma farande mot honom. Han stannade och följde skuggan med blicken. Den vita pälsen var nästan självlysande i mörkret men han undrade om skuggan skulle hinna se honom innan dem kolliderade. Ett roat leende lade sig på hans läppar medan han lyssnade på trummandet av små tassar mot mark.

[Vill du fortfarande köra på det här rollet eller ska vi typ, ta ett nytt?]

[För min del kan vi gärna fortsätta, även om det blir ett dåtidsroll c:] 

Farten med vilken ynglingen rörde sig var ganska hög, och hennes tankar befann sig på en plats långt bort. Det var inte mycket som talade emot en kollision. Men ändå uteblev den. Hon hade endast sin snabba reaktionsförmåga att tacka för att de båda stod kvar på benen. Med ett förläget leende tittade hon ursäktande på Immiker. Hans vita päls lyste i mörkret, likt hennes ljusa markeringar. 
   "Förlåt", sa hon andfådd. "Jag såg dig inte." Det var åtminstone sant. Nu var hon inte oroad för vad sagoberättaren skulle tycka om att hon nästan sprungit in i honom, men hade det varit någon annan... Hade det varit något av syskonen hade hon förmodligen åkt på en utskällning, speciellt om denne hade en dålig dag. Asami var liten och kraftlös, och även om hon inte säkert kunde veta hur sant det var, så hade hon alltid känt sig lite utanför. Hon var väl antagligen den av dem som kunde kallas för den svagaste. 
   Dessutom verkade det vara något med henne som attraherade problem. Tikens svans svepte lätt, en blå, vit och grå skugga i mörkret, medan hon inväntade den äldre hanens reaktion.