Natten hade fallit för en tid redan och eldflugorna surrade omkring, ovetande om världens alla bekymmer. Uppe på en av de högt upphöjda rötterna satt en liten varelse och studerade dem.
    Grendel blåste oskyldigt på en av de glödande insekterna och log lätt åt hur ostadig dess flygning blev. Han huttrade till och burrade upp sig ytterligare. Även om han var otroligt glad över att vara tillbaka bland vegetation med skydd ovanifrån kände han sig inte helt och hållet till freds. Inte nog med att det fortfarande var allt för öppet för honom: temperaturen var väldigt låg. Mycket lägre än vad han var van vid. Men det till trots kunde han inte förneka att det var en vacker plats. Ett plötsligt, om än mjukt, prasslande ljud nådde hans öron och han klippte till med de tofsprydda öronen. Med en hastig rörelse såg han ner mot marken. Blicken föll på en hare och han reste sig försiktigt upp för att inte skrämma iväg den. Långsamt smög han ned för roten och slog i marken med en mjuk duns. För ett kort ögonblick trodde han att bytet hade upptäckt honom. Den lilla vargen höll andan medan han såg hur harens öron letade efter den potentiella faran. Efter vad som nästan kändes som en evighet slappnade den av och Grendel kunde andas ut. Så tyst han kunde smög han sig mot gnagaren, och ju närmre han kom desto mer insåg han att de nästan var lika stora. Han stannade upp och vägde sina val. Antingen kunde han försöka sig på att övermanna den, eller så kunde han använda sig av växtligheten runt omkring. Efter en tids lirkande lyckades han länka sin egen energi med gräsets. Han fann det ytterst frustrerande att behöva kämpa så mycket när han var så otroligt van vid att knappt anstränga sig för att kontrollera växterna. Skulle han behöva det kunde han nu dock hindra haren från att fly.
    Aderonen kröp återigen närmare. Nästan nära nog och den hade inte upptäckt honom ännu. Musklerna i hans ben spände sig och endast ett ögonblick senare kastade han sig framåt mot djuret. Det lät undslippa ett skrämt skri och hann ta ett fåtal skutt innan han lyckades låsa tänderna om det. Den metalliska smaken av blod exploderade i hans mun då han punkterade dess halspulsåder. Med en hastig knyck, samma rörelse han sett Even göra, bröt han bytets nacke. Den slutade allt eftersom sluta sprattla och Grendel släppte den. Det var nästan roande hur lika de var i storleken. Men han var inget byte. Han skulle aldrig bli någons byte. Med nöjd min satte han tänderna i sin middag.

[KOMSI KOMSI PUNKIS! :D]

Natten var alltid den vackraste tiden på dygnet när man var i Ötamon. Månblommorna glödde svagt vid trädens rötter och lyste nästan upp rötternas yta. Luften var stilla och fick bara lövverken att prassla lite. Hade man fantasi kunde det låta som att träden pratade med en, som att dem viskade alla tiders hemligheter till en, övertalade en om diverse fantastiska tingest.
Den enorma vargen hade vandrat ut från revirets delar för att ta sig en promenad i den mörka skogen.
En okänd vargdoft hade uppenbarat sig när han vandrade och den stora bestämde sig för att följa spåret av den okända vargen. Det fanns ingen stress i hans gång och fann han inte främlingen gjorde det inte heller någonting.
Doften hade blivit starkare och han förstod att främlingen var nära. Ett prasslande längre fram fick honom att stanna upp. Dem mörka ögonen sökte genom skogen och han fick syn på en mörk figur uppflugen på en utav alla rötter. Öronen på det som prasslat syntes även för den gamla. Han stod stilla och betraktade jakten som började. Även på detta avstånd förstod han att främlingen var i det minsta laget. Haren som denne jagade var nästan lika stor som vargen i fråga. Nyfiket betraktade gamlingen jakten och såg hur den lilla vargen fällde sitt byte. När denne började äta började gamlingen röra sig framåt.
"Det är alltid imponerande att se någon fälla ett byte i sin egen storlek." sa han och log ner mot främlingen som krympte för varje steg han tog. Tillslut var han ändå framme och satte sig ner.
"Var hälsad. Mitt namn är El'the Immiker, får jag fråga efter erat?" han sa allt detta i en väldigt lugn och nästan släpande stämma samtidigt som det allra minsta leendet låg i hans mungipor.

Det plötsliga ljudet av en röst fick Grendel att frysa mitt i en rörelse. De ljusa ögonen lämnade bytet och landade på ett par enorma ben. Han var tvungen att höja huvudet för att kunna se den andres ansikte. Även denne varelse var mycket större än några andra vargar han sett. Med blodet droppande från hakan reste han raggen och blottade tänderna. Hans ställning blev dominant när han reste sig från marken. Instinktivt låste han sin egen energi med gräsets igen. Ett dovt morrande läte ljöd från hans strupe. Den store, vite kom närmare och närmare. Aderonen lät delar av gräset växa sig längre än de någonsin skulle kunna naturligt och tvinnade ihop dem till någonting som påminde honom om lianerna i regnskogen. Främlingen uppförde sig inte som ett hot, men han hade egna erfarenheter om hur långt från sanningen det kunde vara.
    "Backa." morrade han till svar då den andre presenterade sig.
Bytet han fällt var hans, och han litade inte på att den vite skulle låta honom vara. Han hade stött på stora varelser tidigare och de hade majoriteten av tiden varit ute efter en enda sak: mat.

Immiker blinkade mot den lilla främlingen när denne morrade och reste ragg mot honom. När främlingen krävde att han skulle backa såg han förvånat på den lille och skrockade sedan.
"Haren kan du behålla, jag är inte ute efter ditt byte." sa han med ytterligare ett skrock, han reste sig upp och backade tre steg innan han åter satte sig ner. Nyfiket granskade han främlingen med huvudet på sned.
"Är det bara gräs ni kan böja efter er vilja?" frågade han i ett försök att uppta en vänlig konversation. Det verkade inte riktigt som att främlingen var på prathumör, vilket ändå var förståeligt, han hade trots allt blivit avbruten i sin middag.
Immiker insåg att det låg en märklig doft runt den lilla. Det var inte som att någonting hade fastnat i pälsen utan som om han hade rest med någonting som inte luktade.

Det skrockande skrattet som lämnade den vite fick honom att morra våldsammare. Han tyckte inte om att bli skrattat åt. Framför allt inte av en främling. Grendel litade inte på honom. Men han backa undan ett fåtal steg. Han slutade morra men tänderna förblev blottade och raggen rest. Det manipulerade gräset vajade likt tentakler bakom honom, redo att attackera om det skulle behövas.
    "Kommer du närmare igen visar jag dig gärna."
Ett vagt leende spelade på hans läppar, men det fanns inget humoristiskt i hans röst. De ljusa ögonen såg hårt på den andre, försökte lista ut hur han enklast skulle kunna oskadliggöra honom. Den långa svansen och hornen var uppenbara mål. Likaså hans ögon. Med tanke på storleken så borde han snabbt och enkelt kunna styra växtligheten till att punktera hans lungor.

Immiker höjde på ögonbrynen.
"Det låter inte som någonting jag gärna skulle göra. Skulle nog föredra om du bara berättade då jag tror du är bered att använda magierna till din fördel." sa han och granskade den lilla vargens grästentakler. Det var fascinerande vad en del vargar kunde göra med sina magier.
Ett svagt knastrande spred sig från den gamles tassar när gräset runt honom började frysa. Han ville ogärna att gräset skulle ta tag i honom för den lilles vägnar och valde därför att göra det till hans eget element. Isen slutade sprida sig när Immiker hade en meter is på varje sidan om sig. Han såg fortfarande på den lilla vargen med en viss nyfikenhet.
"Men om det nu är någonting du tänker göra kan jag väl åtminstone få veta ditt namn? Jag föredrar att veta vem jag slåss mot." sa han och log ett kyligt leende mot främlingen.
En pirrande, upprymd känsla spred sig inom den stora vargen. Han hade aldrig trott att han skulle få tillbaka den känslan och det skrämde honom att den kom tillbaka så pass lätt.

Han fnös kort åt den andres ord.
    "Självklart skulle du det." sade han nedlåtande.
Det fanns ingenting i hela Numoori som skulle få honom att avslöja vad han kunde göra, skapa, med sin kraft. Så länge han höll det hemligt hade han övertaget. Ett svagt ljud som påminde honom om insekter i rörelser nådde hans öron. Grendel såg hur marken invid den större hannen blev vit och blank: ett fenomen han aldrig tidigare sett. Vad i Tenrais namn var det han hade framkallat? Och vad kunde han göra med det? Aderonen tog blicken från främlingens tassar och mötte de mörkt blå ögonen igen. Han tyckte inte om att ge ut sitt namn till vem som helst. De behövde göra sig förtjänta av det.
    "Vänder du och går härifrån kommer du inte behöva lära dig det."
Kunde han ville han gärna undvika en strid. Inte för att han inte litade på sina krafter och sin förmåga, men det var onödigt att utsätta sig för fara som kunde skada honom allvarligt. Skulle situationen förvärras kunde han alltid fly från platsen.

Immiker höjde på ögonbrynen när den andra uppenbarligen hånade honom. Det var inte ofta han kände sig kränkt men det började krypa sig på... ordentligt.
Han såg hur främlingens blick fastnade på isen och log åt tanken på att den lilla verkade förvirrad utav den blanka isen, han var nog inte så kunnig som han hoppades.
Under flera sekunder satt den stora tyst och såg på den fientliga. Ansiktet var som hugget ur sten och röjde inte tankarna som rörde sig innanför skallbenet.
"Det är vad du vill?" sa han och fick det precis att låta som en fråga. Han ställde sig upp med en lätt suck. Med samma knastrande sprang isen över marken och mot den lillas vajande gräs. En utav de vajande tentaklerna frös och blev stilla. Immiker log mot främlingen när han vände sig om och började gå där ifrån.
"Man måste välja sina strider, vännen lilla." sa han över axeln innan han försvann mellan Ötamons rötter.

Han kände en viss triumf när den vite reste sig upp för att lämna honom ifred. Tänderna gömdes återigen bakom de mörka läpparna. Ljudet av springande insekter nådde återigen hans tofsprydda öron och han såg hur det vita, blanka rörde sig mot honom. Djupa morrningar lämnade ännu en gång honom och han visade tänderna. Instinktivt skickade han iväg det tvinnade gräset mot den gamle, men då det stod klart för honom att det inte hade varit han som var måltavlan utan ett av hans vapen avbröt han attacken. En ljudlig smäll ljöd genom skogen då han avslutade rörelsen med ett våldsamt piskrapp. Ilskan blossade upp inom honom då han hörde den andres ord. Vännen lilla. Där var det igen. Förolämpningen. För sin egen skull släppte han länken med växtligheten. Med en duns föll det livlöst ner på marken och blev liggandes.
    "Det samma." sade han med sammanbitna tänder.
Med bitter min såg han på haren han fångat bara en kort stund tidigare. Han hade tappat all aptit. Aderonen sparkade argsint till den med ena tassen innan även han vände om och lämnade platsen bakom sig.

[Avslutat]