Den mörka varginnan sitter inne i skogen i ett hav av glödande månblommor. Det är sen skymning men i Ötamon blir inte natten helt svart då detta är månblommornas skog. Med glödande blick stirrar vargen ut i tomma intet. Det är mycket som har rör sig i hennes huvud på sistone. Valparna har blivit så stora nu och börjar dra sig åt egna håll. Hon har inte mycket att säga till om längre. Och det känns som att hela flocken är som i dvala. Den har inte vuxit på länge heller. Det är bara valparna som har börjat ge sig ut på äventyr. Akira och Aosora och Cerridwen har hon inte sett skymten av på länge. Wami måste acceptera att de inte är valpar längre. Men det känns som igår då de fortfarande låg och knuffade vid hennes buk. Hon saknar det.

En suck lämnar vargen och hon fokuserar blicken lite mer innan hon reser sig upp och sträcker på kroppen. Hon kanske borde gå tillbaka? Men hon trivs som bäst på natten. Hon trivs i mörkret. Hon behöver inte ljuset för att se.

Jorden viskar till henne att någon mer rör sig i mörkret som skymningen lämnar efter sig. Fångar hennes nyfikenhet. En flockmedlem. Svansen sveper lätt från sida till sida bakom henne när hon inväntar att kunna välkomna vännen.

[PAX TILL IMMIKER]

Redan innan skymningen hade han börjat gå. Det hade blivit någonting av en rutin för honom att gå nästan längs med hela revirgränsen tills mörkret föll. Han hade ingen sådan vaktroll i flocken, men han kände sig ändå alltid tryggare med att personligen vara medveten om att ingen främling fanns på området. Nu hade skymningen fallit och han var på väg tillbaka mot mitten av reviret för att finna sig en sovplats för natten.

Den gamla blicken såg på blommorna. Under de senaste månaderna hade han märkt att en gråstarr hade börjat blossa upp i hans högra öga som gjorde att det började bli väldigt suddigt på högra sidan av hans synfält. Blommorna som han såg på var inte längre lika skarpa i kanterna som dem brukade vara. Han suckade lågt. Synen var någonting han gärna hade behållit såhär på ålderns höst, men det verkade inte som att han skulle få sin vilja igenom.

Doften av en flocksyster nådde honom. Det här spåret var färskt så han började följa det. Han tog varje chans han fick till att tala med sina flocksyskon, även om dem verkade vara i någon form av dvala och var lite svåra att få kontakt med.
När skogen särade lite på sig såg han en svart silhuett mot månblommorna och ett litet leende krökte mungiporna på den gamle. Av doften att döma var det här hans ledarinna. Dem hade ännu inte talat så mycket och det här verkade vara ett ypperligt tillfälle att göra så.
"Var hälsad Ledarinna." sa han och böjde på nacken i en bugning innan han höjde blicken mot henne med ett leende "Trevligt att få träffa dig här i månblommornas sken." Han satte sig ner mitt emot henne. Hon var en liten varg, men det verkade alla vara i det här landet, men hon hade ändå en ledarinnas självsäkra utstrålning.

Den lilla mörka tiken håller blicken fäst på flockbrodern redan innan han kommer inom synhåll. Hon möter honom med ett leende och böjer själv på nacken och hälsar honom. Hon anser att alla ska behandlas med likvärdig respekt. ... Nåja, det finns undantag liksom i allt annat. Men denna hane som kommer emot henne är verkligen värd respekten han får.
"Var hälsad du med, El'the Immiker". Svarar hon och använder hans fulla namn. Kanske lite för att hon inte är säker på vad han helst vill bli kallad.
"Ja, det är vackert hur deras glöd kan lysa upp skogen så". Lägger hon till och nappar på hans start till konversation. Det känns inte så dumt med sällskap just nu.
"Hur mår ni?" Frågar hon och väljer att uttala sig artigt inför den äldre vargen. Även om hon är hans ledare så anser hon sig inte bättre än honom. Hon har stor respekt för honom och hans erfarenheter.

Hon mötte honom med en bugning likt den han gett henne vilket faktiskt förvånade honom, visst för att hon var en god ledare med hjärta men det var ändå kul att se sin respekt vara bemött på samma vis. Ett lågt skrock hörs när hon säger hela hans svåruttalade namn.
"Du behöver bara kalla mig Immiker, det är något enklare att komma ihåg." sa han med ytterligare en skrock.
Han brummar som svar på hennes uttalande om blommornas glöd. Själv älskar han hur deras kalla ljus nästan kan kännas varmt en vinternatt.
"Jag mår bara bra, ingenting förutom åldern som jag kan klaga på." han skrockar igen och ser på Wami med ett leende "Hur mår ni själv? Mycket att stå i som ledare?" egentligen är han mest nyfiken på om flocken är i den dvala han fått av resterande medlemmar.

Hon ler lätt och lite ursäktande när han ber henne kalla henne Immiker. Var inte hennes uttal bra? Men Immiker är lättare att säga. Hon sätter sig lugnt ner när han talar. Nickar lätt när han talar om åldern. Det är något hon inte kan förstå men kommer förmodligen få erfara själv tids nog. Om livet tillåter henne.
"Jag mår bra". Svarar hon honom och behåller det vänliga varma leendet. Öronen klipper mjukt till på huvudet när hon kort funderar på frågan som kom efteråt.
"Det är inte svårt att vara ledare för en så här underbar flock". Börjar hon och menar det. Hon bryr sig väldigt mycket om alla i flocken och har försökt så gott hon kan med att se till att alla har det bekvämt och mår bra. Och får sin egen privata avskildhet i egna lyor.
"Men vi behöver kanske växa om vi inte vill bli nedtrampade av andra". Hon sätter ord på en tanke som har oroat henne en längre tid. De har det bra här i Ötamon och ingen har brytt sig om dem hela den här tiden. Men det har viskats mycket om att flockar har flyttat runt i Numoori och vem vet hur länge lugnet varat? Det är bäst att se till att de är starka i antal om de ska kunna försvara sin plats. Men en liten flock har sina fördelar med.

Han brummade nöjt när hon sa att hon mådde bra, det var alltid skönt att veta att ens ledare mådde bra, även om dem var få och inte intresserade av stridigheter.
"Nej det är det nog inte och det får man ju vara glad för." sa han och log brett mot henne. Han gillade den här sortens flockar, dem fick det att kännas som om man hade en mycket större familj än den som man har via blod. Han hade känt sig välkomnad redan när han pratade med Lihai vilket hade stärkt honom. Det var skönt att ha en familj igen.
Han brummade när hon sa att dem kanske borde växa för att minimera risken att bli nertrampade. Han kunde inte annat än hålla med. Det hade flugit rykten om vandrande flockar och eftersom Trinity troligen var en av dem minsta fanns det en stor risk att någon ville mota bort dem, och det skulle inte bli så svårt för dem.
"Det är alltid risken när man är få i antal, även om man är många i hjärtat." sa han med ett leende "Men det borde inte vara allt för svårt att få fler flocksyskon, många vill ju ändå ha en familj."

Hon är väldigt glad över flocken. Över medlemmarna och deras bidrag till att göra flocken så bra som möjligt. Men flocken känns lite spridd för vinden just nu. Och skulle någon få för sig att kliva in med onda uppsåt så skulle Trinity förmodligen inte kunna ge mycket motstånd.
Wami sjunker in i tankar när Immiker talar. Men uppmärksamheten på honom och vad han säger släpps inte. Hon nickar och leendet växer lite när han kommer till punkt.
"Du har rätt. Och är det något vi kan erbjuda så är det en familj". Svarar hon och känner modet stärkas mer. Kanske kan hon sända ut några ur flocken för att se sig omkring efter vargar som gärna ansluter sig till dem? Kanske borde även hon själv ge sig ut? Hennes tillit i att Lihai är stor och hans tassar är de säkraste hon kan lämna flocken i om hon skulle ge sig iväg själv. Kanske Akihiro och Asami skulle vilja ge sig ut på äventyr en sväng. Wami borde leta upp dem och tala med dem. Valparna är som sagt tillräckligt stora för att klara sådant uppdrag. Och att själva vandra runt i Numoori kan stärka dem.

Han nickar mot henne. En familj kan dem verkligen erbjuda, men det krävs också att andra vet om det för att en flock ska växa.
"Det kan vara en ide att nämna det lite oftare till främlingar som närmar sig?" sa han på ett sätt som fick det att låta som en fråga eller ett förslag. Inte för att han var en utav dem som brukade röra sig utanför reviret och prata med vargar som var främlingar. Han trivdes med att vara farbrorn i flocken, den gamla som mest bara satt någonstans på området och berättade sagor. Den bilden av sig själv fick honom att le, det var trots allt en bild som han aldrig tänkt tanken på fören för några år sedan. Skönt och veta att han förändrats något under sina många år på jorden.

Hon nickar åt hans ord. Han talar så sant och vist. Hon har fattat tycke för den äldre hanen. Och hans historier är verkligen inte av denna värld.
"Sant, det skulle vara till våran fördel. Jag har funderat på att låta Akihiro och Asami få ge sig ut i Numoori och samtidigt som de får se sig omkring så kan de försöka finna fler som vill ansluta sig till oss". Hon ler lätt.
"De är unga och nyfikna". Lägger hon till. Hon funderar även själv på att ge sig iväg ett tag. Hon behöver få vara ensam lite och det skulle vara skönt att få sträcka på benen och vandra lite. Och det är lättare att finna framtida flockmedlemmar om man faktiskt vandrar landet runt lite.

"Det låter klokt, unga brukar kunna locka fler med sin entusiasm och livsglädje." sa han med ett leende. Han visste också att Wami pratade om sina barn och kände sig tvungen att ge henne en varning av slag. Han hade varit med om det själv och visste hur ont det kunde göra om man inte var beredd.
"Men du bör veta att valpar har en tendens att vilja se sig omkring mer om dem väl fått se en del. Det är ingenting man bör hindra dem från att göra, men det kan vara ett obehagligt uppvaknande om man inte är beredd på det.. Men det tror jag också att du är medveten om." sa han och log vänligt mot henne. Han ville att hon skulle förstå att han förstod den känslan, även om han inte sa det rakt ut.

Hon ler vänligt åt Immiker.
"Jag är medveten om det. Det är därför jag vill ge dem chansen. Och hoppas på att de vill återvända när de är nöjda". Svarar hon. Valparna är så stora nu. Även om hon skulle önska att de förblev små och söta och alltid hennes så måste hon inse att de snart är vuxna individer. Och hon vet hur hon själv var i deras ålder. Hon vill inte tvinga dem till att stanna på reviret och alltid finnas här. Hon vill inte vara en sådan mor. Hon vill vara deras luft under vingarna.

Han hade trott att hon visste hur det låg till. Som vuxen är man ändå tvungen att komma ihåg hur det var att vara ung, annars ger man aldrig några goda råd.
"Du talar som någon som själv ville ge sig ut på äventyr som ung." sa han med ett leende.
Wami var verkligen en behaglig själ att samtala med, antagligen skulle dem till och med kunna knyta an över sina separata historier... i alla fall om han hade rätt i sitt antagande.

Ett bittert leende är det som speglas över hennes läppar när Immiker talar igen. Att tänka tillbaka gör fortfarande ont. Förmodligen kommer det alltid att göra det. Det är som ett öppet sår som vägrar läka.
"Jag ville se mig omkring i landet för att jag ville finna min egen väg. Jag passade inte in i min födelseflock och jag ville skapa en egen flock som aldrig skulle svika någon av dess medlemmar. Men jag har förmodligen ett pris på mitt huvud. Om de finner mig". Hon vet inte varför hon berättar det här för Immiker. Men hon har fått känslan av att det går att lita på honom. Och även om hon ser alla flockmedlemmarna som en del av familjen så kommer hon alltid ha svårt för att helt och fullt lita på någon. Det är bara sådan hon är. Men hon döljer det väl. Hoppas hon.

Han lyssnar på henne och blir faktiskt förvånad över hennes berättelse. Det var svårt att tro på att någon ville se hennes blod flyta, Wami var en så varm själ att ondska inte verkade existera hos henne. Det var även uppenbart att hon var bitter över sin historia, inte nöjd med hur den såg ut såhär i efterhand. Trots det kunde han inte låta bli att skrocka lågt. Ett ursäktande leende drog i hans mungipa.
"Du måste ursäkta mig, men det är komiskt hur lika våra historier är utan att vi faktiskt varit i närheten av varandra."  sa han med ytterligare ett snett leende "Jag menar inte att på några sätt förminska din historia och jag förstår vad du önskar dig. Och jag måste säga att du verkligen lyckats med din önskan."
Det var förmodligen jobbigt för henne att bära med sig detta, men han trodde också på att ens historia gjorde en stark, hur den än sett ut.

En lätt förvåning skakar henne när Immiker berättar att deras skilda historier verkar vara så lika. Wami tippar huvudet lätt på sne när hon studerar honom. Sedan sprids sig det varma leendet på hennes läppar igen.
"I den här flocken är vi båda önskvärda i alla fall. Här är vi en del av familjen och ingen vill oss något ond här inte". Svarar hon honom. Hon tror på detta. Hon tror på att Trinity blivit vad hon önskat. Men frågan är om det är hon som kommer kunna upprätthålla detta. Hon har många tvivel på sig själv. Men de håller hon helst för sig själv.
"Ni är en värdefull medlem av Trinity, Immiker". Lägger hon till och ler.
"Och dina historier är verkligen fängslande". Hon skrattar lätt till. För hon uppskattar Immiker's historier och inte bara det. Hela hans bidrag till flocken.

Han nickar med ett brummande som svar på henne och möter hennes varma leende med ett eget. Hon var så otroligt trevlig att prata med, även om hon säkerligen bar på en stor smärta.
"Åhh, nu smickrar du mig allt." sa han med ett skrock "Jag är glad att även vargar i din ålder uppskattar dem. Själv är man ju lite partisk och ibland oroar jag mig för att jag kanske berättar enbart för en yngre skara och utesluter dem äldre lyssnarna." Svansen ryckte till där den låg.
"Om du skulle våga berätta din historia ordenligt kan det säkert bli inspiration till en fantastisk saga." sa han med ett flin och en blinkning till henne.