Den lilla valpen har en dag gått lite längre bort från mor och de andra när valparna har fått lite fritt utrymme att röra sig på. Solen står högt på himlen och det är en väldigt vacker dag. Skogen är helt annorlunda om dagen jämfört med hur den är om natten. Men nog kan man säga att den är minst lika vacker. Men valpen ser sällan sådana detaljer. Hon vandrar tyst omkring och ser sig omkring. Känner ändå ett visst intresse av att utforska sin omgivning nu när mor bestämt att det är här de ska stanna. Öronen vippar fram och tillbaka på huvudet och hon lyssnar till skogens ljud. Fåglarnas kvitter. Den mörkblå blicken söker mellan trädens tjocka stammar. Hon letar inte efter något hon vill bara se vad som finns här i skogen.
 
När valpen rundar ett träd skrämmer hon en hare som snabbt hoppar iväg. Valpen sätter sig ner och ser efter djuret. Huvudet tippas lätt på sne. Harar brukar mor komma med men att jaga någon själv känns inte lockande då hon fortfarande inte är erfaren inom jaktens konst. Inte känner hon för att försöka jaga själv heller. Mor ger dem den mat de behöver. Även om det kan vara för lite för att mätta fem hungriga magar och så henne själv. Men de klarar sig.
 

Tyst sitter valpen kvar under trädet och stirrar in bland några andra träd längre bort. Här har hon inget emot att sitta en stund. Förr eller senare måste hon gå tillbaka för att inte dra på sig för mycket av mors agg. Men vad för humör mor är på är svårt att veta då hon är så ombytlig och lätt huggen. Valpen bär redan många ärr som än dock täcks av den tjocka valppälsen. Alla ärr är orsakade av mor. Alla skador hon någonsin har ådragit sig är på grund av mor. Och många fler kommer det bli. Men för det så längtar inte valpen bort från sin tillvaro. Detta är hennes värld och hon vet inte om något annat. Hon längtar ingenstans. Mor leder dem och valparna följer. Så har det alltid varit.

[PAX TILL IMMIKER]

Hösten hade börjat krypa närmare. Det var inte ovanligt att nätterna och mornarna fylldes av dimma även i den här skogen. Kylan som var på väg störde inte den gamla, tvärt om kunde han svära på att han blev smidigare, mindre stel, under vinterhalvåret.
Dagen till ära hade han bestämt sig för en längre vandring bortom reviret, en vandring som skulle ta honom så långt bort att han inte hann tillbaka innan mörkret föll.

En hare rusade skräckslaget förbi honom. Den mörka blicken följde haren, funderade på att jaga efter den men beslöt sig för att det inte var värt det. Istället såg han åt det håll vilket haren kommit ifrån. Det måste varit någonting som skrämt den. Han beslöt sig för att följa harens spår åt fel håll och fortsatte röra på sig. Det dröjde inte länge innan han såg en liten grå figur sitta bland dem slokande blommorna, det måste ha varit hon som skrämde iväg haren.
Med ett lojt leende fortsatte han emot henne, det var bara ett barn trots allt.
"Var hälsad, du lilla." sa han och satte sig ner på behörigt avstånd "Mitt namn är El'the Immiker... Vem kan du tänkas vara?"

När den väldiga vita och hornprydda främlingen kommer emot henne tänker valpen först att det är ett stort skogsrå av något slag. Men det visar sig vara en väldig varg och denne talar till henne med mörk stämma som hon aldrig hört förut. Då hon aldrig i sitt liv tidigare mött på en annan varg än de i familjen, syskonen och mor, och ingen av dem har särskilt mörka maskulina röster. Den djupblå blicken söker sig upp i ansiktet på den stora. Valpen sitter kvar där hon sitter. Visar ingenting i det lilla ludna ansiktet och blicken är neutral. Främlingen säger något. Vem han är. Ett namn. Ett väldigt avancerat namn i valpens öron. Men mor har ett väldigt avancerat namn med. Men det behövs sällan uttalas. Inte för att valpen tänker uttala den här främlingens namn heller. Han frågar vem hon kan tänkas vara. Såklart är hon en liten valp som sitter ensam vid trädet efter att ha skrämt en hare på flykten. Men förmodligen vill han veta hennes namn. Men valpen öppnar inte munnen för att berätta vad hon heter. För att öppna munnen och tala är något som hon ytterst sällan gör. Inte ens familjen har hört ljudet av hennes röst på mycket länge. Inte för att hon är stum. Hon finner bara inget värt att yttra. Så tyst sitter hon kvar på fläcken och ser upp i ansiktet på den stora hornprydda vargen. Det är bäst att sitta kvar. Skulle hon flytta på sig kanske han får för sig att följa efter. Och att han skulle upptäcka familjen längre bort är inget som hon känner för att låta honom göra.