Jira hade givit sig av, bara en liten bit, för att andas utanför den tryckande skogen. Träden som viskade till henne hade till slut blivit för mycket. Andarna hade varit uppjagade de senaste dagarna, dimman tätare än vanligt, väsningarna högljuddare. Det var som om något var på gång och de kände av det. Hon kände sig nästan manad att ta reda på vad. Men först av allt behövde hon lite lugn och ro. Något att rensa tankarna med. Kanske ett möte, slog det henne, då doften av varg slog emot hennes känsliga nos. Hon hade vandrat åt öster, och ganska långt hade hon redan kommit. Man kunde inte känna doften av öarnas bräckta vatten än men hon visste av erfarenhet att det inte var så långt kvar som den lite kulliga, brända terrängen ville ge sken av. Hon vände på sina små tassar och började styra stegen åt det håll vargdoften kom ifrån. Lite söder om henne. Ja, ett möte kunde vara precis vad hon behövde.

[privat med Cry]

Ännu en gång befann sig den bevingade hanen på marken och ännu en gång var det på de sönderbrända,döda markerna. Hanen hade stannat upp för ett tag, bara för att kunna titta upp på skyn. Den var fortfarande blå. Den såg ut som en sommar himmel, men kändes som en hösthimmel. Solen stod högt på skyn men han kunde inte känna dess strålar. Det enda han kände var de kyliga vindarna som bar med sig lukten av saltvatten från havet.
Havet, det var länge sedan han sett det. Han gillade det blåa, känslan av frihet. När hanen tittade ut på det blåa så blev han alltid lite nyfiken. Han undrade alltid vad som fanns där. Kanske fanns det något som han skulle kalla hem. Men det kunde inte hanen veta, det kunde han omöjligen veta, med hans usla minne. Med hans minne så var det ett under att han ens visste vad "hem" betydde. Han visste ju knappast det, dessvärre. Han visste bara att det var en känsla av trygghet, en speciell känsla va trygghet. Hur denna känsla verkligen kändes visste han dock inte, eller om han någonsin känt den.

Han suckade och ställde sig upp. Här kunde hanen inte sitta och deppa. Cry var tvungen att röra på sig, att försöka hitta de svar han sökte. Att bara sitta ned och anta att han aldrig skulle finna svaren kunde han bara inte göra, ändå fast han bara ville. Han ville så gärna göra det, och bara ligga ned och vila och förhoppningsvis bara dö. Men något tog alltid tag i honom och slängde upp honom på tassarna.

Långsamt började han gå. Han fortsatte bara att gå framåt, ändå tills en annan individs doft rörde vid hans nos, då vände han riktning mot lukten. En pratstund, det kunde han behöva, det behövde han alltid.

Achangra, eller Jira som hennes mor alltid kallat henne, fick snart syn på en blek figur en bit bort mellan de förkolnade träden. Hon ökade på stegen tills avståndet mellan dem har krympt till det att det bara vara några tjugotal meter.
”Hälsad, var är ditt namn främling?”
Sade hon i mjuk ton.
”Mitt är Achangra”
Fortsatte hon sedan med ett litet smil.
Hanen såg anskrämlig ut och verkade inte speciellt glad i livet. Han verkade helt sakna pigment och bar ett par nästan hårfria vingar. En drakarg, eller iallafall en sådan korsning. Jira kom på sig själv med att undra vad som hänt i denna främlings liv, vad han var för en person. Kanske skulle hon fråga, kanske skulle hon vänta och se om hanen delade med sig av sig själv. Kanske skulle hon tvinga det ur honom? Ett eggande väsande rörde sig inom henne.

"Hälsad, vad är ditt namn främling?" Den mjuka rösten fick hans huvud att vridas åt vänster. En hona. En främling. Hon var lika ensam som han var, konstaterade han. Det förvånade honom inte. Han hade inte känt en annan varg lukt på länge.
Han log mjukt mot henne innan han tog till ord, bara för att få henne att känna sig välkommen. 
"Jag är Cry. Vem är du?" Sa hanen lugnt, nästan en aning lågt, samtidigt som hans röst hade hans vanliga mjuka ton. Han fick snart svar. Han nickade åt henne, nästan som han bugade med huvudet.
"Angenämt." Hanen satte sig ned och vände blicken framåt, en aning uppåt så att han kunde se skyn. 
"Vad gör du här ute, ensam, Achangra?"

Samtalet passerade genom de vanliga hälsningsfraserna och Jira kände en otålighet växa i bröstet. Hon var utled. Uttråkad. Trött på socialt spel. Då hanen ställde en fråga kände hon sig ändå tvingad till att svara, till att på något vis hålla konversationen igång.
”Åh inget särskilt, jag är på väg till träsket för att fånga grodor”
Sade hon och plötsligt blixtrade det till i de lila ögonen. Hon mötte hanens känsliga blick och tog till orda igen.
"Så Cry, får jag fråga dig, ni tillhör alltså ingen flock? Inga mäktiga vänner?"
Orden var ackompanjerade med ett leende men blicken var lömsk och förrädisk.

"Åh, inget särskilt. Jag är på på väg till träsket för att fånga grodor." Ett mjukt skratt brummade i Crys bröstkorg.
"Vad lustig du är." Sa han mjukt. Cry var inte hånande Det skulle aldrig falla honom in att vara så oförskämd mot någon annan. Dock kunde han inte förneka att han skrattade åt varelsen roliga sätt att spendera sitt liv och tid på. Skrattet var dock genuint. 
  "Så Cry, får jag fråga dig, ni tillhör alltså ingen flock? Inga mäktiga vänner?" Leendet försvann och blicken var mjukt. Ovanligt nog så tänkte inte Cry på sin gamla flock och ifall han haft någon. Glädjen från den andra vargens charmiga sysselsättning var fortfarande kvar och trängde liksom bort sorgen. Glädjen var, som alltid, bara temporär och hanen visste det. Men just då, bestämde han sig för att njuta av det.
  "Nej. Ingen flock. Ingen som jag kommer ihåg. Du själv?"

Hon stod tyst och betrakta främlingen med en allvarsam min. Skuggan av ett instämmande leende kunde skymtas i hennes anlete då hanen skrattade. De långa öronen klippte till ovan det lila huvudet och de gungade svagt av rörelsen. Så, ingen flock. Nu bredde ett stort leende ut sig över hennes ansikte. Klöv det från öra till öra.
Som från ingenstans exploderade hon i rörelse. Kastade sig fram mot främlingen att högg med munnen fullpumpad av gift emot den andres skuldra. Ryckte för att skada honom så att han inte skulle kunna flyga iväg allt för enkelt. Hon var less på prat. 

[Haha plottwist]

Hanen lät honans giftiga tänder sjunka in i hans muskler. Han lät henne. Han stoppade inte. Ändå fast han kunnat så hade han inte flyttat sig ifrån hennes attack. Istället stod han lugnt kvar och tittade tomt framför sig. Trots att ingen ilska syntes i hans ögon så hade leendet försvunnit, liksom vänligheten som funnits i hanens ögon. Hans uttryck var svårtolkat och svårt att beskriva. Det var lugn, men förmedlade inga känslor samtidigt som hans ögon var stora och nästan lite sorgliga.
  Hanen vände sig om och tittade på honan, orädd. Han sa ingenting en stund utan stod bara tyst och tittade på. 
  "Varför?" Hans röst var lika mjuk och lugn som förut, liksom en förälder som pratade med en valp som misslyckats med något. En valp som behövde hjälp och inte hade någon annan. 
  "Varför bet du mig, Achangra?" Hanen provade att säga honans namn, för att se hur hon skulle reagera. Kanske då skulle hon komma ihåg vad hon gjorde och vem hon var. Hon skulle komma ihåg den informationen om sig själv som Cry trodde att hon glömt. Men hanen var dock inte säker på att så var fallet, inte heller förväntade han sig särskilt mycket från honan längre. Han förväntade sig inte att hon skulle lugna ned sig, och inte heller att allt hon gjorde var för att det var synd om henne. Nej. Hans medkänsla till onda varelser hade försvunnit något sen tidigare, när han befunnit sig i Öknen med den där kusliga karghonan. 
  Hanen suckade. Varför attraherade han alltid det onda och mörka?

Hon bet hårdare men släppte slutligen och backade undan. Fick inte alls den reaktionen hon hoppats på. Varken ilska eller rädsla speglades i hanens blick. Ett djupt morrande, som man knappt kunde tro att det kom från den lilla lila figuren, rullade upp ur hennes strupe.
"Slåss din vekling"
Fick hon fram. Ignorerade totalt främlingens fråga. Varför hon bitit honom? Var inte det självklart. Giftet rann ur hennes käkar, såhär upphetsad hade hon inte varit på längre. Det var ett av hennes svagare gift hon tagit till, hon ville inte döda hanen bara ha ett tidsfördriv. Bara roa sig lite. 
Solanin. Hanen skulle få ett ohyggligt sår på skuldran. Men utöver det verkade det inte bli något. Ännu en morrning lämnade henne men hon kände redan hur hon började tappa intresset, hanen var inte villig att slåss och hon var på inget sätt i behov av en boxningssäck. Visst var det alltid kul att träna  och visst skulle hon söka sig iväg för att finna nya gifter och behövde därför inte spara på giftet. Men allt det kändes så otroligt tråkigt. Hon hade tappat intresset för hanen fullkomligt. Var utled på honom. Hon himlade med ögonen.
"Men bara stick då!"
Utbrast hon ackompanjerat av ännu en morrning.

Det var med en sorgset leende och en smärtsam bugning som han sa hej då. Han visste inte vad som gjorde mest ont; såret eller sveket.
  "Vad dramatisk du är." Sa han lågt, men mjukt. Han tittade  på henne med lugna ögon innan han vände sig om, blicken fokuserad på hans framtassar. 
  Han skrattade lågt för sig själv när han lämnade honan. "Vilken underlig varelse." Cry tittade framför sig, mot horisonten där han kunde se det kalla blå möta den döda mörka. Kanske skulle han bli en del av det, det kalla blåa eller det döda mörka.

(Avslutat.)